Oscarsgalan och Bechdel-provet

Det har gått några år sen jag senast såg hur det stod till med Bechdel-provet För Kvinnor i Filmer, så jag tänkte att det skulle passa bra att titta in hos Hollywood och se om det skett några betydelsefulla förbättringar hos kvinnors representation på vita duken. I denna uppdaterade video går jag igenom de filmer nominerade för Bästa Film 2011 på den 84:e årliga Oscarsgalan och ser hur de klarar Bechdel-provet. Fortsätt titta för jag föreslår även ett litet tillägg för att hjälpa till att förtydliga provets poäng och ger en lösning på hur Hollywood kan fixa det tydliga problemet som Bechdel-provet belyser. Jag svarar också på frågan om ett omvänt prov och jag visar ett alternativt prov som har adapterats av kritiker för att identifiera närvaron av mörkhyade personer i filmer. Genom filmens gång ger jag även en några filmrekommendationer.

Se min orginalvideo för Bechdel-provet För Kvinnor i Film: http://www.feministfrequency.com/2009/12/the-bechdel-test-for-women-in-movies

För mer information, länkar och en komplett nedteckning, besök: http://www.feministfrequency.com

För att donera, besök: http://www.feministfrequency.com/donate

Det har gått några år sedan jag sett efter hur det står till med Bechdel-provet För Kvinnor i Filmer

så jag tänkte att det skulle passa bra att titta in hos Hollywood

och se om några avsevärda förbättringar vad gäller kvinnors representation har skett på vita duken.

Ett sätt att göra detta är att applicera provet på de filmer som nominerats till Bästa Film i 2011 års Oscarsgala,

eftersom Oscarsgalan är välkänd som "den bästa av de bästa"

åtminstone enligt industrin själv.

Men innan jag kommer till det så är här en snabb påminnelse om vad Bechdel-provet är och hur det fungerar.

Bechdel-provet är ett väldigt grundläggande mått för att mäta kvinnors relevans i en films handling

och för att generellt fastställa kvinnlig närvaro i Hollywoodfilmer.

Det blev populariserat av Allison Bechdel i hennes serie Dykes to Watch Out For, 1985.

För att en film ska klara provet behöver den endast uppfylla dessa tre, väldigt enkla, kriterier:

En film måste ha minst två medverkande kvinnor med namn,

som pratar med varann,

om någonting annat än en man.

Ganska enkelt, eller hur?

Jag menar, det här är verkligen så lågt det går att sätta ribban

vad gäller kvinnors betydelsefulla närvaro i filmer.

Låt oss komma ihåg att detta skapades som lite av ett skämt

för att skoja om det faktum att det finns så få filmer med betydelsefulla kvinnliga karaktärer.

Anledningen till att detta prov blivit så viktigt på senare år

är för att det faktiskt understryker ett allvarligt och pågående problem inom nöjesindustrin.

Så med det i bakhuvudet, låt oss titta på Oscarsgalans nomineringar för Bästa Film

år 2011 och se hur de klarar av Bechdel-testet.

Först ut The Descendants.

Det är en historia om en far som tar sin familj genom en kris.

Mamman är i princip frigid innan öppningstexten ens rullat klart

för att förse fadersfiguren med en katalysator för dennes växande.

Den här filmen klarar provet på grund av en handfull korta interaktioner mellan kvinnliga karaktärer,

inklusive mellan de två döttrarna Alex och Scotty.

Moneyball är en historia om ett American League baseball-lag där fokus ligger på dess disponent Billy Beane.

Den klarar verkligen inte testet då den inte ens innehåller två kvinnliga karaktärer som pratar med varann överhuvudtaget.

Trots detta är det en förvånansvärt rolig och fängslande film.

The Tree of Life är en mer experimentell film om en pojke och hans familj.

Den får underkänt då i den enda korta scenen där två kvinnor pratar med varann,

handlar konversationen om familjens sons död.

Det stämmer att filmen innehåller väldigt lite dialog,

men pappan och sonen pratar med varann vid flera tillfällen.

Hugo Cabret är en orginell film om en föräldralös pojke som försöker lösa ett mysterie som hans pappa lämnat efter sig.

Men trots att det finns två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varann

relaterar alltid deras konversationer till en man,

bortsett från en 5-sekunders-interaktion som vissa kan anse godkänns.

Isabelle: Var du en skådespelerska? En riktig biografskådespelerska? Det är otroligt romantiskt, mama.

Mama: Så var det inte, vi var inte filmstjärnor som de har idag.

Om du tappar din ask minttabletter i biografen och därför missar den enda scen

där två kvinnor pratar med varann under hela filmen

är det någonting som står snett till.

Extremt Högt och Otroligt Nära får också underkänt.

Den handlar om en pojkes kamp att hantera traumat efter att ha förlorat sin pappa den 11 september.

Två kvinnor pratar inte ens med varann om någonting annat än pojken.

I klassisk Woody Allen-anda, handlar Midnight in Paris om en man som kämpar med att hitta sig själv

och trots att det finns kvinnor i filmen

diskuterar de egentligen aldrig någonting annat än män och mäns inflytande i deras liv.

Vissa kritiker har argumenterat för att denna scen mellan Inez och hennes mamma räknas som godkänd.

Helen: Kom och titta på de här, Inez. Skulle inte dessa vara förtjusande i ett strandhus i Malibu?

Inez: Åh.

Helen: Hur mycket, herrn?

Butiksägaren: Arton tusen.

Helen: Tack.

Inez: Vad är det?

Helen: De är ett kap på 18,000 dollar.

Gil: 18,000 dollar för detta!?

Helen: Eller vänta, det är euro...

Men som du märker är även Owen Wilsons karaktär och butiksägaren involverade i interaktionen.

Så jag skulle säga att den får underkänt.

Men jag återkommer till frågan om enskilda repliker senare i videon.

Något som är ännu mer pinsamt med denna film

är att en av de mest betydelsefulla historiska figurerna som Gil interagerar med är Gertrude Stein.

För er som inte känner till henne

är Stein en av de mest berömda skribenterna och lesbiska kvinnorna i amerikansk historia,

och Woody Allen har mage att inte ens låta henne prata med en annan kvinnlig karaktär under hela filmens gång.

War Horse är en historia om en pojke och sin häst.

Den får underkänt.

Vi går vidare.

Niceville är en kvinnocentrerad historia med en stor kvinnlig rolluppsättning,

det finns inget tvivel om att denna film klarar provet.

Medan filmen är djupt problematisk när det kommer till att porträttera frågor om rasism i Amerika

ger både Viola Davis och Octavia Spencer otroliga och rörande framföranden.

Till sist har vi filmen The Artist och det stämmer att detta är en stumfilm.

Så du kanske undrar hur vi applicerar Bechdel-provet på en film utan verbal dialog.

I klassisk stumfilmsstil kommunicerar faktiskt karaktärerna med varann

via text,

mimade ord,

ansiktsuttryck, fysiska gester och pantomim.

Så vad gäller denna accepterar jag all overbal kommunikation mellan två kvinnor

som är av någon betydelse för handlingen som inte handlar om en man.

Och häpnadsväckande nog... får den ändå underkänt.

Det ser ut som att av de 9 nomineringar för Bästa Film 2011 klarar bara 2 tydligt Bechdel-provet,

medan två andra är diskutabla med enskilda repliker.

Noterbart är att endast en nominerad film är kvinnocentrerad.

Vi återgår till Hugo Cabret och Midnight in Paris,

tyvärr leder ofta diskussioner om Bechdel-provet till käbbel kring huruvida

en kort och tvivelaktig ordväxling gör att en film klarar provet eller inte.

Det är inte nödvändigt att gräva ner sig i en oviktig detalj

om huruvida en 10-sekunders-scen är "att prata med varann".

Om det verkligen finns en så pass stor debatt kring detta

är det en ganska tydlig indikation på att det existerar ett problem vad gäller kvinnlig representation i filmen.

Så, i Bechdel-provets anda

skulle jag vilja föreslå ett litet tillägg:

En film måste ha två namngivna kvinnor som pratar med varann

i längre än 60 sekunder om någonting annat än en man.

Den här nya 60-sekunders-regeln skulle hjälpa till att förtydliga provet

och lösa lite av käbblet kring en eller två repliker

och om två kvinnor faktiskt pratar med varann i längre än 60 sekunder

finns det en något större chans att dialogen är relevant till handlingen,

kanske.

Jag menar, det är bara en minut av en film på 90 eller 120 minuter som vi snackar om här, ribban är fortfarande låg.

Filmer som godkänns skulle inte nödvändigtvis innehålla betydelsefulla kvinnliga roller

men det skulle göra det svårare för en film att glida igenom på grund av en teknikalitet.

Om vi till exempel ser på nomineringarna för Bästa Film 2010,

skulle 6 av 10 kanske klara sig

men om vi applicerar den nya 60-sekunders-regeln ser vi att hälften av dessa inte skulle klara provet.

De tre filmer från 2010 som faktiskt klarar testet med kvinnor som pratar med varann i över 60 sekunder

om någonting annat än en man är faktiskt filmer centrerade kring kvinnor.

Och om du ännu inte sett Winter's Bone, sätt det högst upp på din lista.

Förutom att vara vackert filmad och bra spelad,

rekommenderar jag den verkligen på grund av sitt komplexa porträtterande av genus och fattigdom i landsbygdens Amerika.

Intressant nog, trots att True Grit är en kvinnocentrerad historia,

som följer Mattie Ross kamp att klara sig i en mansdominerad värld,

klarar filmen inte provet när vi applicerar 60-sekunders-regeln.

Faktum är att den enda ordväxling hon har med någon annan kvinna är med värdshusvärden Mrs. Floyd

och dessa tillfälliga interaktioner utgör mindre än en minut totalt.

Denna typ av film där den kvinnliga huvudrollen befinner sig i en nästan helt manlig värld

leder tankarna till Smurfette-principen som jag diskuterat i min Troper vs Kvinnor-videoserie.

Återigen, för att förtydliga är detta provet inte ett mått på en films kvalité,

det avgör inte om en film är feministisk eller inte och det avgör inte ens om en film är kvinnocentrerad.

En del ganska hemska filmer inklusive de som har

stereotypa och/eller sexistiska representationer av kvinnor kan klara provet galant,

medan riktigt välgjorda filmer som jag varmt skulle rekommendera kanske inte skulle göra det.

Bechdel-provet fungerar bäst när det används som ett verktyg för att utvärdera Hollywood som en institution,

det kan appliceras på i princip vilken gruppering av mainstream-filmer som hellst,

som Golden Globes nomineringarna eller de mest inkomstbringande filmer från vilket år som hellst, alla med liknande resultat.

Provet hjälper oss identifiera bristen på relevanta och betydelsefulla kvinnliga roller

som ett större mönster i filmindustrin som helhet.

Problemet är inte begränsat till en enskild film, regissör eller genre.

Då och då får vi en film som Bridesmaids

som skildrar kvinnor och kvinnors förhållande med varann i ett mer genuint och på ett mindre "chick filckigt" sätt

men detta händer ungefär lika ofta som kvinnor är nominerade för Bästa Regi av Oscarsgalans akademi.

Som svar på Bechdel-provet får jag ofta frågan "men, tvärtom då?"

"Varför finns det inget test som också avgör huruvida två män pratar med varann om något annat än en kvinna?"

Svaret på det är enkelt, testet är till för att påvisa ett problem,

och det finns inget problem med brist på män som interagerar med varann.

Bechdel-provet är användbart för att det kan peka på ett institutionellt mönster

och eftersom det inte finns något problem med män och att mäns underrepresentation i filmer,

är det omvända provet meningslöst och irrelevant.

Kvinnor är inte de enda som är marginaliserade i Hollywoodfilmer,

så en användbar variation av Bechdel-provet är

att applicera det på utvecklingen och närvaron av mörkhyade karaktärer.

Alaya Dawn Johnson använde provet för att ifrågasätta ifall filmen innehåller två eller fler mörkhyade personer,

som pratar med varann om någonting annat än en vit person.

Antalet filmer som godkänns i detta prov är extremt litet,

till och med en film som Niceville som har flera namngivna mörkhyade kvinnor i prominenta roller,

klarar provet med den smalaste av marginaler på grund av att karaktärerna nästan alltid pratar med eller om vita personer.

Denna variation av provet belyser det faktum att Hollywood fortfarande i princip vägrar

göra filmer för en allmän publik med fokus på mörkhyades liv

om de inte också innehåller en sympatisk vit karaktär.

Som Martha Southgate poängterade,

"Outtalat i Niceville och ett antal andra populära verk som hanterar medborgarrättsrörelsen

är idén om att en vit karaktär på något sätt är avgörande eller till och med nödvändig för denna typ av berättelse om svart frigörelse."

Så med det i baktanke, och som jag såg på George Takeis Facebooksida,

kanske detta är en något mer passande titel till filmen.

Så medan det kanske känns tröstande att tänka att antalet betydande roller för kvinnor i Hollywoodfilmer sakta växer,

är sanningen att det faktiskt inte gör det.

Män är fortfarande huvudsakligen studiochefer, manusförfattare, regissörer och de största beslutsfattarna i industrin

och de berättar historier de kan relatera till.

Detta resulterar, inte helt överraskande, i att de flesta filmer fokuserar på män och mäns historier.

Så medan det kanske är logiskt att en specifik film som Moneyball är mansdominerad och manscentrerad

och att de inte ville eller inte kunde inkorporera kvinnor som större karaktärer

är problemet att den stora majoriteten av filmer som görs i Hollywood också är manscentrerade och mansdominerade.

Det är deprimerande tydligt att Hollywood inte prioriterar roller för kvinnor

och inte är intresserade av att berätta kvinnors historier.

Den verkliga lösningen på detta är att filmskapare och filmförfattare fokuserar fler filmer på kvinnor och kvinnors liv,

det är så vi löser detta problem.

Det finns bokstavligen tusentals intressanta, viktiga och modiga

kvinnohistorier som bara väntar på att berättas på vita duken.

När det finns lika många historier som centrerar kring kvinnor som män,

då kommer vi inte ha mycket användning för Bechdel-provet,

men sorgligt nog verkar det som att det fortfarande är en lång väg kvar att gå.

Feminist Frequency-videor är alltid reklamfria, så jag behöver din hjälp för att fortsätta.

Besök gärna feministfrequency.com/donate