Läsandets helande kraft

Att läsa och skriva kan förvandlas till en modig handling som för oss närmare andra människor och oss själva. Författaren Michelle Kuo delar med sig av hur hennes läsundervisning i Mississippi Delta har uppenbarat den förenande kraften i det skrivna ordet, såväl som begränsningarna i denna kraft.

Idag vill jag tala om
hur läsandet kan förändra våra liv

och om begränsningarna i denna förändring.

Jag vill tala med er om hur läsande
kan ge oss en värld vi kan dela,

full av stark mänsklig samhörighet.

Men även om hur denna samhörighet
aldrig är fullkomlig.

Hur läsande i slutändan
är en enslig, individuell uppgift.

Författaren som förändrade mitt liv

var den framstående afroamerikanska
romanförfattaren James Baldwin.

När jag växte upp
i västra Michigan på 1980-talet

fanns det få asiatisk-amerikanska
författare som skrev om social förändring.

Jag tror det var därför
jag vände mig till James Baldwin

som ett sätt att fylla detta tomrum,
ett sätt att känna mig rasmedveten.

Men kanske för att jag inte själv
var afroamerikanska

kände jag mig också utmanad
och anklagad av hans ord.

Särskilt av dessa ord:

"Det finns liberaler
som har alla korrekta åsikter

men inga verkliga övertygelser.

När det kommer till kritan
och det förväntas resultat

finns de plötsligt inte där."

De finns plötsligt inte där.

Jag tog dessa ord mycket bokstavligt.

Var bör jag placera mig själv?

Jag åkte till Mississippi Delta,

ett av de fattigaste områdena i USA.

Detta är en plats
av stor historisk betydelse.

Afroamerikaner riskerade på 60-talet
sina liv för rätten till utbildning

och för rösträtt.

Jag ville vara en del av denna förändring

och hjälpa tonåringar att nå examen
och gå vidare till college.

När jag kom till Mississippi-deltat

var det fortfarande en fattig plats,

fortfarande segregerat,

fortfarande i drastiskt behov
av förändring.

I min skola, där jag var placerad,

fanns det inget bibliotek,
ingen studiehandledare,

men det fanns en polistjänsteman.

Hälften av lärarna var vikarier

och när eleverna bråkade

blev de skickade till det lokala häktet.

Detta är skolan där jag träffade Patrick.

Han var 15 år, hade gått om två klasser,
och gick nu i åttonde klass.

Han var tystlåten och inåtvänd

som om han alltid satt i djupa tankar.

Han hatade att se folk bråka.

En gång såg jag honom
gå emellan två tjejer som var i slagsmål

och blev själv nedslagen.

Patrick hade ett enda problem.

Han ville inte komma till skolan.

Han sa att ibland var skolan
bara för nedslående

med ständiga bråk
och lärare som sa upp sig.

Därtill hade hans mor två jobb

och var för trött
för att få honom till skolan.

Så det blev mitt jobb
att få honom att komma till skolan.

Och eftersom jag var tokig,
22 år och nitiskt optimistisk

var min strategi att åka hem till honom

och säga: "Hej, vill du
komma till skolan?"

Och det funkade faktiskt.

Han började komma till skolan varje dag.

Och han började blomstra
på mina lektioner.

Han skrev dikter, han läste böcker.

Han kom till skolan varje dag.

Ungefär samtidigt

som jag hade börjat
få verklig kontakt med Patrick

kom jag in på juridikprogrammet

på Harvard.

Återigen tvingades jag fundera på
var jag skulle placera mig själv,

var behövs jag?

Och jag tänkte för mig själv

att Mississippi-deltat
är en plats där folk med pengar,

folk med möjligheter,

de ger sig av.

Och de som stannar kvar

är de som inte kan ge sig av.

Jag ville inte vara bland dem
som gav sig av.

Jag ville vara bland dem som stannade.

Å andra sidan så kände jag mig
ensam och trött.

Så jag övertygade mig själv
att jag kunde bidra till förändring

i en större omfattning om jag hade
en prestigefylld juridikexamen.

Så jag gav mig av.

Tre år senare

när jag snart skulle
gå ut juridikprogrammet

blev jag uppringd av en vän

som berättade att Patrick hade hamnat
i slagsmål och dödat en person.

Jag var förkrossad.

En del av mig trodde inte på det,

men en annan del visste att det var sant.

Jag flög ner för att träffa Patrick.

Jag besökte honom i häktet.

Och han berättade för mig
att det var sant.

Att han hade dödat en person.

Och han ville inte prata mer om det.

Jag frågade vad som hade hänt med skolan

och han sa att han hade hoppat av
året efter det att jag gav mig av.

Sedan ville han berätta något mer.

Han tittade ner och sa
att han hade en liten dotter

som var nyfödd.

Han kände att han hade svikit henne.

Det var allt vi hann med,
samtalet kändes stressat och obekvämt.

När jag lämnade häktet
hörde jag en röst inom mig säga:

"Kom tillbaka.

Om du inte återvänder nu,
så kommer du aldrig att återvända."

Så jag gick ut juridikprogrammet
och åkte tillbaka.

Jag återvände för att möta Patrick,

för att se om jag kunde hjälpa honom
med hans rättsfall.

När jag mötte honom för andra gången

trodde jag att jag hade
en bra idé, så jag sa:

"Patrick, skulle du kanske vilja
skriva ett brev till din dotter

så att du kan hålla henne i dina tankar?"

Och jag gav honom penna och papper,

och han började skriva.

Men när jag såg pappret
som han lämnade tillbaka

blev jag chockad.

Jag kände inte igen hans handstil,

han hade gjort enkla stavfel.

Och som lärare visste jag

att en elev kunde förbättras avsevärt

på mycket kort tid,

men jag trodde aldrig att en elev
kunde försämras så drastiskt.

Men det som smärtade mig mest

var att läsa det
han hade skrivit till sin dotter.

Han hade skrivit:

"Förlåt för mina misstag, förlåt för
att jag inte har funnits där för dig."

Detta var allt han kände
att han hade att säga till henne.

Jag undrade hur jag kunde
övertyga honom om

att det fanns mer att säga,

att det fanns delar av honom
som han inte behövde be om förlåtelse för.

Jag ville få honom att inse

att han hade något värdefullt
att dela med sin dotter.

Varje dag under de kommande sju månaderna

besökte jag honom och tog med mig böcker.

Min tygväska blev ett litet bibliotek.

Jag tog med mig James Baldwin,

Walt Whitman och C.S. Lewis.

Jag tog med mig handböcker
om träd och fåglar

och vad som kom att bli
hans favoritbok, en ordbok.

Vissa dagar

satt vi timmar i tystnad och läste.

Andra dagar

läste vi tillsammans, vi läste poesi.

Vi började med att läsa haikus,
hundratals haikus,

ett bedrägligt enkelt mästerverk.

Och jag bad honom att dela med sig
av sina favorithaikus.

Och några av dem är ganska roliga.

Som denna av Issa:

"Spindlar, oroa er inte
jag städar inte så noga."

Och denna: "Slumrade halva dagen,
ingen bestraffade mig!"

Och denna underbart vackra,
som handlar om den första snön:

"Hjortar slickar första frosten
från varandras päls."

Det finns något mystiskt och underbart

med hur en dikt ser ut.

Mellanrummen är lika viktiga
som själva orden.

Vi läste denna dikt av W.S. Merwin

som han skrev efter att han
sett sin fru arbeta i trädgården

och insåg att de skulle spendera
resten av sina liv tillsammans.

"Låt mig föreställa mig
att vi återkommer

när vi så vill och det är vår

Vi är inte äldre än vi någonsin var

De tärande sorgerna har lättat
som ett morgonmoln

genom vilket morgonen
sakta kommer ikapp sig själv"

Jag frågade Patrick vilken versrad
som var hans favorit och han sa:

"Vi är inte äldre än vi någonsin var."

Han sa att det påminde honom
om en plats där tiden stannat

där tid inte längre spelar någon roll.

Jag undrade om han hade en sådan plats,

där tiden varar för evigt.

Han sa: "Min mor."

När man läser en dikt
tillsammans med någon annan

förändras diktens betydelse.

När det blir personligt för den andra,
blir det även personligt för dig.

Sedan läste vi böcker, så många böcker.

Vi läste Frederick Douglass biografi,

en amerikansk slav som lärde sig själv
att läsa och skriva

och som lyckades fly till frihet
på grund av att sin läskunnighet.

Jag hade alltid sett
Frederick Douglass som en hjälte

och jag tänkte på hans berättelse
som upplyftande och hoppfull.

Men den här boken
gjorde Patrick panikslagen.

Han fixerade på en berättelse
om hur husbönderna i juletider

gav slavarna gin

för att bevisa för dem att de inte
skulle klara av att hantera frihet.

Eftersom slavarna
snubblade runt på åkrarna.

Patrick sa att han
kunde relatera till detta.

Han sa att det finns folk
i häktet som, liksom slavar,

inte vill tänka på sin situation

eftersom det är för plågsamt.

För plågsamt att tänka på det förflutna,

för plågsamt att tänka på
hur långt vi har kvar att gå.

Hans favoritrad var denna:

"Vad som helst för att slippa tänka!

Det var detta eviga tänkande
på min situation som plågade mig så."

Patrick tyckte att Douglass var modig
som skrev och fortsatte att tänka.

Men Patrick skulle aldrig veta
hur mycket han liknade Douglass för mig.

Hur han fortsatte läsa,
trots att det gjorde honom panikslagen.

Han avslutade boken före mig.

Han läste den

i en betonglagd trappa utan belysning.

Sedan började vi läsa
en av mina favoritböcker,

"Gilead" av Marilynne Robinson,

som är ett enda långt brev
från en far till sin son.

Han tyckte mycket om denna rad:

" Jag skriver detta delvis
så att du ska veta

att om du någonsin funderar över
vad du åstadkommit i ditt liv...

för mig så har du betytt Guds nåd,

ett mirakel, mer än ett mirakel."

Något med detta sätt att uttrycka sig,
denna kärlek, denna längtan och denna ton

återuppväckte Patricks längtan
efter att skriva.

Och han fyllde
åtskilliga anteckningsböcker

med brev till sin dotter.

I dessa vackra, invecklade brev

föreställde han sig själv med sin dotter
paddla kanot nerför Mississippifloden.

Han föreställde sig att
de fann en bergsfors

med underbart klart vatten.

När jag iakttog Patrick skriva

tänkte jag för mig själv,

och nu vill jag fråga er alla,

hur många av er har skrivit ett brev
till någon som ni känt att ni svikit?

Det är så mycket lättare
att bara sluta tänka på dessa människor.

Men Patrick dök upp varje dag
och stod framför sin dotter

och ställde sig själv
till svars inför henne.

ord för ord med intensiv koncentration.

Jag ville i mitt eget liv

våga utsätta mig själv för risker.

Att göra det betyder
att visa sitt hjärtas styrka.

Nu vill jag ta ett steg tillbaka
och ställa en obekväm fråga.

Vem är jag att berätta
denna historia om Patrick?

Patrick är den som har levt
med denna smärta

och jag har inte gått hungrig
en enda dag i mitt liv.

Jag har tänkt mycket på detta,

men det jag vill säga är att berättelsen
inte bara handlar om Patrick.

Den handlar om oss.

Om ojämlikheten mellan oss.

Världen av överflöd

som Patrick, hans föräldrar
och hans far- och morföräldrar

blev utestängda från.

I denna berättelse representerar jag
denna värld av överflöd.

Och när jag berättar den
vill jag inte dölja mig själv.

Dölja den makt jag faktiskt har.

När jag berättar denna historia
vill jag avslöja denna makt

för att sedan fråga

hur kan vi minska avståndet
mellan varandra?

Läsande är ett sätt
att förkorta detta avstånd.

Det ger oss en stillsam värld
som vi kan dela med varandra

som vi kan dela i jämlikhet.

Nu undrar du kanske
vad som hände med Patrick.

Räddade läsandet hans liv?

Ja och nej.

När Patrick kom ut från fängelset

hade han en olidlig resa framför sig.

Arbetsgivare avvisade honom
på grund av hans kriminella bakgrund,

hans bästa vän, hans mor,
dog vid 43 års ålder

av hjärtsjukdom och diabetes.

Han har varit hemlös,
han har gått hungrig.

Så folk säger mycket om läsande
som för mig känns överdrivet.

Att vara läs-och skrivkunnig
räddade honom inte från diskriminering.

Det förhindrade inte hans mors död.

Så vad är läsandet bra för?

Jag har några svar som avslut.

Läsandet fyllde hans inre liv

med mystik, med fantasi,

med skönhet.

Läsandet gav honom inre bilder
som skänkte honom glädje:

berg, hav, hjort, frost.

Ord som ger en smak
av en fri och äkta värld.

Läsandet gav honom orden
för det han hade förlorat.

Hur dyrbara är inte dessa ord
skrivna av poeten Derek Walcott?

Patrick lärde sig denna dikt utantill.

"Dagar som jag haft,

dagar som jag förlorat,

dagar, som liksom döttrar, växer ur

min skyddande famn."

Läsandet lärde honom förstå sitt eget mod.

Kom ihåg att han fortsatte
läsa verk av Fredrick Douglass

trots att han fann dem smärtsamma.

Han fortsatte vara medveten,
trots att medvetenhet gör ont.

Läsandet är en form av tankearbete.

Det är därför det är så svårt att läsa,
eftersom det betyder att vi måste tänka.

Och Patrick valde att tänka,
snarare än att inte tänka.

Läsandet gav honom ett språk
för att kunna tala med sin dotter.

Läsandet inspirerade honom
att vilja skriva.

Det finns en stark länk
mellan läsande och skrivande.

När vi börjar läsa

börjar vi finna ord.

Han fann orden som fick honom
att föreställa sig dem två tillsammans.

Han fann orden

för att beskriva hur mycket
han älskade henne.

Läsandet förändrade också
vårt förhållande till varandra.

Det gav oss en möjlighet till ömhet,

att bortse från våra sätt att se på saker.

Och läsandet tog
ett ojämlikt förhållande

och gav tillbaka
ett ögonblick av jämlikhet.

När du möter en person som en läsare

möter du honom för första gången.

på nytt, om igen.

Det är omöjligt att veta på förhand
vilken som är hans favoritrad.

Vilka minnen och sorger han bär på.

Och du ställs inför
hans innersta hemligheter.

Och sedan börjar du undra:
"Vad består egentligen mitt inre liv av?

Vad har jag som är värt
att dela med någon annan?"

Jag vill avsluta

med några av mina favoritrader
från Patricks brev till hans dotter.

"Floden är skuggig på vissa platser

men ljuset skiner igenom
trädens springor ...

På några av grenarna
hänger mängder av mullbär.

Du sträcker ut din arm
för att plocka några."

Och detta underbara brev där han skriver:

"Blunda och lyssna till ljudet av orden.

Jag kan den här dikten utantill

och jag skulle vilja
att också du lärde dig den."

Tack så mycket allihopa.

(Applåder)