Majora Carter: 3 berättelser om lokal eko-entreprenörsanda.

Den gröna framtiden är lokal -- och vid TEDxMidwest, delar Majora Carter med sig berättelser från tre personer som räddar sina egna grannskap samtidigt som de räddar planeten. Det kallas för "Hemstadstrygghet".

Idag, kommer jag att berätta för er om några personer

som inte flyttade ut från sina kvarter.

Den första pågår just här i Chicago.

Brenda Palms-Farber blev anlitad

att hjälpa före detta fångar att återvända till samhället

och hindra dem från att återvända till fängelset.

Just nu, spenderar skattebetalare

omkring $60.000 per år

för att skicka en person till fängelse.

Vi vet att två tredjedelar av dessa kommer att fängslas igen.

Jag tycker det är intressant, att för varje dollar

vi spenderar, istället, på tidig utbildning till barn,

så som med "Head Start" (Försprång),

sparar oss $17

på saker som framtida inspärrande.

Eller -- tänk på detta -- de $60.000

är också mer än vad det kostar

att skicka en person till Harvard.

Men Brenda, oberörd av dessa omständigheter,

tog en titt på sin utmaning

och kom på

en inte allt för uppenbar lösning:

skapa ett företag

som tillverkar hudvårdsprodukter av honung.

Okay, det kanske är uppenbart för några av er; det var inte det för mig.

Det är grunden för att odla fram en ny form av social inovation

som har stor potential.

Hon anställde till synes oanställbara män och kvinnor

för att ta hand om bina, skörda honongen

och tillverka förädlade produkter

som de själva marknadsförde,

och som senare såldes av "Whole Foods".

Hon kombinerade arbetslivserfarenhet och utbildning

med den livskunskap de behövde,

såsom ilskehantering och samarbete,

och även hur man förmedlar till framtida arbetsgivare

om hur deras egna erfarenheter

faktiskt demonstrerade vilka lärdomar de tagit till sig

och deras iver att lära sig mer.

Mindre än fyra procent

av personerna som genomgick hennes program

hamnde faktiskt i fängelse igen.

Så dessa unga män och kvinnor lärde sig arbetsberedskap

och livskunskaper genom biodling

och blev produktiva medborgare under tiden.

Där kan man prata om en "söt" början.

Nu, skall jag ta er till Los Angeles.

Och många personer vet

att L.A har sina problem.

Men jag skall prata om L.A:s vattenproblem just nu.

De flesta dagar har de inte tillräckligt med vatten

och för mycket för att hantera när det regnar.

Just nu, går 20 procent

av Kaliforniens strömförbrukning

till att pumpa vatten

mestadels i Södra Kalifornien.

De spenderar massor, massor

på att forsla ut regnvattnet i havet

när det regnar och vid översvämmningar.

Andy Lipkis arbetar med att hjälpa

L.A att minska kostnaden av sin infrastruktur

förknippad med vattenhantering och värmeområden i staden --

genom att sammanföra träd, personer och teknik

för att skapa en mer beboelig stad.

Alla de där gröna sakerna, absorberar faktiskt naturligt upp regnvatten,

de hjälper även med att kyla våra städer.

Eftersom, nu när jag tänker på det,

vill ni verkligen ha luftkonditionering,

eller är det svalare utrymmen ni vill ha?

Hur ni får det borde inte spela så stor roll.

Så för ett par år sedan,

bestämde länet L.A

att de behövde spendera 2.5 miljarder dollar

för att reparera stadens skolor.

Och Andy och hans grupp upptäckte

att man skulle lägga 200 miljoner av dessa dollar

på asfalt runt själva skolorna.

Och genom att lägga fram ett riktigt starkt ekonomisk argument,

övertalade de länstyrelsen i L.A

att byta ut asfalten

mot träd och annan grönska,

skulle göra att skolorna själva sparade mer på energi

än de spenderade på trädgårdsbyggnationer.

Så i slutändan, kunde 1.9 miljoner kvadratmeter asfalt

ersättas eller undvikas,

och strömförbrukningen för luftkonditionering gick ner,

medan andelen anställningar

för personer som förvaltade dessa områden gick upp,

vilket resulterade i en nettobesparing för hela systemet,

men även friskare studenter och anställda inom skolsystemet.

Nu, Judy Bonds

som är dotter till en gruvarbetare.

Hennes familj har i åtta generationer

bott i en stad som heter Whitesville i West Virginia.

Och skulle någon fortfarande hålla fast vid

gamla ärofyllda idéer från kolbrytningens

och stadens historia,

så vore det Judy.

Men sättet som man bryter kol nuförtiden är annorlunda

från de djupa gruvorna som hennes far

och hennes farfar brukade gå ner i

och som anställde i praktiken tusentals personer.

Nu, kan två dussin personer

bryta ner ett berg på några månader,

och det för en mängd kol tillräckligt för några år.

Den typen av teknik kallas för "Bergtoppsborttagning".

Det kan förändra ett berg härifrån till detta

på bara några få månader.

Föreställ er att luften runt dessa platser --

är fylld av spår från sprängämnen och kol.

När vi var på besök, gav det några av oss som var där

en konstig liten hosta

efter ha varit där bara några timmar eller så --

inte bara gruvarbetare, utan allihopa.

Och Judy såg hur hennes landskap blev förstört

och hur hennes vatten förgiftades.

Och hur kolbolagen helt enkelt flyttade vidare

efter att ha tömt berget,

lämnandes ännu mer arbetslöshet efter sig.

Men hon såg också skillnaden i potential för vindkraft

mellan ett berg som var intakt,

och ett vars höjd var sänkt

med över 600 meter.

Tre år med smutsig energi och få jobb,

eller århundraden med ren energi

och möjlighet att utveckla expertis och förbättringar i effektivitet

byggd på tekniskt kunnande

och utveckling av lokalkännedom

kring hur man får ut det mesta ur områdets vind.

Hon beräknade startkostnaden

och återbetalningen över tid,

och det är ett nettoplus på så många nivåer

för den lokala, nationella och globala ekonomin.

Det är längre tid för återbetalning än för "bergtoppsborttagande",

men vindenergin ger faktiskt återbetalning för evigt.

Nu är det så att "bergstoppsborttagning" ger väldigt lite pengar till ortborna,

och det skapar mycket lidande för dem.

Vattnet förvandlas till sörja.

De flesta personer är fortfarande arbetslösa,

vilket orsakar merparten av de sociala problem

som arbetslösheten orsakar för personer i innerstäderna --

drog- och alkoholmissbruk,

våld i hemmet, tonårsgraviditeter och även sämre hälsa.

Judy och jag -- skulle jag säga --

förstod varandra fullt ut.

Numera en ganska uppenbar allians.

Jag menar, bokstavligt talat, hennes hemstad heter Whitesville (Vit-by), West Virginia.

Jag menar, de är inte ---

De tävlar inte om att vara födelseplats för ett hip hop rykte

eller något liknande.

Men bak på min T-shirt, som hon gav mig,

står det, "Rädda de utrotningshotade bondlurkarna."

Så kvartersbrudar och bondlurkar har koll på läget

och har full förståelse för vad som gäller.

Men för bara ett par månader sedan,

fick Judy diagnosen

lungcancer i tredje stadiet.

Just det.

Och det har sedan dess spritt sig till hennes skelett och hjärna.

Och jag tycker det är så bisarrt

att hon lider av samma sak

som hon försökt så mycket, att skydda folk ifrån.

Men hennes dröm

för Coal River Mountain Wind

är hennes arv.

Och hon kanske inte

får se den bergstoppen.

Men istället för att skriva

ytterligare någon form av manifest eller liknande,

lämnar hon efter sig

en affärsplan för att genomföra det.

Det är vad min brud gör.

Och jag är stolt för det.

(Applåder)

Men dessa tre personer

känner inte varandra,

men de har en väldig massa gemensamt.

De är allihopa problemlösare,

och de är bara några av de många exempel

som jag har haft privilegiumet att se, träffa och lära av

i de typer av arbete som jag gör nu.

Jag hade tur som fick med dem

i mitt radioprogram på "Corporation for Public Radio"

som heter, "ThePromisedLand.org"

De är alla mycket praktiska visionärer.

De tar en titt på de behov som finns där ute --

skönhetsprodukter, hälsosamma skolor, elektricitet --

och hur pengar förflyttas för att möta dessa behov.

Och när de billigaste lösningarna

innebär en minsking i antalet jobb,

blir det kvar arbetslösa människor,

och dessa personer är inte billiga.

Faktum är, att de är vad jag kallar några av de mest kostsamma medborgarna,

och de inkluderar fattiga i flera generationsled

traumatiserade veteraner som återkommer från Mellan Östern,

folk frigivna från fängelser.

Och särskilt för veteranerna,

Veteranstyrelsen har meddelat en sex gånger stor ökning

av läkemedel för mental hälsa av veteraner sedan 2003.

Jag tror att den siffran troligen kommer att gå upp.

De utgör inte den största grupppen människor,

men de är några av de mest kostsamma.

Och vad det gäller sannolikhet för våld i hemmet, missbruk av droger och alkohol,

dåliga betyg av deras barn i skolan

och en dålig hälsa på grund av stress.

Men dessa tre snubbar har alla förstått

hur man på ett produktivt sätt slussar dollar

genom den lokala ekonomin

för att möta behoven på marknaden,

minska de sociala problemen vi har just nu

och undvika nya problem i framtiden.

Och det finns gott om ytterligare exempel som dessa.

Ett problem: avfallshantering och arbetslöshet.

Även när vi tänker på eller pratar om återvinning,

blir mängder av återvinningsbara saker uppbrända eller nergrävda

och lämnar många kommuner, med avvikelser,

de lämnar kvar mycket att återvinna.

Och var någonstans hamnar avfallet? Vanligen i de fattiga samhällena.

Och vi vet att eko-industriella företag, dessa typer av affärsmodeller --

det finns en modell i Europa som kallas den eko-industriella parken

där du antingen använder avfallet från ett bolag som råmaterial,

eller så använder du återvunnet material

för att tillverka varor som du faktisk kan använda och sälja.

Vi kan skapa dessa lokala marknader och incitament

för att återvunnet material

skall användas som råmaterial i tillverkningen.

Och i min hemstad, försökte vi faktiskt genomföra detta i Bronx,

men vår borgmästare bestämde att han hellre ville ha

ett fängelse på samma ställe.

Som tur var -- eftersom vi ville skapa hundratals jobb --

men efter flera år

ville staden bygga ett fängelse,

de har sedan dess övergett det projektet, tack gode gud.

Ytterligare ett problem: Ohälsosamt livsmedelssystem och arbetslöshet.

Arbetarklassen och fattiga amerikanska stadsbor

får inga ekonomiska fördelar

från vårt nuvarande livsmedelssytem.

Det är för beroende av transporter,

kemisk gödsling, stort användande av vatten

och även kylning.

Megaoperationer inom jordbruk

är ofta ansvariga för förgiftandet av våra vattendrag och vår mark,

och de producerar denna otroligt ohälsosamma produkt

som kostar oss miljarder i sjukvård

och förlorad produktivitet.

Så vi vet att stadsjordbruk

är ett stort samtalsämne denna tiden på året,

men det handlar mest om trädgårdsskötsel,

vilket har ett visst värde för att bygga en gemenskap -- mycket--

men inte i frågan om att skapa jobb

eller vad det gäller att producera mat.

Mängden är helt enkelt inte tillräcklig.

En del av mitt arbete handlar om att lägga grunden

för att integrera stadsjordbruk med landsortjordbruk

för att snabba på 500-mila salladens frånfälle

genom att skapa ett nationellt märke för stadsodlade grönsaker

som i varje stad

som använder regionens egen odlingskraft

och förstärker den med inomhusutrymmen för odling,

som ägs och sköts av små odlare,

där det just nu bara finns konsumenter.

Detta kan underlätta säsongsbundna odlare runtomkring stadsområden

vilka också halkar efter då de inte riktigt kan möta

året-runt behoven av grönsaker.

Detta är inte en konkurrens med lantbruket,

det är faktiskt en förstärkning.

Det sammanförs i ett riktigt positivt

och sunt ekonomiskt livsmedelssystem.

Målet är att möta städernas institutionella behov

för sjukhus,

ålderdomhem, skolor, dagis,

och skapa ett nätverk av lokala jobb samtidigt.

Detta är smart infrastuktur.

Och hur vi sköter vår inbyggda miljö

påverkar hälsan och välmåendet för personer varje dag.

Våra kommuner, på landet och i städer,

sätter den operationella kursen i infrastrukturen för

saker som avfallshantering, energibehov,

likaväl som sociala kostnader vid arbetslöshet, avhopp från skolan, inspärrningar

och de kostader som detta medför på allmänhälsan.

Smart infrastruktur kan erbjuda kostnadsbesparande sätt

för kommuner att hantera

både infrastruktur och sociala behov.

Och vi vill förändra systemen

som öppnar dörrarna för folk som tidigare var en skattebörda

att bli en del av skattbasen.

Och föreställ er en nationel affärsmodell

som skapar lokala jobb och smart infrastruktur

för att förbättra stabiliteten av den lokala ekonomin.

Därav hoppas jag ni kan se en röd tråd i detta.

Dessa exempel påvisar en trend.

Jag har inte skapat den, och det händer inte utan orsak.

Jag märker att det händer över hela landet,

och den goda nyheten är att det växer.

Allt vi behöver göra är att vara engagerade i det.

Det är en nödvändig pelare i landets återhämtning.

Och jag kallar det för hem(stads)säkerhet.

Lågkonjunkturen har fått oss upprörda och rädda,

och det ligger något i luften nu för tiden

som också är väldigt givande.

Det är en förståelse

att vi är nyckeln

till vår egen återhämtning.

Nu är det dags för oss att agera i våra egna samhällen

där vi tänker lokalt och agerar lokalt.

Och när vi gör det, kommer våra grannar --

vare sig de är i huset intill, länet intill

eller i landet intill --

att klara sig fint.

Summan av det lokala är det globala.

Hem(stads)säkerhet betyder att återbygga vårt naturliga försvar,

sätta folk i arbete,

återskapa våra naturliga system.

Hem(stads)säkerhet innebär skapandet av välstånd här hemma,

istället för att förstöra det utomlands,

Hantera sociala och miljöproblem och

samtidigt, med samma lösning

skapa stora besparingar

ökat välstånd och nationell säkerhet.

Många stora och inspirerande lösningar

har skapats över hela Amerika.

Utmaningen för oss nu,

är att hitta och stödja dessa och oräkneliga fler.

Hem(stads)säkerhet handlar om att ta hand om sina egna,

men inte som i meningen av talesättet,

välgörenhet börjar i hemmet.

Jag läste nyligen en bok: "Love Leadership" av John Hope Bryant.

Och den handlar om hur man leder i en värld

som faktiskt verkar operera på en grund byggd av rädsla.

Att läsa den boken fick mig att omvärdera den teorin

eftersom jag behövde förklara vad jag menade med den.

Det är som så, att min far

var en stor, stor man på många sätt.

Han växte upp i den segregerade södern

flyende undan lynchningar och allt sådant

under en riktigt tuff tidsperiod,

och han ordnade ett riktigt stabilt hem för mig och mina syskon

och en hel hög av andra personer som hade det tufft.

Men, som alla oss andra, hade han några problem.

(skratt)

Och hans var spel,

tvångsmässigt,

För honom betydde uttrycket, "välgörenhet börjar i hemmet",

att min lönedag -- eller någon annans --

råkade sammanfalla med hans turdag.

Så vi behövde hjälpa honom.

Och ibland kunde jag låna honom pengar

från jobb efter skolan eller sommarjobb,

och han hade alltid den goda avsikten

att betala tillbaka med ränta,

naturligtvis, efter att han vunnit stort.

Och det gjorde han ibland, tro det eller ej,

vid en galoppbana i Los Angeles --

en anledning att älska L.A -- någon gång under 1940-talet.

Han vann $15,000 i kontanter

och köpte huset som jag växte upp i.

Jag är inte direkt ledsen för det.

Men hör här, jag kände att jag hade skyldigheter till honom,

och jag växte upp -- sedan växte jag upp.

Och jag är en vuxen kvinna nu.

Och jag har lärt mig en del saker på vägen.

För mig, handlar välgörenhet

oftast bara om att ge,

eftersom det är meningen att du skall göra det,

eller för att det är vad du alltid har gjort,

eller så handlar det om att ge tills det gör ont.

Jag tillhandahåller de medel

för att bygga något som kommer växa

och förstärka den ursprungliga investeringen

och inte vara i behov av större gåvor nästa år --

Jag försöker inte mata behovet.

Jag tillbringade några år

med att se hur goda avsikter för stärkande av samhällen

som var tänkta att finnas

för att hjälpa samhället och förstärka det,

faktiskt lämnade människor

i samma, om inte värre, tillstånd än de var innan.

Och under de senaste 20 åren,

har vi spenderat rekordbelopp av filantropiska dollar

på sociala problem,

men trots det har skolresultat,

undernäring, fängslanden,

övervikt, diabetas, fattigdom,

de har alla ökat med några undantag,

i synnerhet, spädbarnsdöd

bland fattiga personer --

men det är också en underbar värld vi tar dem till.

Och jag känner till den del kring dessa frågor,

eftersom, under många år, spenderade jag mycket tid

i det ideella industrikomplexet.

Och jag är en "nykter" verkställande direktör,

två "vita" år.

(skratt)

Men under den tiden, insåg jag att det handlade om projekt

och att utveckla dem lokalt

som verkligen skulle göra rätt vid våra samhällen.

Men jag fick verkligen kämpa för finansiellt stöd.

Ju större framgångar,

desto mindre pengar kom in från stiftelser.

Och jag kan berätta för er, att vara på TED-scenen

och att vinna en MacArthur under samma år

gav alla intrycket att jag hade kommit fram.

Och när jag väl fortsatte vidare,

hade jag faktiskt täckt en tredjedel

av min agenturs budgetunderskott med ersättningar från att tala.

Och jag tror att i början, i all ärlighet,

var mina program, bara en liten bit före sin tid.

Men sedan dess,

har parken som bara var en soptipp och presenterades vid TED2006 Talk

blivit den här lilla saken.

Men faktum är att jag gifte mig i den.

Där borta.

Där går min hund som ledde mig till parken vid mitt bröllop.

South Bronx Greenway

var också bara en ritning på scenen under 2006.

Sedan dess, har vi fått

omkring 50 miljoner dollar i stimulanspaket

att dyka upp och komma hit.

Och vi älskar detta, eftersom jag älskar byggarbeten nu,

eftersom vi ser hur dessa saker faktiskt händer.

Så jag vill att alla förstår

hur kritiskt viktigt det är

att förändra välgörenhet till entreprenörskap.

Jag startade min firma för att hjälpa samhällen över hela landet

att förverkliga deras potential

att förbättra allting runt livskvalitén för deras folk.

Hem(stads)säkerhet

är nästa sak på min att-göra lista.

Vad vi behöver är personer som ser värdet

i att investera i dessa typer av lokala företag,

som vill jobba med folk som mig

för att identifiera tillväxttrender och klimatanpassning

och även förstå de växande sociala kostnaderna

av att bedriva affärer som vanligt.

Vi behöver arbeta tillsammans

för att omfamna och reparera vår mark,

reparera våra energisystem

och reparera oss själva.

Det är dags att sluta bygga

köpcentran, fängelsena,

idrottsarenorna

och andra hyllningar till alla våra kollektiva brister.

Det är dags att börja bygga

levande monument för hopp och möjligheter.

Tack så mycket.

(Applåder)