Smelfies och andra experiment i syntetisk biologi

Tänk om du kunde ta ett doftporträtt, en smelfie? Tänk om du hade ett läppstift som fick växter att växa där du kysste? Ani Liu utforskar skärningspunkten mellan teknik och sensorisk perception. Hennes forskning ligger någonstans emellan vetenskap, design och konst. I detta snabba föredrag delar hon med sig av drömmar, funderingar och experiment, med frågan: Vad händer när science fiction blir science fakta?

Tänk om våra växter

kunde känna av gifthalten i jorden

och uttrycka den gifthalten
genom färgen på sina löv.

Tänk om de växterna också kunde
avlägsna gifter ur jorden?

Eller, tänk om växterna

utvecklade sin egen förpackning,

eller designades för att enbart
kunna skördas

av sina ägares patenterade maskiner?

Vad händer när biologisk design

drivs av motivationen bakom
massproducerade handelsvaror?

Vilken sorts värld skulle det vara?

Mitt namn är Ani, jag är designer
och forskare på MIT Media Lab,

där jag är en del av en relativt ny
och unik grupp, Design Fiction,

där vi sitter inklämda mellan
science fiction och science fakta.

Och på MIT har jag turen
att kunna frottera mig med forskare

som studerar alla slags
banbrytande områden

som syntetisk neurobiologi,

artificiell intelligens, artificiellt liv

och allting däremellan.

Och över hela campuset finns det
oerhört briljanta forskare

som ställer frågor som,
"Hur kan jag göra världen bättre?"

Och en del av det min grupp frågar är,
"Vad är bättre?"

Vad är bättre för dig, för mig,

för en vit kvinna, för en homosexuell man,

för en veteran, ett barn med protes?

Teknik är aldrig neutral.

Den ramar in en verklighet

och reflekterar ett sammanhang.

Tänk dig vad det skulle säga om balansen
mellan arbete och privatliv på kontoret

om dessa var standard första dagen?

(Skratt)

Jag tror det är konstnärernas
och designernas roll

att ställa kritiska frågor.

Konst är hur man kan se
och känna framtiden

och idag är en spännande tid
att vara designer,

tack vare alla nya verktyg som
blivit tillgängliga.

Syntetisk biologi, till exempel,

strävar efter att beskriva biologi
som ett designproblem.

Och genom denna utveckling

undrar mitt labb vad rollerna
och ansvarsområdena är

för en konstnär, designer,
forskare eller affärsman?"

"Vad är konsekvenserna

av syntetisk biologi, genteknik,

och hur formar de vår bild av
vad det innebär att vara människa?"

"Vad är dess konsekvenser
på samhället, på evolutionen

och vad är riskerna i det här spelet?"

Min egen teoretiska
designforskning just nu

leker med syntetisk biologi

men för en mer känslostyrd uteffekt.

Jag är besatt av lukt
som ett designområde,

och det här projektet började med tanken,

tänk om du skulle kunna ta
ett doftporträtt, en smelfie?

(Skratt)

Tänk om du kunde ta
din egen naturliga kroppsdoft

och skicka den till en älskare.

Lustigt nog kom jag på att det faktiskt
var en tradition i Österrike på 1800-talet

att uppvaktande par hade en bit äpple

i armhålan på danser,

och i slutet av kvällen

så skulle tjejen ge frukten
till killen som hon tyckte mest om,

och om han kände likadant

så åt han upp det illaluktande äpplet.

(Skratt)

Napoleon skrev många kärleksbrev
till Josephine,

men det kanske mest minnesvärda
är denna korta, brådskande lapp:

"Hemma om 3 dagar. Bada inte."

(Skratt)

Både Napoleon och Josephine
älskade violer.

Josephine bar violdoftande parfym,

bar violer på deras bröllopsdag

och Napoleon skickade en violbukett
till henne varje år på deras bröllopsdag.

När Josephine dog,

planterade han violer på hennes grav,

och precis innan sin exil

gick han tillbaka till graven,

plockade några av dessa blommor,
förseglade dem i en medaljong

och bar dem tills han dog.

Det tyckte jag var väldigt rörande.

Jag tänkte, kan jag få den violen
att lukta precis som Josephine?

Tänk om du, för all evighet,

när du besökte hennes grav,

kunde känna doften av Josephine,
precis som Napoleon älskade henne?

Skulle vi kunna konstruera
nya sätt att sörja,

nya ritualer för att minnas?

Vi har trots allt konstruerat
transgena grödor

för att kunna maximera vinst,

grödor som tål långa transporter,

grödor som har en lång hållbarhet,

grödor som smakar sött
men motstår skadedjur,

ibland på bekostnad av näringsvärdet.

Kan vi utnyttja dessa tekniker
för en känslostyrd uteffekt?

I mitt labb just nu,

undersöker jag frågor som,
"vad får en människa att lukta människa?"

Och det visar sig vara ganska komplicerat.

Faktorer som din kost,
dina mediciner, din livsstil

allt påverkar din doft.

Och jag fann att vår svett
mestadels är doftfri,

det är våra bakterier och mikrobiom

som är ansvariga för dina dofter,
ditt humör, din identitet

och så mycket mer.

Och det finns olika molekyler
som du utsöndrar,

men som vi bara uppfattar undermedvetet.

Jag har samlat och katalogiserat

bakterier från olika platser på min kropp.

Efter att ha pratat med en forskare,
tänkte vi

att den perfekta Ani-mixen kanske är

10% nyckelben, 30% underarm,

40% bikinilinje och så vidare,

och ibland låter jag forskare
från andra labb

sniffa lite på mina prover.

Det har varit intressant höra hur

kroppsdofter uppfattas
utanför ett kroppsligt sammanhang.

Jag har fått höra saker som

att det luktar som blommor, som kyckling,

som cornflakes,

som carnitas med nötkött.

(Skratt)

Samtidigt odlar jag
en samling köttätande växter

för deras förmåga att avge köttliknande
dofter för att locka till sig byten,

i ett försök att skapa
ett symbiotiskt förhållande

mellan mina bakterier och denna organism.

Men så föll det sig så
att jag var på MIT, i en bar

och pratade med en forskare

som råkar vara vara kemist
och växtforskare,

jag berättade om projektet,

och han sa, "Det låter som botanik
för ensamma kvinnor."

(Skratt)

Oberörd sa jag "OK".

Jag utmanade honom.

"Kan vi konstruera en växt
som kan älska mig tillbaka?"

Och av nån anledning sa han,
"Visst, varför inte?"

Så vi började med att se
om vi kan få en växt att växa mot mig

som om jag vore solen?

Så vi tittar på mekanismer i växter,
som fototropism,

som får växter att växa
i riktning mot solen

genom att producera hormoner som auxin,

som orsakar cellförlängning
på den skuggiga sidan.

Och just nu tillverkar jag läppstift

som är indränkta med dessa ämnen

som låter mig interagera med en växt
med dess egna kemiska signaturer -

läppstift som får växter att växa
där jag kysser dem,

växter som blommar där jag kysser blomman.

Och genom dessa projekt

ställer jag frågor som,

hur definierar vi natur?

Hur definierar vi naturen
när vi kan ändra dess egenskaper,

och när bör vi göra det?

Bör vi göra det för vinst,
för användbarhet?

Kan vi göra det av känslomässiga orsaker?

Kan bioteknologi användas för att skapa
saker som är lika rörande som musik?

Var ligger tröskeln mellan vetenskap

och dess förmåga att forma
vårt känslolandskap?

Det är ett känt designmantra
att form följer funktion.

Nu, inkilad mellan vetenskap,
design och konst

får jag ställa frågan,

tänk om fiction informerar fakta?

Hur skulle ett sådant FoU-labb se ut

och vilka frågor skulle vi
ställa tillsammans?

Vi vänder oss ofta till tekniken för svar,

men som konstnär och designer

tycker jag om att fråga, "vad är frågan?"

Tack.

(Applåder)