Uppfostra modiga tjejer genom att uppmuntra äventyrslustan

Tuffa tjejer åker skateboard, klättrar i träd, röjer runt, ramlar, skrapar knäna, reser sig igen - och växer upp till modiga kvinnor. Lär dig hur du uppmuntrar lite produktivt risktagande och uppfostrar självsäkra flickor med hjälp av berättelser och råd från brandsoldaten, skärmflygaren och äventyraren Caroline Paul.

När jag var liten var jag besatt
av Guinness Rekordbok.

Jag ville verkligen slå ett världsrekord.

Det var bara ett problem:

Jag var helt talanglös.

Så jag bestämde mig för att slå
världsrekordet i något

som inte krävde några färdigheter alls.

Jag bestämde mig för att
slå världsrekordet

i att krypa.

(Skratt)

På den tiden låg rekordet
på 12,5 engelska mil,

och av någon anledning
verkade det helt hanterbart.

(Skratt)

Jag värvade min vän Anne,

och vi bestämde oss för att vi
inte ens behövde träna.

(Skratt)

När det var dags för vårt rekordförsök

fäste vi möbeltassar på knäna
utanpå våra tur-jeans

och satte igång.

Vi fick problem på en gång,

för jeanstyget låg mot huden

och började skava

och snart hade vi sår på knäna.

Efter flera timmar

började det regna.

Sedan gav Anne upp.

Sedan blev det mörkt.

Vid det laget var byxknäna blodiga

och jag hallucinerade på grund av kylan

och smärtan och enformigheten.

För att ni ska förstå hur mycket
jag led kan jag berätta att

det första varvet runt skolans löparbana
tog 10 minuter.

Det sista tog nästan 30.

Efter 12 timmars krypande

slutade jag.

Då hade jag krupit 8,5 engelska mil

och missade världsrekordet
som låg på 12,5.

I många år trodde jag att det här
var ett totalt misslyckande,

men idag ser jag annorlunda på saken.

För när jag försökte slå världsrekordet

gjorde jag tre saker.

Jag klev utanför min bekvämlighetszon,

jag prövade min uthållighet

och jag hittade tron på mig själv

och mina egna beslut.

Jag visste det inte då,

men det där är inte tecken
på misslyckanden.

Det är tecken på mod.

1989, när jag var 26 år gammal,

blev jag brandsoldat i San Francisco.

Jag var den femtonde kvinnan
i en kår med 1 500 män.

(Applåder)

Ni kan säkert föreställa er

att många tvivlade på att vi
skulle klara av jobbet.

Trots att jag var en 177 cm lång,
68 kilo tung universitetsroddare,

som klarade 12 timmars knäsmärtor ...

(Skratt)

visste jag att jag skulle behöva
bevisa hur stark och vältränad jag var.

En dag fick vi ett larm

och när min grupp kom dit

böljade den svarta röken från
en byggnad på en bakgata.

Jag jobbade med en stor
kille som hette Skip.

Han höll i munstycket och jag
var precis bakom honom.

Det var en helt vanlig eldsvåda.

Det var rökigt och hett

och plötsligt

exploderade något.

Skip och jag flög baklänges,

min mask hamnade på sned

och ett ögonblicks förvirring följde.

Sedan reste jag mig,

fick tag i munstycket

och gjorde vad en brandsoldat ska göra:

Jag ryckte fram,

slog på vattnet

och bekämpade elden själv.

Explosionen orsakades av
en varmvattenberedare

så ingen blev skadad och det
var egentligen ingen fara,

men efteråt kom Skip fram till mig och sa

"Bra jobbat, Caroline,"

med ganska förvånad röst.

(Skratt)

Jag blev förvirrad, för branden
hade inte varit så allvarlig.

Varför såg han så överraskad ut?

Sedan förstod jag:

Skip, som förresten var
en riktigt trevlig kille,

och en utmärkt brandsoldat,

trodde inte bara att kvinnor
inte kunde vara starka.

Han trodde också att de
inte kunde vara modiga.

Och han var inte den enda.

Vänner, bekanta och främlingar,

män och kvinnor jag mötte
under hela karriären

frågade mig om och om igen,

"Caroline, det är så mycket eld och fara.

Blir du inte rädd?"

Jag har aldrig hört en manlig
brandsoldat få den frågan.

Och det gjorde mig nyfiken.

Varför väntade sig folk inte att
kvinnor skulle vara modiga?

Det började klarna

när en vän klagade över

att hennes lilla dotter
var en sådan fegis.

Jag började tänka på det,

och visst, dottern var orolig av sig.

Men föräldrarna var ännu mer nervösa.

Det mesta de sa till henne när hon
var utomhus började med

"Var försiktig," "Akta," eller "Nej."

Mina vänner var inte dåliga föräldrar.

De gjorde bara samma sak som
de flesta andra föräldrar.

De varnar sina döttrar mycket mer
än de varnar sina söner.

Det finns en studie som, ironiskt nog,
innefattar en brandstång på en lekplats.

Forskarna såg att små flickor
väldigt ofta varnades

för riskerna med brandstången
av både mammor och pappor.

Och om flickorna ändå ville
leka på brandstången

var det väldigt troligt att
en förälder hjälpte till.

Men pojkarna?

De uppmuntrades att leka på brandstången

även om de själva var oroliga,

och föräldrarna kom ofta med råd om hur
de skulle använda den på egen hand.

Vad sänder detta för budskap
till pojkar och flickor?

Jo, att flickor är sköra och
behöver mer hjälp,

medan pojkar kan och bör hantera
svåra uppgifter på egen hand.

Det lär oss att flickor ska vara rädda

och att pojkar ska vara modiga.

Det ironiska är att i den åldern

är flickor och pojkar
väldigt lika fysiskt sett.

Flickor är faktiskt ofta starkare
fram till puberteten,

och mer mogna.

Ändå beter vi vuxna oss som om

flickor är bräckligare,

behöver mer hjälp,

och inte klarar av lika mycket.

Det är budskapet vi lär oss som barn,

och budskapet som genomsyrar
allt när vi växer upp.

Vi kvinnor tror på det, män tror på det,

och gissa vad?

När vi blir föräldrar för vi
det vidare till våra barn,

och så vidare.

Nu hade jag svaret.

Det här är varför kvinnor,
även som brandsoldater,

förväntas vara rädda.

Det här är varför kvinnor ofta är rädda.

En del av er kanske inte tror mig,

men jag är inte emot rädsla.

Jag vet att det är en viktig känsla
som finns för att skydda oss.

Problemet uppstår när rädslan blir
den främsta reaktionen

som vi lär flickor och
uppmuntrar hos dem

när något ligger utanför
deras bekvämlighetszon.

Jag var skärmflygare i många år.

(Applåder)

En flygskärm liknar en fallskärm

och flyger väldigt bra,

men jag vet att många tycker
att den liknar ett lakan

med fastknutna snören.

(Skratt)

Jag tillbringade mycket tid
uppe på bergstoppar

där jag fyllde lakanet med luft,

sprang iväg och flög.

Jag vet vad ni tänker nu.

"Caroline, lite rädsla skulle vara
vettigt i det här fallet."

Och det har ni rätt i.

Jag var rädd, det försäkrar jag.

Men där uppe på berget,

när jag väntade på precis rätt vind

kände jag också så många andra saker:

upprymdhet, självförtroende.

Jag visste att jag var en bra pilot

och att jag inte skulle ha varit där
utan rätt förutsättningar.

Jag visste hur härligt det skulle
kännas tusen fot uppe i luften.

Så ja, rädslan fanns där.

Men jag såg den i vitögat,

bedömde hur relevant den var

och placerade den där den hörde hemma.

För det mesta var det

långt efter min upprymdhet,
min förväntan och

mitt självförtroende.

Så jag är inte emot rädsla.

Jag är bara för mod.

Jag menar inte att alla flickor
ska bli brandsoldater

eller syssla med skärmflygning.

Det jag menar är att vi lär våra flickor
att vara försagda, till och med hjälplösa,

och det börjar när vi varnar dem
för fysiska risker.

Rädslan vi lär oss och de
uteblivna erfarenheterna

följer med oss när vi blir kvinnor.

och förvandlas till allt det där vi måste
hantera och försöker sluta med.

Vår tvekan inför att
göra våra röster hörda,

hänsynen vi visar för att bli omtyckta

och vår brist på tilltro
till våra egna beslut.

Så hur blir vi modiga?

Här är den goda nyheten.

Mod är något man kan lära sig

och som med allt annat

behöver vi bara öva oss på det.

Först och främst

måste vi ta ett djupt andetag

och uppmuntra våra flickor

att åka skateboard, klättra i träd

och klänga på den där
brandstången på lekplatsen.

Så gjorde min mamma.

Hon visste det inte då,

men forskarna har ett ord för det här.

De kallar det riskfyllt lekande

och undersökningar visar att det
är viktigt för barn, alla barn,

eftersom det lär dem att bedöma faran,

att skjuta upp belöningar,

uthållighet

och självförtroende.

Med andra ord,

när barn är ute och gör modiga saker

lär de sig värdefulla saker om livet.

För det andra måste vi sluta varna
flickorna utan anledning.

Lägg märke till nästa gång du säger,

"Akta dig, du kan bli skadad,"

eller, "Gör inte så, det är farligt."

Kom ihåg att det du egentligen
säger till henne är att

hon inte ska utmana sig själv,

att hon faktiskt inte är tillräckligt bra,

att hon borde vara rädd.

För det tredje

måste vi kvinnor också börja vara modiga.

Vi kan inte lära våra döttrar det
förrän vi kan det själva.

Och en annan sak:

rädsla och upprymdhet

känns väldigt lika.

Darrande händer, snabb puls,

den nervösa spänningen.

Jag slår vad om att många av er,

sist ni trodde att ni var vettskrämda,

kanske mest var upprymda,

och nu har ni gått miste om tillfället.

Så öva er.

Och även om flickor borde vara
utomhus och lära sig att våga

förstår jag att vuxna inte vill
åka airboard eller klättra i träd,

så vi borde alla öva oss

hemma, på kontoret

och till och med här på att våga

prata med någon vi verkligen beundrar.

Slutligen, när din dotter till exempel

sitter på cykeln högst upp
i en brant backe

och säger att hon är för rädd
för att cykla utför den,

lär henne hitta sitt mod.

I slutänden kanske backen
faktiskt är för brant

men hon når den slutsatsen
genom mod istället för rädsla.

För det här handlar inte om
den branta backen.

Det handlar om livet som
ligger framför henne

och om att ge henne verktygen

för att hantera och bedöma

alla faror som vi inte
kan skydda henne från,

alla utmaningar som vi inte
kan vägleda henne genom,

allt som våra flickor här

och i andra delar av världen

kommer att möta i framtiden.

Och förresten,

idag ligger världsrekordet i att krypa...

(Skratt)

på 35,18 engelska mil,

och jag skulle verkligen älska
att få se en tjej slå det.

(Applåder)