Folk pratar ofta om litteraturens död, jag tror att folk

har pratat om det sedan strax efter att det allra första litterära verket skapades.

Men det pratas mer och mer om det, och det har (drivits framåt) av att färre läser,

av vad som känns som en ökad likgiltighet eller till och med

ångest eller misstro mot litteratur.

Och övergången till skärmar, att allt görs på skärmar.

Vad betyder det för böcker, som inte är anpassade för skärmar? Visst kan man läsa en bok på en skärm,

men man kan inte läsa en bok digitalt när man samtidigt har tillgång till epost, kalender och sms.

Böcker kan inte konkurrera med den typen av medier.

Så vi frågar oss varför folk läser böcker,

och jag tror alltid det kommer att finnas saker som bara litteratur kan göra och kommunicera.

Jag tror inte att litteratur nödvändigtvis är bättre än film eller dans eller musik,

Personligen dras jag faktiskt ofta mer till film, dans och musik än till litteratur,

men jag vet att det finns stunder i livet när jag behöver litteratur, och bara litteratur.

Min äldsta kompis mamma dog förra veckan

och jag åkte ner till Washington D.C. från New York där jag bor för att hälsa på henne.

Jag var ganska orolig över vad jag skulle säga eller att det skulle bli pinsamma tystnader,

så jag tog med mig dikter, ungefär 20 dikter, och jag läste dem för henne och vi pratade om dem.

Och i just den stunden när vi tillsammans

stod inför livets största ögonblick, det vill säga döden,

fick vi tröst i poesin.

Jag tror att poesi, noveller och romaner är väldigt värdefulla

just när vi behöver språket som mest,

I livets mest fruktansvärda, allvarliga och existentiella ögonblick.

Romaner ska läsas under flera timmar eller flera dagar,

till och med en novell tar en halvtimme att läsa

och jag var inte säker på hur mycket hon skulle orka

så jag vill ha något som var ganska kort.

Poesi den mest kompakta och samtidigt den mest genuina formen av litteratur.

Jag tycker inte att romaner är sämre än poesi

men jag tror att romaner har mycket att lära av poesin

om vad som är möjligt, hur rättfram man kan vara, hur koncentrerat och minnesväckande språket kan vara.

Ibland tror jag romaner är för lika sin egen beskrivning.

Om någon frågar vad en roman handlar om,

så är min dröm att skriva en bok där man måste svara:

"Jag skulle kunna berätta, men det skulle förstöra poängen,

du måste helt enkelt läsa den".

Det tycker jag är en bra roman,

en roman som är en förlängd version av sin egen synopsis.