År 1956 vann en dokumentärfilm av Jacques Cousteau både Guldpalmen och en Oscar. Filmen hette "Le Monde Du Silence" eller "Den tysta världen". Namnet tydde på att undervattensvärlden var tyst. Nu, 60 år senare, vet vi att undervattensvärlden är allt annat än tyst. Även om ljud inte hörs ovanom vattenytan, beroende på var du är och på årstiden, kan undervattensvärlden vara lika bullrig som en djungel eller regnskog. Ryggradslösa djur som räkor, fiskar och marina däggdjur använder sig av ljud. De använder ljud för att studera sina habitat, för att kommunicera med varandra, för att navigera, och för att upptäcka rovdjur och byten. De använder också ljud för att få information om sin omgivning. Låt oss ta Arktis som exempel. De flesta ser det som ett stort, ogästvänligt område, det beskrivs ibland som en öken eftersom det är så kallt och avlägset och täckt av is största delen av året. Och trots detta finns det inget ställe jag hellre skulle vara på än Arktis, framförallt då dagarna blir längre och våren närmar sig. För mig förkroppsligar Arktis skillnaden mellan vad vi ser på ytan och vad som sker under ytan. Du kan se över isen - allt är vitt, blått och kallt - och inte se något. Men om du lyssnar under ytan skulle ljuden du hör först förvåna dig och sedan glädja dig. Och medan dina ögon bara ser kilometer på kilometer av is kan din öron höra grönlandsvalar och vitvalar, valrossar och storsälar. Isen ger också ljud ifrån sig. Den gnisslar och knakar och smäller och stönar då den krockar och skaver när temperatur, ström eller vind ändrar. Och mitt i smällkalla vintern, under heltäckande is, sjunger grönlandsvalarna. Och du skulle aldrig förvänta dig det eftersom vi människor brukar vara väldigt visuella varelser. De flesta av oss, men inte alla, navigerar med hjälp av vårt synsinne. För marina däggdjur som lever under ytan, där kemiska signaler och ljus har svårt att röra sig, är ljudet deras sätt att se. Och ljud rör sig mycket bra i vatten, mycket bättre än i luften, så att signaler kan höras på långa avstånd. I Arktis är detta speciellt viktigt eftersom det inte bara är de arktiska marina däggdjuren som ska höra varandra, de måste också lyssna till signaler från omgivningen som kan tyda på förestående tjock is eller öppet vatten. Kom ihåg, att även om de tillbringar största delen av livet under vatten är de däggdjur, och måste komma till ytan för att andas. Så de lyssnar kanske efter tunn is eller öppen yta, eller efter ekon från närliggande is. Arktiska marina däggdjur lever i ett rikt och varierande undervattensljudlandskap. På våren kan det råda kakofoni under ytan. (Ljud från marina däggdjur) Men när isen fryser igen och temperaturen eller strömmen inte skiftar alltför mycket, har Arktis under ytan en av de lägsta omgivande ljudnivåerna av alla världens hav. Men det sker ändringar. Främst på grund av minskad havsis, vilket är en direkt följd av människans växthusgasutsläpp. I och med klimatförändringen genomför vi ett helt okontrollerat experiment på vår planet. Under de senaste 30 åren har issäsongen i Arktis minskat på vissa områden med allt från sex veckor till fyra månader. Den förkortade issäsongen kallas ibland en förlängning av säsongen för öppet hav. Det är tiden på året då Arktis är segelbart med fartyg. Det är inte bara isens utbredning som ändras, även isens ålder och bredd håller på att ändras. Du har säkert hört talas om att den minskade isen utgör ett mindre habitat för djur som är beroende av havsis, som arktiska sälar, valrossar och isbjörnar. Minskning av isen leder också till ökad erosion längs kustbyar och påverkar rovbeståndet för marinfåglar och däggdjur. Klimatförändringen och den minskade havsisen ändrar också ljudlandskapet under vattnet i Arktis. Vad betyder ordet ljudlandskap? Vi som jobbar med att tjuvlyssna på hav använder instrument som kallas hydrofoner. De är undervattensmikrofoner och vi spelar in det omgivande ljudet, ljudet runt omkring oss. Ljudlandskapet beskriver de olika faktorerna som påverkar ljudfältet. Det vi hör i våra hydrofoner är ljuden från klimatförändringen. Vi hör ändringarna på tre olika fronter: i luften, i vattnet och på land. För det första: luften. Vind på vatten skapar vågor. Vågorna skapar bubblor; när bubblorna spricker, och det gör de, avger de ljud. Ljudet är som ett pysande eller en störning i bakgrunden. När Arktis är täckt av is når största delen av vindens ljud inte vattenskiktet eftersom isen fungerar som en buffert mellan atmosfären och vattnet. Detta är en av orsakerna till att Arktis kan ha så låga omgivningsljudnivåer. Men då havsisen minskar sker det en ökning i vågljudet och även antalet stormar och stormarnas intensitet ökar i Arktis. Allt detta höjer ljudnivån i ett tidigare tyst hav. För det andra: vatten. Med mindre havsis flyttar subarktiska arter norrut och utnyttjar det nya habitat som skapats av det öppna havet. Arktiska valar, likt den här grönlandsvalen, har ingen ryggfena, eftersom de utvecklats till att leva och simma i istäckta vatten. En utstickande ryggfena är väldigt opraktiskt om du ska röra dig genom is och kan, de facto, hålla vissa djur borta från isen. Men nu, var vi än lyssnat, hör vi ljuden från sillvalar och knölvalar och späckhuggare, allt längre norrut och allt senare under säsongen. Med andra ord hör vi de subarktiska arternas invasion av Arktis. Och vi vet inte vilka följder detta har. Uppstår det en tävlan om mat mellan de arktiska och subarktiska djuren? Tar dessa subarktiska arter med sig sjukdomar och parasiter till Arktis? Och hur kommer de nya ljuden de producerar att påverka ljudlandskapet under vattnet? För det tredje: land. Och med land... menar jag människor. Mer öppet vatten betyder mer människonärvaro i Arktis. Förra sommaren kunde ett kryssningsfartyg ta sig genom nordvästpassagen - den tidigare mytomspunna rutten mellan Europa och Stilla havet. Minskade havsisar har tillåtit människor att överta Arktis oftare. Det har lett till ökad olje- och gasutforskning och -utvinning, möjligheter för kommersiell sjötrafik och även ökad turism. Vi vet nu att fartygsljud ökar valarnas stresshormonnivåer och kan störa deras ätbeteende. Luftkanoner, som producerar höga men lågfrekventa omph-ljud var 10:e till 20:e sekund, ändrade valarnas sim- och röstbeteende. Och alla dessa ljudkällor förminskar det akustiska utrymme i vilket arktiska marindäggdjur kan kommunicera. Arktiska marindäggdjur är ju vana vid höga ljudnivåer vissa tider på året. Men ljudet kommer i första hand från andra djur eller havsisen, det är ljud som de utvecklats med och som är livsviktiga för deras överlevnad. De nya ljuden är höga och främmande. De kan påverka miljön på sätt vi tror oss förstå, men också på sätt vi inte förstår. Kom ihåg att hörseln är det viktigaste sinnet för dessa djur. Det är inte bara Arktis fysiska habitat som ändras fort, det akustiska habitatet ändras också. Det är som om vi plockat djuren upp från en tyst landsbygd och släppt ner dem i en storstad mitt i rusningstiden. Och de kommer inte undan den. Vad kan vi göra nu? Vi kan inte minska vindstyrkan eller hindra subarktiska arter från att migrera norrut, men vi kan utveckla lokala lösningar för att minska undervattensljud orsakade av människor. En av lösningarna är att sakta ner fartyg som korsar Arktis, eftersom långsammare fartyg är tystare. Vi kan begränsa tillgången under säsonger och till områden som är viktiga för parning, mat eller migration. Vi kan bygga tystare fartyg och hitta på bättre sätt att utforska havsbottnen. Och de goda nyheterna är att det finns människor som arbetar med detta just nu. Men slutligen är det vi som måste göra jobbet för att vända på, eller åtminstone sakta ner ändringar i atmosfären orsakade av människan. Låt oss återgå till tanken om en tyst undervattensvärld. Det är alldeles möjligt att många av de valar som simmar i Arktis idag, framförallt långlivade arter som grönlandsvalen som inuiterna säger har två människoliv - det är möjligt att dessa valar levde 1956 när Jacques Cousteau gjorde sin film. Och i återblick, med tanke på allt ljud vi producerar i haven idag, kanske det verkligen var "Den tysta världen". Tack. (Applåder)