Jag är en kapitalist. Efter en 30-årig kapitalistkarriär omfattande 30-tals företag med tiotals miljarder dollar i omsättning och marknadsvärde tillhör jag inte bara den rikaste procenten, utan topp 0.01% av löntagarna. Idag har jag kommit för att avslöja framgångsreceptet då förmögna kapitalister likt mig själv aldrig har varit rikare. Frågan är alltså hur vi bär oss åt. Hur lyckas vi lägga vantarna på en allt större andel av den ekonomiska kakan varje år? Är rika människor smartare idag än för 30 år sedan? Arbetar vi flitigare än någonsin? Är vi ståtligare och snyggare? Dessvärre är svaret nej. Allt handlar bara om en sak: ekonomi. Här kommer den nakna sanningen: Det fanns en tid då ekonomin verkade i det allmännas tjänst. Men i dagens nyliberala era, gynnar den bara storföretag och miljardärer. Det är lite problematiskt. Vi kunde ha valt att föra en ekonomisk politik med höjd förmögenhetsskatt, reglering av mäktiga storföretag eller ökade arbetsinkomster. Vi har gjort det förut. Men nyliberala ekonomer varnade för att regleringarna vore ett fruktansvärt misstag då skattehöjningar alltid hindrar ekonomisk tillväxt, all statlig inblandning är ineffektiv och löneökningar minskar jobbtillfällen. I efterdyningarna av detta tankesätt har den rikaste procenten, enbart i USA, de senaste 30 åren blivit 21 biljoner rikare, medan 50 procent av bottenskiktet blivit 900 miljarder fattigare; ett mönster av ökad ojämlikhet som upprepats runtom i världen. Medan medelklassfamiljer kämpar för att klara sig på löner som inte höjts på 40 år fortsätter nyliberala ekonomer att påpeka att den enda rimliga åtgärden för upplösta samhällen till följd av åtstramningar och globalisering är ännu större åtstramningar och ökad globalisering. Hur kan ett samhälle agera? För mig synes det självklart: vi behöver en ny ekonomi. Ekonomin har beskrivits som en dyster vetenskap av goda skäl. Trots att det undervisas i ämnet idag är det ingen vetenskap alls, den imponerande matematiken till trots. I själva verket drar allt fler akademiker och yrkesverksamma slutsatsen att nyliberal ekonomi varit ett allvarligt misstag och att dagens tilltagande kriser med ökad ojämlikhet och politisk oro direkt följer ur årtionden av usla ekonomiska teorier. Nu vet vi att ekonomin som gjort mig förmögen inte bara är fel, utan bakåtsträvande då det visat sig att det inte är kapitalet som skapar ekonomisk tillväxt, utan människor; och det är inte egennyttan som främjar allmänhetens bästa, utan ömsesidighet; det är inte heller konkurrensen som skapar vårt välstånd; utan samarbete. Det vi nu kan förstå är att en ekonomi som varken är rättvis eller inkluderande aldrig kan upprätthålla de högre graderna av social samverkan ett samhälle idag behöver för att kunna frodas. Vad är det som har gått snett? Det har blivit smärtsamt tydligt att premisserna som underbygger den nyliberala ekonomiteorin är objektivt falska. Därför vill jag först gå igenom några av dessa med er idag för att sedan förklara varur välståndet enligt vetenskapen härrör. Den första nyliberala premissen går ut på att marknaden är ett effektivt utjämningssystem, vilket innebär att om något i ekonomin, till exempel lönerna, stiger måste något annat i ekonomin, till exempel jobben, sjunka. När vi exempelvis i Seattle, där jag bor, under 2014 införde landets första minimilön på 15 dollar drabbades nyliberalerna av panik över sin högaktade jämvikt – de varnade för att en prisökning av arbetskraften skulle minska företagens köpkraft av den, att tusentals låglönearbetare skulle bli arbetslösa och restauranger stänga igen. Så blev dock inte fallet. Arbetslösheten föll drastiskt och restaurangbranschen blomstrade i Seattle. Hur kommer det sig? Det finns nämligen ingen jämvikt. Löneökningar minskar inte arbetstillfällen, utan skapar dem då till exempel restaurangägare som måste betala rimliga löner för sina anställda medför att även de får råd att äta på restauranger, vilket tydligen inte gör att branschen krymper, utan växer. (Applåder) Tack. Den andra premissen är att priset alltid motsvarar värdet; om du tjänar 50 tusen dollar per år och jag tjänar 50 miljoner dollar per år beror det på att jag skapar tusen gånger större värde än dig. Det är knappast en nyhet att antagandet är högst bekvämt för en vd som plockar ut 50 miljoner dollar om året i lön och betalar ut fattiglöner till sina anställda. I egenskap av någon som drivit dussintals företag är detta struntprat. Människor får inte den lön de förtjänar. Deras löner fastställs utefter förhandlingsramarna och lönernas minskade andel av BNP beror inte på att arbetarna blivit mindre produktiva, utan att arbetsgivarna fått större makt. Och – (Applåder) Genom att låtsas som om den enorma maktdiskrepansen mellan kapital och arbetskraft är obefintlig har den nyliberala ekonomiteorin huvudsakligen kommit att bli en beskyddarverksamhet för rika. Den tredje, och i särklass farligaste, premissen är en beteendemodell som framställer människor som så kallade "homo economicus". I grund och botten går den ut på att vi alla är fullkomligen egoistiska, rationella och strängt självmaximerande. Ni kan fråga er huruvida ni rimligen, varje gång livet igenom då ni ställt upp för någon bara hade maximerat er egennytta. Är det troligt att en soldat som kastar sig över en granat för att skydda sina medsoldater enbart gynnar sitt snäva egenintresse? Om du anser det vara absurt och moraliskt kontraintuitivt så stämmer det. Premissen är enligt den senaste forskningen felaktig. Det är snarare beteendemodellen som ligger till grund för den kallsinnigt grymma nyliberala ekonomin som är moraliskt såväl som vetenskapligt förkastlig. För om vi med hull och hår sväljer att människor i grunden är egoistiska och tar en titt på det uppenbara välståndet i världen blir den logiska följden att det per definition måste stämma att själviska handlingar från miljardtals människor på något magiskt vis omsätts i välstånd och allmännytta. Om människor enbart maximerar sin egennytta är således egoismen nyckeln till vårt gemensamma välstånd. Enligt denna ekonomilogik är girighet gott, ökad ojämlikhet effektivt, och företagens enda syfte att berika sina aktieägare eftersom allt annat skulle minska ekonomisk tillväxt och överlag skada ekonomin. Denna själviskhetens absoluta sanning utgör den nyliberala ekonomins ideologiska hörnsten; en tankegång som gett upphov till den ekonomiska politik som låtit mig och mina rika respektive hamna i 1 procent-toppen och praktiskt taget roffa åt oss alla tillväxtvinster de senaste 40 åren. Men – om vi istället godtar den senaste empiriska forskningen, en riktig forskning, som på korrekt vis beskriver människor som högst samarbetsvilliga, ömsesidiga och instinktivt moraliska varelser blir den logiska följden att det är samverkan och inte själviskhet som leder till välstånd. Det är inte heller vårt egenintresse, utan snarare vår ömsesidiga natur som utgör mänsklighetens ekonomiska stormakt. Essensen i den nya ekonomin är berättelsen om oss själva som låter oss nå vår fulla potential och till skillnad från den gamla ekonomin har denna en etisk berättelse som även har förtjänsten att vara sann. Jag framhåller att denna nya ekonomi inte har tänkts ut eller uppfunnits av mig personligen. Dess teorier och modeller utvecklas och finjusteras vid universitet runtom i världen som bygger vidare på den främsta och senaste forskningen inom ekonomi, komplexitetsteori, evolutionsteori, psykologi, antropologi och andra ämnesområden. Fastän denna nya ekonomi ännu inte utkommit i någon lärobok och saknar ett gemensamt överenskommet namn, redogör den i stora drag för att välståndet beror på följande: Marknadskapitalismen utgörs av ett evolutionärt system där välståndet uppstår via positiv växelverkan mellan ökade andelar innovation samt konsumentefterfrågan. Genom innovationsprocessen löser vi mänskliga problem och genom konsumentefterfrågan väljer marknaden ut nyttiga innovationer. Ju fler problem vi löser desto större välstånd får vi. Men i takt med att vårt välstånd ökar växer sig våra problem och lösningar allt mer komplexa. Denna tekniska inveckling behöver i allt större utsträckning social och ekonomisk samverkan för att kunna tillverka fler specialanpassade produkter som utmärker en modern ekonomi. Givetvis har den gamla ekonomin rätt i att konkurrens spelar en nyckelroll i hur marknader fungerar, men tar miste på att konkurrensen till stor del sker bland grupper med hög samverkansnivå: mellan företag, affärsnätverk, och länder. Alla som någonsin drivit ett framgångsrikt företag vet att det nästan alltid är bättre att skapa samarbetsteam där allas styrkor tas tillvara än att enbart ha med egoistiska skitstövlar. Hur kan vi lämna nyliberalismen bakom oss och bygga ett mer hållbart, framgångsrikt och jämlikt samhälle? I den nya ekonomin föreslås fem tumregler. Den första går ut på att framgångsrika ekonomier är trädgårdar – inte djungler. Det innebär att marknader, likt trädgårdar, behöver tyglas; marknaden är tidernas främsta socialteknologiska uppfinning för mänsklig problemlösning, men utan tillsyn av sociala normer och demokratisk styrning kommer marknaderna ofrånkomligen skapa fler problem än vad de kan lösa: klimatförändringar och den stora finanskrisen 2008 är ett par enkla exempel. Den andra tumregeln är att inkludering skapar ekonomisk tillväxt. Den nyliberala synen om inklusionen som en lyx enbart förunnad vid tillväxt är skev och bakåtsträvande. Ekonomin utgörs av folket. Inklusionen av mer människor på fler sätt genererar ekonomisk tillväxt i marknadsekonomier. Den tredje regeln är att bolagets mål inte ska gå ut på att enbart gynna sina aktieägare. Samtidsekonomins största bluff går ut på den nyliberala tanken att det enda bolagssyftet och chefernas enda ansvarsområde handlar om att berika sig själva och delägarna. Den nya ekonomin kan och bör kräva att ett bolags mål ska utgå från att öka välfärden för samtliga aktörer: kunder, personal, samhälle såväl som delägare. Fjärde regeln: Girighet är inte gott. Snikenhet gör dig inte till kapitalist – utan en sociopat. (Skratt) (Applåder) I en ekonomi som, i samma utsträckning som vår, bygger på samarbete blir sociopatin lika förödande för affärerna som för samhället. För det femte och sista: Till skillnad från naturlagarna är ekonomins lagar valfria. Teorin om den nyliberala ekonomin har sålts in till er som en orubblig naturlag, medan nyliberalismens normer och uppdiktade berättelser i själva verket grundas på pseudovetenskap. Om vi verkligen strävar efter en mer jämlik, framgångsrik och hållbar ekonomi – om vi önskar oss välfungerande demokratier och civilsamhällen måste vi få en ny ekonomi. Om vi vill ha en ny ekonomi är den goda nyheten att vi bara behöver välja den. Tack. (Applåder) Moderator: Du får nog den här frågan ofta, Nick. Om du inte är nöjd med det ekonomiska systemet – varför inte skänka bort alla dina pengar och sälla dig till de 99 procenten? Nick Hanauer: Ja, nej. Jo. Det händer ganska ofta. "Om du bryr dig så mycket om skatter och löner - så varför inte betala mer?" Det skulle jag kunna. Problemet är att det inte gör någon större skillnad och jag har upptäckt en metod som funkar långt mycket bättre – Moderator: Okej. NH: Den går ut på att investera mina pengar i att skapa berättelser och lagstiftning som förmår resten av de rika att betala skatter och höja löner. (Applåder) Till exempel har minimilönen på 15 dollar som vi verkat för nu berört 30 miljoner löntagare. Det funkar alltså bättre. Moderator: Det låter bra. Skulle du ändra dig kan vi alltid hitta en bidragstagare. NH: Okej, tack. Moderator: Tusen tack.