Jag är en veteran 
från rymdskeppet Enterprise.

(Skratt)

Jag färdades genom galaxen

på ett enormt rymdskepp

med en besättning människor

från hela denna värld,

av olika raser, från olika kulturer,

med olika härstamningar.

Alla arbetade tillsammans
och vårt uppdrag var

att utforska främmande nya världar;

att söka nytt liv och nya civilisationer;

att djärvt färdas 
dit ingen annan färdats förut.

Ja —

(Applåder)

Jag är barnbarn till invandrare från Japan

som åkte till Amerika.

Djärvt färdades de 
till en främmande ny värld

där de sökte nya möjligheter.

Min mor föddes i Sacramento, Kalifornien.

Min far kom från San Francisco.

De träffades och gifte sig i Los Angeles,

och det var där jag föddes.

Jag var fyra år gammal

när Pearl Harbor bombades av Japan

den 7:e december 1941.

Och över en natt störtades världen

in i ett världskrig.

Helt plötsligt sveptes USA upp

i en våg av hysteri.

Japan-amerikaner,

amerikanska medborgare 
med japanskt ursprung,

betraktades

med misstanke och rädsla

och öppet hat,

bara för att vi råkade se ut

som de människor 
som hade bombat Pearl Harbor

Hysterin bara växte

fram till februari 1942

då de Förenta staternas president,

Franklin Delano Roosevelt,

beordrade att alla japan-amerikaner

på den amerikanska västkusten

i ett skulle samlas ihop

utan åtal, utan rättegång,

utan rättsligt förfarande.

Rättsäkerheten är en grundsten

i vårt rättsväsende.

Allt det försvann.

Vi skulle bli ihopsamlade,

och fängslade i 10 fångläger
omringade av taggtråd

på några av USA:s mest ödsliga platser:

den stekheta öknen i Arizona

de kvava träskmarkerna i Arkansas,

ödemarkerna i Wyoming, 
Idaho, Utah och Colorado,

och två av Kaliforniens 
mest ödsliga platser.

Den 20 april firade vi 
min femte födelsedag

och bara några veckor senare

väckte våra föräldrar min yngre bror,

min lillasyster och mig

mycket tidigt en morgon

och klädde oss skyndsamt.

Min bror och jag stod i vardagsrummet

och såg ut genom fönstret

där vi såg två soldater 
raskt komma gående på uppfarten.

De hade bajonetter på sina vapen.

De klev fram till dörren

och bankade på.

Min far öppnade,

och soldaterna beordrade oss 
att lämna vårt hem.

Min far gav min bror och mig

varsin liten väska att bära

och vi gick ut 
och ställde oss på uppfarten

i väntan på att vår mor skulle komma ut.

Och när hon äntligen kom ut

hade hon vår lillasyster på ena armen,

en stor tygväska i den andra,

och tårar rann nedför hennes kinder.

Jag kommer aldrig att glömma den synen.

Den har etsat sig fast i mitt minne.

Vi blev tagna från våra hem

och lastade i tågvagnar

tillsammans med andra 
japansk-amerikanska familjer.

Det fanns vakter

i var ände av vagnarna

som om vi vore brottslingar.

Vi blev tagna nästan tvärs över landet,

vi gungande på det där tåget
i fyra dagar och tre nätter,

till Arkansas träskmarker.

Jag minns fortfarande taggtrådsstängslet

som stängde in mig.

Jag kommer ihåg det höga vakttornet

med maskinvapnen riktade mot oss.

Jag kommer ihåg strålkastaren

som följde mig på min väg i natten

mellan baracken och toaletterna.

Men mitt femåriga jag tyckte

det var ganska trevligt
att de lyste upp min väg

när jag skulle kissa.

Jag var ett barn,

för ung för att förstå de omständigheter

som gjorde att jag befann mig där.

Barn är fantastiskt anpassningsbara.

Det som borde vara groteskt onormalt

blev min vardag

i krigsfångelägren.

Det blev rutin för mig
att tre gånger om dagen ställa mig i kö

för att äta eländig mat 
i en skränig matsal.

Det blev normalt för mig 
att gå med min far

och duscha i duschrummet med alla andra.

Att vara i fängelse, 
ett inhägnat fångläger

blev min vardag.

När kriget tog slut

släpptes vi

och fick varsin enkelbiljett

till var som helst i USA.

Mina föräldrar beslutade att åka hem

till Los Angeles,

men Los Angeles var inte välkomnande.

Vi var utfattiga.

Allt hade tagits ifrån oss,

och fientligheten var påtaglig.

Vårt första hem låg på Skid Row,

i den sämsta delen av staden,

där vi bodde med med kriminella, suputer

och galningar,

överallt stank det urin,

på gatorna, i gränderna,

i hallen.

Det var en hemsk upplevelse,

och för oss barn var det skräckinjagande.

Jag kommer ihåg en gång,

en suput kom stapplande

och ramlade rakt framför oss

och kräktes.

Min lillasyster sa: 
"Mamma, jag vill gå hem",

för bakom taggtråden

var för oss

hemma.

Mina föräldrar jobbade hårt

för att komma på fötter igen.

Vi hade förlorat allt.

De var mitt i livet,

och började om helt från början.

De arbetade tills fingrarna blödde

och till slut lyckades de

få ihop tillräckligt för att köpa

en fyrarummare i ett bra område.

Jag var tonåring,

och jag blev väldigt nyfiken

på min barndoms fångenskap.

Jag hade läst böcker i samhällskunskap

om den amerikanska demokratins ideal.

Alla människor är skapade jämlika,

vi har en obestridlig rätt

till liv, frihet och strävan efter lycka,

och jag kunde inte riktigt 
få det att gå ihop

med vad jag visste 
om min barndoms fångenskap.

Jag läste historieböcker,

men kunde inte hitta någonting om det.

Så efter maten pratade jag med min far

och vi hade långa, 
ibland uppjagade samtal.

Vi hade många, många sådana samtal.

Och vad jag fick ut av dem

var min fars klokhet.

Det var han som hade lidit mest

under fångenskapen,

men ändå förstod han 
den amerikanska demokratin.

Han sa att vår demokrati

är en folkets demokrati,

och den kan vara lika stor 
som folket kan vara,

men den är också 
lika felbar som folket är.

Han sa att den amerikanska demokratin

är beroende av goda människor

som värdesätter idealen i vårt system

och som aktivt engagerar sig i processen

för att få vår demokrati att fungera.

Han tog mig till ett kampanjhögkvarter -

guvernören i Illinois kandiderade
till presidentskapet -

och introducerade mig 
för den amerikanska valpolitiken.

Han berättade också om

unga japan-amerikaner

under andra världskriget.

När Pearl Harbor bombades

skyndade sig unga japan-amerikaner,
som alla unga amerikaner,

att ta värvning

för att få slåss för vårt land.

Den patriotiska handlingen

besvarades med en dörr i ansiktet.

Vi nekades tjänstgöring, och klassades

som fientliga icke-utlänningar.

Det var ofattbart att bli kallad fiende

när du anmäler dig frivilligt 
till att slåss för ditt land,

men att det sen sätts ihop 
med ordet "icke-utlänning"

som bär med sig betydelsen

"medborgare" på ett negativt sätt.

De tog till och med ifrån oss
ordet "medborgare"

och fängslade dem i ett helt år.

Sedan insåg regeringen

att det var brist 
på arbetskraft i krigstid,

och lika plötsligt som de 
hade samlat ihop oss

öppnade de för militär tjänstgöring

för unga japan-amerikaner.

Det var helt ologiskt,

men det fantastiska,

det häpnadsväckande var,

att tusentals unga

japansk-amerikanska män och kvinnor

än en gång klev ut 
från bakom taggtrådsstängslen,

satte på sig samma uniform 
som våra fångvaktare,

och lämnade sina familjer i lägren

för att slåss för detta land.

De sa att de skulle slåss,

inte bara för att få ut sina familjer

från bakom de där taggtrådsstängslen,

utan för att de värdesatte de ideal

som vår regering står för,

som den borde stå för,

och som hade avskaffats

i och med det som hade gjorts.

Alla människor är skapade jämlika.

Och de åkte för att slåss för detta land.

De placerades i ett segregerat

enbart japansk-amerikanskt förband,

skickades till slagfälten i Europa,

och de kastade sig in i striden.

De slogs med fantastiskt,

otroligt mod och tapperhet.

De skickades på de farligaste uppdragen

och de ådrog sig 
de högsta dödssiffrorna i strid

proportionellt mot något annat förband.

Ett slag illustrerar detta.

Det var slaget om Gotiska linjen.

Tyskarna hade inneslutit sig

i en bergssluttning,

en klippig sluttning,

i ogenomträngliga grottor,

och tre allierade bataljoner

hade hamrat och hamrat

i sex månader

och de låg i dödläge.

442:a kallades in

för att sammansluta,

men soldaterna i 442:a

kom på en unik

men farlig idé:

baksidan av berget

var en ren stenklippa.

Tyskarna trodde att 
en attack från baksidan

vore omöjlig.

Men soldaterna från 442:a bestämde sig 
för att göra det omöjliga.

En mörk, månlös natt,

började de klättra uppför stenväggen,

med ett fall på mer än 300 meter,

i full stridsmundering.

De klättrade hela natten,

uppför klippväggen.

I mörkret

miste några av dem greppet

eller fotfästet

och föll mot döden

i ravinen nedanför.

De föll tyst.

Inte en enda av dem skrek,

för att inte röja deras position.

Soldaterna klättrade 8 timmar i sträck,

och de som tog sig upp till toppen

stannade där till gryningen kom,

och så snart ljuset grydde

anföll de.

Tyskarna blev överrumplade,

och de tog krönet

och bröt den Gotiska linjen.

Ett sex-månaders dödläge

bröts av 442:a

på 32 minuter.

Det var ett fantastiskt utförande,

och när kriget tog slut

återvände 442:a till USA

som det mest dekorerade förbandet

i hela andra världskriget.

De välkomnades tillbaka
på Vita husets gräsmatta

av president Truman, som sa till dem:

"Ni slogs inte bara mot fienden

utan mot fördomar, och ni vann."

De är mina hjältar.

De höll fast vid sin tro

på detta lands vackra ideal,

och de bevisade
att inte bara vissa människor

kan vara amerikaner,

att ras inte är hur vi definierar
att vara amerikan.

De utökade vad det betyder
att vara amerikan,

inklusive japan-amerikaner

som var fruktade 
och misstänkta och hatade.

De var förändrande krafter,

och de lämnade efter sig

ett arv.

De är mina hjältar

och min far är min hjälte,

som förstod demokrati

och vägledde mig genom den.

De gav mig ett arv,

och med det arvet kommer ett ansvar,

Och jag ägnar mig helhjärtat åt

att göra mitt land

till ett ännu bättre Amerika,

att göra vårt styre

till en sannare demokrati,

och tack vare de hjältar jag har

och de svårigheter vi tagit oss igenom,

kan jag stå framför er,

en gay japan-amerikan,

men utöver det

är jag en stolt amerikan.

Tack så jättemycket.

(Applåder)