Jag är en veteran
från rymdskeppet Enterprise.
(Skratt)
Jag färdades genom galaxen
på ett enormt rymdskepp
med en besättning människor
från hela denna värld,
av olika raser, från olika kulturer,
med olika härstamningar.
Alla arbetade tillsammans
och vårt uppdrag var
att utforska främmande nya världar;
att söka nytt liv och nya civilisationer;
att djärvt färdas
dit ingen annan färdats förut.
Ja —
(Applåder)
Jag är barnbarn till invandrare från Japan
som åkte till Amerika.
Djärvt färdades de
till en främmande ny värld
där de sökte nya möjligheter.
Min mor föddes i Sacramento, Kalifornien.
Min far kom från San Francisco.
De träffades och gifte sig i Los Angeles,
och det var där jag föddes.
Jag var fyra år gammal
när Pearl Harbor bombades av Japan
den 7:e december 1941.
Och över en natt störtades världen
in i ett världskrig.
Helt plötsligt sveptes USA upp
i en våg av hysteri.
Japan-amerikaner,
amerikanska medborgare
med japanskt ursprung,
betraktades
med misstanke och rädsla
och öppet hat,
bara för att vi råkade se ut
som de människor
som hade bombat Pearl Harbor
Hysterin bara växte
fram till februari 1942
då de Förenta staternas president,
Franklin Delano Roosevelt,
beordrade att alla japan-amerikaner
på den amerikanska västkusten
i ett skulle samlas ihop
utan åtal, utan rättegång,
utan rättsligt förfarande.
Rättsäkerheten är en grundsten
i vårt rättsväsende.
Allt det försvann.
Vi skulle bli ihopsamlade,
och fängslade i 10 fångläger
omringade av taggtråd
på några av USA:s mest ödsliga platser:
den stekheta öknen i Arizona
de kvava träskmarkerna i Arkansas,
ödemarkerna i Wyoming,
Idaho, Utah och Colorado,
och två av Kaliforniens
mest ödsliga platser.
Den 20 april firade vi
min femte födelsedag
och bara några veckor senare
väckte våra föräldrar min yngre bror,
min lillasyster och mig
mycket tidigt en morgon
och klädde oss skyndsamt.
Min bror och jag stod i vardagsrummet
och såg ut genom fönstret
där vi såg två soldater
raskt komma gående på uppfarten.
De hade bajonetter på sina vapen.
De klev fram till dörren
och bankade på.
Min far öppnade,
och soldaterna beordrade oss
att lämna vårt hem.
Min far gav min bror och mig
varsin liten väska att bära
och vi gick ut
och ställde oss på uppfarten
i väntan på att vår mor skulle komma ut.
Och när hon äntligen kom ut
hade hon vår lillasyster på ena armen,
en stor tygväska i den andra,
och tårar rann nedför hennes kinder.
Jag kommer aldrig att glömma den synen.
Den har etsat sig fast i mitt minne.
Vi blev tagna från våra hem
och lastade i tågvagnar
tillsammans med andra
japansk-amerikanska familjer.
Det fanns vakter
i var ände av vagnarna
som om vi vore brottslingar.
Vi blev tagna nästan tvärs över landet,
vi gungande på det där tåget
i fyra dagar och tre nätter,
till Arkansas träskmarker.
Jag minns fortfarande taggtrådsstängslet
som stängde in mig.
Jag kommer ihåg det höga vakttornet
med maskinvapnen riktade mot oss.
Jag kommer ihåg strålkastaren
som följde mig på min väg i natten
mellan baracken och toaletterna.
Men mitt femåriga jag tyckte
det var ganska trevligt
att de lyste upp min väg
när jag skulle kissa.
Jag var ett barn,
för ung för att förstå de omständigheter
som gjorde att jag befann mig där.
Barn är fantastiskt anpassningsbara.
Det som borde vara groteskt onormalt
blev min vardag
i krigsfångelägren.
Det blev rutin för mig
att tre gånger om dagen ställa mig i kö
för att äta eländig mat
i en skränig matsal.
Det blev normalt för mig
att gå med min far
och duscha i duschrummet med alla andra.
Att vara i fängelse,
ett inhägnat fångläger
blev min vardag.
När kriget tog slut
släpptes vi
och fick varsin enkelbiljett
till var som helst i USA.
Mina föräldrar beslutade att åka hem
till Los Angeles,
men Los Angeles var inte välkomnande.
Vi var utfattiga.
Allt hade tagits ifrån oss,
och fientligheten var påtaglig.
Vårt första hem låg på Skid Row,
i den sämsta delen av staden,
där vi bodde med med kriminella, suputer
och galningar,
överallt stank det urin,
på gatorna, i gränderna,
i hallen.
Det var en hemsk upplevelse,
och för oss barn var det skräckinjagande.
Jag kommer ihåg en gång,
en suput kom stapplande
och ramlade rakt framför oss
och kräktes.
Min lillasyster sa:
"Mamma, jag vill gå hem",
för bakom taggtråden
var för oss
hemma.
Mina föräldrar jobbade hårt
för att komma på fötter igen.
Vi hade förlorat allt.
De var mitt i livet,
och började om helt från början.
De arbetade tills fingrarna blödde
och till slut lyckades de
få ihop tillräckligt för att köpa
en fyrarummare i ett bra område.
Jag var tonåring,
och jag blev väldigt nyfiken
på min barndoms fångenskap.
Jag hade läst böcker i samhällskunskap
om den amerikanska demokratins ideal.
Alla människor är skapade jämlika,
vi har en obestridlig rätt
till liv, frihet och strävan efter lycka,
och jag kunde inte riktigt
få det att gå ihop
med vad jag visste
om min barndoms fångenskap.
Jag läste historieböcker,
men kunde inte hitta någonting om det.
Så efter maten pratade jag med min far
och vi hade långa,
ibland uppjagade samtal.
Vi hade många, många sådana samtal.
Och vad jag fick ut av dem
var min fars klokhet.
Det var han som hade lidit mest
under fångenskapen,
men ändå förstod han
den amerikanska demokratin.
Han sa att vår demokrati
är en folkets demokrati,
och den kan vara lika stor
som folket kan vara,
men den är också
lika felbar som folket är.
Han sa att den amerikanska demokratin
är beroende av goda människor
som värdesätter idealen i vårt system
och som aktivt engagerar sig i processen
för att få vår demokrati att fungera.
Han tog mig till ett kampanjhögkvarter -
guvernören i Illinois kandiderade
till presidentskapet -
och introducerade mig
för den amerikanska valpolitiken.
Han berättade också om
unga japan-amerikaner
under andra världskriget.
När Pearl Harbor bombades
skyndade sig unga japan-amerikaner,
som alla unga amerikaner,
att ta värvning
för att få slåss för vårt land.
Den patriotiska handlingen
besvarades med en dörr i ansiktet.
Vi nekades tjänstgöring, och klassades
som fientliga icke-utlänningar.
Det var ofattbart att bli kallad fiende
när du anmäler dig frivilligt
till att slåss för ditt land,
men att det sen sätts ihop
med ordet "icke-utlänning"
som bär med sig betydelsen
"medborgare" på ett negativt sätt.
De tog till och med ifrån oss
ordet "medborgare"
och fängslade dem i ett helt år.
Sedan insåg regeringen
att det var brist
på arbetskraft i krigstid,
och lika plötsligt som de
hade samlat ihop oss
öppnade de för militär tjänstgöring
för unga japan-amerikaner.
Det var helt ologiskt,
men det fantastiska,
det häpnadsväckande var,
att tusentals unga
japansk-amerikanska män och kvinnor
än en gång klev ut
från bakom taggtrådsstängslen,
satte på sig samma uniform
som våra fångvaktare,
och lämnade sina familjer i lägren
för att slåss för detta land.
De sa att de skulle slåss,
inte bara för att få ut sina familjer
från bakom de där taggtrådsstängslen,
utan för att de värdesatte de ideal
som vår regering står för,
som den borde stå för,
och som hade avskaffats
i och med det som hade gjorts.
Alla människor är skapade jämlika.
Och de åkte för att slåss för detta land.
De placerades i ett segregerat
enbart japansk-amerikanskt förband,
skickades till slagfälten i Europa,
och de kastade sig in i striden.
De slogs med fantastiskt,
otroligt mod och tapperhet.
De skickades på de farligaste uppdragen
och de ådrog sig
de högsta dödssiffrorna i strid
proportionellt mot något annat förband.
Ett slag illustrerar detta.
Det var slaget om Gotiska linjen.
Tyskarna hade inneslutit sig
i en bergssluttning,
en klippig sluttning,
i ogenomträngliga grottor,
och tre allierade bataljoner
hade hamrat och hamrat
i sex månader
och de låg i dödläge.
442:a kallades in
för att sammansluta,
men soldaterna i 442:a
kom på en unik
men farlig idé:
baksidan av berget
var en ren stenklippa.
Tyskarna trodde att
en attack från baksidan
vore omöjlig.
Men soldaterna från 442:a bestämde sig
för att göra det omöjliga.
En mörk, månlös natt,
började de klättra uppför stenväggen,
med ett fall på mer än 300 meter,
i full stridsmundering.
De klättrade hela natten,
uppför klippväggen.
I mörkret
miste några av dem greppet
eller fotfästet
och föll mot döden
i ravinen nedanför.
De föll tyst.
Inte en enda av dem skrek,
för att inte röja deras position.
Soldaterna klättrade 8 timmar i sträck,
och de som tog sig upp till toppen
stannade där till gryningen kom,
och så snart ljuset grydde
anföll de.
Tyskarna blev överrumplade,
och de tog krönet
och bröt den Gotiska linjen.
Ett sex-månaders dödläge
bröts av 442:a
på 32 minuter.
Det var ett fantastiskt utförande,
och när kriget tog slut
återvände 442:a till USA
som det mest dekorerade förbandet
i hela andra världskriget.
De välkomnades tillbaka
på Vita husets gräsmatta
av president Truman, som sa till dem:
"Ni slogs inte bara mot fienden
utan mot fördomar, och ni vann."
De är mina hjältar.
De höll fast vid sin tro
på detta lands vackra ideal,
och de bevisade
att inte bara vissa människor
kan vara amerikaner,
att ras inte är hur vi definierar
att vara amerikan.
De utökade vad det betyder
att vara amerikan,
inklusive japan-amerikaner
som var fruktade
och misstänkta och hatade.
De var förändrande krafter,
och de lämnade efter sig
ett arv.
De är mina hjältar
och min far är min hjälte,
som förstod demokrati
och vägledde mig genom den.
De gav mig ett arv,
och med det arvet kommer ett ansvar,
Och jag ägnar mig helhjärtat åt
att göra mitt land
till ett ännu bättre Amerika,
att göra vårt styre
till en sannare demokrati,
och tack vare de hjältar jag har
och de svårigheter vi tagit oss igenom,
kan jag stå framför er,
en gay japan-amerikan,
men utöver det
är jag en stolt amerikan.
Tack så jättemycket.
(Applåder)