Jag är neurokirurg, och jag ska berätta om att personer som jag behöver er hjälp. Jag ska snart berätta hur. Men låt mig först berätta om en av mina patienter. Det var en kvinna i femtioårsåldern. Hon var i god fysisk kondition, men hon hade åkt in och ut på sjukhus några gånger för en behandlingsbar bröstcancer. Nu hade hon fått diskbråck i en nackkota som gav henne stark smärta som strålade ut i höger arm. Efter att ha tittat på hennes magnetkamerabilder beslöt jag att föreslå operation. Halsoperationer som denna är snabba och standardiserade. Men det finns en viss risk. Man gör ett snitt precis här och skär försiktigt förbi luftstrupen, matstrupen, och man försöker låta bli att skära i halspulsådern. (Skratt) Sedan för man in mikroskopet och tar försiktigt bort disken och bråcket från nervrotskanalen utan att skada ryggmärgen eller nervrötterna som ligger bara någon millimeter under. Det värsta som kan hända är att ryggmärgen skadas för det kan ge förlamning från halsen och nedåt. Patienten blev alldeles tyst när jag berättade detta. Efter en liten stund sa hon några, för oss båda, avgörande ord. "Är detta verkligen nödvändigt, doktorn?" (Skratt) Vet ni vad jag insåg precis där och då? Det var det inte. När jag har patienter som den här kvinnan brukar jag faktiskt avråda från operation. Vad fick mig att göra det den här gången? Jo, ni förstår, hennes diskbråck var så speciellt. Jag kunde riktigt se mig själv dra det ut ur nervrotskanalen redan innan hon kom in i rummet. Jag måste medge det. Jag ville operera henne. Jag skulle gilla att operera henne. Kirurgi är ju trots allt det roligaste med mitt jobb. (Skratt) Jag tror att ni kan leva er in i den känslan. Min granne som är arkitekt säger att han älskar att sitta och rita och konstruera hus. Han gärna göra det hela dagen, hellre än att prata med kunden som ska betala huset och som kanske begränsar vad han får göra. Men precis som arkitekten måste varje kirurg titta sin patient i ögonen och tillsammans med patienten bestämma det bästa för patienten som väntar på operation. Det kanske låter lätt. Men låt oss titta på statistiken. Tonsillerna, eller mandlarna, är två vävnadsknutor i halsen. De kan tas bort kirurgiskt och det kallas tonsillektomi. Det här diagrammet visar antalet tonsillektomier i Norge i olika regioner. Det kanske förvånar dig att det är dubbelt så troligt att ditt barn, för det handlar om barn, får tonsillektomi i Finnmark än i Trondheim. Sjukdomstillståndet är detsamma. Det borde inte vara skillnad, men det är det. Här är ett annat diagram. Menisken stabiliserar knät och kan dras itu, ofta under idrottande, till exempel fotboll. Här ser du andelen som opereras för det här sjukdomstillståndet. Och du ser att andelen i Möre och Romsdal är fem gånger högre än i Stavanger. Fem gånger. Varför är det så? Spelar fotbollspelarna i Möre och Romsdal en råare fotboll än på andra ställen i landet? (Skratt) Troligen inte. Nu har jag lagt till lite information. Här ser du vilka operationer som utförts på offentliga sjukhus i ljusblått, och på privata kliniker i ljusgrönt. Det är mycket på gång på de privata sjukhusen i Möre och Romsdal, eller hur? Vad tyder det här på? Kanske finns det ekonomiska incitament för att behandla. Det kommer mera. Studier har nyligen visat att skillnader i behandlingseffekt mellan sjukgymnastik och knäoperation - det finns ingen skillnad. Det betyder att de flesta operationerna i diagrammen jag nyss visade kunde ha undvikits, till och med i Stavanger. Vad är det jag försöker säga? Även om behandlingsindikationerna är standardiserade, varierar behandlingsbesluten för mycket, särskilt i västvärlden. Några får inte den vård de behöver men ännu fler behandlas i onödan. "Är detta verkligen nödvändigt, doktorn?" Jag har bara hört den frågan en gång i min karriär. Mina kollegor säger att de aldrig hört detta från en patient. Och för att vända på det hela, hur ofta får du ett "nej" från din läkare om du ställer en sådan fråga? Forskare har undersökt detta och funnit samma antal nej vart de än gått. Det är 30 procent. Det betyder att tre gånger av tio har din läkare föreslagit något som är helt onödigt. Vet du vad de hävdar är anledningen till detta? Patientpåverkan. Det vill säga: du. Du vill att något görs. En av mina vänner bad mig om ett medicinskt råd. Det är en sportig kille som åker längdåkning på vintern och joggar på sommaren. Nu fick han ont i ryggen varje gång han joggade. Så ont att han slutat jogga. Jag undersökte honom och ställde frågor. Jag kom fram till att han nog hade en utsliten disk i nedre delen av ryggraden. Varje gång den ansträngdes gjorde det ont. Han hade börjat simma i stället för att jogga. Det fanns inget att göra så jag sa: "Du måste välja dina träningsformer noga. Några aktiviteter är bra för dig. Andra inte." Han svarade: "Jag vill göra en MR-undersökning av ryggen." "Varför vill du ha en MR-undersökning?" "Jag kan få det gratis genom en jobbförsäkring." "Skärp dig," sa jag, han är ju ändå min vän. "Det är inte därför." "Jag tänkte att det kanske är bra att se hur det ser ut." "Sedan när kan du tolka MR-bilder?" sade jag. (Skratt) "Lita på mig. Du behöver ingen MR." "Hmm," sade han och fortsatte efter en stund, "Det kan vara cancer." (Skratt) Han fick sin MR så klart. Och genom sin jobbförsäkring träffade han en kollega till mig som berättade för honom om den slitna disken och att inget fanns att göra. Han skulle fortsätta simma och strunta i joggingen. Jag mötte honom efter en tid och han sade: "Nu vet jag åtminstone vad det är." Låt mig ställa en fråga. Tänk om alla i detta rum med samma symtom fick en MR. Eller om alla i Norge som har ont i ryggen ibland genomgick en MR. Väntelistan för MR skulle fyrfaldigas, eller mer. Och ni skulle ta platser i kön från någon som faktiskt har cancer. Så en bra läkare säger ibland nej men en vettig patient avstår också ibland ett tillfälle att få en diagnos eller en behandling. "Är detta verkligen nödvändigt, doktorn?" Jag vet att det kan vara en svår fråga att ställa. Om man går tillbaka 50 år skulle det till och med ansetts oartigt. (Skratt) Om doktorn hade bestämt vad som skulle göras, då blev det så. En av mina kollegor, en allmänläkare, blev som barn skickad till ett sanatorium för tuberkulossjuka i sex månader. Det var ett svårt trauma för henne. När hon blev vuxen förstod hon att hennes tuberkulostester hade varit negativa hela tiden. Läkaren hade skickat iväg henne enbart på misstanken. Ingen hade vågat eller ens övervägt att ifrågasätta honom. Inte ens hennes föräldrar. Idag talar Norges hälsominister om hälsoservice för patienter. Patienten ska få goda råd från läkaren om vad som bör göras. Detta är ett stort framsteg. Men ställer krav på dig att ta ansvar. Du måste sätta dig i förarsätet med din läkare och ta gemensamma beslut om vart ni ska. Så nästa gång du träffar en läkare vill jag att du frågar: "Är detta verkligen nödvändigt, doktorn?" Och för min kvinnliga patient blir svaret nej, men en operation kan vara försvarbar. "Så doktorn, vilka risker finns det med operationen?" Tja, fem till tio procent får värre smärtor. En till två procent av patienterna får infektion i såret eller till och med en blödning som kanske slutar med en ny operation. 0,5 procent av patienterna drabbas av kronisk heshet och några få får försämrad funktion i armarna eller till med i benen. "Finns det alternativ, doktorn?" Ja, vila och sjukgymnastik under en tid kan få dig helt frisk. "Och om jag inte gör något alls?" Det är inte bra men till och med då finns det en viss chans att du blir frisk. Fyra frågor. Enkla frågor. Tänk på dem som en verktygslåda för att hjälpa oss. Är detta verkligen nödvändigt? Vilka är riskerna? Finns det alternativ? Vad händer om jag inte gör något alls? Ställ dem om din läkare vill skicka dig på MR eller skriver ut antibiotika eller föreslår en operation. Enligt forskningen kommer en av fem, tjugo procent, att ändra uppfattning om vad som bör göras. När du gör det har du inte bara gjort ditt eget liv enklare, och troligen bättre, utan hela sjukvårdssektorn drar nytta av ditt beslut. Tack. (Applåder)