Du kan fråga vem du vill, och de kommer säga dig att de är urless på att kämpa för rättvisa. Färgade och medlemmar i HBT-samhället är trötta på att känna pressen att säga ifrån och att stå på sig även när de blir nedtystade och nedtryckta. Och vita allierade och cis-allierade är också trötta. Trötta på att få höra att de gör det på fel sätt eller att det inte ens angår dem att säga till överhuvudtaget. Den här tröttheten påverkar oss alla. Och faktum är att jag tror att vi inte kommer lyckas förrän vi ser på rättvisa på ett nytt sätt. Jag växte upp mitt under medborgarrättsrörelsen i det segregerade södern. Som femårig flicka var jag väldigt intresserad av balett. Det verkade vara femårig-flicka-grejen på 60-talet. Min mamma tog mig till en balettskola. Du vet, den sortens skola som har lärare som pratar om din begåvning och talang men vet att du aldrig blir nån ballerina. (Skratt) När vi var framme sade de snällt att de "inte tar emot negrer". Vi satte oss i bilen igen som om vi just skulle lämna en affär som hade slut på apelsinjuice. Vi sade ingenting ... Vi bara körde till nästa balettskola. De sade: "Vi tar inte emot negrer". Jag var förvirrad. Och jag frågade min mamma varför de inte ville ha mig. Och hon sade: "De är inte smarta nog att ta emot dig just nu och de vet inte hur fantastisk du är". (Jubel) (Applåder och jubel) Tja, jag förstod inte vad det betydde. (Skratt) Men jag visste att det inte var bra, för jag kunde se det i min mammas ögon. Hon var arg, och det såg ut som om hon var på gränsen till tårar. Jag bestämde mig just där och då för att balett var dumt. (Skratt) Jag hade många sådana upplevelser längs vägen, men när jag blev äldre började jag bli arg. Och inte bara arg på den öppna rasismen och orättvisan. Jag var arg på folk som stod där och inte sade någonting. Varför sade inte de vita föräldrarna på den där balettskolan: "Eh, det där är fel. Låt den lilla flickan dansa". Eller varför – (Applåder) Varför sa inte de vita stamgästerna på de segregerade restaurangerna: "Hallå, det där är inte rätt. Låt den där familjen äta." Det tog mig inte lång tid att förstå att rasistisk orättvisa inte var det enda stället där folk i majoriteten förblev tysta. När jag satt i kyrkan och hörde någon homofobisk kommentar förklädd till något bibliskt sade jag: "Ursäkta, varför avbryter inte de heterosexuella kyrkobesökarna den här smörjan?" (Applåder) Eller ... i ett rum fyllt av babyboomare och Generation X som började nedvärdera sina milleniekollegor som bortskämda, lata och arroganta, sade jag: "Ursäkta, varför säger ingen i min ålder 'sluta generalisera?'" (Publik) Ja! (Applåder) Jag var van att stå upp kring den här sortens frågor, men varför var inte alla andra det? Min lärare i femte klass, mrs McFarland, lärde mig att rättvisa kräver en inblandad. Inte vem som helst duger. Hon sade att vi behöver oväntade allierade om vi vill se riktig förändring äga rum. Och till oss som upplever orättvisa öppet: Vi behöver vara villiga att ta emot hjälpen, för när vi inte gör det tar förändring för lång tid. Tänk er om hetero- och homosexuella inte hade enats under fanan för äktenskapsjämställdhet. Eller tänk om president Kennedy inte var så intresserad av medborgarrättsrörelsen? De flesta av vårt lands största rörelser kanske hade försenats eller till och med dött ut om det inte vore för oväntade allierades närvaro. När samma personer säger ifrån på samma sätt som de alltid sagt ifrån är samma resultat det mesta vi kan uppnå, om och om igen. Allierade står ofta vid sidan och väntar på att bli uppropade. Men tänk om oväntade allierade tog ledningen och förde frågor framåt? Som ... Tänk om svarta och inhemska amerikaner tog ledningen kring invandringsfrågor? (Applåder) Eller tänk om vita människor ledde kampen för att avsluta rasism? (Applåder och jubel) Eller ... Tänk om män tog ledningen kring lika lön för kvinnor? (Applåder och jubel) Eller ... Tänk om heterosexuella tog ledningen kring HBTQ-frågor? (Applåder och jubel) Och tänk om fysiskt kapabla människor förespråkade för människor med handikapp? (Applåder och jubel) Vi kan stå upp för frågor, föreslå och förespråka även när det verkar som att frågan inte har med oss att göra. Och faktiskt så är det de frågorna som är mest intressanta. Och visst, folk kommer inte ha en aning om varför du är där, men det är därför dem av oss som möter orättvisa måste vara villiga att ta emot hjälpen. Vi måste bekämpa orättvisa med ett taktfullt medvetande. När vita står upp för att kämpa för svarta och mörkhyades frigörelse, måste svarta och mörkhyade vara villiga att ta emot deras hjälp. Och jag vet att det är komplicerat, men det här är ett gemensamt arbete och det krävs att alla går all-in. En dag när jag var på dagis presenterade vår lärare oss för en vacker, lång, vit dam som hette fröken Ann. Jag tyckte att hon var den vackraste vita damen någonsin. Tja, om jag ska vara ärlig så var det första gången någonsin vi såg en vit dam i vår skola. (Skratt) Fröken Ann stod framför oss, och hon sade att hon skulle börja ge balettklasser just på vår skola, och att hon var stolt över att vara vår danslärare. Det var overkligt. Och plötsligt – (sjunger) tyckte jag inte att balett var dumt längre. (Skratt) Ni förstår, vad jag nu vet är att fröken Ann var helt medveten att de vita balettskolorna inte tog emot svarta flickor. Hon var förargad över det. Så hon kom till den svarta stadsdelen för att själv börja leda danslektionerna. Och det krävdes kärlek och mod av henne för att göra så. (Applåder) Och där tidigare ingen rättvisa fanns, hade hon just skapat det. Vi alla överlevde, för att vi stod på våra svarta förfäders axlar. Vi alla frodades, för att fröken Ann var en oväntad allierad. När du väger in din röst och dina handlingar till situationer som du inte tror involverar dig så inspirerar du faktiskt andra att göra samma sak. Fröken Ann inspirerade mig att alltid hålla utkik efter situationer som inte handlade om mig men där jag såg orättvisa och ojämställdhet hända ändå. Jag hoppas att hon inspirerar dig också, därför, för att vinna kampen för rättvisa kommer vi alla behöva säga ifrån, och stå upp, vi kommer alla behöva göra det. Och vi kommer alla behöva göra det även när det är svårt och även när vi känner oss felplacerade, för det är er plats, och det är vår plats. Rättvisan räknar med oss alla. Tack. (Applåder och jubel)