Du kan fråga vem du vill,
och de kommer säga dig
att de är urless på
att kämpa för rättvisa.
Färgade och medlemmar
i HBT-samhället är trötta
på att känna pressen att säga ifrån
och att stå på sig
även när de blir nedtystade
och nedtryckta.
Och vita allierade
och cis-allierade är också trötta.
Trötta på att få höra
att de gör det på fel sätt
eller att det inte ens angår dem
att säga till överhuvudtaget.
Den här tröttheten påverkar oss alla.
Och faktum är att jag tror
att vi inte kommer lyckas
förrän vi ser på rättvisa
på ett nytt sätt.
Jag växte upp mitt under
medborgarrättsrörelsen
i det segregerade södern.
Som femårig flicka
var jag väldigt intresserad av balett.
Det verkade vara femårig-flicka-grejen
på 60-talet.
Min mamma tog mig till en balettskola.
Du vet, den sortens skola som har lärare
som pratar om din begåvning och talang
men vet att du aldrig blir nån ballerina.
(Skratt)
När vi var framme sade de snällt
att de "inte tar emot negrer".
Vi satte oss i bilen igen
som om vi just skulle lämna en affär
som hade slut på apelsinjuice.
Vi sade ingenting ...
Vi bara körde till nästa balettskola.
De sade: "Vi tar inte emot negrer".
Jag var förvirrad.
Och jag frågade min mamma
varför de inte ville ha mig.
Och hon sade: "De är inte smarta nog
att ta emot dig just nu
och de vet inte hur fantastisk du är".
(Jubel)
(Applåder och jubel)
Tja, jag förstod inte vad det betydde.
(Skratt)
Men jag visste att det inte var bra,
för jag kunde se det i min mammas ögon.
Hon var arg,
och det såg ut som om
hon var på gränsen till tårar.
Jag bestämde mig just där och då
för att balett var dumt.
(Skratt)
Jag hade många sådana
upplevelser längs vägen,
men när jag blev äldre
började jag bli arg.
Och inte bara arg på den öppna
rasismen och orättvisan.
Jag var arg på folk som stod där
och inte sade någonting.
Varför sade inte de vita föräldrarna
på den där balettskolan:
"Eh, det där är fel.
Låt den lilla flickan dansa".
Eller varför –
(Applåder)
Varför sa inte de vita stamgästerna
på de segregerade restaurangerna:
"Hallå, det där är inte rätt.
Låt den där familjen äta."
Det tog mig inte lång tid att förstå
att rasistisk orättvisa
inte var det enda stället
där folk i majoriteten förblev tysta.
När jag satt i kyrkan och hörde
någon homofobisk kommentar
förklädd till något bibliskt
sade jag: "Ursäkta,
varför avbryter inte de heterosexuella
kyrkobesökarna den här smörjan?"
(Applåder)
Eller ...
i ett rum fyllt av
babyboomare och Generation X
som började nedvärdera
sina milleniekollegor
som bortskämda, lata och arroganta,
sade jag: "Ursäkta,
varför säger ingen
i min ålder 'sluta generalisera?'"
(Publik) Ja!
(Applåder)
Jag var van att stå upp
kring den här sortens frågor,
men varför var inte alla andra det?
Min lärare i femte klass, mrs McFarland,
lärde mig att rättvisa
kräver en inblandad.
Inte vem som helst duger.
Hon sade att vi behöver
oväntade allierade
om vi vill se riktig förändring äga rum.
Och till oss som upplever orättvisa öppet:
Vi behöver vara villiga
att ta emot hjälpen,
för när vi inte gör det
tar förändring för lång tid.
Tänk er om hetero-
och homosexuella inte hade enats
under fanan för äktenskapsjämställdhet.
Eller tänk om president Kennedy
inte var så intresserad
av medborgarrättsrörelsen?
De flesta av vårt lands största rörelser
kanske hade försenats
eller till och med dött ut
om det inte vore för
oväntade allierades närvaro.
När samma personer säger ifrån
på samma sätt som de alltid sagt ifrån
är samma resultat det mesta vi kan uppnå,
om och om igen.
Allierade står ofta vid sidan
och väntar på att bli uppropade.
Men tänk om oväntade allierade
tog ledningen och förde frågor framåt?
Som ...
Tänk om svarta och inhemska amerikaner
tog ledningen kring invandringsfrågor?
(Applåder)
Eller tänk om vita människor
ledde kampen för att avsluta rasism?
(Applåder och jubel)
Eller ...
Tänk om män tog ledningen
kring lika lön för kvinnor?
(Applåder och jubel)
Eller ...
Tänk om heterosexuella
tog ledningen kring HBTQ-frågor?
(Applåder och jubel)
Och tänk om fysiskt kapabla
människor förespråkade
för människor med handikapp?
(Applåder och jubel)
Vi kan stå upp för frågor,
föreslå och förespråka
även när det verkar som
att frågan inte har med oss att göra.
Och faktiskt
så är det de frågorna
som är mest intressanta.
Och visst,
folk kommer inte ha en aning om
varför du är där,
men det är därför
dem av oss som möter orättvisa
måste vara villiga att ta emot hjälpen.
Vi måste bekämpa orättvisa
med ett taktfullt medvetande.
När vita står upp för att kämpa
för svarta och mörkhyades frigörelse,
måste svarta och mörkhyade
vara villiga att ta emot deras hjälp.
Och jag vet att det är komplicerat,
men det här är ett gemensamt arbete
och det krävs att alla går all-in.
En dag när jag var på dagis
presenterade vår lärare oss
för en vacker, lång, vit dam
som hette fröken Ann.
Jag tyckte att hon var
den vackraste vita damen någonsin.
Tja, om jag ska vara ärlig
så var det första gången någonsin
vi såg en vit dam i vår skola.
(Skratt)
Fröken Ann stod framför oss,
och hon sade att hon skulle
börja ge balettklasser
just på vår skola,
och att hon var stolt över
att vara vår danslärare.
Det var overkligt.
Och plötsligt –
(sjunger) tyckte jag inte
att balett var dumt längre.
(Skratt)
Ni förstår, vad jag nu vet
är att fröken Ann var helt medveten
att de vita balettskolorna
inte tog emot svarta flickor.
Hon var förargad över det.
Så hon kom till den svarta stadsdelen
för att själv börja leda danslektionerna.
Och det krävdes kärlek och mod
av henne för att göra så.
(Applåder)
Och där tidigare ingen rättvisa fanns,
hade hon just skapat det.
Vi alla överlevde,
för att vi stod på
våra svarta förfäders axlar.
Vi alla frodades, för att fröken Ann
var en oväntad allierad.
När du väger in din röst
och dina handlingar
till situationer som
du inte tror involverar dig
så inspirerar du faktiskt andra
att göra samma sak.
Fröken Ann inspirerade mig
att alltid hålla utkik
efter situationer som inte
handlade om mig
men där jag såg orättvisa
och ojämställdhet hända ändå.
Jag hoppas att hon inspirerar dig också,
därför, för att vinna kampen för rättvisa
kommer vi alla behöva säga ifrån,
och stå upp,
vi kommer alla behöva göra det.
Och vi kommer alla behöva göra det
även när det är svårt
och även när vi känner oss felplacerade,
för det är er plats,
och det är vår plats.
Rättvisan räknar med oss alla.
Tack.
(Applåder och jubel)