Vad menas med att använda sin tid väl? Jag använder mycket av min tid till att tänka på hur jag ska använda min tid. Troligtvis för mycket - jag är nog lite fixerad. Mina vänner tycker det. Men det känns som jag måste det, eftersom det nuförtiden känns som om små snuttar av min tid liksom går upp i rök, och när det händer känns det som lite av mitt liv försvinner. Mer exakt, det känns som om små snuttar av min tid slukas av saker som det här, som teknik; jag måste ha koll hela tiden. Jag ska ge er ett exempel. Om jag får ett mejl som det här... Hur många av er har fått ett mejl som det här? Jag har blivit taggad i ett kort. När det här kommer kan jag inte låta bli att klicka på det direkt. För tänk om det är ett dåligt foto av mig? Så därför måste jag klicka direkt. Men jag kommer inte bara klicka på "Se bild". Det som kommer hända är att jag kommer fastna i 20 minuter. (Skratt) Men det värsta är att jag vet att det kommer hända, men trots att jag vet vad som kommer hända hindrar det mig inte från att göra samma sak nästa gång. Eller så händer följande: Jag har kollat mina mejl och så gör jag refresh. Men saken är den att 60 sekunder senare kommer jag göra det igen. Varför gör jag detta? Det är helt meningslöst. Jag ska ge er en ledtråd till varför man gör så här. Vad tror ni drar in mer pengar i USA än bio, spelhallar och baseboll sammanlagt? Enarmade banditer. Hur är det möjligt att man kan dra in så mycket pengar när man spelar om så små summor? Vi spelar med mynt. Hur är det möjligt? Så här är det... Min mobil är en enarmad bandit. Varje gång jag kollar min mobil spelar jag på en enarmad bandit för att få reda på vad kommer jag få. Vad ska jag få? Varje gång jag kollar mina mejl spelar jag på en enarmad bandit, "Vad ska jag få?" Varje gång jag skrollar på en nyhetssite, spelar jag på en enarmad bandit för att få reda på vad jag får den här gången? Och saken är den, som sagt, jag vet precis hur det fungerar - jag designar sånt här - jag känner till psykologin bakom, jag vet precis vad som händer. Men jag kan ändå inte låta bli, jag blir ändå indragen i det. Vad ska vi göra åt det här? För det ger oss ett allt eller inget-förhållande med tekniken, eller hur? Antingen så hänger du på, du är uppkopplad och blir distraherad hela tiden, eller så låter du bli, men funderar hela tiden på om du missar något viktigt. Med andra ord, antingen så blir du distraherad eller så känns det som du missar något. Håller ni med? Vi måste återinföra valmöjligheten. Vi vill ha ett förhållande till tekniken som ger oss tillbaka möjligheten att välja hur vi använder vår tid med den, och vi kommer behöva hjälp från designers, eftersom att känna till problemet inte hjälper. Vi kommer behöva designhjälp. Så hur skulle det kunna se ut? Låt oss ta ett exempel som vi alla känner till: Chat - textmeddelanden. Säg att vi har två personer. Nancy till vänster; hon jobbar med ett dokument, och John till höger. Då kommer Johnny plötsligt ihåg: "Jag måste be Nancy om det där dokumentet innan jag glömmer det." När han skickar meddelandet till henne, så tappar hon helt koncentrationen. Det är det vi gör hela tiden; förstör varandras koncentration, till höger och vänster. Och det här kostar pengar, för varje gång vi avbryter varandra, tar det i snitt upp till 23 minuter att koncentrera oss igen. Vi gör två andra saker innan vi är tillbaka där vi var. Gloria Marks forskning kombinerad med Microsofts forskning visar att det är så. Och hennes forskning visar också att det här skapar dåliga vanor. Ju fler avbrott vi får utifrån, desto mer benägna blir vi att avbryta oss själva. Vi avbryter oss själva en gång var 3,5 minut. Helt galet. Hur kan vi lösa detta? För Nancy och John har ett allt eller inget-förhållande. Nancy kanske vill koppla ner, men då skulle hon oroa sig: Tänk om jag missar något viktigt? Design kan lösa problemet. Antag att vi har Nancy till vänster igen, John är till höger, och han kommer på: "Jag måste skicka dokumentet till Nancy." Nu kan Nancy ange att hon är koncentrerad. Hon trycker på en knapp som indikerar "Jag vill vara fokuserad i 30 minuter." Och - pang - så är hon fokuserad. Om John vill chatta med henne nu, kan han få tanken ur världen -- han har ett behov, han har en tanke, och han måste slänga ur sig den innan den är glömd. Men den här gången fördröjs meddelandet så att Nancy kan fokusera, samtidigt som John kan få slänga ur sig tanken. Men det här fungerar bara om ett sista villkor uppfylls, vilket är att Nancy måste känna att om något är riktigt viktigt så kan John ändå avbryta henne. Men istället för att ständigt bli avbruten av misstag eller tanklöshet, skapar vi nu enbart avsiktliga avbrott. Vi åstadkommer två saker. Vi skapar ett val för både Nancy och John. Men det är en till, subtil sak vi åstadkommer också. Det är att vi ändrar frågan vi svarar på. Istället för att målet med chat är: "Låt oss designa så att det blir enkelt att skicka ett meddelande" - det är målet med chatten, det ska vara väldigt enkelt att skicka ett meddelande till någon - så ändrar vi målet till något djupare med ett värde: "Låt oss skapa kommunikation av högst möjliga kvalitet i en relation mellan två personer." Vi uppgraderade målet. Men, bryr designers sig verkligen om det här? Vill vi ha ett samtal kring vad dessa djupare mänskliga mål är? Jag har en historia att berätta. För lite mer än ett år sedan, fick jag hjälp att anordna ett möte mellan några världsledande teknikdesigners och Thich Nhat Hanh. Thich Nhat Hanh är en internationell talesperson för mindfulness meditation. Det var ett helt fantastiskt möte. Ni får föreställa er - tänk er ett rum - på ena sidan rummet finns en bunt tekniknördar; på andra sidan rummet finns en gäng med långa bruna kåpor, rakade huvuden; buddistmunkar. Och vi samtalade kring de djupaste mänskliga värdena, som till exempel, hur ser framtiden inom tekniken ut om man designar för de djupaste frågorna och de djupaste mänskliga värdena? Vårt samtal handlade om hur man kan försöka förstå vad dessa värden skulle kunna vara. Han skojade under samtalet. "Tänk om man, istället för en stavningskontroll, hade en medkänslekontroll, som markerar de ord som är oavsiktligt agressiva - skulle kunna tolkas som aggressiva av någon annan. Pågår sådana här samtal i verkliga livet, inte bara i sådana här designmöten? Svaret är ja, och en av mina favoriter är Couchsurfing. Om du inte redan vet det så är "Couchsurfing" en hemsida som matchar folk som letar efter någonstans att bo med en soffa man kan låna av någon som har en ledig. En bra service - vad kan deras designmål vara? Vad designar man mot för mål om man jobbar på Couchsurfing? Man skulle kunna tro att det är att matcha gäster med värdar. Eller hur? Det är ett rätt bra mål. Men det skulle typ vara som målet med meddelanden tidigare, som var att bara skicka meddelanden. Vad är det djupare, mänskliga målet här? De har satt sitt mål till att vara behovet av att skapa bestående, positiva upplevelser och relationer mellan människor som inte träffats tidigare. Och det bästa med det här målet var att 2007 införde de ett sätt att mäta detta på, vilket är fantastiskt. Så här går det till. För varje designmål du sätter upp måste du ha en mätning för att se hur det går - ett sätt att mäta framgång. De gör så här: Låt oss säga att man tar två personer som träffas, och man tar antalet dagar som de här båda personerna tillbringar tillsammans, och så uppskattar man hur många timmar det rörde sig om varje dag - hur många timmar spenderade dessa två personer tillsammans? Och när de tillbringat tiden tillsammans, så frågar man båda två: Hur positiv var din upplevelse? Hade du en bra upplevelse med den här personen du träffade? Och från dessa positiva timmar drar de av tiden personerna spenderade på hemsidan, eftersom det är en kostnad i folks liv. Varför skulle det anses uppfylla målet? Och det som då återstår är något de refererar till som "överskott av skapad gemytlighet" eller, överskott av "lyckliga stunder" som skapats. Ett överskott som inte annars funnits, om inte Couchsurfing funnits. Tänk dig så inspirerande det måste vara att komma till jobbet varje dag och mäta sin framgång i det faktiska antal timmar i personers liv som är positiva, som inte funnits om du inte gjorde det du just tänkt göra på jobbet idag? Kan du tänka dig en hel värld som jobbade på det här viset? Kan du tänka dig ett socialt nätverk - till exempel om du gillar matlagning, och man mätte framgången i hur många matlagningskvällar som anordnats och antalet matlagningsartiklar du var glad att du läst, och man drog av för de artiklar du inte var glad över att ha läst eller tiden du skrollat, som du inte gillade? Tänk dig ett karriärnätverk som, istället för att mäta sin framgång i antal skapade förbindelser eller meddelanden som skickats, istället mätte sin framgång i antal jobberbjudanden folk fick som de var glada över att få. Och drog bort tiden spenderad på hemsidan. Eller tänk er en datingservice, som till exempel Tinder, där man istället för att mäta antal swipes åt höger eller vänster folk gjorde, vilket är sättet man mäter på idag, istället mätte antalet djupa, romantiska, meningsfulla förbindelser folk skapade. Vad nu det innebar, för var och en. Men kan du tänka dig en hel värld som fungerarde på det här viset, som hjälpte dig använda tiden väl? För att kunna göra det krävs ett nytt system, för du tänker antagligen att dagens internetekonomi - dagens ekonomi generellt - mäts i tid som spenderas. Ju fler användare man har, ju mer det används, ju mer tid folk spenderar, det är så man mäter framgång. Men vi har löst problemet tidigare. Vi löste det för ekologisk mat, när vi sade att vi måste värdera det på ett nytt sätt. Vi sade att det här är en ny slags mat. Det går inte att jämföra enbart på pris; det här är en annan kategori av mat. Vi löste det för LEED certifiering, där vi sade att det är en ny slags byggnad som stod för andra värderingar inom miljömässig hållbarhet. Tänk om vi hade något liknande för teknik. Tänk om vi hade något vars hela syfte och mål var att hjälpa till att skapa positiva förbättringar i människors liv. Tänk om vi kunde mäta effekten på ett sätt så att det faktiskt blev bättre. Tänk dig att dessa appar fick speciella hyllor i app stores. Tänk om du hade webläsare som guidade dig till den här typen av designhjälpmedel. Tänk dig hur spännande det skulle vara att leva och skapa den världen. Vi kan skapa den världen idag. Företagsledare, allt ni behöver göra - bara ni kan prioritera nya mätmetoder, mätmetoder för att hjälpa till att skapa positiva förbättringar i människors liv. Och ha en öppen diskussion om detta. Det kanske inte går så bra i början, men låt oss starta diskussionen. Designers, ni kan omdefiniera framgång; ni kan omdefiniera design. Jag vill hävda att ni har mer makt än många andra i er organisation att skapa de valmöjligheter vi alla lever efter. Kanske som inom medicin, där vi har en läkared för att komma ihåg ansvaret och det högre syftet när vi behandlar patienter. Tänk om designers hade något liknande, som stöd för den här nya sortens design. Och ni användare; det gäller oss alla - vi kan kräva teknik som fungerar på det här sättet. Det kan kännas motigt, men McDonalds hade inte sallad förrän kundkravet fanns där. Walmart hade inte ekologisk mat förrän kundkravet fanns där. Vi måste kräva den här nya sortens teknik. Och vi kan göra det. Och när vi gör det kommer vi vända skutan från att vara en värld där allt som räknas är mängden spenderad tid, till en värld som drivs av väl använd tid. Den världen vill jag leva i, och jag vill att vi tar den diskussionen. Låt oss starta diskussionen nu. Tack! (Applåder)