Det förstod du ingenting utav, eller hur? (Skratt) Det är 63 miljoner döva människor i Indien som går igenom detta år efter år, dag efter dag och försöker förstå en värld de inte kan höra. Stor brist på medvetenhet och social stigmatisering av att ha ett barn som är olik-kappad. Föräldrar vänder ut och in på sig själva för att kunna förstå hur de ska uppfostra sitt barn. Och de blir tillsagda, "Även fast ditt barn inte kan höra, är ingeting fel på hans struphuvud. Ingenting är fel på hans stämband och han kan så småningom bli lärd att tala. Där börjar resan av år spenderade på försök att lära detta lilla barn att artikulera ord som han inte kan höra. Även inom familjen vill detta lilla barn kommunicera med sina föräldrar. Han vill vara en del utav konversationerna i familjen. Men han kan inte. Och han förstår inte varför ingen lyssnar på honom. Så han känner sig isolerad och mister en viktig färdighet som är nödvänding när vi växer upp. Han går till skolan och tänker "Okej, förhoppningsvis blir saker annorlunda.". Och han ser lärarna öppna och stänga sina munnar och skriva dessa konstiga saker på tavlan. Utan förståelse, eftersom han kan inte höra, skriver han ner allting, hasplar ur sig det under tentamen, och med nöd och näppe slutade han skolan, årskurs tio. Vilka är hans anställningsmöjligheter? Här är ett barn som faktiskt inte har en riktig utbildning. Visuella ord, ordförråd bestående av trettio till fyrtio ord. Han är emotionellt osäker, han är förmodligen arg på hela världen också, vilken har, som han känner, systematiskt handikappat honom. Var jobbar han? Simpel arbetskraft, okvalificerade jobb, ofta i väldigt kränkande förhållanden. Det är var min "födelse" resa börjar 2004, jag har inte, som Kelly sade, jag har ingen familjemedlem som är döv. Bara ett konstigt kall och ingen rationell tanke. Jag hoppade in i denna värld och lärde mig teckenspråk. På den tiden var det utmanande. Ingen ville... ingen verkade veta... "Vad är det du vill lära dig, Ruma?" "Är det ett språk?" I vilket fall, lärandet av teckenspråk öppnade upp mitt liv till detta samhälle vilket är utåt sett tyst, men flödar med passionen och nyfikenheten som visuella lärande. Och jag hörde deras historier om vad de ville göra. Och ett år senare, år 2005, med ett magert sparkonto på cirka $5,000 av en mognad försäkring, startade jag detta center, i en liten tvårumslägenhet med endast sex studenter och mig som lärde dem engelska på teckenspråk. Utmaningarna, nödens timme vid den punkten var, hur får jag in dessa ungdomar, med endast grundskoleexamen, i riktiga jobb hos företagen? Jobb av värdighet, jobb som kan bevisa att döva inte är dumma? Så, utmaningarna var enorma. De döva var år av att sitta såhär och år av ennui och mörker. De behövde tro på sig själva. Föräldrarna behövde bli övertygade om att deras barn inte är döv och dum. Och att han är kapabel att stå på sina egna ben. Men viktigast av allt, skulle arbetsgivaren anställa någon som inte kunde tala, inte kunde höra, och verkligen inte kunde läsa eller skriva heller? Jag satt tillsammans med några av mina vänner från branschen, och jag delade med mig av min historia till dem om vad det betyder att vara döv. Och jag förstod att där fanns områden i företag där döva kunde arbeta, döva människor kunde arbeta med stort värde. Och med magra resurser skapade vi det första yrkesutbildningsläroplanen för döva människor någonsin i landet. Att hitta lärare var ett problem. Så jag lärde mina döva barn, mina studenter, att bli lärarna för de döva. Och det är ett jobb de tog på sig med stort ansvar och stolthet. Arbetsgivaren var fortfarande skeptisk. Utbildning, kvalifikationer, 10e pass. "Nej, nej, nej, Ruma, vi kan inte anställa honom." Det var ett stort problem. "Och även om vi anställde honom, hur ska vi kommunicera med honom? Han kan inte läsa, skriva. Kan inte höra/tala." Jag sade bara till dem, "Snälla kan vi ta det ett steg i taget? Du vet, kan vi fokusera på vad vi kan göra? Han är en duktig visuell person. Han kan arbeta. Och... och om det fungerar, eller inte, då vet vi i alla fall det." Här skulle jag vilja dela en historia om Vishu Kapoor. Han kom till oss år 2009 utan något språk alls. Han kunde inte ens sitt eget teckenspråk. Allt han såg, bearbetat i hans hjärna, var genom sina ögon. Han mor var förtvivlad och hon sade, "Ruma, kan jag snälla få ha honom i ditt center i två timmar? Det är väldigt svårt för mig att hantera honom, ni vet, att hantera honom 24 timmar om dagen." Så jag sade, "Ja, okej." Som en krashtjänst. Det tog, väldigt mödosamma, ett och ett halvt år för oss att ge Vishu ett språk. När han började kommunicera och få en känsla för sig själv, och han förstod att det fanns... Jag menar, han kunde inte höra, men oj, han kunde göra så mycket annat. Han insåg att han tyckte om att arbeta med datorerna. Vi uppmuntrade honom, motiverade honom, och han fick delta i våra IT-program. Han klarade alla proven, ni vet, mycket till min nervositet. En möjlighet uppkom en dag i backend av ett väldigt välkänt IT-företag, och enbart för exponeringen och erfarenheten sade jag, "Låt Vishu också gå på den här arbetsintervjun." Vishu gick dit och klarade alla tekniska testen. Även då sade de, "Eh, jag hoppas bara att han kan klara att stanna kvar i minst 6 månader." Det har nu gått ett och ett halvt år. Vishu är fortfarande där, och han är inte bara, "åh, denna stackars killen jobbar i denna hörselmiljö." Han har vunnit lagrar för månadens bästa anställd, inte bara en utan två gånger. (Applåder) Och jag vill dela med er att, idag tar det oss cirka ett och ett halvt år att lära en döv person att bli redo att komma in i denna verkliga värld vilken vi vet om. På en kort tid på 6 år, arbetar nu 500 av mina fantastiska unga elever i några av topporganisationerna inom industrin: i grafiska designprofiler, i backend av IT-organisationer, i gästfrihet, i barriärbrytande arbeten som i säkerheten, och i banker. Och även på försäljningsställen, och ger direkt kundservice. (Applåder) Direkt möta människor som du och jag på KFC, på caféer. Jag lämnar er bara med en liten tanke att, ja, förändring är möjligt. Och det börjar bara med en liten förändring i vårt perspektiv. Tack så hemskt mycket. (Applåder) Och det här är applåder, det är ett internationellt tecken för applåder. Tack så hemskt mycket.