Jag vill börja med att berätta om en av mina bästa vänner, Okoloma Maduewesi. Okoloma bodde på min gata och tog hand om mig som en storebror. Om jag gillade en kille brukade jag fråga Okoloma om råd. Okoloma dog i den kända flygolyckan i Sosoliso, Nigeria, i december 2005. För nästan exakt sju år sen. Okoloma var en person jag kunde diskutera, skratta och prata allvar med. Han var också den första person som kallade mig feminist. Jag var ungefär fjorton, och vi var hemma hos honom och diskuterade. Vi var båda grälsjuka, med halvsmält kunskap från böcker vi hade läst. Jag minns inte vad diskussionen handlade om men jag minns att medan jag argumenterade vidare såg Okoloma på mig och sa, "Du är allt en feminist." Det var ingen komplimang. (Skratt) Jag hörde det på hans ton, samma ton som man skulle använda för att säga något som, "Du är en sån som stödjer terrorism." (Skratt) Jag visste inte riktigt vad ordet "feminist" betydde och jag ville inte Okoloma skulle veta att jag inte visste. Så jag sköt det åt sidan och fortsatte att diskutera. Och det första jag tänkte göra när jag kom hem var att slå upp ordet "feminist" i ordboken. Nu spolar vi några år framåt i tiden, då jag skrev en roman om en man som bland annat slår sin fru och som det inte går så bra för. När jag marknadsförde romanen i Nigeria sa en journalist, en trevlig, välmenande man, att han ville ge mig ett råd. Alla nigerianer här känner säkert igen hur snabba våra landsmän är på att ge oombedda råd. Han berättade att folk sa att min roman var feministisk och hans råd till mig - och han skakade sorgset på huvudet medan han pratade - var att jag aldrig skulle kalla mig själv feminist för feminister är olyckliga kvinnor som inte lyckats hitta någon man. (Skratt) Så jag bestämde mig för att kalla mig "en lycklig feminist." Sedan berättade en akademiker, en nigeriansk kvinna att feminism inte ingick i vår kultur, att feminism inte var afrikanskt, och att jag kallade mig feminist för att jag hade blivit förstörd av "västerländska böcker". Jag tyckte det var roligt, för mycket av det jag hade läst var riktigt ofeministiskt. Jag tror att jag måste ha läst varje romantisk roman från Mills & Boon innan jag var sexton. Och varje gång jag försökte läsa de böcker som kallades "feministiska klassiker" blev jag uttråkad, och fick kämpa för att avsluta dem. Men trots allt, eftersom feminism var oafrikanskt bestämde jag mig för att kalla mig "en lycklig afrikansk feminist". Vid en viss tidpunkt var jag en lycklig afrikansk feminist som inte hatar män och som gillar läppglans och som har höga klackar för sin egen skull. (Skratt) Mycket av det här gjordes med glimten i ögat, men ordet feminism är så laddat med negativt bagage. Man hatar män, man hatar bh:ar, man hatar afrikansk kultur, den sortens saker. Här är en historia från min barndom. När jag gick i grundskolan sa min lärare i början av terminen att hon skulle ge klassen ett prov och den som fick det högsta resultatet skulle få bli klassens ordningsman. Det var stort att vara ordningsman. Om man var ordningsman fick man skriva ner namnen på de som bråkade (Skratt) vilket ledde till en viss makt. Men min lärare delade också ut ett spö som man kunde hålla i handen när man patrullerade runt i klassen efter bråkstakar. Självklart fick man inte använda spöet. Men det var en spännande tanke för mig som nioåring. Jag ville verkligen vara klassens ordningsman. Och jag fick det bästa provresultatet. Då, till min förvåning, sa min lärare att ordningsmannen måste vara en pojke. Hon hade glömt att göra det klart innan för hon antog att det var ... självklart. (Skratt) En pojke hade näst bäst provresultat, och han skulle bli ordningsman. Det som var ännu mer intressant var att pojken var en god och vänlig själ som inte hade något intresse av att patrullera runt i klassen med ett spö medan jag lätt hade kunnat göra det. Men jag var tjej och han var kille så han blev klassens ordningsman. Och jag har aldrig glömt den händelsen. Jag gör ofta misstaget att tänka att något som är uppenbart för mig är lika uppenbart för alla. Ta till exempel min vän Louis, till exempel. Louis är en smart, progressiv man, och vi brukade prata och han sa, "Jag förstår inte vad du menar med att saker är annorlunda eller svårare för kvinnor. Kanske förr i tiden, men inte nu." Och jag förstod inte hur Louis inte kunde se det som var så självklart. Så en kväll, i Lagos, gick jag och Louis ut med några vänner. För er här som inte känner till Lagos så finns det en underbar sedvänja där, att det kryllar av energiska män som väntar utanför ställen och som under dramatiska former "hjälper" en att parkera bilen. Jag blev imponerad av skådespelarförmågan hos mannen som hittade en parkeringsplats åt oss den kvällen. När vi for iväg bestämde jag mig för att ge honom dricks. Jag öppnade handväskan, stoppade handen i väskan, tog fram pengarna som jag tjänat på mitt arbete och gav dem till mannen. Och den mycket tacksamma och glada mannen tog mina pengar, tittade mot Louis och sa "Tack, herrn!" (Skratt) Louis tittade överraskat på mig och frågade "Varför tackar han mig? Jag gav honom inga pengar." Sen såg jag på Louis ansikte att han förstod. Mannen trodde att de pengar jag eventuellt hade från början kom från Louis. Eftersom Louis är en man. Män och kvinnor är olika. Vi har olika hormoner, vi har olika könsorgan, och vi har olika biologiska förutsättningar. Kvinnor kan få barn, men inte män. Inte än iallafall. (Skratt) Män har testosteron och är generellt fysiskt starkare än kvinnor. Det finns något fler kvinnor i världen, ungefär 52 procent av världens befolkning är kvinnor. Men de flesta maktpositioner innehas av män. Den nyligen bortgångna kenyanska nobelpristagaren Wangari Maathai sa det på ett enkelt och bra sätt: "Ju högre upp, desto färre kvinnor finns det." Under USA-valet nyligen hörde vi mycket om Lilly Ledbetter-lagen och om vi går bortom den trevliga alliterationen i lagens namn så handlade den om en man och en kvinna som hade samma arbetsuppgifter, var lika kvalificerade och mannen fick bättre betalt eftersom han var man. Så männen styr bokstavligt talat världen, och det var rimligt för tusen år sen eftersom människor då levde i en värld där fysisk styrka var det viktigaste för att överleva. Den fysiskt starkare personen var ofta den som ledde, och män är generellt sett starkare. Självklart finns det många undantag. (Skratt) Men idag lever vi i en helt annan värld. Det är inte den starkaste personen som har störst chans att bli ledare; det är den mest kreativa personen, den mer intelligenta personen, den mer innovativa personen, och det finns inga hormoner som styr de egenskaperna. En man har samma chanser som en kvinna att vara intelligent, kreativ eller innovativ. Vi har utvecklats, men jag tycker inte det verkar som om vår syn på könen har utvecklats. För några veckor sen gick jag in på ett av de bästa hotellen i Nigeria. Jag tänkte först nämna hotellets namn men ångrade mig sen. Och en vakt vid ingången stoppade mig och ställde irriterande frågor, för man antar automatiskt att en nigeriansk kvinna som går in ensam på ett hotell är prostituerad. Och förresten, varför fokuserar hotellen på den påstådda tillgången av prostituerade snarare än efterfrågan på dem? I Lagos kan jag inte gå ensam till många kända barer och klubbar. De släpper helt enkelt inte in en ensam kvinna, hon måste ha en man i sällskap. Varje gång jag går in på en nigeriansk restaurang med en man hälsar servitören på mannen och ignorerar mig. Servitörerna har formats - (Skratt) Här var det vissa kvinnor som kände "Ja! Jag visste det!" Servitörerna har formats av ett samhälle som har lärt dem att män är viktigare än kvinnor. Och jag vet att servitörer inte menar något illa. Men det är en sak att veta det intellektuellt, en annan att uppleva det känslomässigt. Varje gång de ignorerar mig känner jag mig osynlig. Jag blir upprörd. Jag vill säga till dem att jag är lika mänsklig som mannen, att jag är lika mycket värd ett erkännande. Det här är småsaker, men ibland är det småsaker som gör ondast. För ett tag sen skrev jag en artikel om vad det betyder att vara ung kvinna i Lagos och tryckarna sa till mig, "Den är så ilsken." Självklart var den ilsken! (Skratt) Jag är ilsken. Könsroller, som de fungerar idag, är en djup orättvisa. Vi borde alla vara ilskna. Ilska har under lång tid fört med sig positiva förändringar; men förutom att vara ilsken är jag också hoppfull. För jag har en djup tro på människors förmåga att omskapa och utveckla sig själva till det bättre. Könsroller är viktiga överallt i världen, men jag vill fokusera på Nigeria och på Afrika generellt, för det är det jag känner till, och där har jag mitt hjärta. Och idag skulle jag vilja be er att vi börjar drömma om en plan för en annan värld, en mer rättvis värld, en värld där män och kvinnor är lyckligare och sannare mot sig själva. Och så här kan vi börja: Vi måste uppfostra våra döttrar annorlunda. Vi måste också uppfostra våra söner annorlunda. Vi gör våra söner en stor otjänst i vår nuvarande uppfostran; vi kväver deras mänsklighet. Vi definierar maskulinitet på ett mycket snävt sätt. Maskulinitet blir en hård liten bur och vi stoppar in pojkar i den. Vi lär pojkar att vara rädda för rädsla. Vi lär pojkar att vara rädda för svaghet, för sårbarhet. Vi lär dem att maskera sina sanna jag, för de behöver vara, som nigerianer säger "hard man!" I högstadiet, om en tonårig pojke och flicka skulle gå ut, båda med lika mycket pengar, så skulle pojken alltid förväntas betala, för att bevisa sin maskulinitet. Och ändå undrar vi varför pojkar oftare stjäl från sina föräldrar. Tänk om pojkar och flickor uppfostrades till att inte koppla maskulinitet till pengar? Tänk om attityden inte var att "pojken måste betala" utan snarare att "den som har mer borde betala". På grund av den historiska fördelen kommer förstås män ofta att ha mer, men om vi börjar uppfostra barn annorlunda så kommer pojkar om femtio eller hundra år inte längre att känna pressen att behöva bevisa sin maskulinitet. Men det värsta vi gör mot män genom att få dem att känna att de måste vara hårda, är att de får känsliga egon. Ju mer "hard man" mannen känner att han måste vara, ju svagare blir hans ego. Sen gör vi flickor en ännu större otjänst, för vi lär dem att ta hänsyn till mäns svaga egon. Vi lär flickor att förminska sig själva, att göra sig själva mindre, vi säger till flickor, "Du kan ha ambitioner, men inte för höga." (Skratt) "Du ska försöka bli framgångsrik, men inte för framgångsrik, annars kan du hota mannen." Om du är försörjaren i en relation med en man, måste du låtsas att du inte är det, speciellt bland folk, annars kan du försvaga hans manlighet. Men tänk om vi ifrågasätter den premissen? Varför skulle en kvinnas framgång vara ett hot för en man? Tänk om vi bestämmer att vi gör oss av med det ordet, och jag tror inte det finns något engelskt ord som jag ogillar så mycket som "avmaskulinisering". En nigeriansk bekant frågade mig en gång om jag var orolig att män skulle bli skrämda av mig. Jag var inte orolig för det. Det hade inte slagit mig att jag behövde vara orolig, för en man som blir skrämd av mig är precis den slags man som jag inte är intresserad av. (Skratt) (Applåder) Men det här chockade mig verkligen. Eftersom jag är kvinna förväntas jag att vilja gifta mig; jag förväntas att alltid ha giftermål i åtanke när jag gör mina livsval. Ett giftermål kan vara en bra sak; det kan vara en källa till lycka och kärlek och ömsesidigt stöd. Men varför lär vi flickor att vilja gifta sig när vi inte lär pojkar samma sak? Jag känner en kvinna som ville sälja sitt hus för att hon inte ville skrämma en man som kanske ville gifta sig med henne. Jag känner en ogift kvinna i Nigeria som har på sig en vigselring när hon åker på konferenser för enligt henne vill hon att de andra deltagarna på konferensen ska "ge henne respekt". Jag känner unga kvinnor som är under en sådan press att gifta sig från familj, från vänner och till och med från arbetet, att de pressas till fruktansvärda val. Samhället lär en ogift kvinna i en viss ålder att se det som ett djupt personligt misslyckande. Och en man i en viss ålder som är ogift tror vi bara inte har bestämt sig än. (Skratt) Det är lätt för oss att säga, "Åh, men kvinnor kan bara säga nej till det här." Men verkligheten är svårare och mer komplex. Vi är alla sociala varelser. Vi internaliserar värderingar från vår socialisering. Till och med orden vi använder när vi pratar om äktenskap och relationer illustrerar detta. Ord som handlar om äktenskap handlar ofta om ägande snarare än partnerskap. Vi använder ordet "respekt" som något en kvinna visar en man men inte ofta som något en man visar en kvinna. Både män och kvinnor i Nigeria säger - det här är ett uttryck som jag tycker är lustigt - "Jag gjorde det för husfriden." När män säger det handlar det ofta om något som de inte skulle ha gjort ändå. (Skratt) Ibland säger de det till sina vänner, det är något de säger till sina vänner i en godmodigt irriterad ton, något som visar hur manliga de är, hur behövda, hur älskade, "Min fru har sagt att jag inte får gå ut varje kväll, så för husfridens skull gör jag det bara på helgerna." (Skratt) När en kvinna säger "Jag gjorde det för husfridens skull," pratar hon vanligtvis om att ge upp ett jobb, en dröm, en karriär. Vi lär kvinnor att i relationer är det kvinnor som ska kompromissa. Vi uppfostrar flickor att se varandra som motståndare - inte om jobb eller prestationer, vilket jag tror skulle kunna vara bra, utan om mäns uppmärksamhet. Vi lär flickor att de inte kan vara sexuella varelser på samma sätt som pojkar. Om vi har söner vill vi gärna känna till vår sons flickvänner. Men våra döttrars pojkvänner? Gud förbjude. (Skratt) Men när tiden är mogen vill vi att de flickorna tar hem en perfekt man att gifta sig med. Vi övervakar flickor, vi berömmer dem för att de är oskulder, men vi berömmer inte pojkar för samma sak, och det har alltid fått mig att undra exakt hur det ska fungera för ... (Skratt) (Applåder) Jag menar, att bli av med oskulden är ofta en process som inkluderar ... Nyligen blev en ung kvinna gängvåldtagen på ett universitet i Nigeria, jag tror att en del känner till det. Och reaktionen hos många unga nigerianer, både manliga och kvinnliga, var något i stil med: "Ja, våldtäkt är fel. Men vad gör en tjej i ett rum tillsammans med fyra killar?" Om vi kan bortse från uttalandets iskalla omänsklighet, så har nigerianer uppfostrats att tänka på kvinnor som i grunden skyldiga, och de har uppfostrats till att förvänta sig så lite av män att tanken på män som vilda varelser utan självkontroll på något sätt är acceptabel. Vi lär flickor att skämmas. "Håll ihop benen." "Skyl dig." Vi får dem att känna att genom att födas som flickor är de redan skyldiga på något sätt. Och flickor växer upp till kvinnor som inte ser att de har begär. De växer upp som kvinnor som tystar sig själva. De växer upp till kvinnor som inte kan säga vad de faktiskt tänker, och de växer upp - och detta är det värsta vi gör mot flickor - de växer upp till kvinnor som har gjort det till en konstform att förställa sig. (Applåder) Jag känner en kvinna som hatar hushållsarbete, hon bara hatar det, men hon låtsas att hon gillar det, för hon har blivit lärd att för att hon ska bli "giftasmaterial" måste hon vara - för att använda det nigerianska ordet - väldigt "huslig". Sen gifte hon sig, och efter ett tag började hennes mans familj klaga på att hon hade förändrats. (Skratt) Men hon hade inte förändrats, hon hade bara blivit trött på att låtsas. Problemet med könsroller är att det dikterar hur vi ska vara istället för att erkänna de vi är. Tänk hur mycket lyckligare vi skulle vara, hur mycket friare att vara oss själva, om vi inte behövde leva upp till förväntningarna på vårt kön. Pojkar och flickor är onekligen biologiskt olika, men socialiseringen överdriver skillnaderna och sen blir det en självuppfyllande process. Ta matlagning som exempel. Idag är kvinnor mer benägna att utföra hushållsarbete än män, som matlagning och städning. Varför är det så? Är det för att kvinnor föds med en matlagningsgen? (Skratt) Eller för att de genom åren har socialiserats till att se matlagning som sin uppgift? Jag tänkte faktiskt först säga att kvinnor kanske föddes med matlagningsgenen, när det slog mig att majoriteten av världens kända kockar, som vi kallar "mästerkockar", är män. Jag brukar se upp till min mormor, som var en fantastisk kvinna, och undra över vad hon hade kunnat bli om hon hade haft samma möjligheter som män när hon växte upp. Idag finns det många fler möjligheter för kvinnor än det fanns på min mormors tid på grund av ändringar i policyer och lagar, som har varit mycket viktiga. Men det som spelar ännu större roll är våra attityder, vår inställning, vad vi tror på och vad vi värderar kring könsroller. Inom barnuppfostran, tänk om vi skulle fokusera på förmåga istället för kön? Tänk om vi fokuserade på intresse istället för kön? Jag känner till en familj med en son och en dotter som båda är stjärnor i skolan, som är underbara, härliga barn. När pojken är hungrig säger föräldrarna till flickan, "Gå och laga indomie-nudlar till din bror." (Skratt) Dottern gillar egentligen inte att laga indomie-nudlar, men hon är en flicka, så hon måste. Men tänk om föräldrarna från början skulle ha lärt både pojken och flickan att laga indomie? Matlagning är förresten en väldigt bra färdighet för pojkar Jag har aldrig tyckt att det var vettigt att överlåta en så viktig sak, förmågan att ge näring åt sig själv ... (Skratt) åt andra. (Applåder) Jag känner en kvinna som har en likadan examen och samma slags jobb som sin man. När de kommer hem från jobbet gör hon det mesta av hushållsarbetet vilket jag tror händer i många äktenskap. Men vad som slog mig med dem var att när hennes man bytte blöja på barnet tackade hon honom alltid. Tänk om hon skulle se det som helt normalt och naturligt att han skulle ta hand om sitt barn? (Skratt) Jag försöker att glömma många av de lektioner om könsroller som jag internaliserade när jag växte upp. Men jag känner mig ibland känslig inför könsspecifika förväntningar. Första gången jag skulle hålla i en skrivkurs på magisternivå var jag orolig. Jag var inte orolig över innehållet jag skulle lära ut för jag var väl förberedd, och jag skulle lära ut vad jag tycker om att lära ut. Istället var jag orolig över vad jag skulle ha på mig. Jag ville bli tagen på allvar. Jag visste att som kvinna skulle jag automatiskt behöva bevisa mitt värde, och jag var orolig att om jag såg för feminin ut skulle jag inte bli tagen på allvar. Jag ville verkligen ha på mig mitt blanka läppglans och min tjejiga kjol men jag lät bli. Istället hade jag en väldigt seriös, väldigt manlig och väldigt ful kostym. (Skratt) För den sorgliga sanningen är att när det kommer till utseende är män standarden, normen. Om en man gör sig klar inför ett affärsmöte oroar han sig inte för att se för maskulin ut och därmed bli tagen för given. Om en kvinna ska göra sig klar inför ett affärsmöte behöver hon oroa sig över att se för feminin ut, vad det signalerar, och ifall hon kommer att tas på allvar. Jag önskar att jag inte hade burit den fula kostymen den dagen. Jag har faktiskt slängt ut den från garderoben, förresten. Om jag hade haft det självförtroende jag har idag skulle mina studenter fått ut mer av min undervisning, för jag hade varit mer avslappnad och kunnat vara mig själv. Jag har valt att inte längre be om ursäkt för att jag är kvinna och för min femininitet. (Applåder) Och jag vill bli respekterad som kvinna för att jag förtjänar det. Det är inte lätt att prata om könsroller. För både män och kvinnor leder det till nästan omedelbart motstånd att ta upp frågan. Jag kan tänka mig att några personer här inne tänker "Kvinnor får skylla sig själva." Några av männen här kanske tänker "OK, det här är intressant, men jag tänker inte så." Och det är en del av problemet. Att många män inte aktivt tänker på könsroller eller noterar könsroller är ett av problemen. Att många män, som min vän Louis, säger att allt är bra nu. Och att många män inte förändrar något. Om du är en man som går in på en restaurang med en kvinna och servitören bara hälsar på dig, slår det dig att du ska fråga servitören "Varför hälsar du inte på henne?" För att könsroller kan vara ... (Skratt) Det hör hemma i den längre version av det här föredraget. Eftersom könsroller kan vara ett jobbigt ämne att diskutera finns det enkla sätt att avsluta, att stoppa konversationen. Vissa människor kommer ta upp evolutionär biologi och apor, om hur kvinnliga apor bugade inför manliga apor och liknande. Men vi är inte apor. (Skratt) (Applåder) Apor lever i träd och äter daggmask till frukost, och det gör inte vi. Vissa kommer att säga, "Fattiga män har det också svårt." Och det är sant. Men det är inte vad ... (Skratt) Men det är inte det detta handlar om. Könsroller och klass är olika former av förtryck. Jag har lärt mig ganska mycket om förtryckande system och hur de kan vara blinda för varandra genom att prata med svarta män. Jag pratade en gång med en svart man om könsroller och han sa till mig, "Varför måste du säga 'min upplevelse som kvinna'? Varför kan det inte vara 'din upplevelse som människa'?" Det här var samma man som ofta brukade prata om sin upplevelse som svart man. Könsroller är viktiga. Män och kvinnor upplever världen på olika sätt. Könsroller färgar sättet som vi uppfattar världen på. Men vi kan ändra på det. Vissa kommer säga, "Men kvinnor har den sanna makten, underliggande makt." Och för er icke-nigerianer är underliggande makt ett uttryck som jag antar betyder ungefär att en kvinna som använder sin sexualitet för att få tjänster från män. Men underliggande makt är inte alls makt. Underliggande makt betyder att en kvinna helt enkelt har ett bra sätt att då och då ... dra nytta av någon annans makt. Man kan undra vad som händer när denna någon är på dåligt humör, eller sjuk, eller impotent. (Skratt) Vissa säger att det ingår i vår kultur att kvinnor är underordnade män. Men kulturen ändras ständigt. Jag har vackra tvillingsysterdöttrar som är femton och bor i Lagos. Om de hade fötts för hundra år sen hade de blivit bortförda och dödade. För det var vår kultur, det var vår kultur att döda tvillingar. Så vad ska kultur vara bra för? Jag menar, det kan vara vackert, vi har danser ... men kultur handlar också om att bevara och hålla samman ett folk. I min familj är jag det barn som är mest intresserad av historien om vilka vi är, av våra traditioner, av kunskapen om våra förfäders marker. Mina bröder är inte lika intresserade som jag. Men jag får inte delta, jag får inte få på umunna-möten, jag får inget inflytande. För jag är kvinna. Kulturen skapar inte människor, människor skapar kultur. Så om det är sant ... (Applåder) Så om det faktiskt är sant att kvinnor inte får vara fullvärdiga människor då måste vi göra det till vår kultur. Jag tänker ofta på min käre vän, Okoloma Maduwesi. Må han och de andra som dog i Sosoliso-kraschen fortsätta att vila i frid. Vi som älskade honom kommer alltid att minnas honom. Och han hade rätt den där dagen för många år sen när han kallade mig feminist. Jag är feminist. Och när jag slog upp ordet i ett lexikon den dagen stod det så här: "Feminist: en person som tror på social, politisk och ekonomisk jämställdhet mellan könen." Min mormorsmor var, enligt de historier jag fått höra, feminist. Hon flydde från den man hon inte ville gifta sig med och gifte sig till slut med mannen hon själv hade valt. Hon vägrade, hon protesterade, hon höjde rösten när hon kände att hon nekades sin rätt att delta, att äga mark. Min mormorsmor kände inte till ordet "feminist" men det betyder inte att hon inte var en. Fler av oss borde återta det ordet. Min egen definition av feminist är: "En feminist är en man eller kvinna som säger ... (Skratt) (Applåder) En feminist är en man eller kvinna som säger "Ja, det finns ett problem med könsroller idag, och vi måste lösa det. Vi måste skärpa oss." Den bästa feminist jag vet är min bror Kene. Han är också en snäll, snygg, underbar man, och han är väldigt maskulin. Tack. (Applåder)