In the last course of my graduate program
we created an online campaign video
on human trafficking.
My professor at the time said,
"You're not going to change
the world through this project,
but you're going to add a spoon of sugar
into the salty ocean to sweeten it up."
You may think making peace starts
with presidents, prime ministers,
leaders of some countries
shaking hands together,
or the United Nations,
NGO workers tirelessly working
in the less developed field
for the poorest of the poor.
I was thinking the same
before I started my graduate program.
But today you will learn
that peace actually starts with you.
I came to South Korea in order
to conduct my field research
on the issue of "comfort women."
"Comfort women" is a euphemism
coined by the Japanese Imperial Army
before and during World War II.
There are women who were forced
into sexual slavery by the army
and a majority of them
are from here, South Korea.
But there are also survivors from China,
Taiwan, Indonesia, and the Philippines.
When I told my friends and family in Japan
that I would research
the issue of comfort women,
they usually say, "You're going to deal
with such a difficult issue."
I asked my mother why and she answered,
"I understand that the Japanese Army
did something terrible in the past,
but that's an embarrassing part
we all don't want to touch."
Many of you probably heard last year
that the government of Japan
and South Korea reached an agreement
on the issue of comfort women.
Under the agreement,
the government of Japan
will pay one billion yen to a foundation
that the South Korean government
will establish to offer
health and other services
to the elderly former comfort women.
In addition, the government of Japan
asked for removal of the statue
in front of the Japanese Embassy,
which pays tribute to the comfort women,
saying that the agreement was made
to stop future generations
from having to keep apologizing.
On the contrary, I believe
that the statue should not be removed
and the issue of comfort women
should continue to be discussed
and passed on to the future generations
in order to not repeat the history.
Sexual and gender-based violence
is not something that happened in the past
but it also proliferates
in modern everyday life.
Women are disproportionately suffering
because violence is often gendered
in attacks such as rape
and domestic violence.
According to
the World Health Organization,
one in three women worldwide
suffer from physical
or sexual abuse in their lifetime.
Here in South Korea, the number
of sexual assaults is increasing.
However, an expert says that the number
is just the tip of the iceberg,
as many women do not come forward
because they are afraid that they
are going to be insulted once again.
The situation is very similar in Japan.
Many assault survivors
do not want to come forward
because they feel ashamed or insulted.
Male-centered patriarchal societies
makes it difficult to talk
about the experience of sexual assaults.
Because being sexually assaulted also
enforces a form of stigma in our society.
I truly admire all the Korean women
who have come forward
and started to talk about
their painful experiences
as comfort women.
We can only imagine how hard it is
but then to talk
about experiences in public,
being raped over and over
by Japanese soldiers
and never being taken care of
even when they became sick.
There are also many women
who are abandoned and murdered
at the end of the war.
The surviving comfort women
are still fighting for their rights
and restoration of their dignity.
And a few survivors are participating
in the weekly demonstration
in front of the Japanese Embassy
calling for the Japanese government
to take legal responsibility
for its cause.
As a final assignment of my course
we wanted to create
an online campaign video
to make a powerful impact on the viewers.
Together with my colleagues,
Arunima, Caroline, and Rebekka,
we wanted to raise
awareness of child trafficking.
This was our effort to sweeten
the ocean just a little bit.
[Video]
(Beeping)
(Sizzling)
(Scraping)
[According to the International
Labor Organization
an estimated 17.2 million children
are in forced domestic
servitude worldwide.]
[These children are as young as five.]
[It happens all over the world.]
[You can be part of the solution!]
The child domestic servitude
is a form of modern day slavery.
Millions of children, all over the world,
are being trafficked into servitude
with a false promise
of education and a better life.
Many of these children
work up to 18 hours a day.
Often, they are not paid.
The world will likely turn its back
on those exploited children
unless someone has the courage
to question the practice
and its morality.
Even then, changes in cultures and laws
sufficient to stop child trafficking
will likely come slowly.
Take the issue
of comfort women, for example,
many of them were as young as 12
when they were forced
into sexual slavery.
They were not able to speak
about their experiences
under the strong patriarchal society.
But with democratization
of South Korea and the feminist movement
they started to speak in public
for the first time in the 1990s.
That is when they opened the door to allow
the taboo issue of comfort women
to become an issue discussed
in South Korea, Japan,
and the rest of the world.
My work started from curiosity.
I had several questions:
Why are elderly women still fighting
for their rights and restoration
of their dignity?
How and why did the United States
play a part in reaching this agreement?
Who truly has power in this world?
My hope is also to add a spoon
of sugar in this salty ocean.
I would like to seek an appropriate way
of honoring the lives of women
not only the surviving elders
but also the many young women
who were abandoned and murdered
in the battle field outside
of their own country.
By doing so, I believe
we can have a better conversation
towards sexual and gender-based violence
prevailing in our countries.
So, let us become curious
about exploitation in today's world.
Let us question why the world
is the way it is right now.
Why are some countries rich and powerful
while others are not?
Why are certain populations
being discriminated against?
Why are certain people
doing certain jobs in your community?
Why are there no women in boardrooms?
Why is your friend
being bullied in your classroom?
Then reach out your hand
to people who need your help.
Your help might be as tiny
as a spoon of sugar.
But if many of us do it together,
I think we can change the world.
Then you'll see that peace
actually starts with you.
Thank you so much.
(Applause)
Im letzten Kurs meines Aufbaustudiengangs
erstellten wir ein Video für eine
Online-Kampagne über Menschenhandel.
Mein Dozent sagte damals:
"Mit diesem Projekt werdet ihr
nicht die Welt verändern,
aber ihr gebt ein Löffelchen Zucker
in ein salziges Meer, um es zu versüßen."
Ihr denkt wahrscheinlich, Frieden beginnt
mit Präsidenten, Premierministern,
Regierungschefs bestimmter Länder,
gemeinsamem Händeschütteln
oder den Vereinten Nationen,
stark engagierten NGO-Mitarbeitern
in den Entwicklungsländern
für die Ärmsten der Armen.
Vor meinem Aufbaustudium
dachte ich genauso.
Aber heute erzähle ich euch davon,
dass Frieden bei uns selbst beginnt.
Ich ging nach Südkorea, um Feldforschung
über das Thema "Trostfrauen" zu betrieben.
"Trostfrauen" ist ein Euphemismus,
der während des Zweiten Weltkrieges
von der japanischen
Reichsarmee geprägt wurde.
Das waren Frauen, die von
der Armee zwangsprostituiert wurden,
und die Mehrheit von ihnen
stammte aus Südkorea.
Aber es gibt auch Überlebende aus China,
Taiwan, Indonesien
und von den Philippinen.
Als ich meinen Freunden
und meiner Familie in Japan erzählte,
dass ich das Thema "Trostfrauen"
untersuchen würde,
sagten sie: "Du bekommst es mit
einem sehr schwierigen Thema zu tun."
Ich fragte meine Mutter,
warum und sie sagte:
"Ich weiß, dass die japanische Armee
damals etwas Schreckliches getan hat,
aber über diesen beschämenden
Teil der Geschichte
wollen wir nicht mehr sprechen."
Viele von euch haben
wahrscheinlich letztes Jahr gehört,
dass die japanische
und südkoreanische Regierung
sich über das Thema
"Trostfrauen" geeinigt haben.
Die Einigung der japanischen
Regierung besagt,
sie bezahlt 1 Mrd. Yen an eine Stiftung,
die die südkoreanische Regierung
gründen will, um den älteren,
ehemaligen Trostfrauen
Gesundheitsdienste und
weitere Dienste anzubieten.
Zudem bat die japanische Regierung
um die Entfernung der Statue
vor der japanischen Botschaft,
die den Trostfrauen Tribut zollt.
Die Einigung wurde auch erreicht,
damit sich zukünftige Generationen
nicht mehr entschuldigen müssen.
Ich glaube hingegen,
dass die Statue nicht entfernt,
das Thema "Trostfrauen" weiter diskutiert
und an zukünftige Generationen
weitergegeben werden sollte,
damit sich die Geschichte
nicht wiederholt.
Sexuelle und geschlechtsbezogene Gewalt
ist nicht nur Teil der Vergangenheit,
sie ist auch in der modernen Welt
noch sehr verbreitet.
Frauen leiden unverhältnismäßig viel,
denn Gewalt ist oft geschlechtsbezogen,
zum Beispiel bei Vergewaltigungen
und häuslicher Gewalt.
Der Weltgesundheitsorganisation zufolge
erfährt jede dritte Frau weltweit
körperlichen oder sexuellen
Missbrauch in ihrem Leben.
Hier in Südkorea nimmt
die Anzahl sexueller Übergriffe zu.
Ein Experte sagt, es sei
nur die Spitze des Eisbergs,
da viele Frauen nicht darüber reden,
weil sie Angst haben, noch einmal
missbraucht zu werden.
In Japan haben wir eine ähnliche Lage.
Viele Missbrauchsopfer
möchten nicht darüber reden,
weil sie sich schämen
oder verletzt fühlen.
Männer orientierte, patriarchische
Gesellschaften machen es schwer,
über die Erfahrung von
sexuellen Übergriffen zu sprechen.
Denn als Missbrauchsopfer wird man
in unserer Gesellschaft stigmatisiert.
Ich bewundere die koreanischen
Frauen sehr, die sich getraut haben,
über ihre schmerzlichen Erfahrungen
als Trostfrauen zu erzählen.
Wir können uns nur
vorstellen, wie schwer es ist,
in der Öffentlichkeit darüber zu reden,
von japanischen Soldaten
immer wieder vergewaltigt
und im Krankheitsfall
nie umsorgt worden zu sein.
Viele Frauen wurden am Ende des Krieges
fallen gelassen und getötet.
Die überlebenden Trostfrauen
kämpfen immer noch für ihre Rechte
und die Wiederherstellung ihrer Würde.
Einige Überlebende nehmen
an einer wöchentlichen Demonstration
vor der japanischen Botschaft teil,
damit die japanische Regierung
die rechtliche Verantwortung
für den Fall übernimmt.
Als letzte Aufgabe meines Kurses
wollten wir ein Video für
eine Online-Kampagne erstellen,
das eine große Wirkung
bei den Zuschauern erzielt.
Mit meinen Kommilitoninnen
Arunima, Caroline und Rebekka
wollte ich auf Kinderhandel
aufmerksam machen.
Das war unser Beitrag
zur Versüßung des salzigen Meeres.
(Video)
(Piept)
(Knistert)
(Kratzt)
[Der internationalen
Arbeitsorganisation zufolge
werden schätzungsweise
17,2 Mio. Kinder weltwelt
zur häuslichen Sklaverei gezwungen.]
[Diese Kinder sind
teilweise erst 5 Jahre alt.]
[Es geschieht auf der ganzen Welt.]
[Ihr könnt Teil der Lösung sein!]
Die häusliche Versklavung von Kindern
ist eine Form von moderner Sklaverei.
Mit Millionen Kindern auf der ganzen Welt
wird Sklavenhandel betrieben,
mit dem falschen Versprechen einer
Ausbildung und eines besseren Lebens.
Viele dieser Kinder arbeiten
bis zu 18 Stunden pro Tag.
Und oft werden sie nicht bezahlt.
Die Welt wird diesen ausgebeuteten
Kindern den Rücken zukehren,
wenn nicht jemand den Mut aufbringt,
diese Vorgehensweise
und ihre Moral zu hinterfragen.
Selbst Veränderungen in Kultur und
Gesetzen zum Stopp des Kinderhandels
werden wahrscheinlich langsam kommen.
Nehmen wir etwa die Trostfrauen.
Viele von ihnen waren erst 12 Jahre alt,
als sie zur Prostitution gezwungen wurden.
Sie waren nicht in der Lage,
über ihre Erfahrungen
in der stark patriarchischen
Gesellschaft zu sprechen.
Aber mit der Demokratisierung
Südkoreas und der Frauenbewegung
sprachen sie zum ersten Mal
in den 1990er Jahren öffentlich darüber.
So wurde die Tür zum
Tabuthema "Trostfrauen" geöffnet
und von da an in Südkorea, Japan
und auf der ganzen Welt
darüber diskutiert.
Ich begann aus Neugier
an dem Thema zu arbeiten.
Ich hatte einige Fragen:
Warum kämpfen ältere Frauen immer noch
für ihre Rechte und die
Wiederherstellung ihrer Würde?
Wie und warum beteiligten sich die USA
am Erreichen dieser Einigung?
Wer beherrscht wirklich die Welt?
Ich hoffe auch, ein Löffelchen Zucker
in dieses salzige Meer zu geben.
Ich suche nach einer angemessenen Lösung,
das Leben von Frauen zu würdigen,
nicht nur das von
überlebenden älteren Frauen,
sondern auch das von vielen jungen Frauen,
die fallen gelassen und ermordet wurden,
auf dem Schlachtfeld
in einem fremden Land.
So können wir, glaube ich,
besser mit dem Thema "Sexuelle
und geschlechtsbezogene Gewalt" umgehen,
die in unseren Ländern vorherrscht.
Werden wir also neugierig auf
die Ausbeutung in der heutigen Welt.
Hinterfragen wir, warum die Welt
heute so ist, wie sie ist.
Warum sind manche Länder
reich und mächtig und andere nicht?
Warum werden bestimmte
Völker diskriminiert?
Warum machen bestimmte Leute
bestimmte Jobs in eurer Gemeinde?
Warum gibt es keine Frauen
in Sitzungssälen?
Warum werden Kinder
in der Schule gehänselt?
Reicht Menschen die Hand,
die eure Hilfe brauchen.
Eure Hilfe kann so klein
wie ein Löffelchen Zucker sein.
Aber wenn viele dies tun,
können wir die Welt verändern.
Ihr seht also, dass Frieden
im Grunde bei euch selbst beginnt.
Herzlichen Dank.
(Applaus)
Στο τελευταίο μάθημα
του πτυχιακού μου προγράμματος
δημιουργήσαμε ένα βίντεο για μια
διαδικτυακή καμπάνια για τη σωματεμπορία.
Ο καθηγητής μου τότε είπε,
«Δεν θα αλλάξεις τον κόσμο
με αυτό το έργο,
αλλά θα βάλεις μια κουταλιά ζάχαρη
στον αλμυρό ωκεανό για τον γλυκάνεις».
Ίσως να νομίζετε ότι η ειρήνη ξεκινά
με προέδρους, πρωθυπουργούς,
αρχηγούς κρατών που κάνουν χειραψίες,
ή τα Ηνωμένα Έθνη, εργαζόμενους σε ΜΚΟ
που δουλεύουν ακούραστα
στον λιγότερο ανεπτυγμένο τομέα
για τους φτωχότερους των φτωχών.
Το ίδιο νόμιζα κι εγώ πριν ξεκινήσω
το πτυχιακό μου πρόγραμμα.
Αλλά σήμερα θα μάθετε ότι στην
πραγματικότητα η ειρήνη ξεκινά από εσάς.
Ήρθα στη Νότιο Κορέα
για να κάνω την επιτόπια έρευνά μου
στο θέμα των «γυναικών ανακούφισης».
Οι «γυναίκες ανακούφισης» είναι ευφημισμός
που επινοήθηκε από
τον Ιαπωνικό Αυτοκρατορικό Στρατό
πριν και κατά τη διάρκεια
του Β' Παγκοσμίου Πολέμου.
Ήταν γυναίκες που εξαναγκάστηκαν
σε σεξουαλική σκλαβιά από τον στρατό
και η πλειοψηφία τους
ήταν από εδώ, τη Νότιο Κορέα.
Αλλά υπήρχαν και επιζώντες από την Κίνα,
την Ταϊβάν, την Ινδονησία, τις Φιλιππίνες.
Όταν είπα στους φίλους
και την οικογένειά μου στην Ιαπωνία
ότι θα ερευνούσα το θέμα
των γυναικών ανακούφισης,
συνήθως έλεγαν, «Θα ασχοληθείς
με ένα τόσο δύσκολο θέμα».
Ρώτησα τη μητέρα μου γιατί και απάντησε,
«Καταλαβαίνω ότι ο Ιαπωνικός Στρατός
έκανε κάτι τρομερό στο παρελθόν,
αλλά αυτό είναι ένα ντροπιαστικό κομμάτι
που κανείς δεν θέλει να αγγίξει».
Πολλοί από εσάς ίσως να ακούσατε πέρσι
ότι η κυβέρνηση της Ιαπωνίας
και της Νότιας Κορέας έφτασαν σε συμφωνία
στο θέμα των γυναικών ανακούφισης.
Με αυτή τη συμφωνία,
η κυβέρνηση της Ιαπωνίας
θα πληρώσει ένα δισεκατομμύριο γιεν
σε έναν οργανισμό
που θα ιδρύσει η Νότια Κορέα
για να προσφέρει
υγειονομικές και άλλες υπηρεσίες
στις ηλικιωμένες
πρώην γυναίκες ανακούφισης.
Επίσης, η κυβέρνηση της Ιαπωνίας
ζήτησε την απομάκρυνση ενός αγάλματος
μπροστά από την Ιαπωνική Πρεσβεία,
που αποτίει φόρο τιμής
στις γυναίκες ανακούφισης,
λέγοντας ότι η συμφωνία έγινε
ώστε οι μελλοντικές γενεές
να μην χρειάζεται να απολογούνται πια.
Αντιθέτως, πιστεύω ότι το άγαλμα
δεν θα πρέπει να απομακρυνθεί
και το θέμα των γυναικών ανακούφισης
θα πρέπει να συνεχίσει να συζητιέται
και να μεταφέρεται στις μελλοντικές γενεές
ώστε να μην επαναληφθεί η ιστορία.
Η σεξουαλική και η σεξιστική βία
δεν είναι κάτι που έγινε στο παρελθόν
αλλά πολλαπλασιάζεται
και στη σύγχρονη καθημερινότητα.
Οι γυναίκες υποφέρουν δυσανάλογα
επειδή η βία συχνά
έχει να κάνει με το φύλο
σε επιθέσεις όπως ο βιασμός
και η ενδοοικογενειακή βία.
Σύμφωνα με τον Παγκόσμιο Οργανισμό Υγείας,
μία στις τρεις γυναίκες παγκοσμίως
υποφέρουν από σωματική
ή σεξουαλική κακοποίηση στη ζωή τους.
Εδώ στη Νότια Κορέα, ο αριθμός
των σεξουαλικών επιθέσεων αυξάνεται.
Όμως, ένας ειδικός λέει ότι ο αριθμός
είναι απλώς η κορυφή του παγόβουνου,
καθώς πολλές γυναίκες δεν το αναφέρουν
επειδή φοβούνται
ότι θα τους ξαναπροσβάλουν.
Η κατάσταση είναι
πολύ παρόμοια στην Ιαπωνία.
Πολλά θύματα επιθέσεων
δεν θέλουν να το αναφέρουν
επειδή νιώθουν ντροπή ή προσβολή.
Οι πατριαρχικές κοινωνίες με τον άντρα
στο επίκεντρο κάνουν δύσκολο για εμάς
να μιλάμε για την εμπειρία
των σεξουαλικών επιθέσεων.
Γιατί το να σου έχουν επιτεθεί σεξουαλικά
επιβάλλει κάποιο στίγμα στην κοινωνία μας.
Πραγματικά θαυμάζω όλες
τις Κορεάτισες που έχουν προβεί
και άρχισαν να μιλάνε
για τις οδυνηρές τους εμπειρείες
ως γυναίκες ανακούφισης.
Μπορούμε μόνο να φανταστούμε
πόσο δύσκολο είναι
αλλά και μετά να μιλήσεις
γι' αυτές τις εμπειρείες δημοσίως,
να βιάζεσαι ξανά και ξανά
από Ιάπωνες στρατιώτες
και να μην περιποιούνται κανέναν
ακόμη και όταν αρρωσταίνει.
Υπάρχουν και πολλές γυναίκες
που τις παράτησαν και τις δολοφόνησαν
στο τέλος του πολέμου.
Οι γυναίκες ανακούφισης που επέζησαν
παλεύουν ακόμη για τα δικαιώματά τους και
την αποκατάσταση της αξιοπρέπειάς τους.
Μερικές από όσες επέζησαν παίρνουν μέρος
στην εβδομαδιαία διαδήλωση
μπροστά από την Ιαπωνική Πρεσβεία
καλώντας την Ιαπωνική κυβέρνηση
να αναλάβει νομική ευθύνη.
Ως τελική εργασία για το μάθημά μου
θέλαμε να δημιουργήσουμε ένα βίντεο
για μια διαδικτυακή καμπάνια
για να κάνουμε
δυνατή εντύπωση στους θεατές.
Μαζί με τους συνεργάτες μου,
την Αρουνίμα, την Κάρολαϊν και τη Ρεμπέκα,
θέλαμε να ενημερώσουμε τον κόσμο
για την εμπορία παιδιών.
Αυτή ήταν η προσπάθειά μας
να γλυκάνουμε λιγάκι τον ωκεανό.
[Βίντεο]
(Μπιπ)
(Τσιτσίρισμα)
(Ξύσιμο)
[Σύμφωνα με τη Διεθνή Οργάνωση Εργασίας
περίπου 17,2 εκατομμύρια παιδιά
εξαναγκάζονται σε οικιακή
εργασία παγκοσμίως.]
[Η ηλικία τους ξεκινά από πέντε ετών.]
[Συμβαίνει παντού στον κόσμο.]
[Μπορείτε να γίνετε μέρος της λύσης!]
Η οικιακή εργασία των παιδιών
είναι ένα είδος μοντέρνας σκλαβιάς.
Εκατομμύρια παιδιά παγκοσμίως είναι
αντικείμενο σωματεμπορίας στη δουλεία
με την ψεύτικη υπόσχεση
για εκπαίδευση και μια καλύτερη ζωή.
Πολλά από αυτά τα παιδιά δουλεύουν
μέχρι και 18 ώρες ημερησίως.
Συχνά, δεν πληρώνονται.
Ο κόσμος πολύ πιθανώς να γυρίσει
την πλάτη του σε αυτά τα παιδιά
εκτός κι αν κάποιος έχει το κουράγιο
να αμφισβητήσει
την πρακτική και την ηθική της.
Ακόμη και τότε, αλλαγές
στην κουλτούρα και στη νομοθεσία
που είναι αναγκαίες για να σταματήσουν
τη σωματεμπορία παιδιών
πολύ πιθανόν να αργήσουν.
Για παράδειγμα το θέμα
με τις γυναίκες ανακούφισης,
πολλές από αυτές ήταν μέχρι και 12 ετών
όταν τις εξανάγκασαν
σε σεξουαλική δουλεία.
Δεν μπορούσαν να μιλήσουν
για τις εμπειρίες τους
υπό τη δυνατή πατριαρχική κοινωνία.
Αλλά με τη δημοκρατικοποίηση της Νότιας
Κορέας και του φεμινιστικού κινήματος
άρχισαν να μιλούν δημοσίως
για πρώτη φορά τη δεκαετία του '90.
Τότε μπόρεσαν να ανοίξουν την πόρτα
και να επιτρέψουν αυτό το ταμπού θέμα
να γίνει ένα θέμα προς συζήτηση
στη Νότια Κορέα, στην Ιαπωνία,
και στον υπόλοιπο κόσμο.
Η δουλειά μου ξεκίνησε από περιέργεια.
Είχα μερικές ερωτήσεις:
Γιατί οι ηλικιωμένες γυναίκες
πολεμούν ακόμη
για τα δικαιώματά τους και
την αποκατάσταση της αξιοπρέπειάς τους;
Πώς και γιατί οι Ηνωμένες Πολιτείες
έπαιξαν ρόλο σε αυτή τη συμφωνία;
Ποιος έχει πραγματικά δύναμη
σε αυτόν τον κόσμο;
Η ελπίδα μου είναι να προσθέσω
μια κουταλιά ζάχαρη στον αλμυρό ωκεανό.
Θα ήθελα να βρω έναν κατάλληλο τρόπο
να τιμήσουμε τις ζωές των γυναικών,
όχι μόνο τις ηλικιωμένες που επέζησαν
αλλά και τις πολλές νεαρές γυναίκες
που τις παράτησαν και τις δολοφόνησαν
στο πεδίο μάχης έξω από τη χώρα τους.
Κάνοντάς το, πιστεύω ότι
μπορούμε να συζητήσουμε καλύτερα
για τη σεξουαλική και σεξιστική βία
που επικρατούν στις χώρες μας.
Ας γίνουμε περίεργοι για την εκμετάλλευση
στον σημερινό κόσμο.
Ας αναρωτηθούμε γιατί ο κόσμος
είναι έτσι αυτή τη στιγμή.
Γιατί μερικές χώρες είναι πλούσιες
και ισχυρές ενώ μερικές όχι;
Γιατί υπάρχει διάκριση
έναντι κάποιων πληθυσμών;
Γιατί συγκεκριμένοι άνθρωποι κάνουν
συγκεκριμένες δουλειές στην κοινότητά σας;
Γιατί δεν υπάρχουν γυναίκες
στα διοικητικά συμβούλια;
Γιατί εκφοβίζουν τη φίλη σας στην τάξη;
Απλώστε ένα χέρι βοηθείας
σε αυτούς που το χρειάζονται.
Ίσως η βοήθειά σας να είναι
μικρή όσο μια κουταλιά ζάχαρη.
Αλλά αν πολλοί από εμάς το κάνουν μαζί,
νομίζω ότι μπορούμε
να αλλάξουμε τον κόσμο.
Μετά θα δείτε ότι η ειρήνη ξεκινά
στην πραγματικότητα με σας.
Σας ευχαριστώ πολύ.
(Χειροκρότημα)
En el último curso
de mi programa de postgrado
creamos un video de campaña en Internet
sobre la trata de personas.
Mi profesor dijo:
"No vas a cambiar el mundo
con este proyecto
pero vas a añadir una cucharada de azúcar
al océano salado para endulzarlo".
Pueden pensar que la paz comienza
con presidentes, primeros ministros
dirigentes de algunos países
que se estrechan la mano
con las Naciones Unidas o con
trabajadores de ONG que se ocupan
de las áreas menos desarrolladas
y de los más pobres entre los pobres.
Yo pensaba lo mismo antes de empezar
mi programa de postgrado.
Pero hoy aprenderán que la paz
en realidad empieza con Uds.
Vine de Corea del Sur para llevar
a cabo mi investigación de campo
sobre las "mujeres de solaz".
Las "mujeres de solaz" es un eufemismo
acuñado por el Ejército Imperial Japonés
antes y durante la II Guerra Mundial.
Hay mujeres que fueron obligadas
por el ejército a ser esclavas sexuales
y la mayoría de ellas son de aquí,
de Corea del Sur.
Pero también hay supervivientes de China,
Taiwán, Indonesia y Filipinas.
Cuando les dije a mis amigos
y a mi familia de Japón
que debía investigar
el tema de las mujeres de solaz
me solían decir: "Te vas a ocupar
de un tema muy difícil".
Le pregunté a mi madre por qué
y ella me respondió:
"Sé que el ejército japonés
hizo cosas terribles en el pasado
pero esa es una parte muy violenta
que nadie quiere tocar".
Seguramente muchos de Uds.
oyeron el año pasado
que el gobierno de Japón y Corea del Sur
llegaron a un acuerdo
sobre el tema de las mujeres de solaz.
Según el acuerdo, el gobierno de Japón
pagará mil millones de yenes a una
sociedad que el gobierno de Corea del Sur
establecerá para ofrecer
atención médica y otros servicios
para las antiguas
mujeres de solaz ancianas.
Además, el gobierno de Japón
pidió que se retire la estatua
que está frente a la embajada japonesa
y rinde homenaje a las mujeres de solaz
expresando que el acuerdo se hizo
para que futuras generaciones
no tuvieran que seguir disculpándose.
Por el contrario, yo creo que
la estatua no debería retirarse
y se debería seguir debatiendo
sobre el tema de las mujeres de solaz
y trasmitirlo a futuras generaciones
para que no se repita la historia.
La violencia sexual y de género
no es algo del pasado
sino que aumenta
en la vida moderna de hoy.
Las mujeres están sufriendo
desproporcionadamente
porque la violencia es a menudo sexista
con ataques como la violación
y la violencia doméstica.
Según la Organización Mundial de la Salud
una de cada tres mujeres en todo el mundo
sufren abuso físico o sexual
a lo largo de su vida.
En Corea del Sur, el número de
agresiones sexuales está aumentando.
Sin embargo, un experto dice que
el número es solo la punta del iceberg,
ya que muchas mujeres
no se atreven a denunciar
porque tienen miedo de
que las acosen de nuevo.
La situación es muy similar en Japón.
Muchas supervivientes de estos abusos
no se atreven a denunciar
porque se sienten avergonzadas
o insultadas.
Las sociedades patriarcales centradas
en los varones dificultan hablar
sobre la experiencia
de los abusos sexuales.
Porque sufrir abusos sexuales impone
un especie de estigma en nuestra sociedad.
Admiro a todas las mujeres coreanas
que se han atrevido a denunciar
y han empezado a hablar sobre
sus dolorosas experiencias
como mujeres de solaz.
Solo nos podemos imaginar lo duro que es
pero es diferente hablar
sobre sus experiencias en público
siendo violadas una y otra vez
por los soldados japoneses
y sin ser asistidas
incluso cuando enfermaban.
También muchas mujeres
fueron abandonadas y asesinadas
al final de la guerra.
Las mujeres de solaz que sobrevivieron
todavía siguen luchando por sus derechos
y por la restauración de su dignidad.
Unas pocas supervivientes
están participando
en manifestaciones cada semana
frente a la embajada japonesa
pidiendo al gobierno japonés
que asuma responsabilidad jurídica
por su causa.
Como tarea final de mi curso
queríamos crear un video
de campaña en Internet
para producir un fuerte impacto
en los espectadores.
Junto con mis compañeras
Arunima, Caroline y Rebekka
queríamos concienciar
sobre la trata de niños.
Este fue nuestro esfuerzo
para endulzar un poco el océano.
(Video)
(Pitido)
(Chisporroteo)
(Rasgueo)
[Según la Organización
Internacional del Trabajo
17,2 millones de niños
sufren servidumbre doméstica
en el mundo.]
[Estos niños tan solo tienen cinco años.]
[Sucede en todo el mundo.]
[¡Uds. pueden ser parte de la solución!]
La servidumbre doméstica de menores
es una forma de esclavitud moderna.
Millones de niños del mundo
han tenido que trabajar en servidumbre
con una falsa promesa de
educación y una vida mejor.
Muchos de estos niños trabajan
más de 18 horas al día.
A menudo, no reciben un sueldo.
Puede que el mundo de la espalda
a esos niños explotados
a menos que alguien tenga el coraje
de cuestionar esta práctica
y su moralidad.
Aún así, los cambios en las culturas
y en las leyes para frenar el tráfico
pueden que se produzcan lentamente.
Con respecto al tema de las
mujeres de solaz, por ejemplo,
muchas de ellas tenían tan solo 12 años
cuando fueron forzadas
a la esclavitud sexual.
Ellas no pudieron hablar
sobre sus experiencias
debido a la fuerte sociedad patriarcal.
Pero con la democratización
de Corea del Sur y el movimiento feminista
empezaron a hablar en público
por primera vez en 1990.
Entonces abrieron la puerta a la admisión
del tema tabú de las mujeres de solaz
para convertirlo en un tema que
se trata en Corea del Sur, Japón,
y el resto del mundo.
Mi trabajo comenzó como una curiosidad.
Tenía varias preguntas:
¿Por qué las mujeres ancianas
siguen luchando
por sus derechos y por la
restauración de su dignidad?
¿Cómo y por qué EE.UU.
contribuyó a llegar a ese acuerdo?
¿Quién tiene verdaderamente
poder en este mundo?
Mi deseo también es añadir una cucharada
de azúcar a este océano salado.
Me gustaría buscar una manera apropiada
de honrar las vidas de estas mujeres
no solo de las ancianas supervivientes
sino también de las mujeres jóvenes
que fueron abandonadas y asesinadas
en el campo de batalla
fuera de su propio país.
Así, creo que podemos tener
una mejor conversación
sobre la violencia sexual y de género
que predomina en nuestros países.
Interesémonos sobre la explotación
en el mundo actual.
Preguntémonos por qué el mundo
es así ahora mismo.
¿Por qué algunos países son ricos
y poderosos y otros no?
¿Por qué algunas poblaciones
son discriminadas?
¿Por qué algunas personas hacen
ciertos trabajos en la sociedad?
¿Por qué no hay mujeres
en las salas de juntas?
¿Por qué su amigo ha sido
acosado en el colegio?
Extienda su mano a las personas
que necesitan su ayuda.
Su ayuda puede ser tan pequeña
como una cucharada de azúcar.
Pero si todos lo hacemos juntos,
creo que podemos cambiar el mundo.
Comprobarán por Uds. mismos que
la paz mundial comienza en Uds.
Muchas gracias.
(Aplausos)
대학원 프로그램 마지막 강좌에서
우리는 인신매매에 대한
온라인 캠페인 영상을 제작했습니다.
그 당시 교수님께서는
"여러분은 이 프로젝트로
세상을 바꾸는 게 아니라
짠 바다에 설탕 한 숟가락을 넣어
조금 달게 하는 겁니다."
여러분은 “평화를 만드는 것”이
악수 하는 몇몇 나라들의
대통령, 수상, 리더, 국제연합
혹은 최빈곤층들을 위해 개발도상국에서
끊임없이 일하는 NGO 직원과 함께
시작한다고 생각하고 계실지도 모릅니다.
저도 대학원 프로그램을 시작하기 전에는
여러분과 생각이 같았습니다.
하지만 오늘 평화라는 건
실제로 여러분과 함께
시작한다는 것을 알게 될 것입니다.
저는 현재 한국에서 위안부 문제에 관한
현장 연구를 하고 있습니다.
“위안부”라는 단어는
2차 세계대전 발발 전과 전쟁 당시에
일본 제국 군대에 의해
만들어진 왜곡된 표현입니다.
그들은 일본 군대에 의해
성노예가 되도록 강요 받은 여성분들이고
그들은 대부분 한국인입니다.
그러나 중국, 인도네시아, 필리핀,
대만의 생존자들도 존재합니다.
제가 일본에 있는 가족들과 친구들에게
위안부 문제를 연구할 것이라 말했을 때
그들은 주로 이와 같이 얘기했습니다.
“너무 어려운 주제를
다루는 거 아냐?”
전 어머니께 이유를 여쭤봤고,
어머니는 대답하셨습니다.
“난 일본 군대가 끔찍한 짓을
저질렀다는 것을 알고 있지만
그건 우리 모두가 건드리고 싶지 않은
부끄러운 부분이야.”
일본과 남한 정부가 70년 후에야
위안부 문제에 관해 합의를 했다는 것을
많은 분들께서는 이미 들으셨을 겁니다.
두 나라의 합의 아래에서, 일본 정부는
남한 정부가 나이드신 위안부 할머니들께
보건, 의료 및 다른 서비스들을
제공하기 위해 설립할 재단에
10억 엔 정도만을 제공할 것입니다.
게다가, 일본 정부는 위안부 할머니들께
경의를 표하기 위해 설치된 동상을
서울의 일본 대사관 앞에서
치워버릴 것을 요청했고
미래의 세대들이 계속 사과하지 않기위해
합의를 본 것이라 얘기하고 있습니다.
이와는 반대로, 저는 동상을
없애면 안 된다고 생각하고
역사를 반복하지 않기 위해
위안부문제가 계속 논의되어야 하고
미래 세대까지 전승되어야 합니다.
성폭력과 성차별 기본 폭력은
역사상으로만 벌어진 일이 아니라
현대의 일상생활에서 확산되고 있습니다.
폭력은 강간이나 가정 폭력처럼
성적인 공격으로 행해지고 있기 때문에
여성들이 특히 괴로워하고 있습니다.
세계 보건 기구에 따르면,
전 세계적으로 여성의 3분의 1이
일생에서 신체적 혹은 성적 학대로
고통을 받는다고 합니다.
이곳, 남한에서 성폭행 발생 수는
점점 증가하고 있는 추세입니다.
하지만 한 전문가는 이것이
빙산의 일각이라고 합니다.
많은 여성들이 나서지 못하는 것은
또 다시 모욕당할까 두려워하기
때문이라는 겁니다.
일본에서도 상황은 매우 비슷합니다.
많은 성폭행 생존자들은 수치심을
느끼거나 모욕을 당할 걱정때문에
직접 나서서 알리지 않습니다.
남성 중심의 가부장적 문화속에서
성폭행에 대해 얘기하는 건 어렵습니다.
왜냐하면 성폭행은 가부장적 사회에서
일종의 낙인으로 작용하기 때문입니다.
나는 위안부로서의 고통스러운 경험들을
말하기 위하여 나선 용감한
한국의 여성들을 진정으로 존경합니다.
우리는 그녀들이 일본군에게
수없이 강간당하고, 병에 걸렸을
때조차 간호받지 못한 사실을
대중에게 말하는 것이 얼마나
힘든지 상상하기도 힘듭니다.
전쟁이 끝난 후에도 많은 여성들이
살해당하거나 버려졌습니다.
생존한 위안부 여성들은 지금도
자신들의 존엄성과 권리를 회복하기
위하여 투쟁하고 있습니다.
또한, 생존한 위안부 여성들 중 몇분은
지금도 일본 대사관 앞에서
일본에게 법적인 책임을 촉구하는
주간 집회에 참여하고 계십니다.
제 대학 과정의 마지막 과제로
우리는 시청자들에게 강력한 영향을 주는
온라인 캠페인 영상을
만들고 싶었습니다.
제 동료들, 아루니마, 캐롤라인,
그리고 레베카와 함께 우리는
아동 인신매매라는 주제에 대해 경각심을
불러일으키고 싶었습니다.
이 영상은 바다를 조금이라도
달게 하려는 저희의 노력이었습니다.
[영상]
[알람소리]
[지글지글 소리]
[긁는 소리]
국제 노동기구의 조사에 따르면
약 1720만명으로 추청되는 아이들이
전 세계적으로 아동 노예
가사일을 하고 있습니다.
이 아이들은 5살 밖에
되지 않았습니다.
아동 노예봉사는 전 세계에서
일어나고 있습니다.
여러분이 해답에 동참할 수 있습니다!
아동 노예 가사봉사는
현대의 노예제의 형태입니다.
전 세계 수백만의 어린이들이
교육과 더 나은 삶이라는 거짓약속 아래
노예로 인신매매되고 있습니다.
이들 중 대다수는 하루에
18시간씩 일하고
그리고 대부분은 돈을 받지 못합니다.
세계는 누군가가 이 관행과 윤리에
질문할 용기를 가질 때까지
이러한 착취당하는 어린이들에게
신경쓰지 않을 것 같습니다.
그럼에도 불구하고, 아동 매매를
막을 수 있는 문화와 법률의 변화의
가능성은 천천히 올 것입니다.
위안부를 예로 들면,
1940년대 그들이
유괴 당해 성노예가
되기를 강요받았을 때
그들 중 대다수는 12살에
지나지 않는 소녀들이었습니다.
봉건적인 한국사회에서 그분들은
끔찍한 경험을 말할 수 없었습니다.
하지만 민주화와 여성운동의 물결은
1990년대에 그녀들이 처음으로
대중 앞에서 얘기할 수 있게 했습니다.
그들이 금기되던 위안부 문제를
한국, 일본, 그리고
세계 평화의 문제로
만드는 문을 연 것 또한 그때였습니다.
제 행동은 호기심으로부터 출발했습니다.
몇 가지 궁금한 점이 있었습니다.
왜 할머님들은 아직도
그들의 권리와 명예의 회복을
위해 투쟁하는 것일까?
왜, 그리고 어떤 식으로 미국이
이 협정의 체결에 역할을 가졌을까?
이 세상에서 진정한 힘을
가지고 있는 자는 누구일까?
제 희망은 이 짜디짠 대양에
한 수저의 설탕을 붓는 것입니다.
저는 살아있는 할머님들 뿐만 아니라
타국의 전쟁터에서 자신의 여성성을
훼손당하고, 유린당했던 여성들의 명예를
회복하기 위한 적합한 방법을
찾아내기 위해 노력할 것입니다.
이렇게 함으로써, 우리나라에
만연하고 있는 성을 대상으로 한
무력행위를 주제로 더 나은 대화를
해 나갈 수 있을 것이라 믿습니다.
그러니 지구 곳곳에서 일어나고 있는
인권착취에 대해 의문을 품읍시다.
왜 세계는 지금 이러한 상황에
놓이게 되었는지 질문합시다.
강대국과 약소국은 왜 생겨난 것일까?
어떤 사람들은 왜 차별받는 것일까?
왜 우리 사회의 특정한 집단은
특정한 일 만을 해야만 하는 것일까?
왜 회의실에는 여성이 없는 것일까?
왜 우리 반 친구는 왕따를 당할까?
그러고 나서, 도움이 필요한 이들에게
손을 내밀어 도움을 줍시다.
여러분의 손길은 한 숟갈의 설탕만큼이나
작고 보잘 것 없을지 모르지만
저는 그 작은 것들이 모여 세상을
변화시킬 수 있을 것이라 믿습니다.
그러고 나면, 평화는 진정 여러분으로부터
시작된다는 것을 알게 될 것입니다.
정말 감사합니다.
(박수)
Savas maģistra programmas pēdējā kursā
mēs izveidojām tiešsaistes kampaņas video
par cilvēku tirdzniecību.
Mans tālaika profesors teica:
„Ar šo projektu tu pasauli neizmainīsi,
taču pasaldināsi sāļo okeānu,
ieberot tajā karotīti cukura.”
Varētu šķist, ka miera slēgšana sākas,
prezidentiem, premjerministriem,
dažādu valstu vadītājiem paspiežot rokas
vai ANO un NVO darbiniekiem
nenogurstoši strādājot
mazāk attīstītajā lauciņā
nabadzīgākajiem no nabadzīgākajiem.
Pirms maģistra programmas
uzsākšanas es domāju tāpat.
Taču šodien uzzināsiet,
ka miers patiesībā sākas ar jums.
Es ierados Dienvidkorejā,
lai veiktu lauka pētījumu
par komforta sievietēm.
„Komforta sievietes” ir eifēmisms,
ko Otrā pasaules kara laikā un pirms tā
ieviesa Japānas impērijas armija.
Tās ir sievietes,
ko armija seksuāli paverdzināja,
un lielākā daļa no viņām
ir no šejienes, Dienvidkorejas.
Bet ir arī izdzīvojušās no Ķīnas,
Taivānas, Indonēzijas un Filipīnām.
Kad saviem draugiem
un ģimenei Japānā teicu,
ka pētīšu komforta sieviešu jautājumu,
viņi parasti atbildēja: „Tev būs
darīšana ar ļoti sarežģītu jautājumu.”
Es jautāju savai mātei kāpēc,
un viņa atbildēja:
„Es saprotu, ka japāņu armija
pagātnē pastrādāja ko briesmīgu,
bet tā ir neērta tēma,
ko neviens no mums nevēlas cilāt.”
Daudzi no jums
pagājušogad noteikti dzirdēja,
ka Japānas un Dienvidkorejas valdības
komforta sieviešu jautājumā
noslēdza vienošanos.
Saskaņā ar vienošanos Japānas valdība
samaksās miljardu jēnu
Dienvidkorejas valdības izveidotam fondam,
kas piedāvās veselības aprūpes
un citus pakalpojumus
bijušajām komforta sievietēm.
Papildus tam
Japānas valdība lūdza aizvākt
Japānas vēstniecības priekšā
esošu statuju,
kas pauž piemiņu komforta sievietēm,
sakot, ka vienošanās tiek noslēgta,
lai nākamajām paaudzēm
vairs nebūtu jāturpina atvainoties.
Es tieši pretēji uzskatu,
ka statuja nebūtu jāaizvāc
un jautājumu par komforta sievietēm
būtu jāturpina apspriest
un nodot tālāk nākamajām paaudzēm,
lai vēsture neatkārtotos.
Seksuāla un ar dzimumu saistīta vardarbība
nav tikai pagātnes notikums.
Tā vēršas plašumā arī mūsdienās.
Nesamērīgi cieš sievietes,
jo izvarošana un vardarbība ģimenē
bieži vien ir saistīta ar dzimumu.
Saskaņā ar Pasaules Veselības organizāciju
trešdaļa sieviešu visā pasaulē
sava mūža laikā cieš no fiziskas
vai dzimumvardarbības.
Šeit, Dienvidkorejā,
dzimumuzbrukumu skaits pieaug.
Tomēr eksperts apgalvo, ka šis skaitlis
ir tikai aisberga redzamā daļa,
jo daudzas sievietes klusē,
baidoties, ka viņas atkal pazemos.
Japānā situācija ir ļoti līdzīga.
Daudzas uzbrukumu upures nevēlas runāt,
jo jūtas apkaunotas vai pazemotas.
Vīriešcentriskā patriarhālā kultūra
apgrūtina runāšanu
par piedzīvotajiem dzimumuzbrukumiem.
Jo mūsu sabiedrībā pret dzimumuzbrukumu
upuriem pastāv aizspriedumi.
Es patiesi apbrīnoju visas korejietes,
kas spērušas šo soli
un sākušas runāt par savu sāpīgo
komforta sieviešu pieredzi.
Varam tikai iedomāties, cik viņām
ir grūti publiski runāt par piedzīvoto,
par to, kā viņas atkal un atkal
izvaroja japāņu karavīri
un neviens par viņām nerūpējās
pat tad, kad viņas saslima.
Ir arī daudzas sievietes,
ko kara beigās pameta un nogalināja.
Izdzīvojušās komforta sievietes
joprojām cīnās par savām tiesībām
un goda atgūšanu.
Un dažas izdzīvojušās piedalās
iknedēļas demonstrācijā
pie Japānas vēstniecības,
pieprasot, lai Japānas valdība
šajā lietā uzņemas tiesisku atbildību.
Kursa pēdējā uzdevumā
mēs gribējām izveidot
tiešsaistes kampaņas video,
kas uz skatītājiem
atstātu spēcīgu iespaidu.
Kopā ar kolēģēm Arunimu,
Karolainu un Rebeku
mēs vēlējāmies veicināt izpratni
par bērnu tirdzniecību.
Tas bija mūsu mēģinājums
kaut nedaudz pasaldināt okeānu.
[Video]
(Modinātāja pīkstieni)
(Čurkstoņa)
(Kraukšķ maize)
[Saskaņā ar Starptautisko
Darba organizāciju
aptuveni 17,2 miljonus bērnu
visā pasaulē nodarbina
piespiedu mājkalpībā.]
[Šie bērni var būt pat
tikai piecus gadus jauni.]
[Tas notiek visā pasaulē.]
[Tu vari būt daļa risinājuma!]
Bērnu mājkalpība
ir mūsdienu verdzības veids.
Visā pasaulē miljoniem bērnu
ievilina kalpībā
ar viltus solījumiem
par izglītību un labāku dzīvi.
Daudzi no šiem bērniem
strādā līdz pat 18 stundām dienā.
Nereti viņiem nemaksā.
Pasaule šiem ekspluatētajiem bērniem
visticamāk uzgriezīs muguru,
ja vien kādam nebūs drosmes
apšaubīt šo praksi un tās ētiku.
Pat tad izmaiņas kultūrā un likumos,
kas būtu pietiekamas bērnu
tirdzniecības apturēšanai, nāks lēni.
Piemēram, komforta sieviešu jautājums.
Daudzām bija tikai 12 gadu,
kad viņas seksuāli paverdzināja.
Izteikti patriarhālā sabiedrībā
viņas nevarēja runāt par piedzīvoto.
Taču ar Dienvidkorejas
demokratizēšanos un feministu kustību
viņas 1990. gados pirmo reizi
sāka par to publiski runāt.
Ar šo rīcību viņas pavēra durvis,
lai tabu jautājumu par komforta sievietēm
sāktu apspriest Dienvidkorejā, Japānā
un pārējā pasaulē.
Mans darbs sākās ar zinātkāri.
Man bija vairāki jautājumi.
Kāpēc vecāka gadagājuma sievietes
joprojām cīnās
par savām tiesībām un goda atgūšanu?
Kā šo vienošanos ietekmēja
Amerikas Savienotās Valstis?
Kam pasaulē patiesi ir vara?
Es ceru arī pasaldināt sāļo okeānu,
ieberot tajā karotīti cukura.
Es vēlētos rast piemērotu veidu
šo sieviešu mūžu godināšanai –
kā godināt ne tikai
izdzīvojušās sirmgalves,
bet arī tās jaunās sievietes,
ko pameta un noslepkavoja
kaujas laukos ārpus viņu dzimtenes.
Es ticu, ka šāda godināšana
veicinātu arī sarunu
par mūsu valstīs valdošo seksuālo
un ar dzimumu saistīto vardarbību.
Tāpēc uzdosim jautājumus
par cilvēku izmantošanu mūsdienu pasaulē.
Jautāsim, kāpēc pasaule
šobrīd ir tāda un ne citāda.
Kāpēc dažas valstis ir bagātas un varenas,
bet citas tādas nav?
Kāpēc noteiktas
iedzīvotāju grupas diskriminē?
Kāpēc jūsu kopienā noteikti cilvēki
strādā noteiktus darbus?
Kāpēc vadošos amatos nav vairāk sieviešu?
Kāpēc tavam draugam klasē dara pāri?
Pastiepiet roku cilvēkiem,
kam vajadzīga jūsu palīdzība.
Jūsu palīdzība var būt
tik maza kā cukura karotīte.
Bet, ja darīsim to visi kopā,
manuprāt, spēsim mainīt pasauli.
Tad arī sapratīsiet,
ka miers patiešām sākas ar jums.
Milzīgs paldies.
(Aplausi)
ကျွန်မရဲ့ ဘွဲလွန်သင်တန်းရဲ့
နောက်ဆုံးနှစ်မှာ
လူကုန်ကူးတဲ့အကြောင်း အွန်လိုင်း
လှုံ့ဆော်မှု ဗီဒီယိုတစ်ခုကို ဖန်တီးခဲ့တယ်။
အဲဒီအချိန်မှာ ကျွန်မရဲ့ပါမောက္ခပြောတာက
"မင်းတို့ဟာ ဒီပရောဂျက်ကနေ
ကမ္ဘာကြီးကို ပြောင်းလဲပစ်မှာမဟုတ်ပေမဲ့
ဆားငန် သမုဒ္ဒရာကို ချိုစေဖို့
သကြားတစ်ဇွန်း ခပ်ပေးလိမ့်မယ်"တဲ့။
သင်တို့ တွေးမိမှာက ငြိမ်းချမ်းရေးလုပ်တာဟာ
နိုင်ငံတစ်ချို့ရဲ့ သမ္မတတွေ၊
ဝန်ကြီးချုပ်တွေနဲ့ ခေါင်းဆာင်တွေ လက်ဆွဲ
နှုတ်ဆက်တာနဲ့ စတင်တယ်ပေါ့။
ဒါမှမဟုတ် အဆင်းရဲတကာ့ အဆင်းရဲဆုံးတွေ
အတွက် ဖွံ့ဖြိုးမှုနည်းတဲ့ နယ်ပယ်တွေမှာ
မနေမနားလုပ်ကိုင်နေတဲ့
ကုလသမဂ္ဂ၊ NGO လုပ်သားတွေပေါ့။
ဘွဲလွန်သင်တန်း မတက်ခင်ကတော့
ကျွန်မလည်း အလားတူ တွေးနေခဲ့ပါတယ်။
ဒါပေမဲ့ ဒီနေ့မှာတော့ ငြိမ်းချမ်းရေးဟာ
ကိုယ်ကနဲ့ စတာ သင်တို့ သိရှိလာပါလိမ့်မယ်။
ကျွန်မဟာ ဇိမ်မယ်များ ကိစ္စရပ်အကြောင်း
ကျွန်မရဲ့ ကွင်းဆင်း သုသေသနလုပ်ဖို့
တောင်ကိုရီယားကို လာခဲ့ပါတယ်။
"ဇိမ်မယ်များ" ဆိုတာက
ဒုတိယကမ္ဘာစစ် မတိုင်မီနဲ့ စစ်အတွင်းက
ဂျပန်တပ်မတော်က ထွင်ထားတဲ့
စကားလှတစ်ခုပါ။
စစ်တပ်ကနေ အတင်းအကျပ်
လိင်ကျွန်ပြုခံရတဲ့ အမျိုးသမီးတွေရှိပြီး
အများအစုဟာ ဟောဒီ တောင်ကိုရီးယားကပါ။
ဒါပေမဲ့ တရုတ်၊ ထိုင်ဝမ်၊ အင်ဒိုနီးရှားနဲ့
ဖိလစ်ပိုင်က ရှင်ကျန်သူတွေလည်းရှိပါတယ်။
ဇိမ်မယ်တွေရဲ့ ကိစ္စကို သုတေသနပြုမယ်လို့
ဂျပန်က မိတ်ဆွေတွေနဲ့ မိသားစုကို
ကျွန်မပြာတော့
သူတို့ အမြဲပြောတာက "မင်းတော့ ဒီလောက်ခက်တဲ့
ကိစ္စကို ကိုင်တွယ်ရတော့မှာနော်"တဲ့။
ဘာလို့လဲလို့ အမေ့ကိုမေးတော့
အမေဖြေတာက
"ဂျပန်စစ်တပ်ဟာ အတိတ်က ဆိုးဝါးတာ
လုပ်ခဲ့တာ ငါနားလည်တယ်၊
ဒါပေမဲ့ ဒါက ငါတို့အားလုံး မထိချင်တဲ့
ရှက်စရာ အပိုင်းလေ"တဲ့။
ဂျပန်နဲ့ ကိုရီးယားအစိုးရဟာ
ဇိမ်မယ်တွေ ကိစ္စမှာ
သဘောတူညီမှုတစ်ခု ရတာကို
ရှင်တို့အတော်များများ
မနှစ်က ကြားခဲ့လောက်မယ်။
သဘောတူညီချက်မှာ ဂျပန်အစိုးရကနေပြီး
ယခင်က သက်ကြီး ဇိမ်မယ်များကို
ကျန်းမာရေးရဲ့ အခြား ဝန်ဆောင်မှုများပေးဖို့
တောင်ကိုရီးယား အစိုးရက တည်ထောင်မယ့်
ဖောင်ဒေးရှင်းတစ်ခုကို
ယန်းသန်းတစ်ထောင် ကူပေးမှာပါ။
ဒါ့အပြင် ဂျပန်အစိုးရက အနာဂတ်မျိုးဆက်တွေ
ဆက်လက် တောင်းပန်ခြင်းကနေရပ်ဖို့
သဘောတူညီမှု လုပ်ခဲ့တယ်လို့ဆိုရင်း
ဇိမ်မယ်များကို ဂုဏ်ပြုတဲ့
ဂျပန်သံရုံးရှေ့က ရုပ်ထုကို
ဖယ်ရှားဖို့ တောင်းဆိုခဲ့ပါတယ်။
ဆန့်ကျင်ဘက်အနေနဲ့ ရုပ်ထုကို မဖယ်ရှားသင့်ပဲ
ဇိမ်မယ်များရဲ့ ကိစ္စရပ်ကို
သမိုင်းထပ်မကျော့စေဖို့
အနာဂတ်မျိုးဆက်တွေကို
ဆက်လက်ဆွေးနွေးကာ လက်ဆင့်ကမ်း
သင့်တယ်လို့ ကျွန်မယုံကြည်ပါတယ်။
လိင်နဲ့ ကျားမဆိုင်ရာ အခြေခံတဲ့ အကြမ်း
ဖက်မှုဟာ အတိတ်မှာဖြစ်ခဲ့တဲ့ အရာသာမဟုတ်ပဲ
ခေတ်သစ် နေ့စဉ်ဘဝမှာလည်း တိုးပွားနေတာပါ။
အကြမ်းဖက်တာဟာ မကြာခဏတော့
မုဒိမ်းမှုနဲ့ အိမ်တွင်းအကြမ်းဖက်မှုတွေလို
လိင်ခွဲ့ခြားကာ
လက်ရောက်ကျူးလွန်မှုများကြောင့်
အမျိုးသမီးတွေဟာ မမျှမတ ခံစားနေရတယ်။
ကမ္ဘာ့ ကျန်းမာရေးအဖွဲ့အစည်း အဆိုအရ
ကမ္ဘာတစ်လွှားက အမျိုးသမီး သုံးယောက်မှာ
တစ်ယောက်ဟာ
သူတို့ ဘဝတာမှာ ရုပ်ပိုင်း သို့မဟုတ်
လိင်ပိုင်း မတရားပြုတာခံရပါတယ်။
ဒီတောင်ကိုရီးယာမှာတော့ လိင်စော်ကားမှု
အရေအတွက်ဟာ တိုးကာလာနေပါတယ်။
ဒါပေမဲ့ ကျွမ်းကျင်သူတစ်ဦးက ဒီအရေအတွက်ဟာ
ရေခဲစိုင်ကြီးရဲ့ ထိပ်ဖျားပဲ ရှိပါသေးတယ်၊
အမျိုးသမီး အများအပြားဟာ
ထပ်ပြီးစော်ကားခံရမှာကြောက်လို့
ရှေ့ထွက်မလာတာကြောင့်ပါတဲ့။
ဒီအခြေအနေက ဂျပန်နဲ့ အရမ်းဆင်ပါတယ်။
ကျူးလွန်မှုမှ ရှင်ကျန်သူ အများအပြားဟာ
ရှေ့ကို မထွက်ချင်တာက
ရှက်လို့ သို့မဟုတ် စော်ကားခံရတယ်လို့
ခံစားမိကြလို့ပါ။
ပုရိသ ဗဟိုပြု ယောက်ျားကြီးစိုးတဲ့
လူ့အဖွဲ့အစည်းတွေဟာ လိင်ကျူးလွန်မှုတွေရဲ့
အတွေ့အကြုံအကြောင်း
ပြောဖို့ခက်အောင်လုပ်ကြတယ်။
လိင်ပိုင်း ကျူးလွန်ခံရတာဟာ လူ့အဖွဲ့အစည်း
မှာ အမည်းစက် ပုံစံတစ်ခုကို ပြဌာန်းလို့ပါ။
ရှေ့ထွက်ကာ ဇိမ်မယ်တွေအဖြစ်နဲ့
သူတို့ရဲ့ နာကျင်တဲ့
အတွေ့အကြုံတွေကို ပြောကြတဲ့
ကိုရီးယားအမျိုးသမီးတွေကို
ကျွန်မ တကယ်ကိုလေးစားပါတယ်။
ကျွန်မတို့က ဘယ်လောက် ခက်ခဲတယ်ဆိုတာကို
စိတ်ကူးကြည့်ရုံသာတတ်နိုင်ပြီး
ဂျပန်စစ်သားတွေရဲ့
အကြိမ်ကြိမ် မတရားပြုကျင့်ခံရကာ
သူတို့ နေမကောင်းတာတောင်
တစ်ခါမှ စောင့်ရှောက်မခံရတဲ့
ဒီအတွေ့အကြုံတွေကို လူထုကို ပြောကြတာပါ။
စစ်ပြီးတဲ့အခါမှာ အပစ်ပယ်ခံရပြီး
အသတ်ခံရတဲ့
အမျိုးသမီးများစွာရှိပါတယ်။
ရှင်ကျန်နေသေးတဲ့ အမျိုးသမီးတွေကတော့
သူတို့ရဲ့ အခွင့်အရေးတွေနဲ့ သူတို့ရဲ့
ဂုဏ်သိက္ခာ ပြန်ဆယ်ဖို့ တိုက်ပွဲဝင်တုန်းပါ။
ရှင်ကျန်တဲ့ အနည်းငယ်က ဂျပန်သံရုံးရှေ့မှာ
အပတ်စဉ် ဆန္ဒပြပွဲမှာ ပါဝင်ကာ
၎င်းကိစ္စရပ်အတွက်
တရားဝင် တာဝန်ယူဖို့ ဂျပန်အစိုးရကို
တောင်းဆိုနေပါတယ်။
ကျွန်မ သင်တန်းရဲ့ နောက်ဆုံး တာဝန်အနေနဲ့
ကြည့်ရှုသူတွေကို အားကောင်းတဲ့
သက်ရောက်မှုတစ်ခု ဖန်တီးဖို
အွန်လိုင်း လှုံ့ဆော်မှု ဗီဒီယိုတစ်ခု
ဖန်တီးချင်ခဲ့ကြပါတယ်။
ကျွန်မရဲ့ လုပ်ဖောိတွေဖြစ်တဲ့ Arunima
, Caroline, and Rebekka, တို့နဲ့
ကလေးကုန်ကူးမှုကို သတိမူစေချင်ခဲ့တယ်။
ဒါက သမုဒ္ဒရာကို နည်းနည်းလေး
ချိုစေဖို့ကျွန်မတို့ရဲ့ အားထုတ်မှုပါ။
(ဗီဒီယို)
(တတီတီမြည်သံ)
(ဆီကြော်သံ)
(ခြစ်ထုတ်သံ)
[အပြည်ပြည်ဆိုင်ရာ အလုပ်သမား
အစည်းအရုံး အဆိုအရ
ကမ္ဘာတစ်ဝှမ်း ခန့်မှန်းခြေ ကလေး ၁.၇ သန်းဟာ
အိမ်တွင်း ခိုင်းဖတ် အတင်းအကျပ်ပြုခံရတယ်။]
[ဒီကလေးတွေဟာ အသက်ငါးနှစ်လောက်ထိ
ငယ်ကြတယ်။]
[ဒါက တစ်ကမ္ဘာလုံးမှာ ဖြစ်နေပါတယ်။]
[သင်ဟာ အဖြေရဲ့ တစ်စိတ်တစ်ပိုင်း
ဖြစ်နိုင်ပါတယ်။]
အိမ်တွင်း ခိုင်းဖတ် ကလေးဟာ
ယနေ့ခေတ် ကျွန်ပြုမှုရဲ့ ပုံစံတစ်ခုပါ။
တစ်ကမ္ဘာလုံးက သန်းချီတဲ့ ကလေးတွေဟာ
ပညာရေးနဲ့ ပိုကောင်းတဲ့ဘဝဆိုတဲ့
ကတိအတုနဲ့ ကျွန်အဖြစ် ကုန်ကူးခံနေရပါတယ်။
ဒီထဲက ကလေးအများအပြားဟာ တစ်နေ့ကို
၁၈ နာရီလောက်ထိ အလုပ်လုပ်ပါတယ်။
မကြာခဏတော့ လစာမရပါဘူး။
တစ်ယောက်ယောက်က ဒီအလေ့အထနဲ့
ကျင့်ဝတ်ကို မေးခွန်းမထုတ်ရဲရင်
ကမ္ဘာကြီးဟာ ဒီခေါင်းပုံဖြတ်ခံရတဲ့
ကလေးတွေကို လျစ်လျှူရှုဖို့
အလားအလာရှိနိုင်ပါလိမ့်မယ်။
အခုတောင် ယဉ်ကျေးမှုတွေနဲ့ ဥပဒေတွက
အပြောင်းအလဲတွေဟာ ကလေးကုန်ကူးတာကို
တားဆီးဖို့ နှေးကွေးနိုင်ခြေရှိတယ်။
ဒီဇိမ်မယ်တွေ ကိစ္စနမူနာကို ကြည့်ပါ။
သူတို့အများအပြားဟာ အတင်းအကျပ်
လိင်ကျွန်ပြုခံရတုန်းက
၁၂ နှစ်လောက်ထိ ငယ်ပါတယ်။
ယောက်ျားကြီးစိုးတဲ့ လူ့အဖွဲ့အစည်းအောက်မှာ
သူတို့ရဲ့ အတွေ့အကြုံတွေကို
မပြောနိုင်ရှာခဲ့ကြဘူး။
ဒါပေမဲ့ တောင်ကိုရီးယားရဲ့ ဆန္ဒပြပွဲနဲ့
အမျိုးသမီးလှုပ်ရှားမှုတွေနဲ့အတူ
၁၉၉၀ နှစ်လွန်အချိန်တွေမှာ ပထမဆုံးအဖြစ်
လူထုကို စတင်ပြောကြားတာပါ။
ဒါက ဇိမ်မယ်တွေရဲ့ တားမြစ်ထားတဲ့
ကိစ္စရပ်ကို ကိုရီးယား၊ ဂျပန်မှာနဲ့
ကျန်တဲ့ကမ္ဘာမှာ ဆွေးနွေးတဲ့
ကိစ္စရပ်ဖြစ်လာရန် ခွင့်ပြုဖို့
တံခါးဖွင့်လိုက်တဲ့ အချိန်ပါ။
ကျွန်မလုပ်ရပ်က သိလိုစိတ်နဲ့ စခဲ့တာပါ။
ကျွန်မမှာ မေးခွန်များစွာရှိခဲ့တယ်။
ဘာကြောင့် သက်ကြီးရွယ်အို အမျိုးသမီးတွေဟာ
သူတို့ အခွင်အရေးတွေနဲ့ ဂုဏ်သိက္ခာအတွက်
ဆက်တိုက်ပွဲဝင်နေတာလဲ။
ဒီသဘောတူညီမှုရဖို့ အမေရိကန်က ဘယ်လို
ဘာကြောင့် တစ်ကဏ္ဍပါဝင်ခဲ့လဲ။
ဒီကမ္ဘာမှာ တကယ် အာဏာရှိတာက ဘယ်သူလဲ။
ကျွန်မရဲ့ မျှော်လင့်ချက်ကလည်း ဆာငန်နေတဲ့
သမုဒ္ဒရာမှာ သကြားတစ်ဇွန်းခပ်ချင်တာပါ။
အမျိုးသမီးတွေရဲ့ ဘဝကို ဂုဏ်ပြုတဲ့
သင့်လျော်တဲ့ နည်းလမ်းတစ်ခုရှာချင်တာပါ။
ရှင်ကျန်နေတဲ့ သက်ကြီးရွယ်အိုတွေသာမဟုတ်ပဲ
သူတို့နိုင်ငံ အပြင်ဘက် စစ်ပွဲမှာ
စွန်ပစ်ခံ၊ အသတ်ခံခဲ့ရတဲ့
အမျိုးသမီးငယ်တွေအတွက်ရောပါ။
ဒီလိုလုပ်ခြင်းက ကျွန်မတို့နိုင်ငံတွေ အနှံ့
အပြားမှာဖြစ်နေတဲ့ လိင်နဲ့ လိင်အခြေခံတဲ့
အကြမ်းဖက်မှုတွေအပေါ်ပိုကောင်းတဲ့
ပြောဆိုမှု ရှိနိုင်တယ်လို့ ယုံကြည်ပါတယ်။
ဒီတော့ ယနေ့ ကမ္ဘာထဲက အမြတ်ထုတ်ခြင်း
အကြောင်း စူးစမ်းကြပါစို့။
ဘာကြောင့် ကမ္ဘာကြီးက အခုအတိုင်း
ဖြစ်နေတာ မေးခွန်းထုတ်ကြပါစို့။
ဘာကြောင့် နိုင်ငံတစ်ချို့က ချမ်းသာပြီး
တစ်ချို့က ဆင်းရဲနေတာလဲ။
ဘာကြောင့် တစ်ချို့သော လူထုတွေဟာ
ခွဲခြာဆက်ဆံခံနေရတာလဲ။
ဘာကြောင့် လူ့အဖွဲ့အစည်းမှာ လူတစ်ချို့က
တစ်ချို့အလုပ်တွေလုပ်နေတာလဲ။
ဘာကြောင့် ဘုတ်အစည်းအဝေးခန်းတွေမှာ
အမျိုးသမီးတွေ မရှိတာလဲ။
ဘာကြောင့် သင့်သူငယ်ချင်းက
အတန်းထဲမှာ အနိုင်ကျင့်ခံရတာလဲ။
ဒီလိုဆိုရင် သင်တို့ အကူအညီလိုနေတဲ့
လူတွေဆီ လက်ကမ်းလိုက်ပါတော့။
သင့်အကူအညီဟာ သကြားတစ်ဇွန်းလောက်ပဲ
သေးဖွဲနိုင်ပါတယ်။
ဒါပေမဲ့ ကျွန်မတို့ အများကြီး စုပေါင်းရင်
ကမ္ဘာကြီးကို ပြောင်းလဲနိုင်မယ် ထင်ပါတယ်။
ဒီလိုဆို ငြိမ်းချမ်းရေးကို
ကိုယ်ကိုယ်တိုင်ကနေ စတာကို မြင်ရပါလိမ့်မယ်။
ကျေးဇူး အများကြီးတင်ပါတယ်။
လက်ခုပ်သံများ။
Na parte final do programa
de pós-graduação,
criámos um vídeo online para campanha
contra o tráfico humano.
O meu professor, na altura, disse:
"Vocês não vão mudar
o mundo com este projeto,
"mas vão acrescentar uma colher de açúcar
ao oceano salgado, para o adoçar".
Podem pensar que a paz começa
com presidentes, primeiros-ministros,
líderes de alguns países
a apertar as mãos uns aos outros,
ou com as Nações Unidas,
com trabalhadores das ONG
que trabalham incansavelmente,
na área menos desenvolvida
dos mais pobres dos pobres.
Eu também pensava o mesmo
antes de começar
o programa de pós-graduação.
Mas hoje vão ficar a saber
que a paz começa connosco.
Cheguei à Coreia do Sul
para fazer investigação no terreno
sobre a questão de "mulheres conforto",
"Mulheres conforto" é um eufemismo
inventado pelo exército imperial japonês
antes e durante a II Guerra Mundial.
São mulheres que foram forçadas
à escravidão sexual pelo exército
e a maior parte delas
são daqui, da Coreia do Sul.
Mas também há sobreviventes da China,
de Taiwan, da Indonésia e das Filipinas.
Quando disse aos meus amigos
e à minha família, no Japão,
que ia investigar
a questão das mulheres conforto,
eles diziam normalmente:
"Vais tratar
de um problema muito difícil".
Perguntei à minha mãe porquê
e ela respondeu:
"Ouvi dizer que o exército japonês
fez coisas horríveis no passado,
"mas é uma parte embaraçosa
em que ninguém quer mexer".
Muitos de vocês devem ter ouvido,
no ano passado,
que os governos do Japão
e da Coreia do Sul chegaram a acordo
sobre a questão das mulheres conforto.
Segundo esse acordo,
o governo do Japão
pagará mil milhões de ienes a uma fundação
que o governo sul-coreano estabeleceu
para providenciar cuidados de saúde
e outros serviços
às antigas mulheres conforto idosas.
Além disso, o governo do Japão
pediu que retirassem a estátua
em frente da embaixada japonesa,
que presta homenagem às mulheres conforto,
dizendo que o acordo se destinava
a evitar que as gerações futuras
tivessem que continuar
a pedir desculpas.
Eu acho, pelo contrário,
que a estátua não deve ser retirada
e que a questão das mulheres conforto
deve continuar a ser discutida
e transmitida às gerações futuras
para que a história não se repita.
A violência sexual e sexista
não é uma coisa do passado
mas prolifera na vida quotidiana atual.
As mulheres sofrem,
desproporcionadamente,
porque a violência
é, com frequência, sexista
com agressões como a violação
e a violência doméstica.
Segundo a Organização Mundial da Saúde,
uma em cada três mulheres,
a nível mundial,
sofrem de violência física
ou sexual, durante a sua vida.
Aqui, na Coreia do Sul, o número
de agressões sexuais está a aumentar.
No entanto, um especialista diz
que esse número é apenas
a ponta do icebergue.
porque há muitas mulheres
que não os denunciam
porque receiam serem agredidas de novo.
A situação no Japão é muito semelhante.
Muitas sobreviventes de agressões
não querem fazer queixa
porque sentem-se envergonhadas
ou insultadas.
As sociedades patriarcais,
centradas no homem,
dificultam falar sobre a experiência
de abusos sexuais,
porque ser agredida sexualmente
impõe uma forma de estigma
na nossa sociedade.
Admiro todas as mulheres coreanas
que se expuseram publicamente
e começaram a falar
das suas experiências penosas
enquanto mulheres conforto.
Mal podemos imaginar
como é difícil
falar dessas experiências em público,
de serem violadas vezes sem conta
pelos soldados japoneses,
sem nunca serem assistidas,
mesmo quando ficavam doentes.
Também há muitas mulheres
que foram abandonadas e assassinadas
no fim da guerra.
As mulheres conforto sobreviventes
ainda continuam a lutar
pelos seus direitos
e pela restauração da sua dignidade.
Há algumas sobreviventes que participam
na manifestação semanal
em frente da embaixada japonesa
exigindo ao governo japonês,
que assuma a responsabilidade
legal da sua causa.
Como trabalho final do meu curso
quisemos criar um vídeo
de campanha na Internet
para causar um poderoso impacto
nos espetadores.
Juntamente com as minhas colegas
Arunima, Caroline e Rebekka,
quisemos chamar a atenção
para o tráfico de crianças.
Foi este o nosso esforço
para adoçar um pouco o oceano.
(Vídeo)
(Despertador)
[Segundo a Organização
Internacional do Trabalho
[há cerca de 17,2 milhões de crianças
em todo o mundo
[são escravizadas em trabalhos domésticos]
[Há crianças com cinco anos].
[Isto acontece em todo o mundo].
[Vocês podem contribuir para a solução!]
A escravatura doméstica infantil
é uma forma de escravatura
dos nossos dias.
Milhões de crianças, por todo o mundo,
estão a ser traficadas para serem escravas
com a falsa promessa
de educação e de uma vida melhor.
Muitas destas crianças
trabalham 18 horas por dia.
Frequentemente, não são pagas.
O mundo praticamente vira as costas
a estas crianças exploradas
a não ser que haja alguém com coragem
para questionar esta prática
e a sua moral.
Mesmo assim, as mudanças nas culturas
e leis suficientes para impedir
o tráfico de crianças
provavelmente chegarão tarde.
Vejamos, por exemplo,
a questão das mulheres conforto,
muitas delas tinham apenas 12 anos
quando foram forçadas
à escravatura sexual.
Não puderam falar
sobre as suas experiências
numa sociedade profundamente patriarcal.
Mas, com a democratização
da Coreia do Sul e o movimento feminista
começaram a falar em público,
pela primeira vez, nos anos 90.
Foi nessa altura que se abriu a porta
que permitiu que o tabu
das mulheres conforto
se tornasse numa questão
discutida na Coreia do Sul, no Japão,
e no resto do mundo.
O meu trabalho começou pela curiosidade.
Eu tinha muitas perguntas:
"Porque é que há mulheres idosas
que continuam a lutar
"pelos seus direitos
e pela reposição da sua dignidade?"
"Como e porquê os EUA desempenham
um papel para se atingir um acordo?"
"Quem, na verdade, tem poder
neste mundo?"
A minha esperança também é
acrescentar uma colher de açúcar
neste oceano salgado.
Gostava de encontrar uma forma adequada
de prestar homenagem à vida das mulheres
não apenas das idosas sobreviventes,
mas também das muitas jovens
que foram abandonadas e assassinadas
no campo de batalha fora do seu país.
Creio que, ao fazê-lo,
podemos conversar melhor
sobre a violência sexual e sexista,
que existe nos nossos países.
Tornemo-nos curiosos
sobre a exploração no mundo atual.
Tentemos perceber porque é
que o mundo é como é, neste momento.
Porque é que há países ricos e poderosos
enquanto os outros não são?
Porque é que há discriminação
contra certas populações?
Porque é que há certas pessoas
a fazer certas tarefas
na nossa comunidade?
Porque é que não há mulheres
nas salas de reuniões?
Porque é que um amigo nosso
está a ser vítima de violência na turma?
Depois, estendamos a mão
às pessoas que precisam de ajuda.
A nossa ajuda pode ser
tão pequena como uma colher de açúcar
mas, se muita gente fizer o mesmo,
penso que podemos mudar o mundo.
Então, veremos que essa paz
começa de facto connosco.
Muito obrigada.
(Aplausos)
No último curso de meu programa
de pós-grraduação,
nós criamos uma campanha on-line
em vídeo sobre tráfico de pessoas.
Meu professor, na época, disse:
"Vocês não vão mudar
o mundo com esse projeto,
mas vão adicionar uma colher de açúcar
num oceano salgado para adoçá-lo".
Vocês podem pensar que a paz começa
com presidentes, primeiros-ministros,
e líderes de alguns países
apertando as mãos,
ou as Nações Unidas e ONGs
trabalhando incansavelmente
em campos menos desenvolvidos
para os mais pobres dos pobres.
Eu pensava o mesmo, antes
de começar minha pós-graduação.
Mas hoje vocês vão aprender que a paz,
na verdade, começa com vocês.
Eu vim para a Coreia do Sul
para realizar minha pesquisa de campo
sobre "mulheres de conforto".
"Mulheres de conforto" é um eufemismo
cunhado pelo Exército Imperial japonês
antes e durante a Segunda Guerra Mundial.
Eram mulheres forçadas
pelo exército à escravidão sexual
e a maioria delas é daqui,
da Coreia do Sul.
Mas também há sobreviventes
da China, Taiwan, Indonésia e Filipinas.
Quando contei aos meus amigos
e à minha família no Japão
que eu iria pesquisar a questão
das mulheres de conforto,
eles disseram: "Você vai lidar
com uma questão muito difícil".
Perguntei à minha mãe
por quê, e ela disse:
"Eu entendo que o exército japonês
fez algo terrível no passado,
mas isso é algo embaraçoso
e nenhum de nós quer tocar nisso".
Muitos de vocês provavelmente
ouviram no ano passado
que o governo do Japão
e da Coreia do Sul fizeram um acordo
sobre a questão das mulheres de conforto.
Nesse acordo, o governo do Japão
vai pagar 1 bilhão de ienes
a uma fundação que o governo sul-coreano
vai criar para oferecer
serviços de saúde e outros
para as ex-mulheres de conforto idosas.
Além disso, o governo japonês solicitou
a remoção da estátua em frente
à embaixada japonesa,
que presta tributo
às mulheres de conforto,
dizendo que o acordo foi feito
para que futuras gerações
não precisem continuar se desculpando.
Ao contrário, acredito
que a estátua não deve ser removida
e a questão das mulheres de conforto
deve continuar sendo discutida
e transmitida para futuras gerações
para que a história não se repita.
Violência sexual e baseada em gênero
não é algo que aconteceu só no passado,
mas é algo que também se prolifera
na vida cotidiana moderna.
As mulheres estão sofrendo
desproporcionalmente
porque normalmente a violência
é dirigida a gênero
em ataques como estupro
e violência doméstica.
De acordo com a Organização
Mundial da Saúde,
uma em cada três mulheres em todo o mundo
sofre de abuso físico
ou sexual durante a vida.
Aqui na Coreia do Sul, o número
de ataques sexuais está aumentando.
No entanto, um especialista diz
que o número é só a ponta do iceberg,
já que muitas mulheres não denunciam
pois têm medo de serem atacadas novamente.
A situação no Japão é muito similar.
Muitas vítimas de ataques
não querem denunciar
pois se sentem
envergonhadas ou insultadas.
Sociedades patriarcais centralizadas
nos homens tornam difícil falar
sobre a experiência de ataques sexuais.
Porque ser atacada sexualmente também
reforça um estigma da nossa sociedade.
Eu verdadeiramente admiro todas
as mulheres coreanas que denunciaram
e começaram a falar
sobre suas experiências dolorosas
como mulheres de conforto.
Nós podemos apenas imaginar como é difícil
falar em público sobre essas experiências,
tendo sido estupradas repetidamente
por soldados japoneses
sem nunca receberem cuidados,
mesmo que ficassem doentes.
Muitas mulheres também foram
abandonadas e mortas ao final da guerra.
As mulheres de conforto sobreviventes
ainda estão lutando por seus direitos
e pela restauração da sua dignidade.
E algumas sobreviventes estão participando
na demonstração semanal
em frente à embaixada japonesa
pedindo que o governo japonês
assuma a responsabilidade
legal pela causa delas.
Como trabalho final do meu curso
queríamos criar
uma campanha on-line em vídeo
para causar impacto
visual nos espectadores.
Junto com minhas colegas
Arunima, Caroline e Rebekka,
queríamos aumentar a consciência
sobre o tráfico de crianças.
Esse foi nosso esforço
para adoçar um pouco o oceano.
[Vídeo]
(Toque de despertador)
(Fritura)
(Raspando)
[De acordo com a Organização
Internacional do Trabalho,
aproximadamente 17,2 milhões de crianças
estão em situação de escravidão
doméstica em todo o mundo.]
[Crianças a partir de cinco anos.]
[Isso acontece em todo o mundo.]
[Você pode ser parte da solução!]
Mari Arimitsu: A escravidão
doméstica infantil
é uma forma de escravidão moderna.
Milhões de crianças ao redor do mundo
são traficadas para a escravidão
com uma falsa promessa
de educação e uma vida melhor.
Muitas dessas crianças
trabalham até 18 horas por dia.
Muitas vezes sem serem pagas.
O mundo dará as costas
a essas crianças exploradas
a não ser que alguém tenha a coragem
de questionar essa prática
e sua moralidade.
Mesmo assim, mudanças em culturas e leis,
suficientes para interromper
o tráfico de crianças
ocorrerão lentamente.
Vejam por exemplo a questão
das mulheres de conforto:
muitas delas tinham apenas 12 anos
quando foram forçadas à escravidão sexual.
Elas não podiam falar
sobre suas experiências
na sociedade fortemente patriarcal.
Mas com a democratização
da Coreia do Sul e o movimento feminista
elas começaram a falar publicamente
pela primeira vez na década de 90.
Foi quando abriram a porta que permitiu
que o tabu sobre as mulheres de conforto
se tornasse uma questão discutida
na Coreia do Sul, no Japão,
e no resto do mundo.
Meu trabalho começou por curiosidade.
Eu tinha muitas perguntas.
Por que mulheres idosas
ainda estão lutando
por seus direitos e pela restauração
da sua dignidade?
Como e por que os Estados Unidos
têm uma parte na obtenção desse acordo?
Quem realmente tem poder neste mundo?
Minha esperança é também colocar
uma colher de açúcar nesse oceano salgado.
Eu gostaria de encontrar uma forma
apropriada de honrar a vida das mulheres,
não só das sobreviventes idosas,
mas também das muitas jovens
que foram abandonadas e mortas
no campo de batalha fora de seu país.
Com isso, acredito
que podemos falar melhor
sobre a violência sexual e de gênero
que predomina em nossos países.
Então, sejamos curiosos
sobre a exploração no mundo atual.
Vamos questionar por que o mundo
está da forma que está.
Por que alguns países são ricos
e poderosos e outros não?
Por que algumas populações
estão sendo discriminadas?
Por que algumas pessoas executam
determinados trabalhos em sua comunidade?
Por que não há mulheres
nas salas de reunião?
Por que sua amiga sofre
"bullying" na sala de aula?
E então estenda sua mão às pessoas
que precisam da sua ajuda.
Sua ajuda pode ser tão pequena
como uma colher de açúcar.
Mas se muitos de nós fizermos isso,
acho que podemos mudar o mundo.
Então você verá que a paz
realmente começa em você mesmo.
Muito obrigada.
(Aplausos)
Under den sista kursen
av mitt magisterprogram,
skapade vi en kampanjvideo
om människohandel.
Min lärare sa,
"Ni kommer inte att förändra världen
med detta projekt,
men ni häller en sked socker
i det salta havet
för att göra det sötare."
Ni tänker kanske att fred börjar med
presidenter och premiärministrar,
nationsledare som skakar hand med varandra
eller FN och ideella organisationer
som outtröttligt arbetar
inom outvecklade områden
för de fattigaste av de fattiga.
Jag tänkte likadant
innan jag började på magisterprogrammet.
Men idag kommer ni förstå
att fred faktiskt börjar med er.
Jag kom till Sydkorea
för att göra fältstudier
i frågan om "tröstekvinnor."
"Tröstekvinnor" är en omskrivning
myntad av den kejserliga japanska armén
innan och under andra världskriget.
Det finns kvinnor som tvingades in
i sexuellt slaveri av armén
och en majoritet av dem
kommer från Sydkorea.
Men det finns också överlevande från Kina,
Taiwan, Indonesien och Filippinerna.
När jag berättade
för familj och vänner i Japan
att jag skulle studera
frågan om tröstekvinnor,
sa de flesta, "Du kommer att jobba
med en jättesvår fråga."
Jag frågade min mamma varför,
och hon svarade,
"Jag förstår att japanska armén
gjorde något hemskt förr i tiden,
men det är en genant historia
som ingen vill ta i."
Många av er hörde förmodligen förra året,
att regeringarna i Japan och Sydkorea
slöt en överenskommelse
gällande tröstekvinnor.
Överenskommelsen säger
att den japanska regeringen
ska betala en miljard yen
till en stiftelse som Sydkoreas regering
ska starta för att erbjuda
hälsovård och annan service
till gamla, före detta tröstekvinnor.
Förutom det önskade Japan
att en staty skulle tas ner,
framför japanska ambassaden,
som hedrar tröstekvinnorna,
och man sa att överenskommelsen slöts
för att framtida generationer
inte ska behöva be om ursäkt mer.
Jag tror tvärtom
att statyn inte borde tas ner,
och att frågan om tröstekvinnor
borde fortsätta diskuteras
och föras vidare
till kommande generationer
för att inte hända igen.
Sexuellt och könsbundet våld
hör inte till historien,
det förökar sig i vårt moderna vardagsliv.
Kvinnor utsätts oproportionerligt mycket,
för våldet är ofta könsbundet
i övergrepp som våldtäkt
och våld i nära relationer.
Enligt Världshälsoorganisationen
drabbas var tredje kvinna, globalt,
av fysiskt eller sexuellt våld
under sin livstid.
Här i Sydkorea stiger antalet sexualbrott.
Och en expert säger att siffran
bara är toppen av ett isberg,
eftersom många kvinnor inte anmäler
av rädsla för att de ska kränkas igen.
Situationen är liknande i Japan.
Många drabbade träder inte fram
eftersom de skäms
eller känner sig kränkta.
Manscentrerade patriarkala samhällen
gör det svårt att prata
om upplevelsen av sexuella övergrepp.
För sexuella övergrepp medför också
ett slags stigma i vårt samhälle.
Jag beundrar verkligen
alla de koreanska kvinnor
som har trätt fram
och börjat prata om
sina plågsamma upplevelser
som tröstekvinnor.
Vi kan bara föreställa oss
hur svårt det är,
att berätta offentligt
om sina upplevelser,
att våldtas om och om igen
av japanska soldater
och aldrig bli omhändertagen,
inte ens om man blev sjuk.
Det finns också många kvinnor
som övergavs och mördades
i slutet av kriget.
De överlevande tröstekvinnorna
kämpar fortfarande för sina rättigheter
och upprättelse av sin heder.
Ett fåtal överlevande deltar
i en demonstration framför
japanska ambassaden varje vecka,
där man kräver att den japanska regeringen
ska ta juridiskt ansvar
för sina gärningar.
Som slutuppgift på kursen
ville vi skapa en kampanjvideo online
som skulle göra intryck på tittarna.
Jag och mina kollegor
Arunima, Caroline och Rebekka
ville väcka uppmärksamhet
kring människohandel med barn.
Det var vårt försök att söta havet lite.
[Video]
(Pipljud)
(Fräsande)
(Skrapljud)
[Internationella arbetsorganisationen
bedömer att 17,2 miljoner barn
i världen befinner sig
i påtvingat hushållsslaveri.]
[Dessa barn kan vara så unga som fem år.]
[Det händer över hela världen.]
[Du kan vara en del av lösningen!]
Hushållsslaveri
är en modern form av slaveri.
Miljontals barn över hela världen
säljs till hushållsslaveri
med falska löften om utbildning
och ett bättre liv.
Många av barnen arbetar
upp till 18 timmar om dagen.
Ofta får de ingen lön.
Världen vänder ryggen
åt de utnyttjade barnen
om inte någon har modet
att ifrågasätta sedvänjan och moralen.
Och även då kommer förändringar
i kultur och lagar för att stoppa handeln
att gå långsamt.
Ta bara frågan om tröstekvinnor,
många av dem var bara 12
när de tvingades in i sexuellt slaveri.
De kunde inte prata om sina upplevelser
i det starkt patriarkala samhället.
Men med ökande demokrati i Sydkorea
och den feministiska rörelsen,
började de tala offentligt
för första gången på 90-talet.
Då öppnades dörren till att låta
den tabubelagda frågan om tröstekvinnor
diskuteras i Sydkorea, Japan,
och resten av världen.
Mitt arbete började med nyfikenhet.
Jag hade flera frågor:
Varför kämpar gamla kvinnor fortfarande
för sina rättigheter
och återupprättande av sin heder?
När och varför spelade USA en roll
i överenskommelsen?
Vem har verklig makt i världen?
Jag hoppas också kunna hälla
en sked socker i det salta havet.
Jag skulle vilja hitta ett lämpligt sätt
att hedra de kvinnor,
inte bara de överlevande
utan också de många
som övergavs och mördades
på slagfälten utanför sitt eget land.
Genom att göra det tror jag
att vi kan få ett bättre samtal
om det utbredda sexuella
och könsbaserade våldet i våra länder.
Så låt oss bli nyfikna
på utnyttjande i dagens värld.
Låt oss ifrågasätta
varför världen är som den är just nu.
Varför är vissa länder rika
och mäktiga och andra inte.
Varför diskrimineras vissa befolkningar?
Varför gör vissa människor
vissa jobb i våra samhällen?
Varför är det inga kvinnor i mötesrummen?
Varför blir din vän mobbad i klassrummet?
Sträck sedan ut din hand
till människor som behöver din hjälp.
Din hjälp kan vara liten
som en sked med socker.
Men om många av oss gör det tillsammans,
tror jag vi kan förändra världen.
Och då ser ni att fred börjar med er.
Tack så mycket.
(Applåder)
在我研究生课程的最后一课上
我们制作了一个关于人口贩卖的
在线活动视频
当时,我老师说,
“通过这次活动,你们并不能改变世界,
但是你们会让这个世界变得更美好。”
你可能认为,想要获得和平,总统、总理、
国家领导人必须先握手言和,
或者联合国和非政府组织的工作人员
得先在最不发达地区
为贫穷人民辛苦工作。
在开始这个项目之前,我也是这么认为的
但今天你会明白,实际上,和平始于你的行动
为了进行关于“慰安妇“的研究,
我去了韩国。
“慰安妇”是日本帝国陆军在二战之前和二战期间
创造的一种委婉说法
这些女人被强迫成为日军的性奴
她们中的大多数来自这儿,韩国
但在中国大陆、台湾、印尼和菲律宾也还有幸存者
当我告诉在日本的朋友和家人
我要研究“慰安妇”这个课题时,
他们都说:“你要研究的这个问题很难。”
我问我妈妈为什么,她回答说:
“我知道日本军队在过去做了很多坏事,
但那是一段很难以启齿的过去,
我们都不想去揭开它。”
你们中的大多数人去年可能听说过,
日本政府和韩国在慰安妇问题上
达成了一项协议。
根据协议,日本政府
将向一个韩国基金会支付10亿日元,
韩国政府将用这笔钱为幸存的慰安妇
提供医疗和其他服务。
此外,日本政府要求移除
日本大使馆前纪念慰安妇的慰安妇雕像,
并说,这项协议是使下一代人
不用再继续道歉。
但相反,为了避免重蹈历史覆辙,我认为
这些雕塑不应该被移除,
而且关于慰安妇的问题也应该继续讨论,
并告诉下一代。
性暴力和性别暴力并不仅仅发生在过去,
它也在我们日常生活中愈演愈烈。
女性更易遭受侵害
因为暴力攻击往往是性别化的,
比如强奸和家庭暴力
根据世界卫生组织调查,
世界上,每三位女性中就有一位
人生中遭受了身体或是性虐待。
在韩国,性侵犯的数目还在增加。
但,有专家说这个数目只是冰山一角
大多数女性不愿意站出来,
因为她们害怕会再次受到攻击。
这个情况,在日本也一样。
很多受害者不想公开,
因为她们感觉很羞耻,感觉受到了侮辱。
在男权社会中,
受性侵犯的事更难说出口,
因为在我们社会中,受到性侵犯成了一种耻辱。
我很敬佩所有敢于站出来
开始说出“慰安妇”的痛苦经历
的韩国女性。
我们能想象在公众面前说出这些经历
这有多困难
她们被日本士兵强奸了一次又一次
生病也没有人照顾。
还有很多女人在战争结束后
被抛弃或是杀害了。
这些幸存的慰安妇
仍在为自己的权利和尊严抗争。
一些幸存者参加了
日本大使馆前的周末示威,
要求日本政府为其罪责
承担法律责任。
为完成课程的最后作业,
我们想要制作一个在线活动视频
来增加给观众的印象。
在与同事Arunima, Caroline和Rebekka一起,
我们想提高大家对贩卖儿童的认识
这是我们为世界和平做的一点努力。
【视频】
【哔哔声】
【嘶嘶声】
【刮擦声】
【据国际劳工组织调查,
全世界估计有1720万的儿童
被迫充当家庭劳工。】
【这些孩子最小的只有五岁】
【这在全世界都有发生】
【你可以改变这一切】
儿童家庭劳工
是现代奴隶制的一种形式。
全世界有数百万的儿童
由于教育和生活得更好的虚假承诺
而被贩卖做奴役。
这些孩子中的大多数每天工作18个小时。
而经常,他们并没有酬劳。
除非有人有勇气去质疑这种做法及其道德,
否则那些被剥削的孩子
就很可能被这个世界抛弃。
不过即使有人去质疑,
文化变化和法律修改到足以阻止贩卖儿童
也可能会来的比较慢。
以慰安妇问题为例,
被强迫做性奴时,
她们中许多只有12岁。
她们不敢在父权社会
说出自己的遭遇。
但是随着韩国的民主化和女权运动兴起
90年代的时候,她们第一次在公众面前说出这些
那时,她们打开了一扇门,让慰安妇这一禁忌问题
在韩国,日本和世界其他地方
开始被讨论。
我开始研究是因为好奇心。
因为我有几个问题:
为什么老年妇女仍在争取
她们的权利和恢复她们的尊严?
美国如何以及为什么参与达成这项协议?
究竟谁在这个世界真正有权力?
我只是希望这个世界变得美好一点。
我想寻求一种适当的方式来尊重这些女性的生命
不仅仅是幸存的老人,还包括
那些被遗弃和杀害在国外战场上
的年轻女孩。
通过这些,我相信我们可以好好地谈论一下
我们各国普遍存在的性暴力和性别暴力。
因此,让我们对当今世界的剥削制度好奇一下。
让我们质问一下,为什么世界是现在的方式。
为什么一些国家富有而强大,而另一些国家却没有?
为什么某些人群会受到歧视?
为什么总是那些人在你的社区中做那些工作?
为什么在董事会议室里没有女性?
为什么你的朋友在教室里被欺负?
伸出你的手,给需要你帮助的人。
你的帮助可能很小,
但是如果我们一起努力,我相信我们能改变世界。
那时,你就会明白和平实际上从你开始。
谢谢!
(鼓掌)