Introduktör: Hur som helt, jag tror att jag dödat nog med tid... så, damer och herrar, en person som inte behöver någon introduktion i detta sällskapet, Cory Doctorow! [Applåder] Doctorow: Tackar. Så, när jag talar på platser där modersmålet inte är engelska, då finns det en friskrivning och en ursäkt eftersom jag är en av naturens snabbaste talare. När är jag var på Förenta Nationerna vid World Intellectual Property Organization, var jag känd som simultanöversättningskårens gissel; Jag ställde mig upp och talade, och vände mig om, och det var fönster efter fönster med översättare, och de allihopa gjorde detta [Doctorow visar "facepalm"]. [Publiken skrattar] Så på förhand, ger jag er tillstånd att när jag börjar prata snabbt att göra detta [Doctorow visar SOS-rörelse] och jag kommer att sakta ner. Så, kvällens tal -- wah, wah, waaah [Doctorow gör "misslyckandeljud", uppenbarligen som respons till att publiken gör SOS-rörelse; publiken skrattar] -- kvällens tal är inte ett upphovsrättstal. Jag gör tal om upphovsrätt hela tiden; frågor om kultur och kreativitet är intressanta nog, men för att vara ärlig så är jag rätt trött på dem. Om du vill höra frilansförfattare som mig babbla på om vad som händer med sättet vi tjänar vårt levebröd på, visst, gå och leta upp ett av de många tal som jag har gett om ämnet på Youtube. Men, ikväll vill jag tala om något viktigare -- jag vill tala om generella datorer. Eftersom generella datorer faktiskt är häpnandsväckande -- så häpnandsväckande att vårt samhälle fortfarande kämpar med att komma till rätta med dem: att förstå vad de är till för, att förstå hur man anpassar sig till dem, och hur man klarar av att hantera dem. Vilket, olyckligtvis, tar mig tillbaka till upphovsrätt. Eftersom den generella formen av upphovsrättskrigen och läxorna de kan lära oss om de kommande kamperna över de generella datorernas öde är viktig. I början så hade vi paketerad programvara, och den åtföljande industrin, och vi hade sneakernet. Så, vi hade floppydisketter i blixtlåsväskor, eller i kartonglådor, hängda på hängare i små affärer, och såldes som godis och tidningar. Och de var i högsta grad kopierbara, så de kopierades snabbt, och vitt och brett, och detta var till stor förtret för de som gjorde och sålde programvaran. Så kommer vi till DRM 0.96. De började införa fysiska defekter i disketterna eller började insistera på andra fysiska indicier som programvaran kunde kontrollera -- donglar, gömda sektorer, fråga-svars-protokoll som krävde att du hade fysisk tillgång till stora, otympliga manualer som var svåra att kopiera, och förstås så misslyckades detta, av två anledningar. Först, eftersom de var kommersiellt impopulära, såklart, eftersom de sänkte användbarheten för programvaran för legitima köpare, medan de som tog programvaran utan att betala inte påverkades. De legitima köparna avskydde icke-funktionaliteten av deras backups, de hatade förlusten av sällsynta portar till autensieringsdonglarna, och de avskydde besväret med att behöva ta med sig stora manualer när de ville köra sina program. Och för det andra, så stoppade inte detta pirater som fann det enkelt att patcha programvaran och kringgå autensieringen. Vanligtvis så skedde det genom att en expert som hade tillgång till teknik och expertis som var lika sofistikerad som den programutvecklaren själv hade analyserade programmet och släppte knäckta versioner som snabbt blev utbrett spritt. Medan denna sorts expertis and teknik verkar vara väldigt specialiserad, så var det inte det; att räkna ut vad motsträviga program gjorde, och att ta sig runt defekterna i kassa floppydisketter var både viktiga grundläggande skickligheter för datorprogrammerare, och var ännu mer så i eran av bräckliga floppydisketter och i de tuffa tidiga dagarna av programvaruutveckling. Antikopieringsstrategier blev bara mer utbredda så snart vi hade BBS:er, onlinetjänster, USENET-nyhetsgrupper, och mailinglistor, så kunde expertisen hos folk som räknade ut hur man besegrade autensieringssystemen packas ner i program som små knäckningsfiler, eller, i och med att nätverkskapaciteten ökade, så kunde de knäckta diskettavbildningarna eller de körbara filerna spridas på egen hand. Vilket gav oss DRM 1.0. Omkring 1996 så stod det klart för alla i maktens salar att något viktigt var på väg att hända. Vi var på väg att få en informationsekonomi, vad nu än det var. De antod att det innebar en ekonomi där vi köpte och sålde information. Nu så gör informationsteknik saker effektiva, så föreställ er marknaderna som en informationsekonomi skulle ha. Du kan köpa en bok för en dag, du kan sälja rätten att se filmen för en euro, och sedan kan du hyra ut pausknappen för en penny per sekund. Du kan sälja filmer för ett pris i ett land, och ett annat pris i ett annat, och så vidare; de dagarnas fantasier var lite som en tråkig science-fiktionanpassning av Siffrornas Gamla Testament, en slags långdragen uppradning av varenda sak folk kan göra med information och sätten som vi kan ta betalt av dem för det. Men inget av det skulle vara möjligt om vi inte kunde kontrollera hur folk använder sina datorer och filerna vi överför till dem. När allt kommer omkring så var det gott och väl att tala om att sälja någon 24 timmars rättighet till en video, eller rätten att flytta musik till en iPod, men inte rätten att flytta musiken från en iPod till en annan enhet, men i hela världen kunde du göra det när du väl har gett dem filen? För att göra det, för att få detta att fungera, så måste du räkna ut hur man hindrar datorer från att köra vissa program och att inspektera vissa filer och processer. Till exempel, du kan kryptera filen och sedan kräva att användaren kör ett program som enbart låser upp filen under vissa omständigheter. Men som man säger på internet, "nu har du två problem". No måste du, också, hindra användaren från att spara filen när den är dekrypterad, och du måste hindra användaren från att räkna ut var upplåsningsprogrammet förvarar sina nycklar, eftersom om användaren hittar nycklarna så dekrypterar hon bara filen och gör sig av med den där dumma uppspelningsappen. Och nu har du tre problem [publiken skrattar], eftersom du nu måste hindra användarna som räknat ut hur man får ut filen i klartext från att dela med sig den med andra användare, och nu har du fyra (!) problem, eftersom du nu måste hindra användarna som räknar ut hur man extraherar hemligheter från att berätta för andra användare hur man gör det de också, och nu har du fem problem (!), eftersom du nu måste hindra användarna som räknar ut hur man extraherar hemligheter från upplåsningsprogram från att berätta för andra användare vad de hemligheterna var! Det är en massa problem. Men 1996 så hade vi en lösning. Vi hade WIPO Copyright Treaty, godkänd av United Nations World Intellectual Property Organization, som skapade lagar som gjorde det olagligt att extrahera hemligheter från upplåsningsprogram, och skapade lagar som gjorde det olagligt att extrahera media-klartexter från upplåsningsprogram medan de körde, och skapade lagar som gjorde det olagligt att berätta för andra hur man extraherar hemligheter från upplåsningsprogram, och skapade lagar som gjorde det olagligt att vara värd för upphovsrättsskyddade verk och hemligheter och allt med en bekväm och snabb process som låter dig ta bort saker från internet utan att behöva hålla på med advokater, domare och den där skiten. Och med det, så slutade illegal kopiering för alltid [publiken skrattar väldigt mycket, applåderar], informationsekonomin blommade upp som en vacker blomma som bringade välstånd till hela vida världen; som de säger på hangarfartyg, "uppdrag slutfört". [publiken skrattar] Men, såklart, det är inte hur historien slutar eftersom så gott som alla som förstår datorer och nätverk förstod att medan dessa lagar skulle skapa fler problem än de möjligtvis kunde lösa, så, trots allt, var detta lagar som gjorde det olagligt att titta på insidan av din dator medan den körde vissa program, de gjorde det olagligt att berätta för folk vad de fann när du tittade på insidan av din dator, de gjorde det enkelt att censurera material om vad som helst på internet utan att behöva bevisa att något fel hade hänt; kortfattat, de skapade orealistiska krav på verkligheten och verkligheten tillmötesgick inte dem. Trots allt, kopiering blev bara enklare efter att lagarna godkändes -- kopiering kommer bara att bli enklare! Här, 2011, så är detta så svårt som kopiering kommer att bli! Dina barnbarn kommer att vända sig till dig vid julbordet och säga "berätta igen, farfar, berätta igen, farmor, om när det var så svårt att kopiera saker 2011, när du inte kunde få en enhet stor som en fingernagel som kunde rymma varenda låt som någonsin spelats in, varenda film någonsin gjord, varenda ord någonsin talat, varenda bild någonsin tagen, allt, och överföra det på en sådan kort tidsperiod att du inte märke att det hade hänt, berätta för oss igen när det var så galet svårt att kopiera saker då år 2001". Och så, verkligheten hävdade sig själv, och alla hade ett gott skratt över hur roliga våra missuppfattningar var när vi inledde 2000-taletm och så kom en nåddes en varande fred med frihet och välstånd för alla. [publiken skrattar]