Introduktör:
Hur som helt, jag tror att jag dödat nog med tid... så, damer och herrar, en person som
inte behöver någon introduktion i detta sällskapet, Cory Doctorow!
[Applåder]
Doctorow:
Tackar.
Så, när jag talar på platser där modersmålet inte är engelska,
då finns det en friskrivning och en ursäkt eftersom jag är en av naturens snabbaste talare. När är jag var
på Förenta Nationerna vid World Intellectual Property Organization, var jag känd som
simultanöversättningskårens gissel; Jag ställde mig upp och talade, och vände mig om,
och det var fönster efter fönster med översättare, och de allihopa
gjorde detta [Doctorow visar "facepalm"]. [Publiken skrattar] Så på förhand, ger jag er tillstånd att
när jag börjar prata snabbt att göra detta [Doctorow visar SOS-rörelse] och jag kommer att sakta ner.
Så, kvällens tal -- wah, wah, waaah [Doctorow gör "misslyckandeljud", uppenbarligen
som respons till att publiken gör SOS-rörelse; publiken skrattar] -- kvällens tal är inte
ett upphovsrättstal. Jag gör tal om upphovsrätt hela tiden; frågor om kultur och kreativitet
är intressanta nog, men för att vara ärlig så är jag rätt trött på dem. Om du vill höra
frilansförfattare som mig babbla på om vad som händer med sättet vi tjänar vårt levebröd på,
visst, gå och leta upp ett av de många tal som jag har gett om ämnet på Youtube. Men,
ikväll vill jag tala om något viktigare -- jag vill tala om generella
datorer.
Eftersom generella datorer faktiskt är häpnandsväckande -- så häpnandsväckande att vårt
samhälle fortfarande kämpar med att komma till rätta med dem: att förstå vad de är till för,
att förstå hur man anpassar sig till dem, och hur man klarar av att hantera dem. Vilket, olyckligtvis,
tar mig tillbaka till upphovsrätt.
Eftersom den generella formen av upphovsrättskrigen och läxorna de kan lära
oss om de kommande kamperna över de generella datorernas öde är viktig.
I början så hade vi paketerad programvara, och den åtföljande industrin, och vi hade sneakernet.
Så, vi hade floppydisketter i blixtlåsväskor, eller i kartonglådor, hängda på hängare i små affärer,
och såldes som godis och tidningar. Och de var i högsta grad kopierbara,
så de kopierades snabbt, och vitt och brett, och detta var till stor förtret för de
som gjorde och sålde programvaran.
Så kommer vi till DRM 0.96. De började införa fysiska defekter i disketterna eller
började insistera på andra fysiska indicier som programvaran kunde kontrollera -- donglar,
gömda sektorer, fråga-svars-protokoll som krävde att du hade fysisk tillgång till
stora, otympliga manualer som var svåra att kopiera, och förstås så misslyckades detta, av två
anledningar. Först, eftersom de var kommersiellt impopulära, såklart, eftersom de sänkte användbarheten
för programvaran för legitima köpare, medan de som tog programvaran
utan att betala inte påverkades. De legitima köparna avskydde icke-funktionaliteten
av deras backups, de hatade förlusten av sällsynta portar till autensieringsdonglarna, och de
avskydde besväret med att behöva ta med sig stora manualer när de ville köra sina
program. Och för det andra, så stoppade inte detta pirater som fann det enkelt att patcha programvaran
och kringgå autensieringen. Vanligtvis så skedde det genom att en expert som hade tillgång till
teknik och expertis som var lika sofistikerad som den programutvecklaren själv hade
analyserade programmet och släppte knäckta versioner som snabbt blev utbrett
spritt. Medan denna sorts expertis and teknik verkar vara väldigt specialiserad, så
var det inte det; att räkna ut vad motsträviga program gjorde, och att ta sig runt
defekterna i kassa floppydisketter var både viktiga grundläggande skickligheter för datorprogrammerare, och
var ännu mer så i eran av bräckliga floppydisketter och i de tuffa tidiga dagarna av
programvaruutveckling. Antikopieringsstrategier blev bara mer utbredda
så snart vi hade BBS:er, onlinetjänster, USENET-nyhetsgrupper, och mailinglistor, så kunde expertisen
hos folk som räknade ut hur man besegrade autensieringssystemen packas ner i
program som små knäckningsfiler, eller, i och med att nätverkskapaciteten ökade, så kunde de knäckta
diskettavbildningarna eller de körbara filerna spridas på egen hand.
Vilket gav oss DRM 1.0. Omkring 1996 så stod det klart för alla i maktens salar
att något viktigt var på väg att hända. Vi var på väg att få en informationsekonomi,
vad nu än det var. De antod att det innebar en ekonomi där vi köpte
och sålde information. Nu så gör informationsteknik saker effektiva, så föreställ er marknaderna
som en informationsekonomi skulle ha. Du kan köpa en bok för en dag, du kan sälja
rätten att se filmen för en euro, och sedan kan du hyra ut pausknappen
för en penny per sekund. Du kan sälja filmer för ett pris i ett land, och ett annat
pris i ett annat, och så vidare; de dagarnas fantasier var lite som
en tråkig science-fiktionanpassning av Siffrornas Gamla Testament, en slags långdragen
uppradning av varenda sak folk kan göra med information och sätten som vi
kan ta betalt av dem för det.
Men inget av det skulle vara möjligt om vi inte kunde kontrollera hur folk använder sina
datorer och filerna vi överför till dem. När allt kommer omkring så var det gott och väl att tala om
att sälja någon 24 timmars rättighet till en video, eller rätten att flytta musik till en iPod, men
inte rätten att flytta musiken från en iPod till en annan enhet, men i hela världen kunde
du göra det när du väl har gett dem filen? För att göra det, för att få detta att fungera, så måste du
räkna ut hur man hindrar datorer från att köra vissa program och att inspektera
vissa filer och processer. Till exempel, du kan kryptera filen och sedan kräva
att användaren kör ett program som enbart låser upp filen under vissa omständigheter.
Men som man säger på internet, "nu har du två problem". No måste du, också,
hindra användaren från att spara filen när den är dekrypterad, och du måste hindra
användaren från att räkna ut var upplåsningsprogrammet förvarar sina nycklar, eftersom om användaren
hittar nycklarna så dekrypterar hon bara filen och gör sig av med den där dumma uppspelningsappen.
Och nu har du tre problem [publiken skrattar], eftersom du nu måste
hindra användarna som räknat ut hur man får ut filen i klartext från att dela med sig den med
andra användare, och nu har du fyra (!) problem, eftersom du nu måste hindra användarna som
räknar ut hur man extraherar hemligheter från att berätta för andra användare hur man gör
det de också, och nu har du fem problem (!), eftersom du nu måste hindra användarna som räknar ut
hur man extraherar hemligheter från upplåsningsprogram från att berätta för andra användare vad de
hemligheterna var!
Det är en massa problem. Men 1996 så hade vi en lösning. Vi hade WIPO Copyright
Treaty, godkänd av United Nations World Intellectual Property Organization, som
skapade lagar som gjorde det olagligt att extrahera hemligheter från upplåsningsprogram, och skapade
lagar som gjorde det olagligt att extrahera media-klartexter från upplåsningsprogram medan
de körde, och skapade lagar som gjorde det olagligt att berätta för andra hur man extraherar
hemligheter från upplåsningsprogram, och skapade lagar som gjorde det olagligt att vara värd för upphovsrättsskyddade
verk och hemligheter och allt med en bekväm och snabb process som låter dig ta bort saker från
internet utan att behöva hålla på med advokater, domare och den där skiten. Och
med det, så slutade illegal kopiering för alltid [publiken skrattar väldigt mycket, applåderar], informationsekonomin
blommade upp som en vacker blomma som bringade välstånd till hela vida
världen; som de säger på hangarfartyg, "uppdrag slutfört". [publiken skrattar]
Men, såklart, det är inte hur historien slutar eftersom så gott som alla som
förstår datorer och nätverk förstod att medan dessa lagar skulle skapa fler problem
än de möjligtvis kunde lösa, så, trots allt, var detta lagar som gjorde det olagligt att titta på
insidan av din dator medan den körde vissa program, de gjorde det olagligt att berätta för folk
vad de fann när du tittade på insidan av din dator, de gjorde det enkelt att censurera material
om vad som helst på internet utan att behöva bevisa att något fel hade hänt; kortfattat, de
skapade orealistiska krav på verkligheten och verkligheten tillmötesgick inte dem. Trots allt, kopiering blev
bara enklare efter att lagarna godkändes -- kopiering kommer bara att bli enklare!
Här, 2011, så är detta så svårt som kopiering kommer att bli! Dina barnbarn kommer att vända sig till dig vid
julbordet och säga "berätta igen, farfar, berätta igen, farmor, om när
det var så svårt att kopiera saker 2011, när du inte kunde få en enhet stor som en fingernagel
som kunde rymma varenda låt som någonsin spelats in, varenda film någonsin gjord, varenda ord någonsin talat,
varenda bild någonsin tagen, allt, och överföra det på en sådan kort tidsperiod
att du inte märke att det hade hänt, berätta för oss igen när det var så galet svårt att kopiera
saker då år 2001". Och så, verkligheten hävdade sig själv, och alla hade ett gott skratt över
hur roliga våra missuppfattningar var när vi inledde 2000-taletm och så kom en nåddes
en varande fred med frihet och välstånd för alla. [publiken skrattar]