Löpning: det är i grund och botten bara höger, vänster, höger, vänster. Eller hur?
Jag menar, vi har hållit på med det här i två miljoner år nu
så det är ganska arrogant att anta
att jag har någonting att säga
som inte har sagts eller utförts bättre för länge sedan.
Men den häftiga grejen som jag har upptäckt med löpning
är att någonting bisarrt inträffar
med den här aktiviteten ständigt och jämt.
Ett typexempel: För några månader sedan, om ni såg på New York City Marathon
så kan jag garantera att ni såg någonting
som ingen har sett förut.
En etiopisk kvinna som heter Derartu Tulu
kommer till startlinjen.
Hon är 37 år.
Hon har inte vunnit något slags maraton de senaste åtta åren
och för några månader sedan
dog hon nästan under en förlossning.
Derartu Tulu var redo att kasta in handduken och att dra sig tillbaka från sporten
men hon bestämde sig för en sista satsning
för att lyckas få en sista utdelning
i det ansedda evenemanget
New York City Marathon.
Dessvärre, och det här var dåliga nyheter för Derartu Tulu, hade några andra personer samma idé
bland annat den olympiska guldmedaljören
och Paula Radcliffe, som är en fruktansvärd motståndare
tveklöst den snabbaste kvinnliga maratonlöparen genom tiderna.
Med en tid endast tio minuter efter det manliga världsrekordet
är Paula Radcliffe i praktiken oslagbar.
Det var hennes motstånd.
Startskottet går och jag menar, hon är inte ens en underdog.
Hon är under underdogsen.
Men under-underdogen hänger med
och efter 35 kilometer av ett 42-kilometerslopp
är Derartu Tulu
med i ledarklungan.
Det är nu någonting verkligen bisarrt händer.
Paula Radcliffe, hon som är säker på att rycka åt sig den stora vinsten
ur Derartu Tulus under-underdoghänder
tar sig plötsligt åt benet och börjar tappa.
Vi vet alla vad man ska göra i en sådan situation, eller hur?
Du sätter en armbåge i ansiktet på henne
och sätter av i högsta fart mot målsnöret.
Derartu Tulu förstör föreställningen.
Istället för att ge sig iväg
saktar hon in, tar tag i Paula Radcliffe
och säger: "Kom igen. Häng med oss. Du fixar det."
Dessvärre gör Paula Radcliffe det.
Hon hinner ifatt ledarklungan
och gör en framstöt mot målsnöret.
Men sedan faller hon tillbaka igen.
Och den andra gången Derartu Tulu tar tag i henne och försöker att dra med henne
Och Paula Radcliffe säger vid denna punkt
"Jag är helt slut. Spring."
Det är en fantastisk berättelse och vi vet alla hur den slutar.
Hon förlorar prispengarna
men hon åker hem med någonting större och viktigare.
Förutom att Derartu Tulu förstör föreställningen igen.
I stället för att förlora, drar hon förbi ledarklungan och vinner
New York City Marathon
och åker hem med en stor prispott.
Det är en hjärtvärmande historia
men om du gräver lite djupare
börjar du liksom undra över exakt vad det var som hände där.
När du har två extremvärden i en organism
är det inte någon tillfällighet.
När du har någon som har större vinnarskalle och mer medkänsla
än någon annan i loppet, så är det återigen inte någon tillfällighet.
Visa mig en varelse med simhud mellan tårna och gälar
så har vatten någonting med det att göra.
Någon med den sortens inre drivkraft, så finns det något slags sammanhang där.
Och svaret på frågan, tror jag
kan hittas i Mexicos Kopparkanjon
där det finns en stam, en tillbakadragen stam
som kallas för Tarahumaraindianerna.
Tarahumarerna är anmärkningsvärda på grund av tre saker.
För det första
har deras livsförhållanden huvudsakligen alltid varit desamma
de senaste 400 åren.
När conquistadorerna kom till Nordamerika hade man två möjligheter:
antingen tar man till vapen, eller så så kunde man ge sig iväg.
Mayaindianerna och Aztekerna tog till vapen
vilket är anledningen till varför det finns väldigt få Mayaindianer och Azteker.
Tarahumarerna hade en annan strategi.
De gav sig iväg och gömde sig
i det labyrintiska nätverk
spindelnätsliknande kanjonsystem
som kallas för Kopparkanjonen
och de har de stannat kvar sedan 1600-talet
levandes på i princip samma sätt som de alltid har levat.
För det andra, det anmärkningsvärda med Tarahumarerna
är att, långt upp i ålder, 70 och 80 år gamla
springer inte dom här grabbarna några maraton
Dom springer ultra-maraton.
Sträckorna är inte 42 kilometer,
utan 150, 250 kilometer åt gången
uppenbarligen utan skador eller problem.
Den sista saker som är anmärkningsvärd med Tarahumarerna
är att alla saker som vi kommer att prata om idag
alla lösningar som vi försöker att komma på
med hjälp av all vår teknologi och hjärnkapacitet
saker som hjärtsjukdomar och kolesterol och cancer
och kriminalitet och krig och våld och kliniska depressioner
allt detta har inte Tarahumarerna en aning om vad du pratar om.
Dom är befriade
från alla dessa moderna åkommor.
Så vad är då kopplingen?
Återigen, vi pratar om extremvärden.
Det måste finnas något slags orsak och verkan där.
Nå, det finns forskningsgrupper
vid Harvard och Utahs universitet
som slår sina kloka huvuden ihop för att försöka komma på
vad Tarahumarerna alltid har vetat.
Dom försöker att lösa liknande mysterier.
Och återigen, ett mysterium inuti ett annat mysterium
möjligtvis förklaringen av Derartu Tulu och Tarahumarerna
kan finnas i tre andra mysterier, som är dessa:
Det är tre saker och om du känner till svaret på dem, kom upp hit och ta mikrofonen
eftersom ingen annan känner till svaren.
För om du gör det, då är du smartare än vem som helst på planeten jorden.
Det första mysteriet är följande:
För två miljoner år sedan växte den mänskliga hjärnan explosionsartat i storlek.
Australopithecus hade en fjuttig liten ärthjärna.
Plötsligt dyker människan upp, Homo erectus
med en stor melonhjärna.
För att ha en hjärna med den storleken
behöver man ha tillgång till koncentrerad kaloririk energi.
Med andra ord, de tidiga människorna äter döda djur.
Det är ingen diskussion, det är fakta.
Det enda problemet är
att de första bladvapnena framträder för ungefär 200 000 år sedan.
Så på något sätt, för nästan två miljoner år
dödar vi djur utan några vapen.
Vi använder inte vår styrka
eftersom vi är dom värsta veklingarna i djungeln.
Alla andra djur är starkare än vi är.
Dom har huggtänder, dom har klor, dom är smidiga och snabba.
Vi tycker att Usain Bolt är snabb. Usain Bolt får spö av en ekorre.
Vi är inte snabba.
Det skulle kunna vara en olympisk gren: släpp lös en ekorre.
Vem som än får tag på ekorren, vinner guldmedaljen.
Så, inga vapen, ingen snabbhet, ingen styrka, inga huggtänder, inga klor.
Hur dödade vi alla dessa djur? Det är det första mysteriet.
Det andra mysteriet:
Kvinnor har deltagit i de olympiska spelen ett bra tag nu
men det som är anmärkningsvärt med kvinnliga sprinters
är att dom suger, dom är värdelösa.
Det finns inte en enda snabb kvinna på jorden
och det har aldrig funnits någon.
Den snabbaste kvinnan någonsin på en engelsk mil klarade den på 4.15.
Jag kan ta vilken kille som helst på gymnasiet
som kan springa snabbare än 4.15.
Av någon anledning är ni tjejer helt enkelt väldigt långsamma.
(Skratt)
Men när ni börjar med maraton, som vi precis har pratat om
så har ni tjejer fått springa maraton i tjugo år nu.
Därför att innan 80-talet
hävdade den medicinska vetenskapen att om en kvinna försökte springa 42 kilometer
Är det någon här som vet vad som skulle hända om ni försökte att springa 42 kilometer?
Varför ni inte fick delta i maraton före 80-talet?
(Publik: Hennes livmoder skulle slitas sönder.) Hennes livmoder skulle slitas sönder.
Ja. Ni skulle få förstörda fortplantningsorgan.
Livmodern skulle falla ut, bokstavligt talat falla ut ur kroppen.
Nu är det så att jag har varit på många maratonlopp
och jag har ännu inte sett någon, någon...
(Skratt)
Så kvinnor har bara fått springa maraton i 20 år.
Under denna synnerligen korta inlärningskurva
har ni tjejer gått från förstörda fortplantningsorgan
till det faktum att ni bara är 10 minuter ifrån
det manliga världsrekordet.
Om vi går bortom 42 kilometer
till distanser som den medicinska vetenskapen också har sagt oss är livsfarliga för människan
minns Feidippides som dog när han hade sprungit 42 kilometer
när vi pratar om sträckor som 10-15 mil
så är allting plötsligt annorlunda.
Ta löpare som Ann Trason, Nikki Kimball eller Jenn Shelton
och sätt dem i ett 10-15-milslopp mot vem som helst i världen
och du kan lika gärna singla slant om vem som kommer att vinna.
Ni ska få ett exempel:
För några år sedan anmälde sig Emily Baer till ett lopp
som heter Hardrock (svenska: hård sten) 100
som avslöjar allt du behöver veta om loppet.
Du har 48 timmar på dig att avsluta loppet.
Nåväl, Emily Baer, av 500 löpare
kommer hon på åttonde plats, bland de tio första
trots att hon stannade på alla vätskekontroller
för att amma sitt barn under loppet
och trots detta slår hon 492 andra deltagare.
Det sista mysteriet: Varför är det så att kvinnor blir bättre
när sträckorna blir längre?
Det tredje mysteriet är följande:
På Utahs Universitet började de undersöka sluttider
för maratonlöpare.
Och det dom fann
var att om du börjar springa maraton när du är 19 år
kommer du att bli snabbare progressivt sett, år för år
tills du når höjden av din förmåga vid 27 år.
Och efter det, drabbas du av
ålderns stelhet
och du blir långsammare och långsammare
ända tills du så småningom är tillbaka till samma hastighet som när du var 19.
Så det är omkring sju år, åtta år för dig att nå höjden av din förmåga
och därefter försvinner förmågan gradvis
tillbaka till där du började.
Man skulle kunna tänka sig att det tar åtta år att komma tillbaka till samma snabbhet
kanske 10 år; nej, det är 45 år.
60-åriga män och kvinnor
springer lika snabbt som när dom var 19.
Nu utmanar jag er att komma på någon annan fysisk aktivitet
och snälla, säg inte golf; någonting som faktiskt är utmanande
där åldringar presterar
lika bra som när dom var tonåringar.
Så du har de här tre mysterierna.
Finns det en pusselbit
som kan sammanfoga alla dessa saker?
Man måste vara väldigt försiktig varje gång
någon ser tillbaka på förhistorien och försöker att komma med något slags generellt svar
eftersom, när det handlar om förhistorien
kan man påstå vad fan man vill och klara sig undan med det.
Men jag kommer att lägga fram det här för er:
Om man lägger en bit i mitten av pusslet
kommer plötsligt allt att forma en sammanhängande bild.
Om du undrar varför Tarahumarerna inte slåss
och inte dör av hjärtsjukdomar
varför en fattig Etiopisk kvinna som heter Derartu Tulu
kan vara den mest medkännande och ändå den med störst vinnarskalle
och varför vi på något sätt kunde
få tag på mat utan vapen
kanske det bara är för att vi människor
hur mycket vi än vill se oss som universums härskare
faktiskt utvecklades från ingenting annat än
ett pack jakthundar.
Vi kanske utvecklades
som ett jagande flockdjur.
Eftersom den enda fördelen vi har i vildmarken
återigen, det är inte våra huggtänder eller våra klor eller vår snabbhet
det enda vi är riktigt, riktigt bra på är att svettas.
Vi är riktigt bra på att vara svettiga och lukta.
Bättre än något annat djur på jorden kan vi svettas riktigt bra.
Men fördelen
med den lilla sociala obehaget
är faktumet att, när det handlar om löpning
i stark hetta och långa sträckor
är vi superba, vi är bäst i världen.
Ta en häst en varm sommardag
och efter åtta eller nio kilometer har den hästen ett val.
Antingen att andas eller att kylas ned
men inte båda, som vi kan.
Så om vi nu har utvecklats som jagande flockdjur?
Om den enda naturliga fördelen vi hade i världen
var att vi kunde arbeta tillsammans som en grupp
gå ut på den afrikanska savannen, välja en antilop
jaga den som ett pack och springa efter djuret tills det dog?
Det var allt vi kunde göra;
vi kunde springa riktigt långt under varma dagar.
Om det var sant, skulle ett par andra saker också behöva vara sanna.
Nyckeln till att vara en del av en grupp jägare är ordet "grupp".
Om du går ut själv och försöker att jaga en antilop
så garanterar jag att det kommer att sluta med två kadaver ute på savannen.
Du behöver få ihop en grupp.
Du behöver dom där 64-65-åringarna
som har hållit på med det här ett bra tag
så att de förstår vilken antilop man ska försöka få tag på.
Hjorden expanderar och den samlas igen.
Dom där expertspårarna måste vara en del av flocken.
Dom kan inte vara 15 kilometer efter.
Kvinnorna och tonåringarna måste också vara där
eftersom de två gånger i livet du verkligen har nytta av animaliskt protein
är när du ammar och när du är en växande tonåring.
Det finns ingen mening med att ha antilopen död där borta
och dom som vill äta det 80 kilometer bort.
Dom måste vara en del av gruppen.
Man behöver de 27-åriga männen på höjden av sin förmåga
redo att fälla bytet
och man behöver ha dom där tonåringarna där
som lär sig allting genom att delta.
Gruppen håller ihop.
En annan sak som tvunget måste gälla med den här gruppen: gruppen kan inte vara materialistisk
Det är inte möjligt att ta med sig allt ditt skräp när man försöker fånga antilopen.
Det är inte möjligt att vara en upprörd grupp. Man kan inte hysa agg för någon längre tid.
Typ, "Jag tänker inte jaga den där killens antilop.
Han gjorde mig förbannad. Låt honom jaga sin egen antilop."
Gruppen måste kunna svälja sitt ego
samarbeta och dra åt samma håll.
Vad det hela mynnar ut i, med andra ord
är en kultur som är väldigt lik
Tarahumarernas
en stam som har bestått oförändrade
sedan stenåldern.
Det är verkligen ett lockande argument
att kanske gör Tarahumarerna
exakt vad vi alla har gjort i två miljoner år.
Att det är vi som under vår moderna tidsålder på något sätt har avvikit från stigen.
Ni vet, vi ser på löpning som den här främmande grejen
det här straffet man är tvungen att genomlida eftersom man åt pizza kvällen innan.
Men det kanske inte alls är så.
Kanske vi är dom som har tagit den naturliga fördelen vi hade
och förstörde den.
Hur förstörde vi den? Alltså, hur går det till när vi förstör någonting?
Vi försöker att tjäna pengar på det.
Vi packar det och gör det bättre
och säljer det till folket.
Och det som hände var att vi började skapa
dom här tillgjorda fjädrade sakerna
som ska göra löpning bättre, som kallas för löparskor.
Det som gör mig förbannad på löparskor
är att jag har köpt en miljon och jag har alltid blivit skadad.
Och jag tror att, om någon här inne springer
och jag hade just en konversation med Carol;
vi samtalade i två minuter backstage och hon pratar om inflammation i senspegeln.
Prata med en löpare och jag garanterar att inom 30 sekunder
kommer konversationen att handla om skador.
Så om människan utvecklades som löpare, om det är vår naturliga fördel
varför är vi så dåliga på det? Varför skadas vi hela tiden?
Det fascinerande med löpning och löparskador
är att löparskador är en modern företeelse.
Om du läser folklore och mytologi
vilken myt som helst, vilket slags skröna som helst
så är löpning alltid sammankopplat
med frihet och vitalitet och ungdomlighet och evig styrka.
Det är bara under vår livstid
som löpning har blivit sammankopplat med rädsla och smärta.
Geronimo brukade säga
att "Mina enda vänner är mina ben. Jag litar bara på mina ben."
Det var därför ett Apache-triathlon
brukade vara att man sprang 8 mil genom öknen
slogs man mot man, stal ett gäng med hästar
och sköt på varandra hela vägen hem.
Geronimo sa aldrig "Ah, vet du att
min hälsena, jag tar det lite lugnt. Jag behöver vila den här veckan,"
eller "Jag behöver crossträna.
Jag körde inte mitt yogapass. Jag är inte redo."
Människor sprang och sprang hela tiden.
Vi är här idag. Vi har vår digitala teknologi.
All vår vetenskap kommer från det faktum
att våra förfäder kunde
göra någonting extraordinärt varje dag
vilket var att endast lita på sina nakna fötter och ben
för att springa långa sträckor.
Så hur kommer vi tillbaka till det igen?
Jag vill först och främst förespråka att
ni gör er av med allt emballage, alla produkter, all reklam.
Gör er av med alla era stinkande löparskor.
Sluta bry er om stadsmaraton
där du suger om dom tar dig mer än fyra timmar.
Om du klarar 3.59.59 så är du fantastisk
eftersom du kvalificerade dig för ett annat lopp.
Vi behöver komma tillbaka till känslan av lekfullhet och glädje
och, jag skulle vilja kalla det, nakenheten
som har gjort Tarahumara
till en av de hälsosammaste och fridfullaste kulturerna i vår tid.
Så vad är fördelen? Än sen?
Så du bränner Haagen-Dazsen från i går kväll?
Men det kanske finns andra fördelar också.
Utan att bli alltför extrem när det gäller det här
tänk er en värld
där varenda en kan gå utanför dörren
och delta i en slags fysiskt aktivitet
som får dom att bli mer avslappnade, mer rofyllda
friskare
springa av sig stressen
där du inte längre kommer tillbaka till ditt kontor som en rasande galning längre
där du inte åker hem överväldigad av stress igen.
Kanske det finns ett mellanläge mellan vad vi är i dag
och vad Tarahumarerna alltid har varit.
Jag säger inte att vi ska tillbaka till Kopparkanjonen
för att leva på majs, vilket är Tarahumarernas favoritdiet
men det kanske finns någonting däremellan.
Och om vi hittar det
så kanske det ligger ett stort fett nobelpris och väntar på oss.
För om någon kan hitta ett sätt
att återskapa den naturliga förmågan
som vi har njutit av allra mest under mänsklighetens existens
som vi har njutit av ända till 70-talet eller så
fördelarna, de sociala, fysiska
politiska och mentala
skulle kunna vara häpnadsväckande.
Så vad jag har sett i dag är att det finns en växande subkultur
av barfotalöpare, människor som gör sig av med sina skor.
Och vad dom gemensamt har kommit på är
att om du blir av med skorna, blir du av med stressen
du blir av med skadorna och krämporna.
Och det du upptäcker är någonting
Tarahumarerna har känt till för väldig länge
att det här kan vara riktigt roligt.
Jag har själv upplevt det personligen.
Jag var skadad hela livet men så, strax efter att jag fyllde 40, gjorde jag mig av med mina skor
och mina löparkrämpor har också försvunnit.
Så förhoppningsvis är det här någonting vi alla kan dra nytta av.
Och jag uppskattar att ni har lyssnat till berättelsen. Tack så mycket.
(Applåder)