WEBVTT

00:00:14.870 --> 00:00:20.138
(Sjunger) Jag ser månen. Månen ser mig.

00:00:20.788 --> 00:00:26.168
Månen ser någon som jag inte ser.

00:00:26.858 --> 00:00:32.873
Gud signe månen, och Gud signe mig,

00:00:33.523 --> 00:00:39.328
och Gud signe den någon som jag inte ser.

00:00:40.128 --> 00:00:45.780
Om jag kommer till himlen,
innan du gör det,

00:00:46.050 --> 00:00:51.951
ska jag göra ett hål
och dra dig igenom det.

00:00:52.701 --> 00:00:58.112
Och jag ska skriva ditt namn,
på varje stjärna,

00:00:58.812 --> 00:01:01.475
och därför ska världen

00:01:02.005 --> 00:01:05.887
ändå kännas nära.

00:01:05.887 --> 00:01:09.602
Astronauten kommer inte till jobbet idag.

00:01:09.602 --> 00:01:11.497
Han har sjukskrivit sig.

00:01:11.497 --> 00:01:16.507
Han har stängt av sin mobil, sin laptop,
sin sökare, sin väckarklocka.

00:01:16.507 --> 00:01:19.716
Det ligger en fet gul katt
och sover på hans soffa,

00:01:19.716 --> 00:01:21.449
regndroppar mot fönstret,

00:01:21.449 --> 00:01:25.314
och inte ens en antydan
till kaffe i köksluften.

00:01:25.314 --> 00:01:26.538
Alla är upptrissade.

00:01:26.538 --> 00:01:30.578
Ingenjörerna på 15:e våningen
har slutat arbeta med sin partikelmaskin.

00:01:30.578 --> 00:01:32.311
Antigravitationsrummet läcker,

00:01:32.311 --> 00:01:34.589
till och med den fräknige pojken 
med glasögon,

00:01:34.589 --> 00:01:36.835
vars enda jobb är
att ta ut soporna, är nervös,

00:01:36.835 --> 00:01:39.777
fumlar med påsen, tappar ett bananskal
och en pappersmugg.

00:01:39.777 --> 00:01:41.053
Ingen märker.

00:01:41.053 --> 00:01:44.299
De är alltför upptagna med att räkna ut
hur mycket tid som förlorats.

00:01:44.299 --> 00:01:46.446
Hur många galaxer tappar vi i sekunden.

00:01:46.446 --> 00:01:49.319
Hur lång tid innan vi kan
skjuta upp en ny raket, någonstans.

00:01:49.319 --> 00:01:51.753
En elektron flyger från sitt energimoln.

00:01:51.753 --> 00:01:53.544
Ett svart hål har brutit ut.

00:01:53.544 --> 00:01:56.006
En mor dukar färdigt middagsbordet.

00:01:56.006 --> 00:01:57.871
Ett Law & Order-maraton startar.

00:01:57.871 --> 00:02:00.037
Astronauten sover.

00:02:00.037 --> 00:02:01.959
Han har glömt att stänga av sin klocka,

00:02:01.959 --> 00:02:04.759
som tickar, likt en metallpuls
mot hans handled.

00:02:04.759 --> 00:02:06.510
Han hör det inte.

00:02:06.510 --> 00:02:09.673
Han drömmer om korallrev och plankton.

00:02:09.673 --> 00:02:12.675
Hans fingrar finner kuddvaret
som seglingsmaster.

00:02:12.675 --> 00:02:15.399
Han vänder sig på sidan,
öppnar sina ögon genast.

00:02:15.399 --> 00:02:20.668
Han tänker att dykare måste ha
det mest fantastiska jobbet på jorden.

00:02:20.668 --> 00:02:24.335
Så mycket vatten att glida genom!

00:02:26.381 --> 00:02:29.337
(Applåder)

00:02:30.687 --> 00:02:32.879
Tack.

00:02:32.879 --> 00:02:37.004
När jag var liten kunde jag
inte förstå konceptet

00:02:37.364 --> 00:02:39.771
att man bara kan leva ett liv.

00:02:39.771 --> 00:02:41.637
Jag menar inte metaforiskt.

00:02:41.637 --> 00:02:44.796
Jag menar att jag faktiskt trodde
att jag skulle få göra

00:02:44.796 --> 00:02:47.392
allt som fanns att göra

00:02:47.392 --> 00:02:49.787
och vara allt som fanns att vara.

00:02:49.787 --> 00:02:51.739
Det var bara en tidsfråga.

00:02:51.739 --> 00:02:54.709
Och det fanns inga begränsningar
baserade på ålder, eller kön,

00:02:54.709 --> 00:02:57.659
eller ras, eller ens rätt tidsålder.

00:02:57.659 --> 00:03:01.009
Jag var säker på att jag faktiskt
skulle få uppleva

00:03:01.009 --> 00:03:05.003
hur det kändes att vara ledare
för medborgarrättsrörelsen,

00:03:05.003 --> 00:03:08.441
eller en tioårig pojke på en gård
när torkan slog till,

00:03:08.441 --> 00:03:12.086
eller en kejsare av Tang-dynastin i Kina.

00:03:12.086 --> 00:03:14.149
Min mamma säger
att när folk frågade mig

00:03:14.149 --> 00:03:15.948
vad jag ville bli när jag blev stor,

00:03:15.948 --> 00:03:17.507
var mitt svar

00:03:17.507 --> 00:03:19.767
en prinsess-ballerina-astronaut.

00:03:19.767 --> 00:03:25.442
Och vad hon inte förstår är att jag
inte försökte uppfinna ett nytt superyrke.

00:03:25.442 --> 00:03:28.869
Jag listade saker som jag skulle få vara:

00:03:28.869 --> 00:03:31.803
Prinsessa, ballerina och astronaut.

00:03:31.803 --> 00:03:34.395
Och jag är ganska säker på
att listan inte slutade där.

00:03:34.395 --> 00:03:36.592
Jag blev oftast avbruten.

00:03:36.592 --> 00:03:41.876
Det var aldrig frågan om huruvida jag
skulle göra något, det var frågan om när.

00:03:41.876 --> 00:03:44.310
Och jag var säker på
att om jag skulle göra allt,

00:03:44.310 --> 00:03:46.298
så var jag nog tvungen att sätta fart,

00:03:46.298 --> 00:03:48.578
för det fanns så mycket att göra.

00:03:48.578 --> 00:03:51.008
Så mitt liv befann sig
i ständigt skyndande.

00:03:51.008 --> 00:03:53.299
Jag var alltid rädd för att hamna efter.

00:03:53.299 --> 00:03:56.940
Och eftersom jag växte upp
i New York, så tyckte jag

00:03:56.940 --> 00:03:59.608
att skyndsamhet var rätt normalt.

00:03:59.856 --> 00:04:03.926
Men när jag växte upp
gick det sakta upp för mig,

00:04:03.926 --> 00:04:08.021
att jag inte skulle få leva
något mer än ett liv.

00:04:08.021 --> 00:04:11.016
Jag visste bara hur det kändes
att vara en tonårstjej

00:04:11.016 --> 00:04:12.046
i New York City,

00:04:12.046 --> 00:04:14.934
inte en tonårskille på Nya Zeeland,

00:04:14.934 --> 00:04:17.821
inte en baldrottning i Kansas.

00:04:17.821 --> 00:04:20.683
Jag fick bara se det genom mina ögon
och det var ungefär här

00:04:20.683 --> 00:04:22.939
som jag blev besatt av berättelser,

00:04:22.939 --> 00:04:25.894
därför att det var genom berättelser
som jag kunde se

00:04:25.894 --> 00:04:30.021
genom någon annans ögon,
oavsett hur kortvarigt eller ofullkomligt.

00:04:30.021 --> 00:04:33.539
Och jag började törsta efter att få höra
om andra människor upplevelser

00:04:33.539 --> 00:04:36.682
för att jag var så avundsjuk på
att det fanns hela liv

00:04:36.682 --> 00:04:39.006
som jag aldrig skulle få leva,
och jag ville höra

00:04:39.006 --> 00:04:41.011
om allt som jag missade.

00:04:41.011 --> 00:04:43.328
Och genom transitiva egenskaper, insåg jag

00:04:43.328 --> 00:04:46.073
att vissa människor skulle aldrig
få uppleva hur det känns

00:04:46.073 --> 00:04:48.682
att vara en tonårstjej i New York City.

00:04:48.682 --> 00:04:50.698
Vilket betydde att de inte skulle få veta

00:04:50.698 --> 00:04:54.180
hur tunnelbaneresan
efter den första kyssen känns

00:04:54.180 --> 00:04:56.592
eller hur tyst det blir när det snöar,

00:04:56.592 --> 00:04:59.128
och jag ville att de skulle få veta,
jag ville berätta

00:04:59.128 --> 00:05:01.669
och det blev fokus för min besatthet.

00:05:01.669 --> 00:05:05.464
Jag sysselsatte mig med berättande,
att dela berättelser och samla dem.

00:05:05.464 --> 00:05:08.487
Och det är bara alldeles nyligen
som jag insåg

00:05:08.487 --> 00:05:11.952
att jag inte alltid kan skynda på poesi.

00:05:11.952 --> 00:05:16.108
I april är det nationella poesimånaden,
där finns en utmaning som

00:05:16.108 --> 00:05:18.669
många poeter i poesigemenskapen deltar i,

00:05:18.669 --> 00:05:21.057
och den kallas för 30/30-utmaningen.

00:05:21.057 --> 00:05:27.058
Tanken är att man ska skriva en dikt
varje dag i hela april månad.

00:05:27.668 --> 00:05:30.635
Förra året provade jag för första gången
och jag blev exalterad

00:05:30.635 --> 00:05:34.011
av effektiviteten i min poesiproduktion.

00:05:34.011 --> 00:05:36.181
Men i slutet av månaden
tittade jag tillbaka

00:05:36.181 --> 00:05:37.881
på de 30 dikter jag hade skrivit,

00:05:37.881 --> 00:05:42.142
och upptäckte att de alla försökte
säga samma sak,

00:05:42.142 --> 00:05:46.799
det hade bara tagit 30 försök att lista ut
hur det ville bli sagt.

00:05:46.799 --> 00:05:50.662
Och jag insåg att det antagligen är lika
med andra berättelser på en större skala.

00:05:50.662 --> 00:05:53.429
Jag har berättelser som jag
har försökt berätta i flera år,

00:05:53.429 --> 00:05:57.372
jag skriver om och skriver om
och söker ständigt efter rätt ord.

00:05:57.602 --> 00:06:01.016
En fransk poet,
en essäist vid namn Paul Valery

00:06:01.016 --> 00:06:04.563
sa att en dikt blir aldrig färdig,
den blir bara övergiven.

00:06:04.683 --> 00:06:07.533
Och det här skrämmer mig,
därför att det skulle innebära att

00:06:07.533 --> 00:06:11.262
jag kan redigera och skriva om i evigheter
och det är upp till mig att avgöra

00:06:11.262 --> 00:06:15.393
när en dikt är färdig
och när jag kan lämna den.

00:06:15.763 --> 00:06:18.039
Och det här går rakt emot
min fanatiska natur

00:06:18.039 --> 00:06:21.863
att hitta rätt svar, de perfekta orden,
och den rätta formen.

00:06:22.043 --> 00:06:25.691
Och jag använder poesi i mitt liv,
som ett sätt att navigera

00:06:25.691 --> 00:06:26.859
och jobba igenom saker.

00:06:26.859 --> 00:06:30.187
Men bara för att jag avslutar dikten,
betyder inte det att jag har löst

00:06:30.187 --> 00:06:32.684
vad det nu var jag försökte lista ut.

00:06:32.684 --> 00:06:34.764
Jag tycker om att återbesöka gamla dikter,

00:06:34.764 --> 00:06:38.301
för att de visar mig
precis var jag var i det ögonblicket.

00:06:38.301 --> 00:06:40.267
Och vad jag försökte navigera genom


00:06:40.267 --> 00:06:42.680
och orden som jag valde till min hjälp.

00:06:43.090 --> 00:06:47.098
Jag har en berättelse
som jag har snubblat över i åratal

00:06:47.098 --> 00:06:50.104
och jag är inte säker på
om jag har hittat den perfekta formen,

00:06:50.104 --> 00:06:51.944
eller om det här bara är ett försök

00:06:51.944 --> 00:06:53.943
som jag kommer att försöka
skriva om senare

00:06:53.943 --> 00:06:55.987
i jakten på ett bättre sätt
att berätta den.

00:06:55.987 --> 00:06:58.866
Men jag vet att sen, när jag ser tillbaka

00:06:58.866 --> 00:07:01.715
så kommer jag att veta
att det här är var jag var

00:07:01.715 --> 00:07:05.009
i det här ögonblicket, och det här är
vad jag försökte navigera genom,

00:07:05.009 --> 00:07:09.686
med de här orden, här,
i det här rummet, med er.

00:07:10.732 --> 00:07:12.071
Så...

00:07:13.291 --> 00:07:14.690
Le.

00:07:18.590 --> 00:07:22.191
Det har inte alltid fungerat så här.

00:07:22.191 --> 00:07:25.011
Det fanns en tid när du behövde
få lite skit under naglarna.

00:07:25.011 --> 00:07:29.029
När du var i mörkret, för det mesta,
var fumlande självklart,

00:07:29.029 --> 00:07:32.076
och du behövde mer kontrast, mer mättnad,

00:07:32.076 --> 00:07:34.614
mörkare mörka, och ljusare ljusa.

00:07:34.614 --> 00:07:36.919
De kallade det för utökad utveckling.

00:07:36.919 --> 00:07:39.164
Du ägnade längre tid åt
att inhalera kemikalier,

00:07:39.164 --> 00:07:40.901
längre tid upp till handlederna.

00:07:40.901 --> 00:07:42.513
Det var inte alltid lätt.

00:07:42.513 --> 00:07:45.251
Farfar Stewart var marinfotograf.

00:07:45.251 --> 00:07:48.311
Ung, rödkindad med uppkavlade ärmar,

00:07:48.311 --> 00:07:51.022
nävar med fingrar som tjocka myntrullar,

00:07:51.022 --> 00:07:53.843
han såg ut som Karl-Alfred, personifierad.

00:07:53.843 --> 00:07:56.245
Snett leende, tuss av brösthår,

00:07:56.245 --> 00:07:59.771
han dök upp vid andra världskriget,
med ett smil och en hobby.

00:07:59.771 --> 00:08:02.370
När de frågade om han
kunde mycket om fotografi,

00:08:02.500 --> 00:08:03.719
ljög han.


00:08:03.719 --> 00:08:05.818
Lärde sig läsa Europa som en karta,

00:08:05.818 --> 00:08:09.018
upp och ner,
från höjden i ett stridsflygplan,

00:08:09.018 --> 00:08:12.086
kamera knäppande, ögonlock fladdrande,
de mörkaste mörka

00:08:12.086 --> 00:08:14.009
och de ljusaste ljusa.

00:08:14.009 --> 00:08:16.719
Han lärde sig krig som om
han kunde läsa sig ända hem.

00:08:17.049 --> 00:08:19.476
När andra män återvände,
la de sina vapen till vila,

00:08:19.476 --> 00:08:22.867
men han tog objektiven
och kamerorna med sig hem.

00:08:22.867 --> 00:08:25.870
Öppnade en butik,
gjorde den till ett familjeföretag.

00:08:26.100 --> 00:08:29.333
Min pappa föddes in
i den här svartvita världen.

00:08:29.333 --> 00:08:32.604
Hans baskethänder lärde sig
de små klicken och glidningarna

00:08:32.604 --> 00:08:35.064
av objektiv in i ram, film in i kamera,

00:08:35.064 --> 00:08:36.740
kemikalier ner i plastbytta.

00:08:36.740 --> 00:08:39.864
Hans pappa kände utrustningen,
men inte konsten.

00:08:39.864 --> 00:08:41.771
Han kände de mörka men inte de ljusa.

00:08:41.771 --> 00:08:45.574
Min pappa lärde sig magin,
la sin tid på att följa ljus.

00:08:45.574 --> 00:08:48.990
En gång reste han tvärs över landet
för att följa en skogsbrand,

00:08:48.990 --> 00:08:52.498
jagade den med sin kamera i en vecka.

00:08:52.498 --> 00:08:54.299
"Följ ljuset," sa han.

00:08:54.299 --> 00:08:55.430
"Följ ljuset."

00:08:55.430 --> 00:08:58.293
Det finns delar av mig som jag bara
känner igen från bilder.

00:08:58.503 --> 00:09:01.172
På loftet på Wooster street
med de knakande hallgångarna,

00:09:01.172 --> 00:09:04.007
de fyra meter höga taken,
de vita väggarna och kalla golven.

00:09:04.007 --> 00:09:06.943
Det här var min mammas hem
innan hon var mamma,

00:09:06.943 --> 00:09:10.007
innan hon var fru, var hon konstnär.

00:09:10.007 --> 00:09:11.660
Och de enda två rummen i huset,

00:09:11.660 --> 00:09:14.049
med väggar som räckte ända upp till taket,

00:09:14.049 --> 00:09:15.826
och dörrar som öppnades och stängdes,

00:09:15.826 --> 00:09:18.481
var badrummet och mörkrummet.

00:09:18.481 --> 00:09:21.516
Mörkrummet byggde hon själv,
med specialgjorda

00:09:21.516 --> 00:09:25.180
rostfria vaskar,
ett 8 x 10 förstoringsbord

00:09:25.180 --> 00:09:27.635
som kunde höjas och sänkas
med en gigantisk handvev,

00:09:27.635 --> 00:09:29.456
en bank av färgbalanserade lampor,

00:09:29.456 --> 00:09:31.408
en vit glasvägg för att titta på trycken,

00:09:31.408 --> 00:09:33.693
ett torkställ som rörde sig
in och ut mot väggen.

00:09:33.693 --> 00:09:35.880
Min mamma byggde sig själv ett mörkrum.

00:09:35.880 --> 00:09:37.076
Gjorde det till sitt hem.

00:09:37.086 --> 00:09:39.605
Blev kär i en man med baskethänder,

00:09:39.605 --> 00:09:41.685
i sättet han såg på ljus.

00:09:42.115 --> 00:09:44.214
De gifte sig. Fick ett barn.

00:09:44.214 --> 00:09:46.303
Flyttade till ett hus nära en park.

00:09:46.303 --> 00:09:48.128
Men de behöll loftet på Wooster street

00:09:48.128 --> 00:09:50.987
för födelsedagskalas och skattjakter.

00:09:50.987 --> 00:09:53.101
Barnet tippade gråskalan.

00:09:53.101 --> 00:09:56.083
Fyllde sina föräldrars fotoalbum
med röda ballonger

00:09:56.083 --> 00:09:57.073
och gul glasyr.

00:09:57.073 --> 00:09:59.685
Barnet växte upp
till en flicka utan fräknar,

00:09:59.685 --> 00:10:01.112
med ett snett leende,

00:10:01.112 --> 00:10:05.711
som inte förstod varför hennes vänner
inte hade mörkrum i sina hus,

00:10:05.711 --> 00:10:07.490
som aldrig såg sina föräldrar kyssas,

00:10:07.490 --> 00:10:09.449
som aldrig såg dem hålla handen.

00:10:09.449 --> 00:10:11.315
Men en dag, dök ett annat barn upp.

00:10:11.315 --> 00:10:14.506
Ett med perfekt rakt hår
och tuggummikinder.

00:10:14.506 --> 00:10:16.200
De döpte honom till Sötpotatis

00:10:16.200 --> 00:10:18.293
och när han skrattade,
skrattade han så högt,

00:10:18.293 --> 00:10:20.351
att han skrämde duvorna på brandtrappan.

00:10:20.351 --> 00:10:23.262
Och de fyra bodde
i det där huset nära parken.

00:10:23.262 --> 00:10:25.903
Flickan utan fräknar,
och sötpotatispojken,

00:10:25.903 --> 00:10:28.030
basketpappan,
och mörkrumsmamman.

00:10:28.030 --> 00:10:30.872
Och de tände sina ljus,
och de bad sina böner,

00:10:30.872 --> 00:10:33.698
och hörnen på fotografierna
rullade ihop sig.

00:10:33.698 --> 00:10:35.750
En dag föll några torn

00:10:35.750 --> 00:10:39.853
och huset nära parken
blev ett hus under aska, så de flydde.

00:10:39.853 --> 00:10:45.008
I ryggsäckar, på cyklar till mörkrum,
men loftet på Wooster street

00:10:45.008 --> 00:10:48.812
var byggt för en konstnär,
inte en duvfamilj

00:10:48.812 --> 00:10:50.775
och väggar som inte når taket

00:10:50.775 --> 00:10:52.090
håller inte skrikandet inne

00:10:52.090 --> 00:10:56.255
och en man med baskethänder
la sina vapen till vila.

00:10:56.515 --> 00:11:00.008
Han kunde inte slåss i det här kriget
och inga kartor pekade hem.

00:11:00.008 --> 00:11:02.338
Hans händer
passade inte längre hans kamera,

00:11:02.338 --> 00:11:03.900
passade inte längre hans frus,

00:11:03.900 --> 00:11:05.858
passade inte längre hans kropp.

00:11:05.858 --> 00:11:08.653
Sötpotatispojken mosade in
sina nävar i sin mun

00:11:08.653 --> 00:11:10.229
tills han inte hade mer att säga.

00:11:10.229 --> 00:11:14.022
Så flickan utan fräknar
gick på skattjakt för sig själv.

00:11:14.022 --> 00:11:17.638
Och på Wooster street, i byggnaden
med de knakande hallgångarna,

00:11:17.638 --> 00:11:19.490
och loftet med fyrameterstak

00:11:19.490 --> 00:11:21.202
och mörkrummet med för många vaskar

00:11:21.202 --> 00:11:23.788
under färgbalanslampan,
hittade hon en lapp,

00:11:23.788 --> 00:11:28.491
häftad vid väggen med ett häftstift,
kvarlämnad från tiden före tornen,

00:11:28.491 --> 00:11:31.375
från tiden före barnen.

00:11:31.375 --> 00:11:36.517
På lappen stod: "En kille älskar verkligen
en tjej som jobbar i mörkrummet."

00:11:37.317 --> 00:11:40.944
Det tog ett år innan min pappa
tog upp en kamera igen.

00:11:40.944 --> 00:11:43.578
Första gången han gick ut
följde han juleljusen

00:11:43.578 --> 00:11:46.013
som prickade sig genom
träden i New York City.

00:11:46.013 --> 00:11:50.687
Små prickar med ljus, som blinkade
ut från honom ut från det mörkaste mörka.

00:11:50.687 --> 00:11:54.613
Ett år senare reste han tvärs över landet
för att följa en skogsbrand,

00:11:54.613 --> 00:11:57.057
stannade i en vecka
och jagade den med sin kamera,

00:11:57.057 --> 00:11:58.997
den härjade på västkusten

00:11:58.997 --> 00:12:01.121
och åt 18-hjulslastbilar i sin framfart.

00:12:01.121 --> 00:12:02.602
På andra sidan landet,

00:12:02.602 --> 00:12:06.230
gick jag till skolan och skrev en dikt
i marginalen på min anteckningsbok.

00:12:06.230 --> 00:12:08.705
Vi har båda lärt oss konsten att fånga.

00:12:08.705 --> 00:12:11.398
Kanske lär vi oss konsten att ta till oss.

00:12:11.398 --> 00:12:15.368
Kanske lär vi oss konsten
att släppa taget.

00:12:15.368 --> 00:12:18.340
Tack. (Applåder)