Tack. Det fanns en kung i Indien, en maharadja, och till hans födelsedag gick ett påbud ut att alla hövdingarna skulle komma med gåvor passande en kung. Några kom med vackert silke, andra med fina svärd, en del kom med guld. I slutet av kön kom en väldigt rynkig, gammal man som kommit från sin by, efter många dagars resa längs havet. När han gick fram frågade kungens son, "Vilken gåva har du med till kungen?" Den gamle mannen öppnade långsamt sin hand och visade ett vackert snäckskal med virvlar av lila och gult, rött och blått. Och kungens son sa, "Det där är ingen gåva för en kung! Vad är det där för gåva?" Den gamle mannen såg upp på honom och sa, "Lång vandring... del av gåva." (Skratt) Om en stund ska jag ge er en gåva, en gåva som jag tror är värd att sprida. Men innan dess, låt mig ta med er på min långa vandring. Som de flesta av er, började jag livet som litet barn. Hur många av er började livet som litet barn? Föddes unga? Ungefär hälften... Ok... (Skratt) Och resten av er, vadå? Ni föddes fullvuxna? Wow, jag vill träffa era mammor! Snacka om omöjligt! Som barn var jag alltid fascinerad av att göra det omöjliga. Idag är en dag jag sett fram emot under många år, för idag är dagen då jag ska försöka göra det omöjliga, framför era ögon, här på TEDxMaastricht. Jag ska börja med att avslöja slutet: och jag ska bevisa för er att det omöjliga inte är omöjligt. Och jag ska avsluta med att ge er en gåva värd att sprida: jag ska visa att ni kan göra det omöjliga i era liv. I min strävan efter det omöjliga har jag sett att det finns två saker som är universella bland människor i världen. Alla har rädslor, och alla har drömmar. I min strävan efter det omöjliga har jag sett att det finns tre saker som jag gjort under mina år, som har gjort att jag gjort det omöjliga. Spökboll, eller som ni kallar det, "Trefbal", Stålmannen, och Mygga. Det är mina tre nyckelord. Nu vet ni varför jag gör det omöjliga i mitt liv. Jag ska ta med er på min resa, min långa vandring från rädslor till drömmar, från ord till svärd, från Spökboll till Stålmannen till Mygga. Och jag hoppas kunna visa er hur ni kan göra det omöjliga i era liv. 4 oktober 2007. Mitt hjärta bultade, mina knän skakade när jag klev ut på scenen i Sanders Theatre på Harvard University för att ta emot 2007 års Ig Nobelpris i medicin för en medicinsk forskningsrapport jag medförfattat som hette "Svärdslukning... och dess biverkningar". (Skratt) Den publicerades i en tidning jag aldrig läst förut, British Medical Journal. För mig var det en omöjlig dröm som blev sann, en oväntad överraskning för någon som jag, och en ära som jag aldrig nånsin kommer att glömma. Men det var inte den mest minnesvärda delen av mitt liv. 4 oktober 1967, led detta rädda, blyga, magra, fega barn av extrem rädsla. När han förberedde sig för att gå ut på scenen, bultade hans hjärta, hans knän skakade. Han öppnade munnen för att tala, men orden kom inte ut. Han stod där i tårar och skakade. Han var förlamad av panik, fastfrusen av rädsla. Detta rädda, blyga, magra, fega barn led av extrem rädsla. Han var mörkrädd, höjdrädd, rädd för spindlar och ormar... Är någon av er rädd för spindlar och ormar? Mhmm, några av er... Han var rädd för vatten och hajar... Rädd för läkare och sköterskor och tandläkare, och nålar och borrar och vassa saker. Men mer än något annat var han rädd för människor. Det rädda, blyga, magra, fega barnet var jag. Jag var rädd för misslyckanden och att bli avvisad, låg självkänsla, mindervärdeskomplex, och något vi inte ens visste fanns på den tiden: social fobi. Eftersom jag var rädd, blev jag retad och slagen av mobbarna. De skrattade och gav mig öknamn, de lät mig aldrig vara med i sina speciella lekar. Fast det fanns en lek de brukade låta mig vara med i... spökboll - och jag var inte bra på att ducka. Mobbarna ropade mitt namn, jag tittade upp och såg de röda spökbollarna komma mot mitt ansikte i överljudsfart, bam, bam, bam! Jag minns många dagar då jag gick hem från skolan, ansiktet var rött och brännande, öronen röda och tjutande. Ögonen brände av tårar, och deras ord brände i mina öron. Och den som sa, "Pinnar och stenar må bryta mina ben, men ord kan aldrig skada mig"... Det är en lögn. Ord kan skära som en kniv. Ord kan hugga som ett svärd. Ord kan skapa sår som är så djupa att de inte syns. Men jag var rädd. Och ord var min värsta fiende. Det är de fortfarande. Men jag hade också drömmar. Jag gick hem och flydde in i Stålmannen-serier, läste Stålmannen-serietidningar och drömde att jag ville bli en superhjälte som Stålmannen. Jag ville slåss för sanning och rättvisa, jag ville slåss mot skurkar och kryptonit, jag ville flyga runt jorden, göra övermänskliga saker och rädda liv. Jag var också fascinerad av verkliga saker, jag läste Guinness rekordbok och Ripleys Tro det eller ej. Har nån av er läst Guinness rekordbok eller Ripleys? Jag älskar dem! Verkliga människor som utför verkliga bedrifter. Och jag sa, jag vill göra det. Om mobbarna inte låter mig vara med i sina lekar, så vill jag utföra riktig magi, riktiga bedrifter. Jag vill göra något verkligen speciellt som mobbarna inte kan göra. Jag vill hitta mitt syfte och mitt kall. Jag vill veta att mitt liv har en mening, jag vill göra något otroligt för att förändra världen; jag vill bevisa att det omöjliga inte är omöjligt. Spola framåt 10 år - till veckan innan min 21-årsdag. Två saker hände under en dag som förändrade mitt liv för evigt. Jag bodde i Tamil Nadu, i södra Indien, jag var missionär där, och min mentor och vän frågade mig, "Har du thromes, Daniel?" Jag sa, "Thromes? Vad är thromes?" Han svarade, "Thromes är stora livsmål. De är en kombination av drömmar och mål, tänk om du kunde göra allt du vill, åka vart du vill eller vara vem du vill, vart åker du? Vad gör du? Vem är du? Jag sa, "Jag kan inte göra så! Jag är för skraj, har för många rädslor!" Den natten tog jag min rismatta med mig upp på bungalowens tak, låg under stjärnorna och såg fladdermössen störtdyka efter myggor. Allt jag kunde tänka på var thromes, och drömmar, och mål, och de där mobbarna med spökbollarna. Några timmar senare vaknade jag. Mitt hjärta bultade, mina knän skakade. Den här gången var det inte av rädsla. Hela min kropp skakade. De följande fem dagarna gled jag in och ut ur medvetande på min dödsbädd, jag slogs för livet. Min hjärna brann upp med 40 graders malariafeber. Alla stunder jag var vid medvetande kunde jag bara tänka på thromes. Jag tänkte, "Vad vill jag göra med mitt liv?" Till slut, kvällen innan min 21-årsdag, i en stund av klarhet, kom jag till insikt: Jag insåg att den där lilla myggan, Anopheles Stephensi, den lilla myggan som vägde mindre än 5 mikrogram, mindre än ett saltkorn, om den myggan kunde slå ut en 80-kilos man, så var det min kryptonit. Sedan insåg jag att nej, nej, det är inte myggan, det är den lilla parasiten inuti myggan, Plasmodium Falciparum, som dödar mer än en miljon människor årligen. Och sedan insåg jag att det är ännu mindre än så, men för mig var det så mycket större. Jag insåg, att rädslan var min kryptonit, min parasit, som hade lemlästat och förlamat mig hela livet. För ni vet, det är skillnad på fara och rädsla. Fara är verkligt. Rädsla är ett val. Och jag insåg att jag hade ett val: Jag kunde antingen leva i rädsla och dö av misslyckande den natten, eller så kunde jag döda mina rädslor och sträcka mig efter mina drömmar, jag kunde våga leva livet. Och vet ni, det är något med att ligga för döden och möta döden, som verkligen får en att vilja leva. Jag insåg att alla dör, men alla lever inte. Det är i döendet vi lever. När man lär sig att dö, lär man sig egentligen att leva. Så jag bestämde mig för att förändra min historia den natten. Jag ville inte dö. Så jag bad en bön, jag sa, "Gud, om du låter mig leva till min 21-årsdag, så ska jag inte låta rädsla styra mitt liv längre. Jag ska ta död på mina rädslor, jag ska jaga mina drömmar, jag vill ändra min inställning, jag vill göra något otroligt av mitt liv, jag vill hitta mitt syfte och mitt kall, jag vill veta att det omöjliga inte är omöjligt." Jag ska inte avslöja om jag överlevde; Ni får lista ut det själva. (Skratt) Men den natten gjorde jag en lista på mina tio första thromes: Jag bestämde att jag ville besöka de största kontinenterna, se världens sju underverk, lära mig ett gäng olika språk, bo på en öde ö, bo på ett fartyg på havet, leva med en indianstam i Amazonas, bestiga Sveriges högsta berg, se Mount Everest i soluppgången, arbeta i musikbranschen i Nashville, jobba på en cirkus, och hoppa ut ur ett flygplan. Under de följande tjugo åren avverkade jag de flesta av dessa. Varje gång jag bockade av en throme på listan, la jag till 5 eller 10 fler, så listan fortsatte att växa. De följande sju åren bodde jag på en liten ö i Bahamas, i ungefär sju år, i en halmhydda, jagade haj och rocka med spjut för att få mat, ensam på ön, i höftskynke, och jag fick lära mig att simma med hajar. Därifrån flyttade jag till Mexiko, och sedan till Amazonasområdet i Ecuador, Pujo Pongo Ecuador, levde med en stam där, och byggde gradvis upp självförtroendet med hjälp av mina thromes. Jag flyttade till musikbranschen I Nashville, sedan till Sverige, flyttade till Stockholm, jobbade i musikbranschen där, och besteg Kebnekaise, långt ovanför polcirkeln. Jag lärde mig vara clown att jonglera, att gå på styltor, cykla på enhjuling, sluka eld, äta glas. 1997 hörde jag att det fanns färre än ett dussin svärdslukare kvar och sa, "Jag måste testa det!" Jag träffade en svärdslukare och bad om några tips. Han sa, "Okej, du ska få två tips: Ett: Det är extremt farligt. Folk har dött när de gjort det. Två: Gör det inte!" (Skratt) Så jag la till det på min thromes-lista. Jag övade 10-12 gånger om dagen, varje dag i fyra år. Jag räknade ut det där... 4x365 [x12] Det tog ungefär 13 000 misslyckade försök, innan jag fick ner det första svärdet i min hals 2001. Under tiden satte jag ett nytt mål. att bli världsledande expert på svärdslukning. Så jag letade efter böcker, tidningar, tidningsartiklar, medicinska rapporter, jag pluggade fysiologi och anatomi, pratade med läkare och sjuksköterskor, skapade ett nätverk med alla svärdslukare, Sword Swallowers Association International, och gjorde två års forskning och en avhandling om svärdslukning och dess biverkningar som publicerades i British Medical Journal. (Skratt) Tack. (Applåder) Och jag lärde mig en del fascinerande saker om svärdslukning. En del har du nog aldrig tänkt på förut, men efter idag kommer du göra det. Nästa gång du skär en biff med din kniv eller ett svärd, eller med "bestek", kommer du tänka på detta... Jag lärde mig att svärdslukning började i Indien - precis där jag sett det första gången som 20-åring - för ungefär 4 000 år sedan, omkring 2000 f.Kr. Under de senaste 150 åren har svärdslukare använts inom vetenskap och medicin för att hjälpa till med utvecklingen av det rigida endoskopet 1868, av dr. Adolf Kussmaul i Freiburg i Tyskland. 1906, elektrokardiogrammet i Wales, för att studera sväljproblem och matsmältning, bronkoskop, såna prylar. Men under de senaste 150 åren, känner vi till hundratals skador och dussintals dödsfall... Här är det rigida endoskopet som utvecklades av dr Adolf Kussmaul. Men vi upptäckte att det fanns 29 dödsfall under de senaste 150 åren, däribland denna svärdslukare i London som genomborrade sitt hjärta med svärdet. Vi upptäckte också att det inträffar 3 till 8 allvarliga svärdslukar-skador varje år. Jag vet, för jag får telefonsamtalen. Jag har nyligen fått två, ett från Sverige och ett från Orlando under de senaste veckorna, svärdslukare som är på sjukhus på grund av skador. Så det är extremt farligt. Det andra jag lärde mig är att det tar 2 till 10 år att lära sig hur man slukar ett svärd, för många människor. Men den mest fascinerande upptäckten var hur svärdslukare lär sig att göra det omöjliga. Jag ska avslöja en hemlighet: Fokusera inte på de 99,9% som är omöjliga. Fokusera på den 0,1% som är möjlig, och lista ur hur du ska göra det möjligt. Låt mig ta mer er på en resa in i svärdslukarens sinne. För att kunna sluka ett svärd krävs andens seger över materian, knivskarp koncentration, extrem precision för att undvika inre organ och för att undantrycka kroppens reflexer genom förstärkta hjärnsynapser och upprepat muskelminne, genom noga genomtänkt övning mer än 10 000 gånger. Låt mig ta med er på en resa in i svärdslukarens kropp. För att kunna sluka ett svärd, måste jag låta bladet glida över tungan, förtränga kräkreflexen i matstrupen, göra en 90-graderssväng förbi struplocket, komma genom övre magmunnen, dämpa den peristaltiska reflexen, föra bladet in i bröstkorgen, mellan lungorna. Vid det laget, måste jag faktiskt putta hjärtat åt sidan. Tittar ni noga, så kan ni se hjärtat slå med svärdet, för svärdet lutar mot hjärtat åtskilt av ungefär 3 mm matstrupsvävnad. Det är inget som går att fejka. Sedan måste bladet glida förbi bröstbenet, förbi den nedre magmunnen, in i magsäcken, dämpa kräkreflexen i magsäcken hela vägen ner till tolvfingertarmen. Lätt som en plätt. (Skratt) Om jag skulle gå längre än så, hela vägen ner till äggledarna. Killar, ni kan fråga era fruar om det senare... Folk frågar, de säger, "Det måste krävas mycket mod för att riskera livet, att peta på hjärtat och svälja ett svärd..." Nej. Det som kräver riktigt mod är för det rädda, blyga, magra, fega barnet att riskera misslyckande och avvisande, att blotta sitt hjärta, svälja sin stolthet och stå här framför en massa helt okända människor och berätta sin historia om rädslor och drömmar, att riskera att vända ut och in på sig både bokstavligt och bildligt talat. För - tack. (Applåder) För, det verkligt fantastiska är att jag alltid velat göra det otroliga i mitt liv och nu gör jag det. Men det mest otroliga är inte att jag kan svälja 21 svärd samtidigt, eller 6 meter under vattnet i en tank med 88 hajar och rockor för Ripleys Tro det eller ej, eller upphettat till 800 glödande grader för Stan Lees Supermänniskor som "Mannen av stål" och den jäkeln var het! Eller att dra en bil med svärd för Ripleys, eller Guinness, eller hamna i final i America's Got Talent, eller vinna 2007 års Ig Nobelpris i medicin. Nej, det är inte det mest otroliga. Det är det folk tror. Nej, nej. Det är inte det. Det verkligt otroliga är att Gud kunde ta det där rädda, blyga, magra, fega barnet som var höjdrädd, rädd för vatten och hajar, läkare och sjuksköterskor och nålar och vassa saker och att tala inför folk och få honom att flyga runt världen på 10 000 meters höjd och svälja vassa saker under vattnet, med hajar, och tala inför läkare, sjuksköterskor och publik som ni runtom i världen. Det är det verkligt otroliga för mig. Jag ville alltid göra det omöjliga - Tack. (Applåder) Tack. (Applåder) Jag ville alltid göra det omöjliga, och nu gör jag det. Jag ville göra något otroligt med mitt liv och förändra världen, och nu gör jag det. Jag ville flyga runt och göra övermänskliga saker och rädda liv, och nu gör jag det. Och vet ni vad? Det finns fortfarande kvar en del av det barnets dröm djupt inom mig. (Skratt) (Applåder) Och ni vet, jag ville alltid hitta mitt syfte och mitt kall, och nu har jag gjort det. Men vet ni vad? Det är inte med svärden, inte vad ni tror, inte med mina styrkor. Det är faktiskt med min svaghet, mina ord. Mitt syfte och mitt kall är att förändra världen genom att övervinna rädsla, ett svärd åt gången, ett ord åt gången, en kniv åt gången, ett liv åt gången, att inspirera människor till att bli superhjältar och göra det omöjliga i sina liv. Mitt syfte är att hjälpa andra hitta sitt. Vad är ditt? Vad är ditt syfte? Vad är det meningen att du ska göra? Jag tror att vi alla är menade att bli superhjältar. Vilken är din superkraft? I en världsbefolkning på över 7 miljarder människor, finns det färre än ett par dussin svärdslukare kvar i världen idag, men det finns bara en av dig. Du är unik. Vad är din historia? Vad gör dig annorlunda? Berätta din historia, även om din röst är svag och darrig. Vilka är dina thromes? Om du kunde göra, vara, åka var som helst Vad skulle du göra? Vart skulle du åka? Vad skulle du göra? Vad vill du göra med ditt liv? Vilka är dina stora drömmar? Vilka var dina drömmar som barn? Tänk tillbaka. Det var inte det här, eller hur? Vilka var dina vildaste drömmar som du tyckte var så konstiga och märkliga? Jag slår vad om att dina drömmar inte verkar så konstiga efter det här? Vilket är ditt svärd? Var och en av er har ett svärt, ett tveeggat svärd av rädslor och drömmar. Sluka ditt svärd, vad det än kan vara. Följ era drömmar, mina damer och herrar, det är aldrig försent att bli vad du än ville bli. Till mobbarna med spökbollarna, de där ungarna som trodde att jag aldrig skulle göra det omöjliga, har jag bara en sak att säga: Tack. För om det inte vore för skurkarna, skulle det inte finnas superhjältar. Jag är här för att bevisa att det omöjliga inte är omöjligt. Det här är extremt farligt, det kan döda mig. Jag hoppas ni gillar det. (Skratt) Jag behöver er hjälp med detta. Publiken: Två, tre. Dan Meyer: Nej, nej, nej. Jag behöver er hjälp med att räkna, allihopa, okej? (Skratt) Om ni kan orden? Okej? Räkna med mig. Färdiga? Ett. Två. Tre. Nej, det är 2, men ni fattar. Publiken: Ett. Två. Tre. (Sus genom publiken) (Applåder) DM: Ja! (Applåder) (Jubel) Tack så mycket. Tack, tack, tack. Tack, från djupet av mitt hjärta. Eller egentligen, tack från djupet av min mage. Jag sa att jag kom för att göra det omöjliga, och nu har jag gjort det. Men detta var inte omöjligt. Jag gör detta varje dag. Det omöjliga var för det rädda, blyga, magra, fega barnet att möta sina rädslor, att stå här på en TED-scen, och förändra världen, ett ord åt gången, ett svärd åt gången, ett liv åt gången. Om jag har fått dig att tänka på nya sätt, om jag har fått dig att tro att det omöjliga inte är omöjligt, om jag har fått dig att inse att du kan göra det omöjliga i ditt liv, då är mitt arbete utfört, och ditt har just börjat. Sluta aldrig drömma. Sluta aldrig tro. Tack för att ni tror på mig och för att ni är en del av min dröm. Och här är min gåva till er: Det omöjliga är inte... Publiken: Omöjligt. Lång vandring del av gåva. (Applåder) Tack. (Applåder) (Jubel) Moderator: Tack, Dan Meyer, wow!