Min bror Chuks och min bästa vän Ike är med i organisationsgruppen, så när de bad mig komma kunde jag inte säga nej. Det är så roligt att vara här. Vilken fantastisk grupp människor som bryr sig om Afrika. Jag känner mig ödmjuk och lycklig över att vara här. Jag har också fått veta att den vackraste, mest fantastiska flickan i världen finns i publiken, hon heter Kamzia Adichie och jag vill att hon ställer sig upp... Hon är mitt syskonbarn! (Applåder) Jag vill börja med att berätta för er om en av mina bästa vänner, Okuloma. Okuloma bodde på min gata och tog hand om mig som en storebror. Om jag tyckte om en pojke, brukade jag be om Okulomas omdöme. Okuloma dog i den välkända flygolyckan med ett Sosolisoplan i Nigeria, i december 2005. För nästan exakt sju år sen. Jag kunde gräla, skratta och tala uppriktigt med Okuloma. Han var också den första personen som kallade mig feminist. Jag var ungefär fjorton, vi var i hans hus, argumenterandes. Båda blossande av halvdan kunskap från böcker vi hade läst. Jag minns inte vad just det här grälet handlade om, men jag minns att medan jag argumenterade tittade Okuloma på mig och sa, "Du är en feminist." Det var inte en komplimang. Jag hörde det på hans tonläge, samma tonläge som när man säger saker som "Du stödjer terrorism." (Skratt) Jag visste inte exakt vad det där ordet "feminist" betydde, och jag ville inte att Okuloma skulle veta att jag inte visste, så jag viftade bort det och fortsatte argumentera. Min plan var att så fort jag kom hem slå upp ordet "feminist" i ordboken. Nu snabbspolar vi framåt några år, jag skrev en roman om en man som bland annat slog sin fru och vars historia inte slutar så väl. Medan jag marknadsförde romanen i Nigeria, sa en journalist, en snäll och välmenande man, att han ville ge mig ett råd. Och för er nigerianer här, jag är säker på att vi alla är bekanta med hur snabbt vårt folk är med att ge oombedda råd. Han talade om för mig att folk sa att min roman var feministisk. Hans råd till mig, och han skakade sorgset på huvudet när han sa det, var att jag aldrig skulle kalla mig feminist därför att feminister är kvinnor som är olyckliga över att de inte kan hitta män. (Skratt) Så jag beslutade mig för att kalla mig en lycklig feminist. Sen sa en akademiker, en nigeriansk kvinna att feminism inte var vår kultur, att feminism inte var afrikanskt och att jag kallade mig feminist för att jag hade korrumperats av västlitteratur. Vilket roade mig, för en stor del av mitt tidiga läsande var avgjort ofeministisk. Jag tror jag läste alla Mills & Boons romantiska berättelser som publicerats innan jag fyllde sexton. Och varje gång jag försökte läsa de böcker som kallas feministiska klassiker blev jag uttråkad och jag kämpade verkligen för att läsa ut dem. Men i alla fall, eftersom feminism var oafrikanskt, bestämde jag mig för att kalla mig en lycklig afrikansk feminist. Vid en tidpunkt var jag en lycklig afrikansk feminist som inte hatar män och som tycker om läppglans och som bär högklackat för sin egen skull men inte för män. (Skratt) Självklart var några av dessa med glimten i ögat men ordet feminist bär på så tungt bagage, negativt bagage. Du hatar män, du hatar bh-ar, du hatar afrikansk kultur, såna saker. Här kommer en episod från min barndom. När jag gick i lågstadiet sa min lärare i början av terminen att hon skulle ge klassen ett test och att den som fick bäst resultat skulle bli klassens ordningsman. Att bli klassens ordningsman var en stor grej. Om du var klassens ordningsman, fick du skriva ner namnen på störande elever, (Skratt) vilket i sig självt innebar tillräckligt mycket makt. Men min lärare gav oss också en käpp att hålla i handen medan du gick runt och patrullerade klassen i jakt på störande elever. Nu var du ju självklart inte tillåten att använda käppen. Men det var ett spännande perspektiv för mitt nioåriga jag. Jag ville väldigt gärna bli klassens ordningsman. Och jag fick det bästa provresultatet. Då, till min förvåning, sa min lärare att ordningsmannen måste vara en pojke. Hon hade glömt att förtydliga det för att hon trodde det var... uppenbart. (Skratt) En pojke hade det näst högsta resultatet på provet och han skulle bli ordningsman. Det som gör detta än mer intressant är att pojken var en mild, mjuk själ som inte hade något intresse av att patrullera klassen med en käpp. Medan jag var full av ambition inför att få göra det. Men jag var flicka och han var pojke och han blev klassens ordningsman. Och jag har aldrig glömt den händelsen. Jag gör ofta misstaget att tänka att det som är uppenbart för mig är lika uppenbart för andra. Ta min kära vän Louis som exempel. Louis är en briljant, modern man, vi brukar samtala, och han brukar säga till mig: "Jag vet inte vad du menar med att saker är annorlunda eller svårare för kvinnor. Kanske förr i tiden, men inte nu." Och jag förstod inte hur Louis inte kunde se det självklara. Men så en kväll, i Lagos, gick jag och Louis ut med några vänner. Och för er här som inte är bekanta med Lagos, det finns en underbar inventarie i Lagos, energiska män hänger utanför husen och väldigt dramatiskt, hjälper dig att parkera bilen. Jag imponerades av en särskilt teatralisk man som hittade en parkeringsplats åt oss den här kvällen, så jag bestämde mig för att ge honom dricks vid vår avfärd. Jag öppnade min väska, satte min hand i min väska, tog ut mina pengar, som jag hade tjänat på mitt jobb, och gav dem till mannen. Och han, mannen som var så tacksam, och väldigt glad, tog emot pengarna från mig, såg mot Louis, och sa "Tack, herrn!" (Skratt) Louis såg förvånat på mig, och frågade "Varför tackade han mig? Jag gav honom inte pengarna." Sen såg jag hur insikten uppenbarade sig i Louis ansikte. Mannen hade trott att de pengar jag hade i slutändan kom från Louis. För att Louis är man. Män och kvinnor är olika. Vi har olika hormoner, vi har olika könsorgan, vi har olika biologiska förmågor, kvinnor kan föda barn, det kan inte män. I alla fall inte än. (Skratt) Män har testosteron och är generellt fysiskt starkare än kvinnor. Det finn något fler kvinnor än män i världen, omkring 52 procent av världens befolkning är kvinnor. Men de flesta positioner som ger makt och status innehas av män. Den framlidne kenyanske mottagaren av Nobels fredspris, Wangari Maathai, uttryckte det enkelt och väl när hon sa: "Ju högre du kommer, desto färre kvinnor finns det." I det senaste amerikanska valet hörde vi ofta om Lilly Ledbetters lag, och om vi tar oss förbi det vackert allitterativa namnet på lagen, så handlade det egentligen om en man och en kvinna, som utförde samma jobb med likvärdiga kvalifikationer, och att mannen fick högre lön för att han var man. Så, i egentlig mening, styr män världen, och det var begripligt för tusen år sen för att människor levde i en värld där fysisk styrka var den viktigaste egenskapen för överlevnad. Den fysiskt starkare personen var en mer sannolik ledare, och män, generellt, är fysiskt starkare. Det finns självklart många undantag. Men idag lever vi i en väldigt annorlunda värld. Den mest sannolika personen att leda är inte den fysiskt starkare personen. Det är den mer kreativa personen, den mer intelligenta personen, den mer innovativa personen, och det finns inga hormoner för dom egenskaperna. Sannolikheten för män och kvinnor är densamma i att vara intelligent, att vara kreativ, att vara innovativ. Vi har utvecklats, men det verkar för mig som om våra idéer om kön inte utvecklats. För några veckor sen gick jag in i lobbyn på ett av de bästa hotellen i Nigeria. Jag funderade på att namnge hotellet, men jag avstår, en vakt i entrén stoppade mig och ställde irriterande frågor, för att deras automatiska antagande är att en nigeriansk kvinna som går in på ett hotell ensam är en sexarbetare. Apropå det, varför fokuserar dessa hotell på den påstådda tillgången i stället för på efterfrågan av sexarbetare? På många ansedda klubbar och barer i Lagos kan jag inte gå in ensam. De släpper inte in dig om du är ensam kvinna, du måste ha sällskap av en man. Varje gång jag går på en nigeriansk restaurang med en man, hälsar kyparen på mannen och ignorerar mig. Kyparna är produkter... här kände några kvinnor "Ja! Jag trodde väl det!" Kyparna är produkter av ett samhälle som har lärt dem att män är viktigare än kvinnor. Och jag vet att kypare inte menar illa. Men det är en sak att veta det intellektuellt och en helt annan att känna det emotionellt. Varje gång de ignorerar mig, känner jag mig osynlig. Känner jag mig upprörd. Jag vill tala om för dem att jag är precis lika mänsklig som mannen, att jag är precis lika värdig erkännande. Det här är små saker, men ibland är det de små sakerna som svider mest. Nyligen skrev jag en artikel om vad det innebär att vara ung och kvinna i Lagos, och tryckarna sa till mig "Den var så arg." Självklart var den arg! (Skratt) Jag är arg. Genus, som det fungerar i dag, är en allvarlig orättvisa. Vi borde alla vara arga. Ilska har en lång historia av att föra med sig positiv förändring. Men, förutom att vara arg, är jag också hoppfull. För jag tror intensivt på människans förmåga att skapa och återskapa sig själv till det bättre. Genus har betydelse överallt i världen, men jag vill fokusera på Nigeria och Afrika i allmänhet, för det är vad jag kan, och det är var mitt hjärta finns. Och i dag vill jag be om att vi börjar drömma om, och planera för, en annan värld, en rättvisare värld; en värld med lyckligare män och lyckligare kvinnor, som är sannare mot dem själva. Och så här börjar man: vi måste fostra våra döttrar annorlunda. Vi måste också fostra våra söner annorlunda. Vi gör våra söner en stor otjänst genom hur vi fostrar dem; vi kväver pojkars humanitet. Vi definierar maskulinitet väldigt snävt, maskuliniteten blir en liten, hård bur och vi sätter pojkar i denna bur. Vi lär pojkar att vara rädda för rädsla. Vi lär pojkar att vara rädda för svaghet, för sårbarhet. Vi lär dem att maskera sina sanna jag, för att de måste vara, på nigeriskt vis, "hård man!" I högstadiet, en pojke och en flicka, båda tonåringar, båda med samma summa fickpengar, går ut, och då förväntas alltid pojken betala, för att bevisa sin maskulinitet. Och ändå undrar vi varför pojkar oftare stjäl pengar från sina föräldrar. Tänk om pojkar och flickor blev fostrade till att inte sammankoppla maskulinitet med pengar? Tänk om attityden inte var "pojken måste betala" utan hellre "den som har mer borde betala"? Men självklart, med den historiska fördelen, så är det oftast män som har mer idag. Men om vi börjar fostra barn annorlunda, då om femtio år, om hundra år, kommer pojkarna inte längre ha pressen att bevisa denna maskulinitet. Men det klart värsta vi gör mot män, genom att få dem att känna att de måsta vara hårda, är att vi lämnar dem med väldigt sårbara egon. Ju mer "hård man" mannen känner sig tvungen att vara, desto svagare är hans ego. Och då gör vi flickorna en än större otjänst för vi fostrar dem att sköta om mäns sårbara egon. Vi lär flickor att förminska sig själva, göra sig mindre, vi säger till flickor, "Du kan ha ambition, men inte för mycket." "Du bör sikta mot framgång, men bli inte för framgångsrik, annars är du ett hot mot mannen." Om du är familjeförsörjaren i din relation till en man, måste du låtsas att så inte är fallet, speciellt offentligt, annars kastrerar du honom. Men tänk om vi ifrågasatte själva förutsättningen, varför ska en kvinnas framgång utgöra ett hot mot en man? Tänk om vi helt enkelt kasserade det ordet, och jag tror inte det finns något engelskt ord jag ogillar mer än "kastrering", En nigeriansk bekant frågade mig en gång om jag var orolig för att män skulle bli avskräckta av mig. Jag var inte alls orolig. Faktum är, det föll mig inte in att vara orolig för en man som skulle bli avskräckt av mig är exakt en sån man som jag inte skulle ha något intresse för. (Skratt) (Applåder) Men det slog mig ändå. För att jag är kvinna, förväntas jag sträva efter äktenskap; Jag förväntas göra mina livsval, alltid medveten om att äktenskapet är viktigast. Ett äktenskap kan vara en bra sak; det kan vara en källa till glädje och kärlek och ömsesidigt stöd. Men varför lär vi flickor att sträva efter äktenskapet när vi inte lär pojkarna detsamma? Jag känner en kvinna som sålde sitt hus för hon ville inte avskräcka en man som kanske skulle gifta sig med henne. Jag känner en ogift kvinna i Nigeria som, när hon går på konferenser, bär vigselring för, som hon sa, hon vill att de andra konferensdeltagarna ska "behandla henne med respekt". Jag vet unga kvinnor som är under så stor press från familj, från vänner, till och med från jobbet, att gifta sig och de pressas att göra förfärliga val. En kvinna, som vid en viss ålder är ogift, lärs av vårt samhälle att se det som ett djupt personligt nederlag. Och en man som vid en viss ålder är ogift tror vi bara inte kommit sig för att välja än. (Skratt) Det är lätt för oss att säga: "Men kvinnor kan ju bara avstå allt det där". Men verkligheten är mer komplex. Vi är alla sociala varelser. Vi internaliserar idéer från vår socialisering. Även språket vi använder när vi talar om äktenskap och relationer illustrerar detta. Äktenskapets språk är ofta ägarskapets språk i stället för partnerskapets språk. Vi använder ordet "respekt" om något en kvinna visar en man men oftast inte om något en man visar en kvinna. Både män och kvinnor i Nigeria säger, och det här är ett uttryck jag roas av, "Jag gjorde det för husfridens skull." När män säger detta, är det oftast om något de inte borde göra i alla fall. (Skratt) Ibland säger de det till sina vänner, det är något de säger till sina vänner på ett nästan innerligt odräglig vis, ni vet, något som slutligen visar hur maskulina de är, hur behövda, hur älskade... "Åh, min fru säger att jag inte får gå på klubb varje kväll, så för husfridens skull gör jag det bara på helgerna." (Skratt) Men när en kvinna säger, "Jag gjorde det för husfridens skull" pratar hon vanligen om att avstå ett jobb, en dröm, en karriär. Vi lär kvinnor att i relationer gör kvinnor eftergifter. Vi fostrar flickor till att se varandra som konkurrenter, inte om jobb eller prestationer, vilket jag tror vore bra, utan om mäns uppmärksamhet. Vi lär flickor att de inte kan vara sexuella varelser på det sätt som pojkar är. Om vi har söner bekymrar vi oss inte om vi vet om deras flickvänner. Men våra döttrars pojkvänner? Gud förbjude. (Skratt) Men självklart, när tiden är inne, förväntar vi oss dessa flickor att ta hem den perfekta mannen att gifta sig med. Vi bevakar flickor, vi berömmer flickors oskuld, men vi berömmer inte pojkars oskuld, och jag har alltid undrat över hur det där är tänkt att fungera för... (Skratt) (Applåder) Jag menar, förlusten av oskuld är i regel en process som involverar... Nyligen blev en ung kvinna utsatt för gruppvåldtäkt vid ett universitet i Nigeria. Jag tror några av oss känner till det. Responsen från många unga nigerianer, både manliga och kvinnliga, var något i stil med: "Jo, våldtäkt är fel. Men vad gör egentligen en flicka i ett rum med fyra pojkar?" Om vi kan glömma den horribla omänskligheten i denna respons, så har dessa nigerianer fostrats till att se på kvinnor som skyldiga till sin natur, och de har fostrats till att förvänta sig så lite av män att tanken på män som vilda bestar utan kontroll på något sätt är acceptabel. Vi lär flickor skam. "Håll ihop benen", "Skyl dig". Vi får dem att känna som om att vara född kvinna automatiskt gör dem skyldiga till något. Och så växer flickorna upp till kvinnor som inte kan se att de har begär. De växer upp till kvinnor som tystar sig själva. De växer upp till kvinnor som inte kan se vad de verkligen tänker, de växer upp, och detta är det värsta vi gjort mot flickor, de växer upp till kvinnor som har gjort förespeglingar till en konstform. (Applåder) Jag känner en kvinna som hatar hushållsarbete, hon bara hatar det, men hon låtsas att hon tycker om det, för hon har fått lära sig att för att vara "bra hustrumaterial" måste hon vara, för att använda ett nigeriskt uttryck, väldigt huslig. Sen gifte hon sig, och efter ett tag började hennes makes familj klaga på att hon förändrats. Egentligen hade hon inte det, hon tröttnade bara på att låtsas. Problemet med könsroller är att de fastställer hur vi borde vara i stället för att erkänna vilka vi är. Tänk nu hur mycket lyckligare vi skulle vara, hur mycket friare att vara våra sanna individuella jag, om vi inte bar på bördan av könsbundna förväntningar. Pojkar och flickor är obestridligen biologiskt olika, men socialisering överdriver dessa olikheter och då blir det en självuppfyllande process. Ta matlagning som exempel. I dag är det mer sannolikt att kvinnan utför hushållsarbetet, matlagningen och städningen. Men varför är det så? Är det för att kvinnor föds med en matlagningsgen? (Skratt) Eller för att de genom åren socialiserats till att se matlagning som sin roll? Jag tänkte säga att kvinnor kanske föds med en matlagningsgen, tills jag kom ihåg att en majoritet av de berömda kockarna i världen, som vi ger de fina titlarna "chefs", är män. Jag brukade se upp till min mormor som var en strålande kvinna och undra hur hon skulle varit om hon hade haft samma möjligheter som män när hon växte upp. I dag finns det många fler möjligheter för kvinnor än det fanns på min mormors tid på grund av förändringar i politik och lagar, som alla är väldigt viktiga. Men det som betyder än mer är vår attityd, vårt tänkesätt, vad vi tror och vad vi värdesätter om kön. Tänk om vi, när vi fostrar barn, fokuserar på förmåga i stället för kön? Tänk om vi, när vi fostrar barn, fokuserar på intresse i stället för kön? Jag känner en familj som har en son och en dotter, varav båda är lysande i skolan, underbara, förtjusande barn. När pojken är hungrig säger föräldrarna till flickan: "Gå och laga Indomienudlar till din bror." Nu tycker inte dottern om att laga Indomienudlar, men hon är en flicka, så hon måste. Tänk om föräldrarna, från början, lärt både pojken och flickan att laga Indomie? Matlagning är för övrigt en väldigt användbar färdighet för pojkar. Jag har aldrig tyckt det varit vettigt att lämna en så avgörande sak, förmågan att nära sig själv, i andras händer. (Skratt) (Applåder) Jag känner en kvinna som har samma examen och samma jobb som sin man, när de kommer hem gör hon det mesta av hushållsarbetet, vilket jag tror stämmer för de flesta äktenskap. Men vad som slog mig än mer om dem var att närhelst hennes man bytte blöja på barnet, sa hon "tack" till honom. Tänk om hon i stället såg detta som fullständigt normalt att han, till och med, borde vårda sitt barn? Jag försöker glömma många lektioner om kön som jag internaliserade när jag växte upp. Men jag känner mig fortfarande väldigt sårbar gentemot könsbundna förväntningar. Första gången jag undervisade i skrivande vid ett universitet var jag orolig. Jag var inte orolig över det jag skulle undervisa, för jag var väl förberedd och jag skulle undervisa i det jag tyckte om. Jag var i stället orolig för vad jag skulle ha på mig. Jag ville bli tagen på allvar. Jag visste att för att jag är kvinna måste jag automatiskt bevisa mitt värde. Jag var orolig över att om jag såg för feminin ut skulle jag inte tas på allvar. Jag ville egentligen ha mitt blänkande läppglans och min flickiga kjol, men jag bestämde mig för att avstå. I stället bar jag en väldigt seriös, väldigt manlig och väldigt ful kostym. För den sorgliga sanningen är att när det gäller utseende börjar vi med mannen som standard, som normen. Om en man gör sig redo för ett affärsmöte oroar han sig inte över att se för maskulin ut och därför tas för given. Om en kvinna gör sig redo för ett affärsmöte, måste hon oroa sig över hur feminin hon ser ut och vad det säger, och huruvida hon kommer att tas på allvar. Jag önskar att jag inte hade burit den fula kostymen den där dagen. Jag har faktiskt förvisat den från min garderob. Om jag då hade haft självfötroendet jag har nu i att vara mig själv hade mina studenter gynnats än mer av min undervisning, för att jag hade varit mer bekväm, och mer hel och sann i mig själv. Jag har slutat be om ursäkt för min kvinnlighet och för min femininitet. (Applåder) Och jag vill bli respekterad i hela min kvinnlighet för att jag förtjänar att bli det. Samtal om genus är inte enkla. För både män och kvinnor, att ta upp genusfrågor möter nästan omedelbart motstånd. Jag kan föreställa mig en del människor här tänkandes "Kvinnor, sanna mot sig själv?" En del män kanske tänker "Ok, allt detta är intressant, men jag tänker inte så." Och det är en del av problemet. Att många män inte aktivt tänker på genus eller lägger märke till genus, är en del i problemet med genus. Att många män säger som min vän Louis, att allt är bra nu. Och att många män inte gör något för att förändra det. Om du är en man och går in på en restaurang med en kvinna och kyparen hälsar bara på dig, slår det dig då att fråga kyparen: "Varför hälsar du inte på henne?" För genus kan vara... (Skratt) Vi kan faktiskt lägga en längre version av detta tal till vila. Så, för att genus är ett väldigt obekvämt samtal att ha, finns det alltid lätta sätt att avsluta samtalet. En del kommer att ta upp evolutionär biologi och apor, ni vet, hur kvinnliga apor underkastar sig manliga apor och liknande saker. Men poängen är att vi inte är apor. (Skratt) (Applåder) Apor lever också i träd och äter daggmaskar till frukost, det gör inte vi. En del kommer att säga "Nåväl, men fattiga har det också svårt." Och det är sant. Men det är inte... (Skratt) Men det är inte vad detta samtal handlar om. Genus och klass är olika former av förtryck. Jag har i själva verket lärt mig en hel del om olika sorters förtryck och hur de kan vara blinda inför varandra, genom att samtala med svarta män. Jag pratade vid ett tillfälle med en svart man om genus och han sa till mig: "Varför måste du säga 'min erfarenhet som kvinna'? Varför kan det inte vara 'din erfarenhet som människa'?" Nu var det här samme man som ofta talade om sina erfarenheter som svart man. Genus har betydelse. Män och kvinnor upplever världen olika. Genus färgar hur vi upplever världen. Men vi kan förändra detta. En del kommer att säga "Åh, men kvinnor har den egentliga makten, rumpmakt." Och för er icke-nigerianer, rumpmakt är ett uttryck som... jag antar att det betyder ungefär en kvinna som använder sin sexualitet för att få tjänster av män. Men rumpmakt är inte alls makt. Rumpmakt innebär bara att en kvinna har en bra rot att använda sig av då och då, någon annans makt. Och då måste vi självklart undra vad som händer när denne någon är på dåligt humör, eller sjuk, eller impotent. (Skratt) En del kommer att säga att det är vår kultur att kvinnan är underordnad mannen. Men kultur är i konstant förändring. Jag har vackra syskonbarn, tvillingar, som är femton år och bor i Lagos. Om de hade fötts för hundra år sen hade de förts bort och dödats. För det var vår kultur, att döda tvillingar var vår kultur. Så vad är poängen med kultur? Det finns ju det dekorativa, dansen... men kultur handlar egentligen om bevarande och kontinuitet hos ett folk. I min familj är jag det barn som är mest intresserad av berättelsen om vilka vi är, av vår tradition, av kunskapen om förfädernas marker. Mina bröder är inte så intresserade som jag. Men jag kan inte delta, jag kan inte gå till deras möten, jag har inget att säga till om. För att jag är kvinna. Kultur skapar inte människan, människan skapar kultur. (Applåder) Så om det faktiskt är sant att den mänskliga kvinnligheten inte är vår kultur, då måste vi göra den till vår kultur. Jag tänker ofta på min kära vän Okuloma, må han och de andra som omkom i Sosolisokraschen fortsätta vila i frid. Han kommer alltid bli ihågkommen av de av oss som älskade honom. Och han hade rätt den där dagen för många år sen när han kallade mig feminist. Jag är feminist. När jag slog upp ordet i ordboken den där dagen stod det så här: Feminist, en person som tror på den sociala, politiska och ekonomiska jämlikheten mellan könen. Min gammelmormor, efter vad jag har hört berättas, var feminist. Hon rymde från mannen hon inte ville gifta sig med, och gifte sig med mannen hon själv valt. Hon vägrade, hon protesterade, hon förde sin talan närhelst hon ansåg att hon berövats tillträde, land, såna saker. Min mormor kände inte till ordet feminist, men det betyder inte att hon inte var en. Fler av oss borde ta tillbaka ordet. Min egen definition av feminist är: en feminist är en man eller kvinna som säger (Skratt) (Applåder) en feminist är en man eller kvinna som säger "Ja, det finns ett problem med könsroller som de är idag, och vi måste åtgärda det. Vi måste bli bättre." Den bästa feminist jag känner är min bror Kene. Han är också en snäll, snygg, förtjusande man, och han är väldigt maskulin. Tack. (Applåder)