När jag besöker en skola
och pratar med eleverna

frågar jag dem alltid samma sak:

Varför googlar du?

Varför är Google
den sökmotor som du väljer?

Konstigt nog får jag alltid
samma tre svar.

Ett, "För att det fungerar,"

vilket är ett grymt bra svar;
det är därför jag också googlar.

Två, någon kommer att säga,

"Jag känner egentligen inte till
några alternativ."

Det är inte ett lika bra svar
och mitt svar på det är oftast,

"Försök att googla ordet 'sökmotor',

du kanske hittar
några intressanta alternativ."

Och sist men inte minst, för det tredje,

oundvikligen kommer en elev
att räcka upp handen och säga,

"Men Google är jag säker på att alltid få
det bästa, mest objektiva sökresultatet."

Säker på att alltid få det bästa,
mest objektiva sökresultatet.

Som den humanist jag är,

även om jag är en digital humanist,

ger det mig kalla kårar,

även om jag också inser att tillit
till idén om det objektiva sökresultatet

är en hörnsten i vår kollektiva kärlek för
och uppskattning av Google.

Jag ska visa er varför det,
filosofiskt sett, nästan är en omöjlighet.

Men låt mig först prata lite
om en grundläggande princip

bakom varje sökning
som vi ibland glömmer.

Varje gång du vill googla något,

fråga dig själv: "Söker jag
efter en isolerad faktauppgift?"

Vilken är Frankrikes huvudstad?

Vilka byggstenar
består en vattenmolekyl av?

Perfekt - googla på.

Det finns inte någon forskargrupp
som är nära att bevisa

att det faktiskt är London och H3O.

Det finns inga konspirationer runt dem.

Folk i hela världen är överens

om vilka svaren är
på de isolerade frågorna.

Men om du ställer
en mer komplicerad fråga,

som "Varför finns det en konflikt
mellan Israel och Palestina?"

Då letar du inte längre
efter en enskild faktauppgift,

du söker efter kunskap, vilket är

något mycket mer komplicerat och ömtåligt.

Och för att få kunskap

måste du dra fram 10 eller 20
eller 100 faktauppgifter

och bekräfta dem och säga
"Ja, allt det här är sant."

Men beroende på vem jag är,

ung eller gammal, svart eller vit,
gay eller straight,

kommer jag värdera dem olika.

Och säga, "Ja, det här är sant,

men det här är mycket viktigare
för mig än det där."

Och det är här det blir intressant,

för det är då vi blir mänskliga.

Det är här vi börjar diskutera,
att forma ett samhälle.

Och för att verkligen komma någonstans
behöver vi filtrera alla våra fakta,

genom vänner, grannar, föräldrar, barn,

kollegor, dagstidningar
och veckotidningar,

för att till slut nå
det riktiga kunskapen,

vilket en sökmotor
är en dålig hjälp för att göra.

Jag lovade er ett exempel
för att visa varför det är så svårt

att uppnå sann, ren, objektiv kunskap -

något att fundera på.

Jag ska göra några enkla sökningar.

Vi börjar med "Michelle Obama,"

USA:s första dam.

Och vi klickar oss fram till bilder.

Det går väldigt bra, som ni ser.

Det är ett nästan perfekt sökresultat.

Det är bara hon på bilden,
inte ens presidenten.

Hur går det till?

Ganska enkelt.

Google använder sin kunskap
för att klara av det, men enkelt uttryckt

tittar de på två saker mer än något annat.

Först och främst, vad står det
under bilden på varje webbplats?

Står det "Michelle Obama" under bilden?

En bra indikation på att hon är med.

Google tittar också på bildfilen,

namnet på den faktiska filen
som laddats upp på webbplatsen.

Heter den "MichelleObama.jpeg"?

En ganska bra indikation på
att bilden inte visar Clint Eastwood.

Om man har de två får man
ett sökresultat som det här - ungefär.

Under 2009 utsattes Michelle Obama
för en rasistisk kampanj

där människor ville kränka henne
genom hennes sökresultat.

Det fanns en bild som spreds över internet

där hennes ansikte var förvrängt
för att se ut som en apa.

Och den bilden publicerades överallt.

Och folk publicerade den mycket medvetet,

för att den skulle hamna högt
i sökresultaten.

De skrev "Michelle Obama"
i bildtexten och laddade upp en bild

som hette "MichelleObama.jpeg",
eller något liknande.

Ni förstår varför -
för att manipulera sökresultatet.

Det fungerade också.

Så när man bildgooglade
efter "Michelle Obama" under 2009

dök den där förvrängda apbilden upp
bland de första sökresultaten.

Men resultaten är självsanerande,

och det är det fina i kråksången,

för Google mäter relevans
varje timme under varje dag.

Google nöjde sig inte med det
den här gången,

de tänkte, "Det där är rasistiskt
och ett dåligt sökresultat,

vi borde rensa upp det där manuellt.

Vi skriver lite kod och fixar det",

vilket de gjorde.

Jag tror inte att någon i det här rummet
tycker att det var en dålig idé.

Inte jag heller.

Men sen går ett par år

och världens mest googlade Anders,

Anders Behring Breivik,

gjorde vad han gjorde.

Det är 22 juli 2011,

en fruktansvärd dag i Norges historia.

Den här mannen, en terrorist,
sprängde ett par regeringsbyggnader

på gångavstånd från
där vi nu befinner oss i Oslo, Norge

och sen reste han till ön Utøya

och sköt ihjäl en grupp ungdomar.

Nästan 80 personer dog den dagen.

Många människor skulle beskriva
denna terrorhandling som två steg,

att han gjorde två saker:
sprängde byggnaderna och sköt ungdomarna.

Det är inte sant.

Det var tre steg.

Han sprängde byggnaderna,
sköt ungdomarna

och han satte sig ner och väntade på
att världen skulle googla honom.

Och han förberedde
alla tre stegen lika väl.

Om det fanns någon
som omedelbart förstod det här,

var det den svenske webbutvecklaren

och sökmotorexperten
från Stockholm, Nikke Lindqvist.

Han är också en politisk kille

och han gav sig ut i sociala medier,
på sin blogg och på Facebook.

Och han sa till alla,

"Om det är något
den här killen vill just nu,

så är det att kontrollera
bilden av sig själv.

Vi kan väl försöka förvränga den.

Låt oss i den civiliserade världen
se om vi kan protestera mot vad han gjorde

genom att förolämpa honom
i hans sökresultat.

Hur då?

Han sa följande till sina läsare,

"Gå ut på internet,

leta efter bilder
på hundbajs på trottoarer -

hitta bilder på hundbajs på trottoarer -

publicera dem i era flöden,
på era webbplatser, på era bloggar.

Se till att skriva terroristens namn
i bildtexten, och se till att döpa bilden

till "Breivik.jpeg."

Vi ska lära Google
att det är terroristens ansikte.

Och det fungerade.

Två år efter den där kampanjen
mot Michelle Obama,

så fungerade manipulationskampanjen
mot Anders Behring Breivik.

Om du bildgooglade från Sverige
några veckor efter den 22 juli

såg man att bilder av hundbajs
kom högt upp i sökresultatet,

som en liten protest.

Konstigt nog grep inte Google in
den här gången.

De rensade inte upp sökresultatet.

Den stora frågan är

vad det är som skiljer
de två händelserna åt.

Finns det något som skiljer
det som hände Michelle Obama

och det som hände
Anders Behring Breivik?

Såklart inte.

Det är precis samma sak,

men Google grep in i det ena fallet
men inte i det andra.

Varför?

För att Michelle Obama
är en hedervärd person,

och Anders Behring Breivik
är en avskyvärd person.

Ser ni vad som händer här?

En utvärdering av en person sker

och det finns bara
en kraftfull aktör i världen

som har makten att säga vem som är vem.

"Vi gillar dig, vi ogillar dig.

Vi tror på dig, vi tror inte på dig.

Du har rätt, du har fel.
Du är sann, du är falsk.

Du är Obama, och du är Breivik."

Där kan vi prata om makt.

Därför vill jag be er komma ihåg
att bakom varje algoritm

finns det alltid en person,

en person med en uppsättning
egna värderingar

som ingen kod någonsin helt kan utrota.

Mitt budskap gäller inte bara Google,

utan till alla er där ute
som sätter er tilltro till kod.

Ni behöver identifiera
vilka era egna värderingar är.

Ni behöver förstå att ni är människor

och ta ansvar för det.

Jag säger det för jag tror
att vi har nått en punkt

där det är absolut nödvändigt

att vi återknyter banden

mellan humaniora och teknik.

Tätare än någonsin.

Och om inte annat, påminna oss om
att den underbart förföriska idén

om det opåverkade, rena sökresultatet

är och fortsätter vara en myt.

Tack för er tid.

(Applåder)