Varje förälders värsta mardröm:

den 20 juli 2012,

min telefon ringer 4.30 på morgonen.

Det är min son Alex flickvän, Amanda,
som hysteriskt säger:

"Tom, Tom, det var en skjutning,

och de släpade ut mig från bion.

De lät mig inte stanna.
Jag ville, men de släpade ut mig".

Jag säger till Amanda:
"Amanda, är du okej? Är du skadad?"

Och hon sade nej, att hon var okej,

att Alex hade räddat hennes liv.

Så jag säger: "Amanda, var är Alex?"

Och hon säger, gråtandes:
"Jag vet inte, vi kan inte hitta honom.

De släpade ut mig från bion.
De tvingade mig att gå. Han blev skjuten.

Jag försökte väcka honom,
men jag kunde inte väcka honom.

Han ville inte resa på sig.

De släpade iväg mig.
Jag ville inte lämna honom".

Och jag säger till Amanda:

"Sista gången du såg Alex,

blödde han?

Hade du något av hans blod på dig?"

Och hon ropar: "Ja, mycket",
och bryter ihop.

Alex älskade Amanda.

Och han var en av de mest
hedervärda männen på jorden,

och vid 24 års ålder

fick han göra valet att riskera sitt liv

för att se till att hon skulle få leva.

Jag visste i mitt hjärta
att om han inte kunde resa på sig

så var han död.

Jag hade precis anlänt

natten innan

med min fru Caren

och min yngsta son

till en veckas semester på Hawaii.

Vi var bokstavligt talat

5 300 kilometer bort.

Caren och jag började frenetiskt
att ringa hans mobiltelefon,

till ingen nytta.

Vi lämnade flera meddelanden.

Sedan vände vi oss till media.

Men allt vi kunde hitta

var information om mördaren

och hans minerade lägenhet.

Vi försökte ringa Auroras polisstation,

men det var omöjligt att få ett svar.

Men i efterhand var det förståeligt.

De handskades med

12 döda, 70 skadade,

en massaker så hemsk

att polisen var tvungen att förflytta
några av offren till sjukhusen

i baksätena på deras polisbilar,
för att de hade slut på ambulanser.

Det var en fruktansvärd och kaotisk scen.

Vi skulle aldrig se Alex igen,

hans skador så svåra

att jag var tvungen
att skydda även hans mamma

från att se honom,

av rädsla att det skulle bli den bestående
bilden av honom i hennes minne.

Men vet ni vem vi skulle
komma att se igen och igen?

Mördaren.

Hans bilder var överallt.

En artikel var sex stycken lång

och innehöll hans namn 41 gånger.

Media hade gjort honom berömd.

Men min förstfödde son, Alex,

en hjälte,

var utelämnad från de första rapporterna.

Caren och jag förstod direkt
att det var något fel

med sättet som media reagerar
på dessa slumpmässiga masskjutningar

sedan Columbine.

Vi började göra efterforskningar,

och vi förstod

att om vi kunde förändra

sättet media rapporterar på,

så skulle vi kunna reducera
antalet skjutningar

och rädda liv.

(Applåder)

Låt mig förklara.

Nästan varenda slumpmässig masskjutare

har någonting gemensamt.

Kan någon gissa vad det är?

De vill ha ökändhet.

De vill bli berömda.

Faktum är att

dessa mördare själva berättar det för oss.

Sandy Hook-mördaren

hade ett kalkylblad

över tidigare massmördare
och deras dödssiffror.

Mördaren på nattklubben Puls i Orlando

ringde en lokal nyhetsstation –

under sin attack! –

och kollade sedan Facebook
för att se om han hade blivit viral.

Parkland-mördaren

spelade in och postade

en video

där han sade:

"När du ser mig på nyheterna
kommer du veta vem jag är".

Biografmördaren i Aurora
berättade för sin psykiater

att han insåg att han inte kunde göra
ett intryck på världen inom vetenskap,

men han kunde bli berömd

genom att spränga folk i luften.

Och det allra mest träffande,

Mördaren på Umpqua Community College

skrev på sin blogg
om en tidigare massmördare,

han skrev:

"Jag har noterat att människor som han

är helt ensamma och okända,

men när de spiller lite blod

så vet hela världen vem de är".

En man som var känd av ingen
är nu känd av alla,

hans ansikte klistrat på varje skärm,

hans namn på läpparna
hos alla på planeten,

allt på en dag.

Det verkar som att ju fler du dödar,

desto mer ställs du i rampljuset.

Det här är bara några få exempel.

Jag skulle kunna fortsätta.

Dessa mördare berättar för oss
att de vill bli berömda

precis som mördarna före dem,

och media fortsätter att ge dem
precis vad de vill åt:

ökändhet.

Vapendebatten är mycket känsloladdad,

och våra psykiska problem
är mycket komplicerade.

Båda kommer ta tid att rätta till.

Men för att minska massakrerna

behöver vi ingen kongressakt.

Vad vi behöver är en samvetesakt

för producenterna
och konsumenterna av massmedia

på att ta bort ökändhetsbelöningen.

(Applåder)

Så för att rädda liv,

startade Caren och jag "No Notoriety",

med syftet att utmana media

till att skydda våra samhällen

genom att följa
dessa vetenskapligt bevisade principer.

Ett: rapportera alla fakta

om sinnestillstånd, demografi

och motivprofil för dessa skjutare,

men minimera deras namn och bilder,

såvida inte de är på fri fot.

Två: begränsa användandet
av skjutarens namn

till en gång per artikel,
aldrig i rubriken

och inga bilder på framträdande platser.

Och tre –

Tre.

(Skratt)

Jag är inte bra på siffror.

(Skratt)

Vägra att publicera
något egennyttigt material

som skjutarna tillhandahållit.

(Applåder)

För att vara tydlig:

det här är ingen överträdelse

av någons lagstadgade rättigheter.

Det här är inte censur.

Vi ber bara media

att lyfta fram riktlinjer
de redan har på plats.

Till exempel,

media rapporterar inte

om journalister som blivit kidnappade

för att skydda dem.

Media rapporterar inte namnen och bilder

på offer för
sexuellt våld eller självmord.

Dessa ansvarsfulla journalistiska seder

skyddar den allmänna säkerheten

utan inverkan
på allmänhetens rätt att veta.

Akademiska studier visar

att den genomsnittliga nyhetskonsumenten

vill höra mindre om skjutarna.

Istället

borde media lyfta fram namnen och bilder

på offren, både mördade och skadade,

hjältarna och räddningspersonalen.

De borde –

(Applåder)

De borde framhäva data och analys

från experter inom
mental hälsa och allmän säkerhet.

Alla experterna håller med.

FBI,

International Police Association,

Major City Chiefs Association,

och ALERT,

den polisorganisation som ägnar sig åt
att träna räddningspersonal

att stoppa aktiva skjutare,

alla stödjer No Notorietys principer.

Faktum är att år 2014

startade FBI en kampanj, 
"Don't Name Them", som stöd för idén.

American Psychiatric Association
stödjer reducering och minimering av

dessa skjutares identifikation.

Idén har spridit sig världen över,

till Nya Zeelands statsminister
som uppmanar till ingen ökändhet

efter Christchurch-skjutningarna.

Men hur mycket vi än vill
att media ska ändra på sig,

så är de vinstdrivande företag.

De kommer inte ändra på sig
såvida vi inte håller dem ansvariga.

(Applåder)

Media tjänar sina pengar

på annonsering
baserat på antalet läsare och klick.

Om vi kan minska antalet läsare
och klick inom vilket ämne som helst,

så kommer media förändra
sättet de rapporterar kring det.

Så nästa gång du ser något mediabolag –

på papper, digitalt, radio eller TV –

som omotiverat upphöjer namnen
och bilderna på dessa skjutare,

sluta titta.

Sluta lyssna, sluta klicka,

sluta gilla och sluta dela.

Skriv till producenterna,

utgivare, stationschefer och VD:s

för dessa nyhetsorgan.

Notera vilka annonsörer
som stödjer dessa inslag

och skriv till deras VD:ar.

För tillsammans

kan vi påverka media
att agera med intresse

för allmän säkerhet, inte vinst.

Det är för sent för Alex,

och det är för sent för min familj.

Men snälla, gå inte med
i vår klubb genom passivitet,

klubben ingen vill gå med i.

Priset är för högt.

För det är inte för sent

för de som inte är offer ännu.

Vi har makten

att minska slumpmässiga masskjutningar.

Låt oss använda den.

Tack.

(Applåder)