Tänk om våra växter kunde känna av gifthalten i jorden och uttrycka den gifthalten genom färgen på sina löv. Tänk om de växterna också kunde avlägsna gifter ur jorden? Eller, tänk om växterna utvecklade sin egen förpackning, eller designades för att enbart kunna skördas av sina ägares patenterade maskiner? Vad händer när biologisk design drivs av motivationen bakom massproducerade handelsvaror? Vilken sorts värld skulle det vara? Mitt namn är Ani, jag är designer och forskare på MIT Media Lab, där jag är en del av en relativt ny och unik grupp, Design Fiction, där vi sitter inklämda mellan science fiction och science fakta. Och på MIT har jag turen att kunna frottera mig med forskare som studerar alla slags banbrytande områden som syntetisk neurobiologi, artificiell intelligens, artificiellt liv och allting däremellan. Och över hela campuset finns det oerhört briljanta forskare som ställer frågor som, "Hur kan jag göra världen bättre?" Och en del av det min grupp frågar är, "Vad är bättre?" Vad är bättre för dig, för mig, för en vit kvinna, för en homosexuell man, för en veteran, ett barn med protes? Teknik är aldrig neutral. Den ramar in en verklighet och reflekterar ett sammanhang. Tänk dig vad det skulle säga om balansen mellan arbete och privatliv på kontoret om dessa var standard första dagen? (Skratt) Jag tror det är konstnärernas och designernas roll att ställa kritiska frågor. Konst är hur man kan se och känna framtiden och idag är en spännande tid att vara designer, tack vare alla nya verktyg som blivit tillgängliga. Syntetisk biologi, till exempel, strävar efter att beskriva biologi som ett designproblem. Och genom denna utveckling undrar mitt labb vad rollerna och ansvarsområdena är för en konstnär, designer, forskare eller affärsman?" "Vad är konsekvenserna av syntetisk biologi, genteknik, och hur formar de vår bild av vad det innebär att vara människa?" "Vad är dess konsekvenser på samhället, på evolutionen och vad är riskerna i det här spelet?" Min egen teoretiska designforskning just nu leker med syntetisk biologi men för en mer känslostyrd uteffekt. Jag är besatt av lukt som ett designområde, och det här projektet började med tanken, tänk om du skulle kunna ta ett doftporträtt, en smelfie? (Skratt) Tänk om du kunde ta din egen naturliga kroppsdoft och skicka den till en älskare. Lustigt nog kom jag på att det faktiskt var en tradition i Österrike på 1800-talet att uppvaktande par hade en bit äpple i armhålan på danser, och i slutet av kvällen så skulle tjejen ge frukten till killen som hon tyckte mest om, och om han kände likadant så åt han upp det illaluktande äpplet. (Skratt) Napoleon skrev många kärleksbrev till Josephine, men det kanske mest minnesvärda är denna korta, brådskande lapp: "Hemma om 3 dagar. Bada inte." (Skratt) Både Napoleon och Josephine älskade violer. Josephine bar violdoftande parfym, bar violer på deras bröllopsdag och Napoleon skickade en violbukett till henne varje år på deras bröllopsdag. När Josephine dog, planterade han violer på hennes grav, och precis innan sin exil gick han tillbaka till graven, plockade några av dessa blommor, förseglade dem i en medaljong och bar dem tills han dog. Det tyckte jag var väldigt rörande. Jag tänkte, kan jag få den violen att lukta precis som Josephine? Tänk om du, för all evighet, när du besökte hennes grav, kunde känna doften av Josephine, precis som Napoleon älskade henne? Skulle vi kunna konstruera nya sätt att sörja, nya ritualer för att minnas? Vi har trots allt konstruerat transgena grödor för att kunna maximera vinst, grödor som tål långa transporter, grödor som har en lång hållbarhet, grödor som smakar sött men motstår skadedjur, ibland på bekostnad av näringsvärdet. Kan vi utnyttja dessa tekniker för en känslostyrd uteffekt? I mitt labb just nu, undersöker jag frågor som, "vad får en människa att lukta människa?" Och det visar sig vara ganska komplicerat. Faktorer som din kost, dina mediciner, din livsstil allt påverkar din doft. Och jag fann att vår svett mestadels är doftfri, det är våra bakterier och mikrobiom som är ansvariga för dina dofter, ditt humör, din identitet och så mycket mer. Och det finns olika molekyler som du utsöndrar, men som vi bara uppfattar undermedvetet. Jag har samlat och katalogiserat bakterier från olika platser på min kropp. Efter att ha pratat med en forskare, tänkte vi att den perfekta Ani-mixen kanske är 10% nyckelben, 30% underarm, 40% bikinilinje och så vidare, och ibland låter jag forskare från andra labb sniffa lite på mina prover. Det har varit intressant höra hur kroppsdofter uppfattas utanför ett kroppsligt sammanhang. Jag har fått höra saker som att det luktar som blommor, som kyckling, som cornflakes, som carnitas med nötkött. (Skratt) Samtidigt odlar jag en samling köttätande växter för deras förmåga att avge köttliknande dofter för att locka till sig byten, i ett försök att skapa ett symbiotiskt förhållande mellan mina bakterier och denna organism. Men så föll det sig så att jag var på MIT, i en bar och pratade med en forskare som råkar vara vara kemist och växtforskare, jag berättade om projektet, och han sa, "Det låter som botanik för ensamma kvinnor." (Skratt) Oberörd sa jag "OK". Jag utmanade honom. "Kan vi konstruera en växt som kan älska mig tillbaka?" Och av nån anledning sa han, "Visst, varför inte?" Så vi började med att se om vi kan få en växt att växa mot mig som om jag vore solen? Så vi tittar på mekanismer i växter, som fototropism, som får växter att växa i riktning mot solen genom att producera hormoner som auxin, som orsakar cellförlängning på den skuggiga sidan. Och just nu tillverkar jag läppstift som är indränkta med dessa ämnen som låter mig interagera med en växt med dess egna kemiska signaturer - läppstift som får växter att växa där jag kysser dem, växter som blommar där jag kysser blomman. Och genom dessa projekt ställer jag frågor som, hur definierar vi natur? Hur definierar vi naturen när vi kan ändra dess egenskaper, och när bör vi göra det? Bör vi göra det för vinst, för användbarhet? Kan vi göra det av känslomässiga orsaker? Kan bioteknologi användas för att skapa saker som är lika rörande som musik? Var ligger tröskeln mellan vetenskap och dess förmåga att forma vårt känslolandskap? Det är ett känt designmantra att form följer funktion. Nu, inkilad mellan vetenskap, design och konst får jag ställa frågan, tänk om fiction informerar fakta? Hur skulle ett sådant FoU-labb se ut och vilka frågor skulle vi ställa tillsammans? Vi vänder oss ofta till tekniken för svar, men som konstnär och designer tycker jag om att fråga, "vad är frågan?" Tack. (Applåder)