26 januari, 2013 gick en militant al-Qaida-grupp in i den antika staden Timbuktu vid Saharaöknens södra gräns. Där satte de eld på ett medeltida bibliotek med 30 000 handskrifter skrivna på arabiska och flertalet afrikanska språk. De behandlade ämnen från astronomi till geografi, historia till medicin, inklusive en bok som innehåller den sannolikt första behandlingen för impotens. Okänt för västvärlden, det här var en kontinents samlade kunskap. En Afrikas röst vid en tid då man inte ansåg att Afrika hade en röst alls. Bamakos borgmästare, som bevittnade händelsen kallade handskriftsbrännandet "ett brott mot världskulturarvet." Och han hade rätt. Eller han hade haft rätt, om det inte var för det faktum att han ljög. Faktum är, att precis innan hade afrikanska vetenskapsmän samlat ihop en slumpmässig blandning av gamla böcker och lämnat dem framme åt terroristerna. Idag finns samlingen gömd i Bamako, Malis huvudstad, där de möglar i den höga luftfuktigheten. Det som listigt räddades är nu återigen hotat, den här gången av klimatet. Men Afrika, och världens avlägsna hörn är inte de enda, eller ens de huvudsakliga platserna där handskrifter som skulle kunna ändra världskulturens historia är hotade. För flera år sedan gjorde jag en studie av europeiska forskningsbibliotek och upptäckte att det finns minst 60 000 handskrifter från innan 1500-talet som är oläsliga som ett resultat av vattenskador, blekning, mögel och kemiska reaktanter. Det faktiska antalet är sannolikt det dubbla, och då räknar man inte med handskrifter från renässansen och modern tid och inte med kulturarvsobjekt, som exempelvis kartor. Tänk om det fanns en teknik som kunde återställa de här förlorade och okända verken? Föreställ dig hur hundratusentals tidigare okända texter från hela världen radikalt skulle kunna förändra vår kunskap om dåtiden. Föreställ dig vilka okända klassiker vi skulle upptäcka, som skulle ändra rättesnörena för litteratur, historia, filosofi, musik, eller, mer provokativt, skulle kunna skriva om våra kulturella identiteter och bygga nya broar mellan folk och kultur. Det är de här frågorna som förvandlade mig från en medeltidsvetenskapsman, en textläsare till en textforskare. "Läsare" är ett så otillfredsställande ord. För mig framkallar det en bild av passivitet, av någon som sitter sysslolös i en fåtölj och väntar på att kunskap ska komma till honom i ett prydligt litet paket. Så mycket bättre är det att vara en deltagare av det förflutna, en äventyrare i ett okänt land, som söker efter den gömda texten. Som akademiker var jag bara en läsare. Jag läste och lärde ut samma klassiker som folk har läst och lärt ut under hundratals år, Virgil, Ovid, Chaucer, Petrarch. Och med varje vetenskaplig artikel jag publicerade bidrog jag med allt mindre flisor till den mänskliga kunskapen. Vad jag ville vara var en arkeolog från förr, en upptäckare av litteratur, en Indiana Jones utan piskan, eller, faktiskt, med piskan. (Skratt) Jag önskade det inte bara för mig själv, utan även för mina studenter. Så för sex år sedan ändrade jag riktning på min karriär. Just då arbetade jag med "Kärlekens schack", den europeiska medeltidens sista viktiga långa dikt som aldrig har redigerats. Och den var inte redigerad eftersom den bara fanns i en handskrift som blev så illa skadad under bombningen av Dresden under andra världskriget att generationer av vetenskapsmän har förklarat den förlorad. Under fem år hade jag jobbat med en ultraviolett lampa i ett försök att återfinna spår av texten och jag hade kommit så långt som den tidens teknik faktiskt kunde ta mig. Så jag gjorde som många gör. Jag gick online och där lärde jag mig om hur multispektral avbildning hade använts för att återskapa två förlorade avhandlingar av den berömda grekiska matematikern Arkimedes från en 1200-talspalimpsest. En palimpsest är en handskrift som har blivit bortskrapad och skrivits över. Plötsligt bestämde jag mig för att skriva till den ledande avbildningsforskaren på Arkimedes palimpsest-projektet, professor Roger Easton, med en plan och en vädjan. Och till min förvåning så skrev han faktiskt tillbaka. Med hans hjälp lyckades jag få anslag från USA:s regering för att bygga ett flyttbart multispektralt avbildningslabb. Och med det här labbet kunde jag förvandla vad som var en bränd och blekt röra till en ny medeltida klassiker. Så hur funkar egentligen multispektral avbildning? Tja, tanken bakom multispektral avbildning är något som den som är bekant med mörkerseende glasögon kommer förstå direkt: Att det vi kan se i det synbara ljusspektrat bara är en liten del av det som faktiskt är där. Samma sak gäller för osynlig skrift. Vårt system använder 12 våglängder av ljus mellan ultraviolett och infrarött, de lyser ner på handskriften ovanifrån från LED-kluster och en annan multispektral ljuskälla som lyser upp genom handskriftens separata sidor. Upp till 35 bilder per sekvens per blad är avbildade på så sätt, med hjälp av en kraftfull digitalkamera, med en lins som är gjort av kvarts. Det finns drygt fem av de här i hela världen. Och när vi väl har de här bilderna så kör vi dem genom statistiska algoritmer för att ytterligare intensifiera och klargöra dem med hjälp av mjukvara som från början är gjord för satellitbilder och används av sådana som geospatialforskare och CIA. Resultaten kan vara spektakulära. Ni har kanske redan hört vad man har gjort med Dödahavsrullarna som långsamt gelatinerar. Genom att använda infrarött ljus har vi kunnat läsa även de mörkaste hörnen av Dödahavsrullarna. Ni är kanske däremot inte medvetna om andra bibliska texter som är hotade. Här, till exempel, är ett blad från en handskrift som vi avbildade, som möjligtvis är den mest värdefulla kristna bibeln i världen. Codex Vercellensis är den äldsta översättningen av evangelierna till latin och den dateras från den första halvan av trehundratalet. Det är så nära vi kan komma bibeln på den tid då kristendomen grundades under kejsar Konstantin och även vid tidpunkten för Första konciliet i Nicaea då man kom överens om den grundläggande kristna trosbekännelsen. Den här handskriften har, olyckligtvis, blivit rejält skadad och det för att man i århundraden har använt och rört den vid insvärjningsceremonier i kyrkan. Faktum är att den lila fläcken som man ser längst upp till vänster är aspergillus, en mögelsvamp som kommer från otvättade händer hos personer med tuberkulos. Vår avbildning har möjliggjort för mig att göra den första kopian av handskriften på 250 år. Att ha ett laboratorium som kan resa till samlingar där det behövs är dock bara en del av lösningen. Tekniken är väldigt dyr och väldigt ovanlig, och kunskap i avbildning och bildbehandling är svårtillgänglig. Att återskapa verken är utom räckhåll för de flesta forskare och alla förutom de rikaste institutionerna. Därför grundade jag Lazarus-projektet, ett icke vinstdrivande initiativ för att ta multispektral avbildning till individuella forskare och mindre institutioner för en liten, eller ingen, kostnad. Under de senaste fem åren har vårt team av vetenskapsmän, forskare och studenter rest till sju olika länder och återskapat några av världens mest värdefulla skadade handskrifter, inklusive Vercelliboken, som är den äldsta boken på engelska, den svarta boken från Carmarthen, den äldsta boken på walesiska, och några av de mest värdefulla tidiga evangelierna som finns i den före detta sovjetrepubliken Georgien. Så multispektral avbildning kan återskapa förlorade texter. Men, mer subtilt, så kan det återskapa en andra historia bakom varje objekt, historien om hur, när, och av vem en text skapats, och, ibland, vad författaren tänkte under tiden han skrev. Ta till exempel ett utkast till USA:s självständighetsförklaring, skriven av Thomas Jefferson själv, som några av mina kollegor avbildade för några år sedan, vid USA:s kongressbibliotek. Museiintendenter hade noterat att ett ord genomgående hade skrapats bort och skrivits över. Det överskrivna ordet var "medborgare." Kanske kan ni gissa vilket som var ordet under? "Undersåtar." Där, mina damer och herrar, utvecklas den amerikanska demokratin under Thomas Jeffersons hand. Eller beakta Martellus karta från 1419, som vi avbildade vid Beineckebiblioteket, Yale. Det var kartan som Columbus sannolikt tittade på innan han reste till den Nya världen och som gav honom hans idé om hur Asien såg ut, och var Japan låg. Problemet med den här kartan är att dess bläck och pigment genom tiderna brutits ner så mycket att den här stora, över två meter breda kartan fick världen att se ut som en enorm öken. Fram tills nu har vi haft väldigt dålig aning om vad Columbus visste om världen och hur världskulturer var representerade. Det mesta av teckenförklaringen på kartan var oläsligt i vanligt ljus. Ultraviolett hjälpte föga. Multispektralt ljus gav oss allt. I Asien fick vi kunskap om monster som hade så långa öron att de kunde täcka varelsens hela kropp. I Afrika, om en orm som kunde få marken att ryka. Som stjärnljus, som kan förmedla bilder av hur universum såg ut i den avlägsna dåtiden så kan multispektralt ljus ta oss tillbaka till de första stammande ögonblicken av ett objekts skapande. Genom den här linsen kan vi bevittna misstagen, sinnesändringarna naiviteter, de ocensurerade tankarna, den mänskliga fantasins imperfektioner, som tillåter dessa helgade objekt och deras upphovsmän att bli mer verkliga och att föra historien närmre oss. Hur ser framtiden ut? Det finns så mycket av det förflutna och så få personer som har verktygen att rädda det innan objekten försvinner för alltid. Det är därför jag har börjat lära ut ett nytt tvärvetenskapligt ämne som jag kallar "textvetenskap." Textvetenskap är en kombination av de traditionella färdigheterna hos en litteraturvetare - att kunna läsa gamla språk och gamla handskrifter, kunskapen om hur texter skapas för att kunna placera och datera dem - med nya tekniker som avbildningsvetenskap, bläckens och pigmentens kemi, och datorstödd optisk teckenigenkänning. Förra året var det en elev i min klass, en förstaårselev, med en bakgrund i latin och grekiska, som bildbehandlade en palimsest som vi hade fotograferat på ett berömt bibliotek i Rom. Under tiden han jobbade började en liten grekisk skrift skymta bakom texten. Alla samlades runtom och han läste en rad från ett förlorat verk av den grekiska komiska dramatikern Menander. Det var den första gången på över tusen år som de orden hade blivit uttalade. I det ögonblicket blev han en vetenskapsman. Mina damer och herrar, det är framtiden för dåtiden. Tack så mycket. (Applåder)