26 januari, 2013
gick en militant al-Qaida-grupp in
i den antika staden Timbuktu
vid Saharaöknens södra gräns.
Där satte de eld
på ett medeltida bibliotek
med 30 000 handskrifter
skrivna på arabiska
och flertalet afrikanska språk.
De behandlade ämnen från astronomi
till geografi, historia till medicin,
inklusive en bok som innehåller
den sannolikt första
behandlingen för impotens.
Okänt för västvärlden,
det här var en kontinents
samlade kunskap.
En Afrikas röst vid en tid då man inte
ansåg att Afrika hade en röst alls.
Bamakos borgmästare,
som bevittnade händelsen
kallade handskriftsbrännandet
"ett brott mot världskulturarvet."
Och han hade rätt.
Eller han hade haft rätt, om det inte var
för det faktum att han ljög.
Faktum är, att precis innan
hade afrikanska vetenskapsmän
samlat ihop en slumpmässig blandning
av gamla böcker och lämnat dem
framme åt terroristerna.
Idag finns samlingen gömd i Bamako,
Malis huvudstad, där de möglar
i den höga luftfuktigheten.
Det som listigt räddades
är nu återigen hotat,
den här gången av klimatet.
Men Afrika, och världens avlägsna hörn
är inte de enda, eller ens
de huvudsakliga platserna
där handskrifter som skulle
kunna ändra världskulturens historia
är hotade.
För flera år sedan gjorde jag en studie
av europeiska forskningsbibliotek
och upptäckte att det finns minst
60 000 handskrifter
från innan 1500-talet
som är oläsliga som ett resultat
av vattenskador,
blekning, mögel och kemiska reaktanter.
Det faktiska antalet är
sannolikt det dubbla,
och då räknar man inte med
handskrifter från renässansen
och modern tid
och inte med kulturarvsobjekt,
som exempelvis kartor.
Tänk om det fanns en teknik
som kunde återställa de här
förlorade och okända verken?
Föreställ dig hur hundratusentals
tidigare okända texter
från hela världen
radikalt skulle kunna förändra
vår kunskap om dåtiden.
Föreställ dig vilka okända klassiker
vi skulle upptäcka,
som skulle ändra rättesnörena
för litteratur, historia,
filosofi, musik,
eller, mer provokativt, skulle kunna
skriva om våra kulturella identiteter
och bygga nya broar
mellan folk och kultur.
Det är de här frågorna
som förvandlade mig
från en medeltidsvetenskapsman,
en textläsare till en textforskare.
"Läsare" är ett så
otillfredsställande ord.
För mig framkallar det
en bild av passivitet,
av någon som sitter
sysslolös i en fåtölj
och väntar på att kunskap
ska komma till honom
i ett prydligt litet paket.
Så mycket bättre är det att vara
en deltagare av det förflutna,
en äventyrare i ett okänt land,
som söker efter den gömda texten.
Som akademiker var jag bara en läsare.
Jag läste och lärde ut samma klassiker
som folk har läst och lärt ut
under hundratals år,
Virgil, Ovid, Chaucer, Petrarch.
Och med varje vetenskaplig
artikel jag publicerade
bidrog jag med allt mindre flisor
till den mänskliga kunskapen.
Vad jag ville vara
var en arkeolog från förr,
en upptäckare av litteratur,
en Indiana Jones utan piskan,
eller, faktiskt, med piskan.
(Skratt)
Jag önskade det inte bara för mig själv,
utan även för mina studenter.
Så för sex år sedan
ändrade jag riktning på min karriär.
Just då arbetade jag
med "Kärlekens schack",
den europeiska medeltidens
sista viktiga långa dikt
som aldrig har redigerats.
Och den var inte redigerad eftersom den
bara fanns i en handskrift
som blev så illa skadad under
bombningen av Dresden
under andra världskriget
att generationer av vetenskapsmän
har förklarat den förlorad.
Under fem år hade jag jobbat
med en ultraviolett lampa
i ett försök att återfinna spår av texten
och jag hade kommit så långt
som den tidens teknik
faktiskt kunde ta mig.
Så jag gjorde som många gör.
Jag gick online
och där lärde jag mig om
hur multispektral avbildning
hade använts för att återskapa
två förlorade avhandlingar
av den berömda grekiska
matematikern Arkimedes
från en 1200-talspalimpsest.
En palimpsest är en handskrift
som har blivit bortskrapad
och skrivits över.
Plötsligt bestämde jag mig för att skriva
till den ledande avbildningsforskaren
på Arkimedes palimpsest-projektet,
professor Roger Easton,
med en plan och en vädjan.
Och till min förvåning
så skrev han faktiskt tillbaka.
Med hans hjälp lyckades jag
få anslag från USA:s regering
för att bygga ett flyttbart
multispektralt avbildningslabb.
Och med det här labbet kunde jag förvandla
vad som var en bränd och blekt röra
till en ny medeltida klassiker.
Så hur funkar egentligen
multispektral avbildning?
Tja, tanken bakom
multispektral avbildning
är något som den som är bekant
med mörkerseende glasögon
kommer förstå direkt:
Att det vi kan se i det
synbara ljusspektrat
bara är en liten del av det
som faktiskt är där.
Samma sak gäller för osynlig skrift.
Vårt system använder
12 våglängder av ljus
mellan ultraviolett och infrarött,
de lyser ner på handskriften ovanifrån
från LED-kluster
och en annan multispektral ljuskälla
som lyser upp genom
handskriftens separata sidor.
Upp till 35 bilder per sekvens
per blad är avbildade på så sätt,
med hjälp av en kraftfull digitalkamera,
med en lins som är gjort av kvarts.
Det finns drygt fem av de här
i hela världen.
Och när vi väl har de här bilderna
så kör vi dem genom statistiska algoritmer
för att ytterligare intensifiera
och klargöra dem
med hjälp av mjukvara som från början
är gjord för satellitbilder
och används av sådana som
geospatialforskare
och CIA.
Resultaten kan vara spektakulära.
Ni har kanske redan hört
vad man har gjort med Dödahavsrullarna
som långsamt gelatinerar.
Genom att använda infrarött ljus
har vi kunnat läsa även de mörkaste hörnen
av Dödahavsrullarna.
Ni är kanske däremot inte medvetna
om andra bibliska texter som är hotade.
Här, till exempel, är ett blad
från en handskrift
som vi avbildade,
som möjligtvis är den mest värdefulla
kristna bibeln i världen.
Codex Vercellensis är den äldsta
översättningen av evangelierna till latin
och den dateras från den första halvan
av trehundratalet.
Det är så nära vi kan komma
bibeln på den tid
då kristendomen grundades
under kejsar Konstantin
och även vid tidpunkten
för Första konciliet i Nicaea
då man kom överens om
den grundläggande kristna trosbekännelsen.
Den här handskriften har, olyckligtvis,
blivit rejält skadad
och det för att man i århundraden
har använt och rört den
vid insvärjningsceremonier i kyrkan.
Faktum är att den lila fläcken
som man ser längst upp till vänster
är aspergillus, en mögelsvamp
som kommer från otvättade händer
hos personer med tuberkulos.
Vår avbildning har möjliggjort för mig
att göra den första kopian
av handskriften på 250 år.
Att ha ett laboratorium som kan resa
till samlingar där det behövs
är dock bara en del av lösningen.
Tekniken är väldigt dyr
och väldigt ovanlig,
och kunskap i avbildning
och bildbehandling är svårtillgänglig.
Att återskapa verken är utom räckhåll
för de flesta forskare och alla
förutom de rikaste institutionerna.
Därför grundade jag Lazarus-projektet,
ett icke vinstdrivande initiativ
för att ta multispektral avbildning
till individuella forskare
och mindre institutioner
för en liten, eller ingen, kostnad.
Under de senaste fem åren
har vårt team av vetenskapsmän,
forskare och studenter
rest till sju olika länder
och återskapat några av världens
mest värdefulla skadade handskrifter,
inklusive Vercelliboken,
som är den äldsta boken på engelska,
den svarta boken från Carmarthen,
den äldsta boken på walesiska,
och några av de mest värdefulla
tidiga evangelierna
som finns i den före detta
sovjetrepubliken Georgien.
Så multispektral avbildning
kan återskapa förlorade texter.
Men, mer subtilt, så kan det återskapa
en andra historia bakom varje objekt,
historien om hur, när,
och av vem en text skapats,
och, ibland, vad författaren tänkte
under tiden han skrev.
Ta till exempel ett utkast till
USA:s självständighetsförklaring,
skriven av Thomas Jefferson själv,
som några av mina kollegor
avbildade för några år sedan,
vid USA:s kongressbibliotek.
Museiintendenter hade noterat
att ett ord genomgående
hade skrapats bort och skrivits över.
Det överskrivna ordet var "medborgare."
Kanske kan ni gissa
vilket som var ordet under?
"Undersåtar."
Där, mina damer och herrar,
utvecklas den amerikanska demokratin
under Thomas Jeffersons hand.
Eller beakta Martellus karta från 1419,
som vi avbildade
vid Beineckebiblioteket, Yale.
Det var kartan som Columbus
sannolikt tittade på
innan han reste till den Nya världen
och som gav honom hans idé
om hur Asien såg ut,
och var Japan låg.
Problemet med den här kartan är
att dess bläck och pigment
genom tiderna brutits ner så mycket
att den här stora,
över två meter breda kartan
fick världen att se ut som en enorm öken.
Fram tills nu har vi haft
väldigt dålig aning
om vad Columbus visste om världen
och hur världskulturer var representerade.
Det mesta av teckenförklaringen
på kartan var oläsligt i vanligt ljus.
Ultraviolett hjälpte föga.
Multispektralt ljus gav oss allt.
I Asien fick vi kunskap om monster
som hade så långa öron
att de kunde täcka varelsens hela kropp.
I Afrika, om en orm
som kunde få marken att ryka.
Som stjärnljus, som kan förmedla bilder
av hur universum såg ut
i den avlägsna dåtiden
så kan multispektralt ljus ta oss tillbaka
till de första stammande ögonblicken
av ett objekts skapande.
Genom den här linsen kan vi bevittna
misstagen, sinnesändringarna
naiviteter, de ocensurerade tankarna,
den mänskliga fantasins imperfektioner,
som tillåter dessa helgade objekt
och deras upphovsmän
att bli mer verkliga
och att föra historien närmre oss.
Hur ser framtiden ut?
Det finns så mycket av det förflutna
och så få personer
som har verktygen att rädda det
innan objekten försvinner för alltid.
Det är därför jag har börjat lära ut
ett nytt tvärvetenskapligt ämne
som jag kallar "textvetenskap."
Textvetenskap är en kombination av
de traditionella färdigheterna
hos en litteraturvetare -
att kunna läsa gamla språk
och gamla handskrifter,
kunskapen om hur texter skapas
för att kunna placera och datera dem -
med nya tekniker som avbildningsvetenskap,
bläckens och pigmentens kemi,
och datorstödd optisk teckenigenkänning.
Förra året var det en elev i min klass,
en förstaårselev,
med en bakgrund i latin och grekiska,
som bildbehandlade en palimsest
som vi hade fotograferat
på ett berömt bibliotek i Rom.
Under tiden han jobbade
började en liten grekisk skrift
skymta bakom texten.
Alla samlades runtom
och han läste en rad
från ett förlorat verk
av den grekiska komiska
dramatikern Menander.
Det var den första gången på över tusen år
som de orden hade blivit uttalade.
I det ögonblicket
blev han en vetenskapsman.
Mina damer och herrar,
det är framtiden för dåtiden.
Tack så mycket.
(Applåder)