Vill du ha en mer rättvis värld? Var en oväntad allierad

En mer rättvis värld startar med dig. Medan hon återger ett avgörande ögonblick ur sitt eget liv, betonar rättviseförespråkaren Nina Mosby Tyler varför att visa sig och att kämpa för andra som möter orättvisa bortom dina egna upplevda erfarenheter leder till en hederligare, mer rättvis framtid för alla.

Du kan fråga vem du vill,

och de kommer säga dig

att de är urless på
att kämpa för rättvisa.

Färgade och medlemmar
i HBT-samhället är trötta

på att känna pressen att säga ifrån
och att stå på sig

även när de blir nedtystade
och nedtryckta.

Och vita allierade
och cis-allierade är också trötta.

Trötta på att få höra
att de gör det på fel sätt

eller att det inte ens angår dem
att säga till överhuvudtaget.

Den här tröttheten påverkar oss alla.

Och faktum är att jag tror
att vi inte kommer lyckas

förrän vi ser på rättvisa
på ett nytt sätt.

Jag växte upp mitt under
medborgarrättsrörelsen

i det segregerade södern.

Som femårig flicka
var jag väldigt intresserad av balett.

Det verkade vara femårig-flicka-grejen
på 60-talet.

Min mamma tog mig till en balettskola.

Du vet, den sortens skola som har lärare
som pratar om din begåvning och talang

men vet att du aldrig blir nån ballerina.

(Skratt)

När vi var framme sade de snällt
att de "inte tar emot negrer".

Vi satte oss i bilen igen
som om vi just skulle lämna en affär

som hade slut på apelsinjuice.

Vi sade ingenting ...

Vi bara körde till nästa balettskola.

De sade: "Vi tar inte emot negrer".

Jag var förvirrad.

Och jag frågade min mamma
varför de inte ville ha mig.

Och hon sade: "De är inte smarta nog
att ta emot dig just nu

och de vet inte hur fantastisk du är".

(Jubel)

(Applåder och jubel)

Tja, jag förstod inte vad det betydde.

(Skratt)

Men jag visste att det inte var bra,

för jag kunde se det i min mammas ögon.

Hon var arg,

och det såg ut som om
hon var på gränsen till tårar.

Jag bestämde mig just där och då

för att balett var dumt.

(Skratt)

Jag hade många sådana
upplevelser längs vägen,

men när jag blev äldre
började jag bli arg.

Och inte bara arg på den öppna
rasismen och orättvisan.

Jag var arg på folk som stod där
och inte sade någonting.

Varför sade inte de vita föräldrarna
på den där balettskolan:

"Eh, det där är fel.
Låt den lilla flickan dansa".

Eller varför –

(Applåder)

Varför sa inte de vita stamgästerna
på de segregerade restaurangerna:

"Hallå, det där är inte rätt.
Låt den där familjen äta."

Det tog mig inte lång tid att förstå

att rasistisk orättvisa
inte var det enda stället

där folk i majoriteten förblev tysta.

När jag satt i kyrkan och hörde
någon homofobisk kommentar

förklädd till något bibliskt

sade jag: "Ursäkta,

varför avbryter inte de heterosexuella
kyrkobesökarna den här smörjan?"

(Applåder)

Eller ...

i ett rum fyllt av
babyboomare och Generation X

som började nedvärdera
sina milleniekollegor

som bortskämda, lata och arroganta,

sade jag: "Ursäkta,

varför säger ingen
i min ålder 'sluta generalisera?'"

(Publik) Ja!

(Applåder)

Jag var van att stå upp
kring den här sortens frågor,

men varför var inte alla andra det?

Min lärare i femte klass, mrs McFarland,

lärde mig att rättvisa
kräver en inblandad.

Inte vem som helst duger.

Hon sade att vi behöver
oväntade allierade

om vi vill se riktig förändring äga rum.

Och till oss som upplever orättvisa öppet:

Vi behöver vara villiga
att ta emot hjälpen,

för när vi inte gör det

tar förändring för lång tid.

Tänk er om hetero-
och homosexuella inte hade enats

under fanan för äktenskapsjämställdhet.

Eller tänk om president Kennedy

inte var så intresserad
av medborgarrättsrörelsen?

De flesta av vårt lands största rörelser
kanske hade försenats

eller till och med dött ut

om det inte vore för
oväntade allierades närvaro.

När samma personer säger ifrån

på samma sätt som de alltid sagt ifrån

är samma resultat det mesta vi kan uppnå,

om och om igen.

Allierade står ofta vid sidan
och väntar på att bli uppropade.

Men tänk om oväntade allierade
tog ledningen och förde frågor framåt?

Som ...

Tänk om svarta och inhemska amerikaner
tog ledningen kring invandringsfrågor?

(Applåder)

Eller tänk om vita människor
ledde kampen för att avsluta rasism?

(Applåder och jubel)

Eller ...

Tänk om män tog ledningen
kring lika lön för kvinnor?

(Applåder och jubel)

Eller ...

Tänk om heterosexuella
tog ledningen kring HBTQ-frågor?

(Applåder och jubel)

Och tänk om fysiskt kapabla
människor förespråkade

för människor med handikapp?

(Applåder och jubel)

Vi kan stå upp för frågor,

föreslå och förespråka

även när det verkar som
att frågan inte har med oss att göra.

Och faktiskt

så är det de frågorna
som är mest intressanta.

Och visst,

folk kommer inte ha en aning om
varför du är där,

men det är därför
dem av oss som möter orättvisa

måste vara villiga att ta emot hjälpen.

Vi måste bekämpa orättvisa

med ett taktfullt medvetande.

När vita står upp för att kämpa

för svarta och mörkhyades frigörelse,

måste svarta och mörkhyade
vara villiga att ta emot deras hjälp.

Och jag vet att det är komplicerat,

men det här är ett gemensamt arbete

och det krävs att alla går all-in.

En dag när jag var på dagis

presenterade vår lärare oss

för en vacker, lång, vit dam
som hette fröken Ann.

Jag tyckte att hon var
den vackraste vita damen någonsin.

Tja, om jag ska vara ärlig

så var det första gången någonsin
vi såg en vit dam i vår skola.

(Skratt)

Fröken Ann stod framför oss,

och hon sade att hon skulle
börja ge balettklasser

just på vår skola,

och att hon var stolt över
att vara vår danslärare.

Det var overkligt.

Och plötsligt –

(sjunger) tyckte jag inte
att balett var dumt längre.

(Skratt)

Ni förstår, vad jag nu vet
är att fröken Ann var helt medveten

att de vita balettskolorna
inte tog emot svarta flickor.

Hon var förargad över det.

Så hon kom till den svarta stadsdelen

för att själv börja leda danslektionerna.

Och det krävdes kärlek och mod
av henne för att göra så.

(Applåder)

Och där tidigare ingen rättvisa fanns,
hade hon just skapat det.

Vi alla överlevde,

för att vi stod på
våra svarta förfäders axlar.

Vi alla frodades, för att fröken Ann
var en oväntad allierad.

När du väger in din röst

och dina handlingar

till situationer som
du inte tror involverar dig

så inspirerar du faktiskt andra
att göra samma sak.

Fröken Ann inspirerade mig
att alltid hålla utkik

efter situationer som inte
handlade om mig

men där jag såg orättvisa
och ojämställdhet hända ändå.

Jag hoppas att hon inspirerar dig också,

därför, för att vinna kampen för rättvisa

kommer vi alla behöva säga ifrån,

och stå upp,

vi kommer alla behöva göra det.

Och vi kommer alla behöva göra det
även när det är svårt

och även när vi känner oss felplacerade,

för det är er plats,

och det är vår plats.

Rättvisan räknar med oss alla.

Tack.

(Applåder och jubel)