Upptäckterna som väntar i havets skymningszon

Vad kommer vi att hitta i skymningszonen – den vidsträckta, mystiska och nästan helt outforskade världen hundratals meter under havsytan? Heidi M. Sosik från Woods Hole Oceanographic Institution vill ta reda på det. I den här häpnadsväckande föreläsningen beskriver hon sin plan för hur dessa okända vatten – som kan innehålla upp till en miljon nya arter och 90 procent av världens samlade fiskbiomassa – ska utforskas med hjälp av undervattensteknik. Enligt Sosik kommer upptäckerna som väntar i skymningszonen inte bara få oss att tappa andan utan också hjälpa oss att ta bättre hand om världshaven. (Den här ambitiösa planen är en av de första idéerna från The Audacious Project, TEDs nya initiativ för att inspirera till global förändring.)

Ni har säkert alla sett
en sådan här bild av havet,

men saken är den

att det mesta av havet
inte alls ser ut så här.

Under det solbelysta ytvattnet

finns en främmande värld

som kallas skymningszonen.

Mellan 200 och 1000 meter under ytan

kan solljuset knappt skymtas.

Små partiklar virvlar ner genom mörkret

och glimtar av bioluminiscens

låter oss ana att vattnet är fullt av liv:

mikroorganismer, plankton, fiskar.

Allt som lever här
uppvisar otroliga anpassningar

till utmaningarna som finns
i en så extrem miljö.

Djuren blir föda till större rovdjur
som valar, tonfisk,

svärdfisk och hajar.

Kanske finns tio gånger mer fiskbiomassa

än vad vi trodde förut.

Kanske finns mer
än i resten av havet sammanlagt.

Det finns otaliga oupptäckta arter
i dessa djupa vatten,

och livet i skymningszonen
hänger ihop med jordens klimat.

Men ändå är skymningszonen
knappt utforskad alls.

Det finns så mycket
som vi ännu inte känner till.

Det tror jag att vi kan ändra på.

Det var därför jag blev intresserad
av oceanografi.

För mig är det den perfekta blandningen

av vetenskap, teknik och det okända,

gnistan till så många nya upptäckter
om livet på vår planet.

När jag gick på universitetet

var jag med på en expedition på Atlanten

med en grupp forskare
som använde en kraftig laser

för att mäta mikroskopiska alger.

Det otroliga som hände på den resan

var att vi upptäckte något
alla andra missat.

Fotosyntetiserande celler
som var mindre än någon trott möjligt.

Nu vet vi att de där små cellerna
är de vanligaste

fotosyntetiserande organismerna på jorden.

Den här otroliga upptäckten skedde
tack vare att vi använde ny teknik

för att titta på livet i havet
på ett nytt sätt.

Jag är övertygad om att
upptäckterna som väntar i skymningszonen

kommer att vara lika fantastiska.

Vi vet så lite om skymningszonen
eftersom den är svår att undersöka.

Den är otroligt stor

och sträcker sig
från Norra till Södra ishavet

och runt hela jordklotet.

Den är olika från plats till plats.

Den förändras snabbt
när vattnet och djuren rör på sig.

Och den är djup och mörk och kall,
och trycket är enormt.

Vad vi redan vet är fascinerande.

Du kanske föreställer dig
stora monster som lurar i djuphavet,

men de flesta av djuren är mycket små,

som den här prickfisken.

Och den här läskiga fisken
är en borstkäft.

Tro det eller ej, men de här är
jordens vanligaste ryggradsdjur,

och många är så små att ett dussin
skulle få plats i det här röret.

Ännu mer intressant

är att de trots sin litenhet är så många
att de ändå har en stor påverkan.

Djup sonar visar
att djuren bildar tjocka lager.

Här syns de som röda och gula färger

vid runt 400 meter i dessa data.

Så mycket ljud studsar mot det här lagret

att det kan misstas
för att vara havsbottnen.

Men här syns att det inte kan vara så,
för lagret ligger djupare ner på dagen

och högre upp på natten

i ett mönster som upprepas dag efter dag.

Det här är faktiskt
den största djurmigrationen på jorden.

Den inträffar jorden runt varje dag

och sveper genom världshaven
som en stor, levande våg

där skymningszonens invånare
färdas hundratals meter

för att på natten söka föda i ytvattnet

och på dagen leva relativt säkert
i djupare, mörkare vatten.

De här djuren och deras rörelser
förbinder ytvattnet och djuphavet

på viktiga sätt.

Djuren söker föda nära ytan

och tar med sig kolet i maten ner i djupet

och en del av kolet blir kvar där,

avskilt från atmosfären
i hundratals eller tusentals år.

På så sätt kan migrationen
hjälpa till att hålla koldioxid

borta från atmosfären

och begränsa växthuseffektens inverkan
på vårt klimat.

Men många frågor återstår.

Vi vet inte vilka arter som rör på sig,

vad de äter,

vem som äter dem,

eller hur mycket kol de kan transportera.

Jag är en forskare
som studerar livet i havet.

För mig är nyfikenhet en viktig drivkraft,

men det finns också annat
som motiverar mig.

Vi måste svara på de här frågorna
och det snart –

för skymningszonen är hotad.

Stora fiskebåtar ute på det öppna havet

har dammsugit upp

hundratusentals små räkliknande djur
som kallas krill.

De mals till fiskmjöl

som används i fiskodlingar

eller till kosttillskott som krillolja.

Fiskeindustrin är på väg
att utvidga verksamheten

till djupare vattenlager

i något som skulle kunna bli
skymningszonens guldrusch,

bortom nationella föreskrifter för fisket.

Detta kan få oåterkalleliga,
globala effekter

på havets liv och näringskedjor.

Vi måste hejda fiskets skadliga inverkan

och förbättra vår förståelse
av den här viktiga delen av havet.

På Woods Hole Oceanographic Institution

har jag turen att få arbeta med kollegor
som har samma stora intresse.

Tillsammans gör vi oss redo
för en storskalig utforskning

av skymningszonen.

Vår plan är att börja direkt

med expeditioner på Nordatlanten

där vi tar oss an den stora utmaningen

att observera och studera
skymningszonens otroliga diversitet.

För att kunna genomföra
sådana omfattande utforskningar

måste vi integrera nya tekniker.

Låt mig visa ett färskt exempel
som har förändrat vårt tänkande.

Satellitsändare på djur,
bland annat hajar,

visar att många av de större rovdjuren

ofta dyker djupt ner i skymningszonen
för att leta föda.

Och när vi kartlägger deras simmönster
och jämför med satellitdata

ser vi att deras favoritplatser

hänger samman med havsströmmar
och andra egenskaper.

Förr trodde vi att de här djuren
fann all sin föda i ytvattnet.

Nu tror vi att de är beroende
av skymningszonen.

Men vi måste fortfarande ta reda på
hur de hittar de bästa födoplatserna,

vad de äter där

och hur mycket av deras mat
som kommer från arter i skymningszonen.

Vi kommer också behöva ny teknik
för att utforska kopplingen till klimatet.

Minns ni de här partiklarna?

Vissa av dem produceras av
geléartade djur som kallas salper.

Salper är som supereffektiva dammsugare

som suger upp plankton och
producerar snabbsjunkande avföring –

försök säga det snabbt tio gånger –

avföring som tar med sig kol
djupt ner i havet.

Ibland stöter vi på enorma salpsvärmar.

Vi behöver veta var
och när och varför och om

sådana kolsänkor påverkar jordens klimat.

För att klara dessa utmaningar
måste vi utnyttja tekniken maximalt.

Vi kommer att använda kameror
och provtagare på smarta robotar

för att undersöka djupen och följa
salpernas och andra djurs hemliga liv.

Vi kommer att använda avancerad sonar

för att ta reda på hur många fiskar
och andra djur som finns där nere.

Vi kommer att sekvensera DNA från miljön
och utföra en sorts kriminalteknisk analys

för att ta reda på vilka arter där finns

och vad de äter.

Det finns så mycket vi inte vet
om skymningszonen

att möjligheterna till nya upptäckter
är praktiskt taget oändliga.

Se bara på de här
vackra, fascinerande varelserna.

Vi vet knappt någonting om dem.

Och tänk hur många fler
som väntar där nere

och som vi kan se med våra nya tekniker.

Entusiasmen inför detta är stor
i vårt forskarlag

av havsforskare, ingenjörer
och kommunikatörer.

Vi vet också att det brådskar.

Vi kan inte vrida tillbaka klockan
till tiden före utfiskningen

av otaliga havsområden

som en gång verkade outtömliga.

Hur fantastiskt skulle det inte vara
att välja en annan väg den här gången?

Skymningszonen är verkligen
en global allmänning.

Vi måste lära känna och förstå den

innan vi kan förvalta den ansvarsfullt

och bedriva hållbart fiske.

Detta är inte bara en resa för forskare

utan för oss alla,

för besluten som vi gemensamt fattar

under nästa årtionde

kommer påverka havet

i århundraden framöver.

Tack.

(Applåder)