Vad simning på öppet vatten lärde mig om mina förmågor

Gör en djupdykning med öppet-vattensimmaren Bhakti Sharma, när hon delar med sig av sin anpassningsförmåga under resan från hettan i Rajasthan, Indien till det iskalla vattnet under hennes rekordsimning i Antarktis och hennes modiga korsning av Engelska kanalen. "Mitt ute i havet finns det ingenstans att gömma sig", säger Sharma.

Shah Rukh Khan: Mod, beslutsamhet
och en målmedveten vision.

Detta är kvaliteter
som högpresterande har gemensamt.

Det är de modiga själar för vilka
misslyckande inte är ett alternativ.

Det som för oss liknar
ett oövervinneligt hav,

är för vår nästa talare
en oemotståndlig scen

hon föddes redo att uppträda på.

Så låt oss dyka rakt in i berättelsen
om vår orädda talare,

Bhakti Sharma,

som skapar kontrovers
i långdistanssimningens värld.

Bhakti Sharma.

(Applåder)

Bhakti Sharma: Föreställ er,
i den brännande hettan i Rajasthan,

en varm sommareftermiddag,

åker en 2,5-åring moped bakom sin mamma,

utan att veta vart de är på väg.

Och 20 minuter senare,

har 2,5-åringen blivit

totalt nedsänkt i vatten.

Innan jag visste ordet av

sparkade, plaskade, skrek jag,

svalde massa vatten,

och klamrade mig fast vid min mamma.

Det var så jag lärde mig simma.

Jag började simma i pool när jag var 2,5

och på öppet vatten när jag var 14 år.

Jag har alltså vigt 25 år av mitt liv
åt den här idrotten.

Jag har simmat i alla de fem världshaven,

korsat Engelska kanalen -

även känd som simningens Mount Everest -

och satt världsrekord
i den iskalla Antarktiska oceanen.

(Applåder)

När man spenderar så mycket tid
med en idrott,

upphör den att vara bara det

och blir till en spegel.

Och den visar vem du egentligen är.

Du ser att din förmåga som atlet
inte bara prövas på tävlingsdagen

utan varje dag,

när idrotten tvingar dig att gå upp
kl. 4.30 på morgonen,

simma i två timmar,

gå till skolan, komma tillbaka,
simma i tre timmar,

gå hem, äta och sova.

När du vinner en medalj
eller slår ett världsrekord,

visar spegeln den lycka
du och dina nära och kära känner,

men den återspeglar också
de tårar du fällde

helt själv, ensam i vattnet.

Simning på öppet vatten
är en väldigt ensam idrott.

Jag har spenderat timmar

med att titta ner på det oändliga,
till synes bottenlösa havet under mig,

utan annat sällskap än mina egna tankar.

Jag har på så vis blivit testad,
inte bara som simmare,

utan även som en tänkande, kännande,
kreativ människa.

Oavsett om det var mitt första test
som maraton-simmare,

när jag bestämde mig för att simma
12 timmar i en pool utan att stanna,

eller när jag korsade Engelska kanalen
på 13 timmar och 55 minuter.

När du simmar så pratar du inte,

du hör inte särskilt bra,

och din syn är begränsad
till det som finns precis framför dig

eller nedanför dig.

Den här isoleringen har varit
den största gåva min idrott har gett mig.

Genom simning på öppet vatten

har jag lärt känna mig själv på sätt
jag aldrig hade kunnat förvänta mig.

Jag minns, vid 14 års ålder,

när jag för första gången
hoppade i havet för att simma,

och genom hela simturen,

när vågorna lyfte upp och kastade ner mig,

såg jag barnet inom mig,
som njuter av sådana äventyr.

När jag korsade Engelska kanalen,

och efter 10 timmars simmande

fastnade på samma ställe i 1,5 timme

på grund av strömmarna,

såg jag den starka
och dedikerade atleten inom mig,

som inte ville göra sina föräldrar
eller sitt land besvikna.

I ett öppet vatten-maraton i Schweiz,

när jag vann
min första guldmedalj för Indien -

(Applåder)

såg jag en stolt indier inom mig.

När jag korsade Engelska kanalen igen,

den här gången i en stafett med min mamma,

ovetandes om att vi skapade historia,

såg jag den beskyddande dottern inom mig,

som bara ville se sin mamma
uppfylla sina egna drömmar.

Och för fyra år sedan,

när jag hoppade i den Antarktiska oceanen,

iklädd endast baddräkt,
simmössa och simglasögon,

med en orubblig anda av att bara göra,

såg jag en kämpe inom mig.

När jag hoppade i
det noll till engradiga vattnet,

insåg jag att jag hade förberett
min kropp och mitt psyke för kylan,

men jag var inte beredd
på vattnets densitet.

Varje simtag kändes som att simma i olja.

De första fem minuterna

hade jag en förlamande tanke
på att bara ge upp.

Hur skönt det skulle vara
att bara glömma allt det här,

gå ombord på båten,

ställa mig i en varm dusch

eller vira in mig själv i en varm filt.

Men med den tanken,

kom också en starkare,
en mer medveten röst, djupt inifrån:

"Du vet att du klarar av
att ta bara ett simtag till."

Så jag lyfte armen och tog ett simtag.

"Nu ett till."

Så jag tog ett andra och tredje simtag.

Vid det fjärde simtaget,

såg jag en pingvin som simmade
under min mage.

Den kom upp på min vänstra sida
och började simma med mig.

"Titta, en pingvin hejar på dig",

sa rösten inifrån.

(Applåder och jubel)

Jag tittade upp på människorna i båten.

De hade samma leende på läpparna
som jag hade.

Samma leende vi alla har

när vi är fast in en svår situation

och ser en strimma av hopp.

Vi ser det som ett ödets tecken,

och vi fortsätter att kämpa framåt.

Precis som jag gjorde,

och 41 minuter senare,

slog jag världsrekord i längsta simdistans

i Antarktiska Oceanen.

(Applåder)

Tänk er, det snöar inte ens i Rajasthan.

(Skratt)

Den rösten, som har gjort mig sällskap
genom alla mina svåra situationer

under mina simturer,

hade aldrig visat sig

om jag inte hade spenderat
så mycket tid ensam,

om jag inte hade uppmärksammat
varenda tanke

som slagit mig.

När man befinner sig helt ensam i ett hav,
med sina tankar,

är farorna man möter inte bara externa,

som valar, hajar, maneter

eller motivationssänkande människor.

De ännu farligare demonerna du möter

är rädslan och negatitiveten inom dig

som säger: "Du är inte tillräckligt bra.

Du kommer aldrig nå den andra sidan.

Du har inte tränat tillräckligt.

Tänk om du misslyckas? Vad ska folk tro?

Alla tänker säkert just nu
hur långsam du är."

Vi har alla våra inre demoner, eller hur?

I vårt dagliga liv
kan man gömma sig för dem,

bakom sitt jobb
eller många andra distraktioner.

Men som jag sa,

mitt ute i havet
finns det ingenstans att gömma sig.

Jag måste möta mina inre demoner,

lika mycket som jag måste
känna havets salta smak,

känna skavandet mot min hud,

och kännas vid valen
som simmar bredvid mig.

Jag hatar det, och jag älskar det.

Jag hatar det för att den här idrotten
visar mig en del av mig själv

som jag inte vill tro existerar.

Den delen som är mänsklig
och inte perfekt.

Som den del av mig

som inte kan ta sig ur sängen på morgonen
och åka till träningen.

Den del som blir så utbränd, så trött,

och bara vill sluta med simningen.

Men jag älskar det också,

för den här idrotten har gett mig stunder
som jag kan blicka tillbaka på

när jag känner mig omotiverad.

Och de tvingar mig på knä,

för jag är så tacksam.

De flesta av er kanske inte
spenderar timmar med att simma oavbrutet.

Men vem spenderar du
den mesta av din tid med?

Du må dela din yttre omvärld
med många andra,

men det finns en
konstant följeslagare ni alla har:

du.

Trots det kommer de flesta kanske aldrig
att lära känna oss själva riktigt.

Jag är en dotter, en indier,
en simmare, en student.

Men jag är så mycket mer.

Om du inte investerar i dig själv,

inte väljer en väg
som för dig närmre dig själv,

kommer ingen "framgång" i livet att ge dig
bestående lycka eller tillfredsställelse.

Även idag,

när jag inte kan hitta motivation
eller glädje i det jag gör,

frågar jag bara mig själv:

"Är detta det bästa jag kan göra just nu?"

Och betydelsen av mitt "bästa" ändras.

Vissa dagar betyder det att inte ge upp,

att fortsätta simma i iskallt vatten
och slå världsrekord.

Men många andra dagar

betyder det att komma över
deprimerande tankar,

att lämna huset

och att klara av dagliga sysslor.

Det som inte ändras är rösten inom mig.

Den inre kompassen

som vägleder mig
till ett bättre jag varje dag.

Och jag tror

att ett verkligt framgångsrikt liv
är det liv som spenderas med strävan

att bli den bästa möjliga
versionen av dig själv

när du tar ditt sista andetag.

Tack.

(Applåder)

SRK: Jag tror den enda idrott
jag inte kan är simma -

jag sjunker som en sten.

Så att stå bredvid världens bästa simmare

får mig att känna mig -

om ni ursäktar -

något förvirrad.

Men..

BS: (Skrattar) I ordets rätta bemärkelse.

SRK: Men vad är ditt
nästa mål som simmare?

BS: Jag är väldigt rädd för tävlingar,

så vilket mål kan vara bättre
än att sikta på OS?

Simning på öppet vatten
är en olympisk sport nu.

(Applåder)

Bara att säga det ger mig rysningar,

då det är ett så enormt mål

att jag inte ens vill acceptera
att jag har satt det målet,

men det är tjusningen,
det är en del av det.

Och min tanke är att om jag
tar mig till OS eller inte,

det spelar ingen roll,

men under min träningsprocess

kommer jag bli en bättre simmare
och en bättre person.

SRK: Med guds vilja tar du dig till OS.

Och låt mig säga att

massor av människor
som ser det här programmet,

det är massor av människor,
som alla tänker positivt för din skull,

så när du siktar mot OS,

tänk dig alla oss i pingvinkostymer,
som simmar med dig,

och säger: "Fortsätt, Bhakti, fortsätt."

BS: Kan du vara min egna pingvin?

SRK: Jag är din pingvin nu.

Det hade varit coolare
om du hade sagt, typ en haj,

men pingvin...

BS: Du kan vara mitt skyddsdjur,
som är späckhuggaren.

(Applåder)

SRK: Damer och herrar, Bhakti.

BS: Tack.

(Applåder)