Swedish subtítols

← Vad långsam läsning lärde mig om skrivande

Obtén el codi d'incrustació
34 llengües

Showing Revision 13 created 11/09/2019 by Lisbeth Pekkari.

  1. För länge sedan levde en jätte,
  2. en självisk jätte, vars fantastiska
    trädgård var den vackraste i landet.
  3. En kväll kom jätten hem
  4. och hittade en massa barn
    som lekte i hans trädgård,
  5. och han blev rasande.
  6. "Min egen trädgård är min egen trädgård!"
  7. sa jätten.
  8. Och han byggde en hög mur runt den.
  9. Författaren Oscar Wilde skrev berättelsen
    "Den själviske jätten" år 1888.

  10. Nästan hundra år senare
    flyttade jätten in i min Brooklyn-barndom
  11. och försvann aldrig.
  12. Jag uppfostrades i en religiös familj,
  13. och växte upp läsandes
    både Bibeln och Koranen.
  14. Timmarna av läsande,
    både religiöst och för nöjes skull,
  15. var överlägset fler än tv-tittandet.
  16. Vilken dag som helst
    kunde man hitta mina syskon och mig
  17. uppkrupna någonstans
    i vår lägenhet läsandes,
  18. ibland olyckliga,
  19. för att på sommardagar i New York
    exploderade brandposterna,
  20. och till vår enorma avundsjuka
    kunde vi höra våra vänner där nere
  21. leka i det forsande vattnet,
  22. deras oerhörda lycka som fann sin väg upp
    genom våra öppna fönster.
  23. Men jag lärde mig att ju djupare
    jag tog mig in i mina böcker,
  24. ju mer tid jag lade på varje mening,
  25. desto mindre hörde jag oväsendet
    från världen utanför.
  26. Så, till skillnad från mina syskon,
    som skyndade genom böcker,
  27. så läste jag sakta -
  28. väldigt, väldigt sakta.
  29. Jag var barnet med sitt finger
    löpande under orden,

  30. tills jag blev tillsagd att inte göra så,
    att stora barn inte använder fingret.
  31. I tredje klass var vi tvungna att sitta
    med händerna knäppta på bänken,
  32. fick knäppa upp dem endast för att
    vända sida, sen återvända till positionen.
  33. Vår lärare var inte elak.
  34. Det var på 1970-talet,
  35. och hennes mål var att få oss att läsa
    inte bara på klassnivå
  36. utan långt över.
  37. Och vi blev alltid pressade
    till att läsa snabbare.
  38. Men i tystnaden i min lägenhet,
    utanför min lärares synfält,
  39. lät jag fingret löpa under orden.
  40. Och återigen berättade
    den själviske jätten sin historia,
  41. om hur han kände sig förrådd av barnen
    som smög sig in i hans trädgård,
  42. hur han hade byggt den höga muren,
  43. och den höll barnen utanför,
  44. men en grå vinter föll över hans trädgård
  45. och bara stannade och stannade.
  46. För varje omläsning
    lärde jag mig någonting nytt
  47. om de hårda stenarna på gatorna
    som barnen blev tvungna att leka på
  48. när de blev utvisade från trädgården,
  49. om ömheten hos en liten pojke
    som dök upp en dag,
  50. och även om jätten själv.
  51. Kanske var hans ord
    trots allt inte ilskna.
  52. Kanske var de en vädjan om empati,
  53. om förståelse.
  54. "Min egen trädgård är min egen trädgård."
  55. Flera år senare hörde jag om
    en författare, John Gardner,

  56. som hänvisade till det
    som "fiktiva drömmen",
  57. eller "drömmen om fiktion",
  58. och jag insåg att det var där jag var,
    inuti i boken,
  59. och spenderade tid med karaktärerna
    och världen som författaren skapat
  60. och bjudit in mig till.
  61. Som barn visste jag
    att historier skulle njutas av,
  62. att historier ville vara långsamma,
  63. och att någon författare hade spenderat
    månader, kanske år, med att skriva dem.
  64. Och mitt jobb som läsare -
  65. speciellt den läsare som en dag
    ville bli författare -
  66. var att respektera den berättelsen.
  67. Långt innan det fanns kabel-tv
    eller internet eller ens telefon,

  68. fanns det människor som delade idéer,
    information och minnen genom historier.
  69. Det är en av våra tidigaste former
    av sammankopplande tekniker.
  70. Det var historien om något bättre
    ner längs Nilen
  71. som fick egyptierna
    att förflytta sig längs den,
  72. historien om ett bättre sätt
    att bevara döda
  73. som tog Tutankhamons kvarlevor
    in i 2000-talet.
  74. Och för mer än två miljoner år sen,
  75. när de första människorna
    började tillverka verktyg av sten,
  76. måste någon ha sagt: "Tänk om?"
  77. Och någon annan kom ihåg historien.
  78. Och oavsett om de berättade den genom ord
    eller gester eller teckningar,
  79. så fördes den vidare; ihågkommen:
  80. slå en hammare och hör dess historia.
  81. Världen blir alltmer högljudd.

  82. Vi har gått från bergsprängare
  83. till Walkmen till portabla cd-spelare
  84. till iPods
  85. till vilken sång vi vill, när vi vill.
  86. Vi har gått från de fyra
    tv-kanalerna i min barndom
  87. till vad som verkar oändlig
    kabel-tv och strömning.
  88. När teknik flyttar oss snabbare
    och snabbare genom tid och rum,
  89. känns det som att historien
    blir knuffad ur vägen,
  90. jag menar, bokstavligen knuffad
    ut ur berättelsen.
  91. Men även när vårt engagemang
    med historier förändras,
  92. eller det yttre övergår från bok
    till ljud till Instagram till Snapchat,
  93. så måste vi komma ihåg vårt finger
    under orden.
  94. Komma ihåg att historier, oavsett format,
  95. alltid har tagit oss till platser
    vi aldrig trodde vi skulle nå,
  96. introducerat oss till folk
    vi aldrig trodde vi skulle möta
  97. och visat oss världar
    som vi kanske skulle ha missat.
  98. Så när tekniken fortsätter att gå
    snabbare och snabbare,
  99. är jag okej med något långsammare.
  100. Mitt finger under orden har lett mig
    till ett liv skrivandes böcker
  101. för människor i alla åldrar,
  102. böcker avsedda att läsas sakta,
  103. att njutas av.
  104. Min kärlek för att se djupt
    och nära på världen,

  105. för att sätta hela mig själv in i den,
    och genom att göra det,
  106. se de många, många möjligheterna
    i en berättelse,
  107. visade sig vara en gåva,
  108. eftersom att ta mig den tiden
  109. lärde mig allt
    jag behövde veta om skrivande.
  110. Och skrivande lärde mig allt
    jag behövde veta om att skapa världar
  111. där människor kunde bli sedda och hörda,
  112. där deras erfarenheter
    kunde bli legitimerade,
  113. och där min historia,
    läst eller hörd av en annan person,
  114. inspirerade någonting i dem
    som blev ett band mellan oss,
  115. en konversation.
  116. Och är inte det vad det här handlar om -
  117. att hitta ett sätt, när det kommer till
    kritan, att inte känna sig ensam i världen
  118. och ett sätt att känna att
    vi har förändrat den innan vi lämnar?
  119. Sten till hammare, människa till mumie,
  120. idé till historia -
    och alltihop, ihågkommet.
  121. Ibland läser vi för att förstå framtiden.

  122. Ibland läser vi
    för att förstå det förflutna.
  123. Vi läser för att försvinna, för att glömma
    de svåra tider vi lever i,
  124. och vi läser för att minnas
    de som fanns före oss,
  125. som genomlevde någonting svårare.
  126. Jag skriver av samma anledningar.
  127. Innan vi kom till Brooklyn, bodde
    min familj i Greenville, South Carolina,

  128. i ett segregerat område
    som hette Nicholtown.
  129. Alla vi där var ättlingar till ett folk
  130. som inte hade tillåtits
    att lära sig läsa eller skriva.
  131. Tänk er det:
  132. faran i att förstå
    hur bokstäver formar ord,
  133. faran i orden själva,
  134. faran i ett bildat folk
    och deras historier.
  135. Men mot denna bakgrund
    att bli hotat till döds
  136. för att hålla fast i en berättelse,
  137. så dog inte våra historier,
  138. eftersom det alltid finns
    ännu en historia under den.
  139. Och det är så det alltid har fungerat.
  140. För så länge vi har kommunicerat,
  141. har det funnits skikt i berättelsen,
  142. historierna nedanför historierna
    och de som är nedanför dem.
  143. Det är så historier har och kommer att
    fortsätta överleva.
  144. När jag började koppla samman
    sättet jag lärde mig skriva

  145. och sättet jag lärde mig läsa
  146. med ett nästan tystat folk,
  147. förstod jag att min historia var större
    och äldre och djupare
  148. än jag någonsin skulle vara.
  149. Och på grund av det
    kommer det att fortsätta.
  150. Bland dessa nästan tystade människor

  151. fanns det de
    som aldrig lärde sig att läsa.
  152. Deras ättlingar, nu generationer
    efter förslavningen,
  153. om de var välbärgade nog
  154. hade gått vidare till högskola,
    universitet och utöver det.
  155. Vissa, som min mormor och mina syskon,
    verkade födas läsande,
  156. som om historien
    flyttat sig åt sidan för dem.
  157. Vissa, som min mamma, rycktes med
    av det stora migrationståget -
  158. som inte var något egentligt tåg -
  159. och kysste södern adjö.
  160. Men här är historien inom den historien:

  161. de som lämnade och de som stannade
  162. bar med sig historien av en berättelse,
  163. och visste starkt att skriva ner den
    inte var den enda vägen att behålla den,
  164. visste att de kunde sitta på sina verandor
    eller sina förstutrappor vid dagens slut
  165. och berätta en långsam saga för sina barn.
  166. De visste att de kunde sjunga sina
    historier i hettan vid bomullsplockandet
  167. och tobaksskördandet,
  168. visste att de kunde predika sina historier
    och sy dem till lapptäcken,
  169. vända de mest smärtsamma
    till något skrattretande,
  170. och genom det skrattet,
    andas ut historien om ett land
  171. som försökte åter och åter och åter igen
  172. att stjäla deras kroppar,
  173. deras kraft
  174. och deras historia.
  175. Så som barn lärde jag mig
    att föreställa mig ett osynligt finger

  176. som tog mig från ord till ord,
  177. från mening till mening,
  178. från okunskap till förståelse.
  179. Så när tekniken fortsätter att öka farten

  180. fortsätter jag att läsa sakta,
  181. och vet att jag respekterar
    författarens verk
  182. och historiens bestående styrka.
  183. Och jag läser sakta för
    att dränka oväsendet
  184. och minnas de som fanns innan mig,
  185. som antagligen var de första människorna
    som äntligen lärde sig kontrollera eld
  186. och omringade sin nya kraft
  187. av låga och ljus och värme.
  188. Och jag läser sakta för att minnas
    den själviske jätten,
  189. hur han slutligen rev ner muren
  190. och lät barnen springa fritt
    genom hans trädgård.
  191. Och jag läser sakta för att hylla
    mina förfäder,
  192. som inte tilläts läsa alls.
  193. Även de måste ha omringat eldar,
  194. milt talande om sina drömmar,
  195. sitt hopp, sin framtid.
  196. Varje gång vi läser, skriver eller
    berättar en historia,
  197. stiger vi in i deras cirkel,
  198. och den förblir obruten.
  199. Och berättelsens makt lever vidare.
  200. Tack.

  201. (Applåder)