Hur samhällsledd naturvård kan rädda hotade djur

Naturvårdaren och TED-talaren Moreangels Mbizah studerade det kända lejonet Cecil tills han sköts av en troféjägare 2015. Hon undrar om det kunde ha gått annorlunda och frågar: "Vad hade hänt om samhället i närheten av Cecil hade varit delaktiga i att skydda honom?" I ett kort föredrag berättar Mbizah om hur naturvården fungerar i hennes hemland Zimbabwe – och varför hon tror att lokalbefolkningarna som lever tillsammans med de vilda djuren har bäst möjlighet att hjälpa dem.

Jag är en naturvårdare som
jobbar med lejon.

Låter coolt, eller hur?

En del kanske inte vet vad det innebär.

Men jag är säker på att ni alla har
hört talas om lejonet Cecil.

[Lejonet Cecil (2002–2015)]

(Lejonet ryter)

Han ryter inte längre.

Den andra juli 2015,

togs hans liv slut när han dödades
av en troféjägare.

Det sägs att du kan bli fäst vid
djuren som du studerar.

Så var det för mig och lejonet Cecil,

som jag kände och studerade i tre år

i Hwange nationalpark.

Hans död krossade mitt hjärta.

Men det goda som har kommit
ur den här tragedin

är uppmärksamheten som har riktats

mot de hotade djurens svåra situation.

Efter Cecil:s död

började jag fråga mig själv
följande frågor:

Tänk om samhället som fanns i
närheten av lejonet Cecil

hade hjälpt till att skydda honom?

Tänk om jag hade träffat Cecil när
jag var 10 år i stället för 29?

Skulle jag eller mina klasskompisar
ha kunnat ändra hans öde?

Många människor jobbar med att
stoppa utrotningen av lejon,

men väldigt få av dem kommer
från de här länderna

eller från de samhällen
som främst drabbas.

Men samhällena som lever
tillsammans med lejonen

är de som har bäst möjlighet att
hjälpa lejonen mest.

Lokalbefolkningen borde vara i förgrunden

för lösningarna på utmaningarna
för de vilda djuren.

Ibland kan det bara bli en förändring

när de som påverkas mest leder den.

Lokalsamhällena spelar en viktig roll

i bekämpningen av tjuvskytte
och illegal handel,

som är stora hot mot lejon
och andra vilda djur.

Som svart, kvinnlig afrikansk forskare

möter jag alltid personer som undrar

om jag alltid har velat bli naturvårdare

eftersom de inte träffar många
naturvårdare som ser ut som jag.

När jag växte upp visste jag inte ens
att naturvårdare var ett yrke.

Första gången jag såg ett vilt djur
i mitt hemland

var när jag var 25 år,

trots att lejon och afrikanska vildhundar

fanns bara några kilometer från mitt hem.

Det här är ganska vanligt i Zimbabwe,

eftersom många inte kommer
i kontakt med vilda djur

även om de är en del av vårt kulturarv.

När jag växte upp

visste jag inte ens att det
fanns lejon i närheten.

När jag klev in i djurreservatet
Savé Valley Conservancy

en kall vintermorgon för tio år sedan

för att studera afrikanska vildhundar
för min magisteruppsats

blev jag helt uppslukad av skönheten
och lugnet runt omkring mig.

Jag kände att jag hade hittat
min passion och mitt syfte i livet.

Jag bestämde mig den dagen

att jag skulle ägna mitt liv
åt att skydda djur.

Jag tänker på min barndoms
skoldagar i Zimbabwe

och de andra barnen som
gick i samma skola.

Kanske, om vi hade haft en chans att
få kontakt med naturen,

skulle fler av mina klasskompisar ha
jobbat tillsammans med mig.

Om inte lokalsamhällena vill skydda och
samsas med de vilda djuren

kan all naturvård vara förgäves.

Det är de här samhällena som
lever med de vilda djuren,

i samma ekosystem,

och som bär kostnaden för det.

Om de inte har en direkt anknytning
till eller fördel av djuren,

har de ingen anledning att skydda dem.

Och om lokalbefolkningarna
inte skyddar djuren,

kommer inga ingripanden
utifrån att hjälpa.

Så, vad behöver göras?

Naturvårdare måste prioritera
miljöundervisning

och hjälpa samhällena
att skydda djuren bättre.

Skolbarn och lokalbefolkning måste
få besöka nationalparker,

så att de får en chans att
knyta an till djuren.

Vid alla insatser och på alla nivåer

måste naturvården ta hänsyn till
levnadsvillkoren för människorna

som delar marken med de vilda djuren.

Det är också nödvändigt att
lokala naturvårdare

är med i alla naturvårdsinsatser

om vi ska kunna skapa förtroende och
integrera naturvården i samhällena.

Som lokala naturvårdare stöter
vi på många hinder,

från direkt diskriminering till
problem som beror på kulturella normer.

Men jag kommer inte ge upp mitt arbete

med att göra inhemska
samhällsgrupper delaktiga

i kampen för planetens överlevnad.

Jag ber er att stå på min sida.

Vi måste riva ner de hinder vi har skapat

som stänger ute inhemska grupper
från naturvårdsinsatserna.

Jag har vigt mitt liv åt att skydda lejon.

Och jag vet att mina grannar
också skulle göra det,

om de bara kände djuren
som finns i närheten.

Tack!

(Applåder)