I'm here to honor the sacredness of life
that I see at the border in south Texas.
In 2014,
I visited a detention facility
where hundreds of little children,
immigrant children,
were detained for several weeks
in conditions that were
very heartbreaking.
They were dirty and muddy
and crying.
Their faces were full of tears.
I had the opportunity to go in
and be with them.
And they were all around me.
They were little ones,
some of them not older
than five years old.
And they were saying to me,
(Spanish) "Sácame de aquí."
"Get me out of here."
(Spanish) "Por favor, ayúdame."
"Please, help me."
It was so difficult to be there with them.
I started to cry with them,
and I told them,
"Let us pray."
(Spanish) "Vamos a rezar."
And they repeated after me,
(Spanish) "Diosito, ayúdanos."
"God, please, help us."
As we prayed, I could see
the Border Patrol officers
looking through a glass window.
They were at the verge of tears.
As they heard the children
praying and witness.
I had a little boy
get close to me, closer,
because they were all over,
we could barely fit in that little cell.
And this little boy tells me,
(Spanish) "Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá."
"Please, help me.
I want to be with my mother.
She is here, I was separated from her."
I said to him,
"Mijo, if your mom is here,
I'm certain you will be reunited."
When I walked out of the cell,
an officer got close to me and said to me,
"Sister, thank you.
You have helped us realize
that they are human beings."
You know, sometimes,
no matter what job we have,
we must never forget to recognize
the humanity in others.
Otherwise, we will lose our own humanity.
Let me tell you a bit
about what I see and what I do
in the southern border
of the United States
where I live and where I work.
Hundreds of families
enter the United States
by crossing the Rio Grande river.
And once they are in the United States,
many of them are given permission
to continue their process of immigration
at another point in the United States.
What has amazed me for all these years
has been the amazing humanitarian response
of the community there in south Texas.
Thousands of volunteers
have given of their time so generously.
For me, they're all amazing people.
And the whole community,
city government,
from local business leaders
to civic organizations,
all faith communities,
in the Border Patrol and ICE.
We have all come together
in an effort to help
150,000 or more immigrants
since that first day that we got started.
Back in those first days
when we were first involved
in helping the immigrants,
we were at our respite center,
and an officer from the city walks in
and tells me,
"Sister, what are you doing here?"
I turned and looked
to see what was happening
at the respite center.
I was amazed at what I was seeing.
There were hundreds of volunteers
helping so many families there
that needed help.
Giving them ways to get cleaned up
and to get clean clothing, food,
hygiene items.
Just love and compassion
was seen everywhere.
So I turned back and I responded
to him and I said,
"Restoring human dignity.
That's what we're doing."
I don't think he expected
that answer from me,
because he took a step back
and then approached me again and said,
"Sister, if I had a magic wand,
what would that magic wand do for you?"
"Showers?"
Sure enough, that evening
we had a mobile unit of eight showers.
Amazing.
And after that,
we had 100 percent support
of the city government.
We were there,
wanting to make sure that we were helping
and be successful with our response
to so many families that we were seeing
every single day.
I think that we must help others see
what we see.
I think it's important
that we can share that with others.
You probably heard this idea before --
that we must always see
God's children as equal.
But in order to do that,
I think it's important
to be able to see them
as people.
To be able to have a personal encounter,
when we can feel what they feel,
when we can understand
what they're hurting.
To really meet up with them.
It is then that we are present to them
and we can make their humanity
a part of our own humanity.
And we'd recognize
that we are all part
of the same human family.
During those days,
I had a lady approach me and tell me,
"Sister, I am 100 percent
against what you do,
helping these illegal aliens."
And I said to her,
"Let me tell you what I do and why."
So I shared with her and introduced her
to the families and the children,
shared the stories that they are living.
When I finished talking with her,
she turns and looks at me and says,
"Sister, I am 100 percent
in favor of what you do."
(Laughter and applause)
That evening, her husband calls me,
he tells me,
"Sister, I don't know
what you did to my wife.
But this evening
she came home and she said,
'If Sister Norma ever calls you,
you make sure you do what she tells you.'
So I'm just reporting to let you know
I'm here to help in any way."
Well, you know ...
I'm thinking that --
was it a personal encounter that she had?
I think it's a nice idea, a nice message,
but I don't think it's the whole story.
In that encounter, we must put aside
our prejudice that we have toward others,
that separate us
and don't allow us to see them,
our walls that we put up in our own heart
that keep us separated from others.
When we are able to do that,
we're able to reach out to them.
You know, I think what
doesn't make it possible is fear --
that we're afraid.
And because we're afraid --
more than likely it's because
we've seen in the media
all this negative rhetoric
that we hear about immigrants,
they are demonized,
like they're not human,
that we can discard them
and we can get rid of them,
and not even feel bad
that we're doing that.
Immigrant families are not criminals.
Immigrant families are like our families,
like our neighbors.
They're good people
who are entering our country
and coming to the United States
only simply because they're fleeing
away from violence
and they want to be safe.
Unfortunately, what we see at the border
is terrible.
People are hurting and suffering.
Thousands of them are.
And mostly I feel
it's because of those walls
that we put up,
that we have in our hearts,
that makes us not care.
So we have policies
that are returning people back to Mexico,
so they can wait.
And they wait there for months.
In conditions that are horrible,
where people are suffering and hurting.
Abuses.
And not even the means to be OK.
I think that it is true
that we must keep our country safe,
that we must make sure
who enters our country,
that criminals should be put away.
But it is also true
that we must not lose
our humanity in doing this.
That we must have policies and procedures
that do not contribute
to the human suffering
that people are already suffering.
And that we can find solutions
that are respectful to all human life.
We can do this,
if we can allow the best
in us to come out.
Because what I see at the border
are families, men, who will take a child
and will try to comfort
that child that is crying
because that child is crying
for their own dad.
And these men are crying with that child.
I see men and women
who drop to their knees,
praying.
As they pray in thanksgiving.
I see children who have been separated
from their parents for months.
And when they're reunited,
they're afraid to separate
themselves from them,
because they're afraid
they will lose their mom again.
Once a child looked up to me
after she was reunited
and she said to me,
(Spanish) "Hoy no voy a llorar."
"Today I'm not going to cry."
And I said, (Spanish) "Por qué, mi hija?"
She said, "Because I have been crying
for the past whole month,
because I didn't know where my mother was.
But tonight, I'm going to be with her."
The day I visited the detention
facility back in 2014,
there was a little boy
who approached me and asked me
for me to help him find his mom.
Well, that evening, when I was
at the humanitarian respite center,
the little boy walked in with his mother.
And as soon as he spotted me,
he runs toward me, I go down to greet him,
and he just throws himself to hug me.
It was so beautiful,
that was truly
a beautiful human encounter.
I think it's humanity at its best.
It is what we all are called to do.
Think about it.
We just need to allow ourselves
to get close enough to see,
and we will care.
Thank you.
(Applause)
أنا هنا لتقديس الحياة
التي أراها في الحدود
الجنوبية لمدينة تكساس.
في عام 2014،
زُرت مركز احتجاز
حيث كان مئات الأطفال الصغار،
أطفالٌ مهاجرون،
كانوا قد احتجزوا لعدّة أسابيع
في ظروف محزنة حقاً.
كانوا متسخين وموحَلين
وكانوا يبكون.
كانت أعينهم مغرورقة بالدموع.
أُتيحت لي الفرصة لأذهب
إلى هناك وأكونَ معهم.
أحاطوا بي جميعاً.
بما فيهم الصغار،
ومنهم من لم يتجاوز عمرهم السنوات الخمس.
وكانوا يقولون لي:
(بالإسبانية) "Sácame de aquí."
"أخرجيني من هنا."
(بالإسبانية) "Por favor, ayúdame."
"من فضلك، ساعديني."
لقد كان من الصعب جداً
عليَّ التواجدُ معهم هناك.
شاركتهم البكاء،
وقلت لهم:
"دعونا ندعي."
(بالإسبانية) "Vamos a rezar."
وردَّدوا من بعدي،
(بالإسبانية) "Diosito, ayúdanos."
"يا الله نرجوك أن تساعدنا."
وبينما كنا ندعوا، كنت أستطيع
أن أرى رجال خفر الحدود
ينظرون إلينا عبر النافذة.
أوشكوا على البكاء.
عندما سمعوا الأطفال يدعون ويؤمّنون.
كان هناك طفلٌ صغير اقترب مني أكثر من غيره،
لأن المكان كان يعج بهم،
بالكاد اتسعت لنا تلك الزنزانة الصغيرة.
قال لي هذا الطفل الصغير:
(بالإسبانية) "Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá."
"من فضلك ساعديني.
أريد أن أكون مع أمي."
"إنها هنا ولكنني أُبعدت عنها."
أجبته:
"بُني، إذا كانت أمّك هنا،
فأنا واثقة من أنك ستجتمع بها مجدداً."
عندما خرجت من الزنزانة،
اقترب مني أحد الحرّاس، وقال لي:
"شكراً لك يا أختاه.
لقد ساعدتنا على إدراك
أنهم بشر."
أتدرون، علينا أحياناً وبغض النظر عن عملنا،
ألّا ننسى أبداً الاعتراف
بإنسانية الآخرين.
وإلا فإننا سنخسر إنسانيتنا.
دعوني أخبركم عما أراه وما أقوم به
في حدود الولايات المتحدة الجنوبية
حيث أعيش وأعمل.
تدخل مئات العائلات الولايات المتحدة
باجتياز نهر ريو غراندي.
وعندما يصبحون ضمن الولايات المتحدة،
يُسمح لكثيرٍ منهم
بإكمال هجرتهم
إلى أي منطقة من الولايات المتحدة.
ما أدهشني طوال هذه السنوات
هو الاستجابة الإنسانية الرائعة
للمجتمع في جنوب تكساس.
آلاف المتطوعين
قدّموا بسخاء الكثير من وقتهم.
هم بالنسبة لي أشخاصٌ رائعون جميعاً.
وكذلك كل المجتمع،
وحكومة المدينة،
من أصحاب الشركات المحلية
إلى المنظمات المدنية،
وكل المجتمعات الدينية،
في خفر الحدود ومؤسسات الهجرة والجوازات.
اجتمعنا كلُّنا لنحاول مساعدة
150,000 أو يزيد من المهاجرين
منذ يوم انطلاقنا.
خلال الأيام الأولى تلك
عندما شاركنا لأول مرة بمساعدة المهاجرين،
كنا في استراحتنا،
قَدِم حارس من المدينة إلينا
وقال لي:
"ماذا تفعلين هنا يا أختاه؟"
التفتت ونظرت لأشاهد ما الذي يحدث
في الاستراحة.
أصابتني الدهشة مما شاهدت.
كان هناك مئات المتطوعين
يساعدون الكثير من العائلات المحتاجة.
يُعطونهم ما يُنظّفون به أنفسهم
وثياباً نظيفة وطعاماً،
وأدوات النظافة الشخصية.
كان المكان يعبق بالحب والرحمة.
لذا استدرت وأجبته:
"نستعيد كرامة الإنسان.
هذا ما كنا نقوم به."
لا أعتقد أنه توقّع هذه الإجابة مني،
لأنه تراجع خطوة للخلف
وثم اقترب مني وقال:
"أختاه، لو أنني أملك عصاً سحرية،
فماذا ترغبين أن تقوم به هذه العصا؟"
"حمامات؟"
كنا نملك حينها بالطبع وحدةً متحركة
مؤلفة من 8 حمامات.
هذا أمرٌ رائع.
وبعد ذلك،
تلقينا دعماً كاملاً من حكومة المدينة،
كنا هناك،
نريد أن نساعد فعلياً
ونريد أن تكون استجابتنا ناجحة
لأكبر عدد من العائلات التي نراها
كل يوم.
أعتقد أنه يجب علينا أن نساعد الآخرين ليروا
ما نراه نحن.
أعتقد أنه من المهم
أن نشارك ذلك مع الآخرين.
على الأرجح أنكم سمعتم هذه الفكرة مسبقاً،
أننا يجب أن نعامل عباد الله
على قدم المساواة.
ولكن لكي نقوم بذلك،
أعتقد أن من المهم أن نتمكّن من النظر إليهم
على أنهم بشر.
لنتمكن من مقابلتهم إنسانياً،
عندما نتمكن من مشاركتهم ما يشعرون به،
وفهم ما يؤلمهم.
لنتمكن من تفهمهم فعلياً.
وعندها نكون موجودين فعلاً إلى جانبهم
ونعتبر إنسانيتهم
جزءاً من إنسانيّتنا.
وبالتالي ندرك
أننا جميعاً أفرادٌ من عائلة
الإنسانية نفسها.
في أحد هذه الأيام،
اقتربت مني امرأةٌ وقالت لي:
"أختاه، أنا معارضة تماماً لما تقومين به،
بمساعدة هؤلاء الأجانب غير الشرعيين."
فأخبرتها:
"دعيني أخبرك بما أقوم به ولماذا أقوم به."
قمت بتعريفها على العائلات والأطفال،
وشاركت معها قصصهم التي يعيشونها.
عندما أنهيت حديثي،
التفتت ونظرت إلي وقالت:
"أختاه، أنا أؤيد تماماً ما تقومين به."
(ضحك وتصفيق)
في ذلك المساء، اتصل بي زوجها،
وقال لي:
"أختاه، لا أدري ما الذي فعلته لزوجتي.
ولكنها عادت هذا المساء وقالت:
'إذا اتصلت الأخت نورما بك،
فاحرص على القيام بما تطلبه منك.'
فها أنا أتصل بك لأخبرك
أنني جاهز للمساعدة بأي طريقة ممكنة."
حسناً، أتعرفون...
أفكر...
هل كان هذا اللقاء
الذي خاضته إنسانياً فعلاً؟
أعتقد أن هذه فكرة ورسالة جيدتان،
ولكنني لا أعتقد أنها تمثل كامل الفكرة.
يجب في اللقاء الإنساني أن نضع
تعصبنا تجاه الآخرين جانباً،
هذا التعصّب الذي يفرّق بيننا
ولا يسمح لنا بتفهمهم،
هذه الجُدر التي نُقيمها في قلبنا
والتي تفرّقنا عن الآخرين.
عندما نتمكن من القيام بذلك،
عندها نستطيع التواصل معهم.
أعتقد أن ما يجعل من الصعب
القيام بذلك هو الخوف...
هو أننا خائفون.
ولأننا خائفون،
وذلك لأننا نرى في وسائل الإعلام
ونسمع الخطاب السلبي الموجّه ضد المهاجرين،
حيث يتم تشبيههم بالشياطين،
وكأنهم ليسوا بشراً،
وأنه بإمكاننا نبذهم
والتخلص منهم،
بدون أن نحزن عليهم حتى.
العائلات المهاجرة ليسوا بمجرمين.
تشبه العائلات المهاجرة عائلاتنا تماماً،
وجيراننا.
إنهم أشخاصٌ جيدون
يدخلون بلادنا ويأتون إلى الولايات المتحدة
لأنهم وببساطة يهربون من العنف
ويريدون أن يعيشوا بأمان.
للأسف ما نراه في الحدود
أمرٌ مريع.
نرى الناس يتألمون ويعانون.
الآلاف يتألمون ويعانون.
وأشعر أنه وفي الغالب
بسبب هذه الجُدر التي نقيمها،
في قلوبنا،
هي ما تجعلنا لا نهتم لأمرهم.
إذاً نملك قوانيناً
لإعادة الناس إلى المكسيك،
لينتظروا.
فينتظروا لأشهر.
في ظروفٍ سيئة جداً،
حيث يعاني الناس ويتألمون.
وتُساء معاملتهم.
في ظروف لا تكفي ليكونوا على ما يرام حتى.
أؤمن...
أن علينا الحفاظ على بلدنا آمناً،
أن علينا أن نتحقق ممن يدخل بلدنا،
وأن يُطرد المجرمون منهم.
ولكن أؤمن أيضاً
أن علينا ألّا نفقد إنسانيتنا
ونحن نقوم بذلك.
وأن علينا أن نضع قوانيناً وإجراءاتٍ
لا تزيد من المعاناة
التي يعاني منها الناس مسبقاً.
وأننا بإمكاننا أن نوجد حلولاً
تحترم جميع أشكال الحياة البشرية.
نستطيع القيام بذلك،
إذا سمحنا للخير الذي بداخلنا بالظهور.
لأنني أرى على الحدود
عائلاتٍ ورجالاً مندفعون لحمل طفل
يبكي ومحاولة تهدئته
لأن هذا الطفل يبكي على والده.
فيبكي هؤلاء الرجال والطفل سوياً.
أرى رجالاً ونساءً يجثون على رُكبهم،
ويدعون.
كما يدعون في عيد الشكر.
أرى أطفالاً فُرّقوا عن آبائهم لأشهر.
وعندما التأم شملهم،
كانوا يخافون أن يُبعَدوا عنهم،
لأنهم كانوا خائفين
من أن يفقدوا أمهاتهم مرة أخرى.
في إحدى المرات نظرت إليّ طفلةٌ
بعد أن جُمعت بعائلته
وقالت لي:
(بالإسبانية) "Hoy no voy a llorar."
"لن أبكي اليوم."
فأجبتها: (بالإسبانية) "Por qué, mi hija؟"
فقالت: "لأنني كنت أبكي طوال الشهر الماضي،
لعدم معرفتي بمكان تواجد أمي.
ولكنني سأكون معها هذه الليلة."
في اليوم الذي زُرت فيه
مركز الاحتجاز عام 2014،
التقيت طفلاً اقترب مني وطلب مني
أن أساعده ليعثر على أمه.
في ذلك المساء، وعندما كنت
في الاستراحة الإنسانية،
دخل هذا الطفل الصغير ومعه أمه.
وحالما لمحني،
ركض باتجاهي فانحنيت لأسلّم عليه،
فرمى نفسه لأحتضنه.
كان شعوراً جميلاً جداً،
كان هذا لقاءً إنسانياً جميلاً.
أعتقد أن هذه هي الإنسانية بأجمل صورها.
وهذا ما يتوجب علينا فعله جميعاً.
فكروا بذلك.
يجب علينا فقط أن نسمح لأنفسنا
بالاقتراب لكي نرى ذلك جيداً،
ومن ثم سنهتم بهم.
شكراً لكم.
(تصفيق)
Ich bin hier, um die Unantastbarkeit
des Lebens zu würdigen,
das ich an der Grenze
im Süden von Texas sehe.
Im Jahr 2014
besuchte ich eine Haftanstalt,
in der Hunderte kleiner Kinder,
Immigrantenkinder,
über mehrere Wochen
unter herzzerreißenden
Lebensbedingungen eingesperrt waren.
Sie waren verdreckt, verschlammt
und sie weinten.
Ihre Gesichter waren tränenüberströmt.
Ich hatte die Möglichkeit,
zu ihnen zu gehen und bei ihnen zu sein.
Sie waren überall um mich herum.
Es waren ganz kleine Kinder dabei,
einige von ihnen
nicht älter als fünf Jahre.
Und sie sagten zu mir:
(Spanisch) "Sácame de aquí."
"Holen Sie mich hier raus."
(Spanisch) "Por favor, ayúdame."
"Bitte helfen Sie mir."
Es war schwer, mit ihnen dort zu sein.
Ich weinte mit ihnen
und sagte:
"Lasst uns gemeinsam beten."
(Spanisch) "Vamos a rezar."
Und sie sprachen mir nach:
(Spanisch) "Diosito, ayúdanos."
"Lieber Gott, bitte hilf uns."
Während wir beteten, konnte ich
einige Grenzschutzbeamten sehen,
wie sie durch ein Fenster zuschauten.
Sie waren den Tränen nahe,
als sie die Kinder beten hörten.
Einen Jungen nahm ich an mich, ganz nah,
denn es war voll,
wir passten kaum alle
in diese kleine Zelle.
Der kleine Junge sagte zu mir:
(Spanisch): "Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá."
"Bitte, helfen Sie mir.
Ich möchte zu meiner Mutter.
Sie ist hier, ich wurde von ihr getrennt."
Ich antwortete ihm:
"Mein Sohn, wenn deine Mutter hier ist,
bin ich sicher, dass ihr euch wiederseht."
Als ich die Zelle verließ,
kam ein Beamter zu mir und sagte:
"Schwester, vielen Dank.
Sie haben uns geholfen zu erkennen,
dass sie Menschen sind."
Egal was wir tun,
wir dürfen nie vergessen,
die Menschlichkeit in anderen zu sehen.
Oder wir verlieren
unsere eigene Menschlichkeit.
Lassen Sie mich Ihnen kurz erzählen,
was ich an der Südgrenze
der USA sehe und mache,
wo ich lebe und arbeite.
Hunderte Familien
kommen über den Rio Grande
in die Vereinigten Staaten.
Und sobald sie in den USA sind,
erhalten viele die Erlaubnis,
ihren Einwanderungsprozess fortzusetzen,
woanders in den Vereinigten Staaten.
Was mich all die Jahre über erstaunt hat,
war die beeindruckende humanitäre Reaktion
der dortigen Gemeinschaft in Südtexas.
Tausende Freiwillige
haben ihre Zeit so großzügig
zur Verfügung gestellt.
Für mich sind es alles
erstaunliche Menschen.
Ebenso wie die gesamte Gemeinschaft,
die Stadtverwaltung,
von örtlichen Unternehmensführern
bis hin zu bürgerlichen Organisationen,
all die Glaubensgemeinschaften,
der Grenzschutz und die Grenzpolizei.
Wir alle kamen,
um den über 150.000 Immigranten zu helfen,
seit dem Tag, als wir damit anfingen.
Damals, in den ersten Tagen,
als wir zum ersten Mal Immigranten halfen,
waren wir in einem Erholungszentrum
und ein Polizist aus der Stadt kam herein
und fragte mich:
"Schwester, was tun Sie hier?"
Ich drehte mich um, um zu sehen,
was im Erholungszentrum los war.
Ich war erstaunt von dem, was ich sah.
Es waren hunderte von Freiwilligen,
die so vielen Familien halfen,
die Hilfe brauchten.
Sie sorgten dafür,
dass sie sich waschen konnten
und saubere Kleidung, Essen
und Hygieneartikel bekamen.
Überall war Liebe und Mitgefühl zu sehen.
Ich drehte mich wieder um
und antwortete dem Polizisten:
"Wir stellen die Würde
des Menschen wieder her.
Das tun wir hier."
Er hatte mit der Antwort
bestimmt nicht gerechnet,
denn er trat etwas zurück
und sprach mich danach nochmal an:
"Schwester, wenn ich
einen Zauberstab hätte,
was würde der Zauberstab für Sie zaubern?"
"Duschen?"
Und tatsächlich, an dem Abend bekamen wir
einen WC-Wagen mit acht Duschen.
Unglaublich.
Danach bekamen wir jede
erdenkliche Unterstützung vom Stadtrat.
Wir waren in dem Zentrum,
um so vielen Familien zu helfen,
die wir jeden Tag sahen,
und um mit unserer Reaktion
erfolgreich zu sein.
Ich glaube, wir müssen
anderen helfen zu sehen,
was wir sehen.
Ich denke, es ist wichtig,
dass wir das an andere weitergeben.
Vielleicht haben Sie schon davon gehört,
dass wir Gottes Kinder immer
als gleichberechtigt betrachten müssen.
Aber um sie so zu sehen,
glaube ich, ist es wichtig,
sie als Menschen zu sehen.
Um ihnen persönlich begegnen zu können,
und zu fühlen, was sie fühlen,
um zu verstehen, was sie verletzt.
Um wirklich mit ihnen zu reden.
Dann nämlich sind wir für sie da
und dann können wir ihre Menschlichkeit
zu einem Teil unserer
Menschlichkeit werden lassen.
Und wir würden verstehen,
dass wir alle Teil
derselben menschlichen Familie sind.
Während der Zeit im Erholungszentrum
sprach mich eine Frau an und meinte:
"Schwester, ich bin absolut
gegen das, was Sie tun,
also diesen illegalen Fremden helfen."
Und ich sagte zu ihr:
"Lassen Sie mich Ihnen erklären,
was ich tue und warum ich es tue."
Ich erklärte es ihr und stellte ihr
die Familien und Kinder vor,
erzählte ihr ihre Lebensgeschichten.
Als ich mit dem Reden aufhörte,
drehte sie sich um,
schaute mich an und sagte:
"Schwester, ich bin absolut
für das, was Sie tun."
(Lachen und Applaus)
An jenem Abend rief mich ihr Mann an.
Er sagte:
"Schwester, was haben Sie
mit meiner Frau gemacht?
Sie kam eben heim und sagte:
'Wenn Schwester Norma jemals anruft,
sieh zu, dass du tust, was sie dir sagt.'
Also will ich Sie nur wissen lassen,
dass ich helfen will, egal wie."
Wissen Sie ...
Ich denke, dass ...
Hatte sie etwa eine solche
persönliche Begegnung gehabt?
Es ist ein schöner Gedanke,
eine schöne Botschaft,
aber ich glaube nicht,
dass es die ganze Wahrheit ist.
Bei so einer Begegnung müssen wir
unsere Vorurteile anderen gegenüber,
die uns trennen und uns hindern,
sie zu sehen, beiseite lassen,
ebenso die Mauern,
die wir in unserem Herzen errichten,
und die uns von anderen trennen.
Wenn wir es schaffen,
sie beiseite zu lassen,
können wir auf die Menschen zugehen.
Wissen Sie, ich glaube,
Angst verhindert das.
Ich glaube, dass wir Angst haben.
Und eben weil wir Angst haben --
sehr wahrscheinlich,
weil wir in den Medien
all die negative Rhetorik
über Immigranten hören --
werden sie dämonisiert
als ob sie keine Menschen wären,
dass wir sie ruhig wegwerfen
und sie loswerden können,
und uns nicht einmal
schlecht dafür fühlen müssen.
Immigrantenfamilien sind keine Kriminelle.
Immigrantenfamilien
sind wie unsere Familien,
wie unsere Nachbarn.
Sie sind gute Menschen,
die in die Vereinigten Staaten kommen,
einfach weil sie vor Gewalt fliehen
und sicher leben wollen.
Leider ist das,
was wir an der Grenze sehen,
schrecklich.
Menschen leiden.
Sie leiden zu Tausenden.
Vor allem habe ich das Gefühl,
dass es an den Mauern liegt,
die wir errichten,
die wir in unseren Herzen haben,
die uns gleichgültig sein lassen.
Also verfolgen wir eine Politik,
die die Menschen nach Mexiko zurüchbringt,
damit sie dort warten.
Und sie warten monatelang.
Sie warten unter grauenhaften Bedingungen,
in denen sie entsetzlich leiden.
Misshandlungen.
Und nicht einmal die Mittel,
wenigstens annehmbar zu leben.
Ich glaube, es stimmt,
dass wir unser Land schützen müssen,
dass wir darauf achten müssen,
wer in unser Land kommt,
dass Kriminelle weggesperrt werden.
Aber es stimmt auch,
dass wir dabei nicht
unsere Menschlichkeit verlieren dürfen.
Wir brauchen andere Strategien
und Vorgehensweisen,
die nicht zu dem menschlichen
Leid beitragen,
das die Menschen ohnehin ertragen müssen.
Wir können andere, menschlichem Leben
gegenüber respektvolle Lösungen finden.
Wir können es,
wenn wir das Beste in uns hervorbringen.
Denn was ich an der Grenze sehe,
sind Familien, Männer,
die sich eines Kindes annehmen
und versuchen,
dieses weinende Kind zu trösten,
das um seinen eigenen Vater weint.
Und diese Männer weinen mit dem Kind.
Ich sehe Männer und Frauen
auf ihre Knie fallen
und beten.
So wie sie am Erntedankfest beten.
Ich sehe Kinder, die über Monate
von ihren Eltern getrennt wurden.
Und wenn sie sich wiedersehen,
haben die Kinder Angst, sie los zu lassen,
denn sie haben Angst,
ihre Mutter wieder zu verlieren.
Einmal schaute ein Mädchen zu mir auf,
das wieder mit seiner Mutter vereint war,
und es sagte zu mir:
(Spanisch) "Hoy no voy a llorar."
"Heute werde ich nicht weinen."
Und ich sagte: (Spanisch)
"Por qué, mi hija?"
Sie sagte: "Weil ich den ganzen
letzten Monat geweint habe,
denn ich wusste nicht,
wo meine Mutter war.
Aber heute Abend
werden wir zusammen sein."
Als ich 2014 die Haftanstalt besuchte,
gab es da einen kleinen Jungen,
der auf mich zukam und mich bat,
ihm zu helfen, seine Mutter zu suchen.
An dem Abend, als ich
im humanitären Erholungszentrum war,
kam der kleine Junge
mit seiner Mutter herein.
Sobald er mich sah,
lief er auf mich zu,
ich hockte mich zur Begrüßung hin
und er wirft sich
für eine Umarmung auf mich.
Es war so wundervoll,
das war wirklich eine wundervolle,
menschliche Begegnung.
Ich glaube, das ist Menschlichkeit
in ihrer besten Form.
Das sind wir alle gefordert zu tun.
Denken Sie darüber nach.
Wir müssen uns nur selbst erlauben,
näher zu kommen, um zu sehen,
dann wird es uns nicht gleichgültig sein.
Vielen Dank.
(Applaus)
Estoy aquí para honrar
la sacralidad de la vida
que vi en la frontera en el sur de Texas.
En 2014,
visité un centro de detención
donde cientos de niñitos,
niños inmigrantes,
fueron detenidos varias semanas
en condiciones realmente deplorables.
Estaban sucios y cubiertos de barro
y lloraban.
Sus caras estaban llenas de lágrimas.
Tuve la oportunidad
de ir y estar con ellos.
Y estaban a mi alrededor.
Eran pequeños,
algunos no tenían más de 5 años.
Y me decían:
"Sácame de aquí".
(en inglés) "Sácame de aquí".
"Por favor, ayúdame".
(en inglés) "Por favor, ayúdame".
Fue difícil estar allí con ellos.
Empecé a llorar con ellos,
y les dije:
"Vamos a rezar"
Y ellos repitieron después de mí,
"Diosito, ayúdanos".
Conforme rezábamos, podía ver
a los oficiales de la patrulla fronteriza
mirando a través de la ventana.
Estaban a punto de llorar.
Al oír y ser testigos
del rezo de los niños.
Un niño vino cerca de mí, más cerca,
porque estaban en todos lados,
cabíamos apenas en esa celda pequeña.
Y ese niñito me dijo:
"Ayúdame. Quiero ir con mi mamá".
(En inglés) "Por favor, ayúdame.
Quiero estar con mi mamá.
Ella está aquí, fui separado de ella".
Le dije:
"Mijo, si tu mamá está aquí,
Estoy segura de que se reunirán".
Cuando salí de la celda
un oficial se acercó a mi diciéndome:
"Hermana, gracias.
Nos ha ayudado a darnos cuenta
de que son seres humanos".
Saben, a veces, no importa
qué trabajo tenemos,
nunca debemos olvidar de reconocer
la humanidad en los demás.
De lo contrario,
vamos a perder nuestra humanidad.
Les contaré algo de lo que veo y hago
en la frontera sur de EE.UU.
donde vivo y trabajo.
Centenares de familias
entran en EE.UU.
cruzando el Río Grande.
Y una vez que están en EE.UU.,
muchos obtienen permiso
para continuar el proceso de inmigración
en otro punto de EE.UU.
Lo que me ha sorprendido en estos años
ha sido la increíble respuesta humanitaria
de la comunidad del sur de Texas.
Centenares de voluntarios
han dado su tiempo
de manera extremadamente generosa.
Para mí, son todos personas increíbles.
Y toda la comunidad,
el gobierno de la ciudad,
desde los líderes empresariales locales
hasta las organizaciones civiles,
las comunidades religiosas,
la patrulla fronteriza,
inmigración y aduanas.
Nos hemos esforzado todos para ayudar
a 150 000 o más inmigrantes
desde el primer día que empezamos.
En los primeros días
cuando fuimos involucrados por primera
vez en la ayuda de inmigrantes,
fuimos a nuestros centros de refugio,
y un oficial de la ciudad entró
y me dijo:
"Hermana, ¿qué está haciendo aquí?"
Me di vuelta y miré
para ver lo que estaba pasando
en el centro de refugio.
Me sorprendió lo que vi.
Había centenares de voluntarios
ayudando a las muchas familias
que necesitaban ayuda.
Ofreciéndoles maneras de limpiarse
y de obtener ropa limpia, comida,
artículos de higiene.
Se podían ver amor y compasión
en todos lados.
Entonces me di vuelta y respondí diciendo:
"Restaurar la dignidad humana.
Eso estamos haciendo".
No pienso que él se esperase
esa respuesta
porque dio un paso atrás
y se acercó a mí otra vez y dijo:
"Hermana, si tuviera una varita mágica,
¿qué le pediría?"
"¿Duchas?"
Con seguridad, esa tarde
tuvimos una unidad móvil de ocho duchas.
Estupendo.
Y después,
tuvimos el apoyo del 100 %
del gobierno de la ciudad.
Estuvimos allí,
para asegurarnos de que estábamos ayudando
con éxito en nuestra respuesta
a las muchas familias que veíamos
cada día.
Creo que tenemos que
ayudar a los demás a ver
lo que nosotros vemos.
Creo que es importante
que podamos compartir esto con los demás.
Probablemente han oído esta idea antes
de que debemos ver siempre
a los hijos de Dios como iguales.
Pero para hacerlo,
creo que es importante poder verlos
como personas.
Para poder tener un encuentro personal
y sentir lo que ellos sienten,
donde podamos entender
lo que les está haciendo daño.
Para unirnos realmente con ellos.
Es entonces que
estamos presentes para ellos
y podemos hacer de sus humanidades
parte de nuestra propia humanidad.
Y reconoceríamos
que somos todos parte
de la misma familia humana.
Durante estos días,
una mujer se me ha acercado y me ha dicho:
"Hermana, yo estoy 100 %
en contra de lo que hace,
ayudar a estos inmigrantes ilegales".
Y le dije:
"Te diré lo que hago y por qué".
Compartí con ella y le presenté
a las familias y a los niños,
compartí las historias
que estaban viviendo.
Cuando terminé de hablar con ella,
se dio vuelta, me miró y dijo:
"Hermana, estoy 100 %
a favor de lo que hace".
(Risas)(Aplausos)
Esa tarde su marido me llamó,
me dijo:
"Hermana, no sé lo que hizo con mi mujer.
Pero esta tarde
ha venido a casa y me ha dicho,
'Si te llama la hermana Norma,
asegúrate de hacer lo que diga'.
Le informo para que sepa
que estoy aquí para ayudar".
Bueno, ya saben...
Pienso que...
¿Qué encuentro personal tuvo?
Pienso que es una buena idea,
un mensaje bonito,
pero no creo que sea la historia completa.
En el encuentro, tenemos que apartar
los prejuicios que tenemos hacia el otro,
que nos dividen
y no nos permiten verlo,
los muros que levantamos
en nuestros propios corazones
que nos separan de los otros.
Si podemos hacer esto,
podemos acercarnos a ellos.
Saben, pienso que lo impide el miedo...
que tenemos miedo.
Y como tenemos miedo...
es más que probable que sea porque
hemos visto en los medios
toda esta retórica negativa
sobre los inmigrantes,
que son demonizados,
como si no fuesen humanos,
así podemos rechazarlos
y librarnos de ellos,
sin sentirnos culpables por hacerlo.
Las familias inmigrantes
no son criminales.
Las familias inmigrantes
son como nuestras familias,
como nuestros vecinos.
Son buena gente
que está ingresando a nuestro país
y viniendo a EE.UU.
únicamente porque huyen de la violencia
y quieren estar seguros.
Desafortunadamente, lo que vemos
en la frontera
es terrible.
La gente está sufriendo.
Centenares de ellos padecen.
Y principalmente creo que
se debe a esos muros que levantamos,
que tenemos en nuestros corazones,
que nos hacen indiferentes.
Tenemos políticas
que están haciendo regresar
a la gente a México,
y por eso pueden esperar.
Y esperan allí meses.
En condiciones horribles,
donde la gente sufre.
Abusos.
Y ni siquiera tienen los recursos
para estar bien.
Pienso que es verdad,
que necesitamos un país seguro,
que debemos asegurar que
quienes ingresan a nuestro país,
si son criminales
deberían ser encerrados.
Pero es verdad también
que no tenemos que perder
nuestra humanidad al hacerlo.
Deberíamos tener
políticas y procedimientos
que no contribuyeran
al sufrimiento humano
que estas personas ya están sufriendo.
Y que podamos encontrar soluciones
que respeten a todas la vidas humanas.
Podemos hacerlo,
si permitimos que salga
lo mejor de nosotros.
Porque lo que veo en la frontera
son familias, hombres,
que se llevan a un niño
y empiezan a consolar
a ese niño que llora
porque ese niño llora
por su propio padre.
Y estos hombres lloran con ese niño.
Veo hombres y mujeres
que caen de rodillas,
rezando.
Mientras rezan agradeciendo.
Veo a niños separados
de sus padres durante meses.
Y cuando se reúnen,
tienen miedo de separarse de ellos,
porque tienen miedo de perder
a sus madres otra vez.
Una vez una niña me miró
después de reunirse
y me dijo:
"Hoy no voy a llorar".
(En inglés) "Hoy no voy a llorar".
Y le dije: "¿Por qué mija?"
Dijo: "porque he estado llorando
todo el mes pasado,
porque no sabía dónde estaba mi madre.
Pero esta noche voy a estar con ella".
El día en el que visité el centro
de detención en 2014,
un niño se acercó a pedirme
si le ayudaba a encontrar a su madre.
Bien, esa tarde, cuando fui al centro
de refugio humanitario,
el niño ingresó con su madre.
Y ni bien me localizó,
corrió hacia mí, me bajé para saludar,
y él solo se tiró para abrazarme.
Fue muy hermoso,
fue realmente un encuentro humano hermoso.
Pienso que es la humanidad
en su máxima expresión.
Es lo que todos estamos llamados a hacer.
Piénsenlo.
Tenemos que permitirnos
acercarnos lo suficiente para ver,
y nos va a importar.
Gracias.
(Aplausos)
Je suis ici pour honorer
le caractère sacré de la vie
que je vois à la frontière
mexicaine du Texas.
En 2014,
j'ai visité un centre de détention
où des centaines de jeunes enfants,
des enfants migrants,
étaient détenus pendant des semaines
dans des conditions très éprouvantes.
Ils étaient sales et crottés,
ils pleuraient.
Leurs visages étaient baignés de larmes.
On m'a autorisée à visiter le centre
et à passer du temps avec eux.
Ils étaient tout autour de moi.
Ils étaient très petits,
certains n'avaient pas plus de cinq ans.
Ils me disaient en espagnol :
« Sácame de aquí. » --
« Sortez-moi de là. »
« Por favor, ayúdame. » --
« S'il vous plaît, aidez-moi. »
C'était si difficile d'être là avec eux.
J'ai commencé à pleurer avec eux
et je leur ai dit :
« Prions. » --
« Vamos a rezar. »
Et ils ont répété après moi :
« Diosito, ayúdanos. » --
« Dieu, s'il vous plaît, aidez-nous. »
Pendant que nous priions,
je voyais les garde-frontières
nous regarder à travers une vitre.
Ils étaient au bord des larmes.
Alors qu'ils voyaient
et entendaient les enfants prier,
un petit garçon s'est rapproché de moi --
il y en avait partout,
on tenait à peine
dans cette petite cellule.
Et ce petit garçon m'a dit :
« Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá. » -
« Aidez-moi, s'il vous plaît,
je veux retrouver ma mère.
Elle est ici, on a été séparés. »
Je lui ai dit :
« Mijo, si ta maman est là,
je suis certaine que vous serez réunis. »
Quand je suis sortie de la cellule,
un agent s'est approché
de moi et m'a dit :
« Merci, ma sœur.
Vous nous avez aidés à réaliser
qu'ils étaient des êtres humains. »
Vous savez, parfois,
quel que soit notre métier,
on ne doit jamais oublier de reconnaître
l'humanité de l'autre.
Sinon on perd sa propre humanité.
Laissez-moi vous parler un peu
de ce que je vois et de ce que je fais
à la frontière avec le Mexique,
où je vis et où je travaille.
Des centaines de familles
entrent aux États-Unis
en traversant le Rio Grande.
Et une fois qu'elles sont aux États-Unis,
beaucoup d'entre elles sont autorisées
à poursuivre leur processus d'immigration
à un autre endroit des États-Unis.
Ce qui m'a étonnée toutes ces années,
c'est l'incroyable réponse humanitaire
de la communauté du sud du Texas.
Des milliers de bénévoles
ont donné si généreusement de leur temps.
Pour moi, ce sont tous
des gens extraordinaires.
Et toute la communauté,
les autorités municipales,
les chefs d'entreprise,
les organisations civiques,
toutes les communautés religieuses,
les garde-frontières
et les agents de l'immigration,
nous sommes tous unis dans un effort
pour aider au moins 150 000 migrants
depuis le jour où nous avons commencé.
À l'époque
où nous avons commencé
à aider les migrants,
un jour, un agent de la mairie est entré
dans notre centre humanitaire d'accueil
et m'a dit :
« Ma sœur, que faites-vous ici ? »
Je me suis retournée
et j'ai regardé ce qu'il se passait
dans le centre.
J'étais stupéfaite par ce que je voyais.
Il y avait des centaines de bénévoles
qui aidaient tant de familles
qui avaient besoin d'aide.
Ils leur expliquaient où se laver,
où trouver des vêtements propres,
de la nourriture,
des produits d'hygiène.
Ce n'était qu'amour et compassion.
Je lui ai alors répondu :
« On restaure la dignité humanité.
Voilà ce que nous faisons. »
Je ne pense pas
qu'il attendait cette réponse,
parce qu'il s'est reculé,
puis est revenu vers moi en disant :
« Ma sœur, si j'avais
une baguette magique,
que voudriez-vous que je fasse avec ?
- Des douches ? »
Et dès le soir, nous avions
une unité mobile de huit douches.
Incroyable.
Et après ça,
on a eu le soutien à 100 %
des autorités municipales.
Nous étions là,
voulant nous assurer que nous aidions
et réussissions à répondre
à toutes ces familles que nous voyions
tous les jours.
Je pense que nous devons
aider les autres à voir
ce que nous voyons.
Je pense qu'il est important
que nous partagions cela avec d'autres.
Vous avez probablement
déjà entendu cette idée,
que nous devons toujours considérer
les enfants de Dieu comme égaux.
Mais pour y arriver,
je pense qu'il est important
de pouvoir les voir
comme des individus.
De pouvoir avoir
une rencontre personnelle,
pour ressentir ce qu'ils ressentent,
pour comprendre ce qu'ils endurent.
Pour vraiment les rencontrer.
C'est alors que nous sommes
présents pour eux
et que nous pouvons faire de leur humanité
une partie de la nôtre.
Et nous comprenons
que nous faisons tous partie
de la même famille humaine.
Un jour,
une dame est venue me voir et m'a dit :
« Ma sœur, je suis à 100%
contre ce que vous faites,
d'aider ces illégaux. »
Je lui ai répondu :
« Laissez-moi vous dire
ce que je fais et pourquoi. »
J'ai parlé avec elle et lui ai présenté
les familles et les enfants,
les histoires qu'ils vivaient.
Quand j'ai eu fini de lui parler,
elle s'est retournée vers moi :
« Ma sœur, je suis à 100 %
en faveur de ce que vous faites. »
(Rires et applaudissements)
Ce soir-là, son mari m'a appelée,
il m'a dit :
« Ma sœur, je ne sais pas
ce que vous avez fait à ma femme.
Mais elle est rentrée
ce soir en me disant :
"Si sœur Norma t'appelle un jour,
assure-toi de faire
ce qu'elle te demande."
Je vous appelle donc juste pour vous dire
que je suis à votre disposition. »
Eh bien...
Je pense que --
Était-ce à cause d'une rencontre
qu'elle a faite ce soir-là ?
Je pense que ça serait
une belle idée, un beau message,
mais je ne pense pas que ça explique tout.
Dans cette rencontre, nous devons mettre
de côté nos préjugés envers les autres,
qui nous séparent
et ne nous permettent pas de les voir,
les murs que nous érigeons
dans notre propre cœur
et qui nous séparent des autres.
Lorsque nous sommes
capables de faire cela,
nous sommes capables de les atteindre.
Vous savez, je pense
que ce qui ne rend pas cela possible,
c'est la peur --
le fait que nous ayons peur.
Et parce que nous avons peur --
très probablement parce que
nous avons vu dans les médias
toute cette rhétorique négative
que nous entendons à propos des migrants,
ils sont diabolisés,
comme s'ils n'étaient pas humains,
comme si nous pouvions les jeter
et nous en débarrasser,
sans même nous sentir mal pour autant.
Les familles de migrants
ne sont pas des criminels.
Les familles de migrants
sont comme les nôtres,
comme nos voisins.
Ce sont des gens bien
qui viennent aux États-Unis
simplement parce qu'ils fuient la violence
et qu'ils veulent être en sécurité.
Malheureusement,
ce que nous voyons à la frontière
est horrible.
Les gens souffrent et sont blessés.
Par milliers.
Et j'ai surtout l'impression
que c'est à cause de ces murs
que nous érigeons,
ceux dans notre cœur,
que nous ne nous en soucions pas.
Nous avons donc des politiques
qui renvoient les gens au Mexique,
pour qu'ils y attendent.
Et ils attendent là pendant des mois.
Dans des conditions qui sont horribles,
qui font que ces gens souffrent.
Avec de mauvais traitements.
Et même pas les moyens d'être bien.
Je pense qu'il est vrai
que nous devons assurer
la sécurité de notre pays,
que nous devons vérifier
qui entre dans notre pays,
que les criminels
doivent être mis en prison.
Mais il est également vrai
que nous ne devons pas perdre
notre humanité en agissant ainsi.
Que nous devons avoir
des politiques et des procédures
qui ne contribuent pas
à la souffrance humaine
dont souffrent déjà les gens.
Et que nous pouvons trouver des solutions
respectueuses de la vie humaine.
Nous pouvons le faire,
si nous autorisons
notre bonté à se manifester.
Parce que ce que je vois à la frontière,
ce sont des familles, des hommes,
qui vont prendre un enfant
et qui vont essayer
de réconforter cet enfant qui pleure
parce que cet enfant
pleure pour son propre père.
Et ces hommes pleurent avec cet enfant.
Je vois des hommes
et des femmes qui se mettent à genoux
et prient,
comme on le fait au réveillon de Noël.
Je vois des enfants qui ont été séparés
de leurs parents pendant des mois.
Et quand ils sont réunis,
ils ont peur de les lâcher
parce qu'ils ont peur
de perdre leur mère à nouveau.
Une fois, une enfant m'a regardée
après avoir retrouvé sa famille
et elle m'a dit :
« Hoy no voy a llorar. » --
« Aujourd'hui, je ne vais pas pleurer. »
J'ai dit : « Por qué, mija ? »
« Pourquoi ? »
Elle m'a dit : « Parce que j'ai pleuré
tout le mois dernier
parce que je ne savais pas
où était ma mère.
Mais ce soir, je vais être avec elle. »
Le jour où j'ai visité
le centre de détention en 2014,
un petit garçon s'est approché
de moi et m'a demandé
de l'aider à trouver sa mère.
Ce soir-là, j'étais de retour
au centre humanitaire d'accueil,
et le petit garçon est entré avec sa mère.
Et dès qu'il m'a repérée,
il a couru vers moi, je me suis baissée
et il s'est jeté dans mes bras.
C'était tellement beau,
c'était vraiment
une belle rencontre humaine.
Je pense que c'est
le meilleur de l'humanité.
C'est ce qu'on intime tous à faire.
Pensez-y.
Nous devons juste nous permettre
de nous approcher suffisamment pour voir
et cela nous importera.
Merci.
(Applaudissements)
मैं यहां जीवन की पवित्रता का
सम्मान करने के लिए हूं
जो मैं दक्षिण टेक्सास में
सीमा पर देखता हूं।
2014 में,
मैंने एक निरोध सुविधा का दौरा किया
जहाँ सैकड़ों छोटे
अप्रवासी बच्चे को
कई हफ्तों तक हिरासत में रखा गया था
बहुत दिल तोड़ने वाला स्थिति में।
वो गंदे और मैले थे
और रो रहे हैं।
उनके चेहरे आंसुओं से भरे थे।
मुझे अंदर जाने का
और उनके साथ रहने का मौका मिला।
वो मेरे चारों ओर थे।
वे छोटे थे,
पाँच साल के अंदर थे कुछ बच्चे।
और वे मुझसे कह रहे थे कि,
(स्पानिष) "Sácame de aquí."
"मुझे यहां से बाहर निकालो।"
(स्पॅनिश ) "Por favor, ayúdame."
"कृपया मेरी मदद करें।"
उनके साथ वहां रहना इतना मुश्किल था कि
मैं उनके साथ रोने लगा,
और मैंने उनसे कहा,
"आइए हम सब प्रार्थना करते हैं।"
(स्पॅनिश ) "Vamos a rezar."
उन्होंने मेरे बाद दोहराया,
(स्पॅनिश ) "Diosito, ayúdanos."
"भगवान, हमारी मदद करें।"
जैसा कि हमने प्रार्थना की,
सीमा गश्ती अधिकारियों
कांच की खिड़की से देख रहे थे।
वे आंसुओं के कगार पर थे।
जैसा कि उन्होंने बच्चों को सुना
प्रार्थना और गवाह।
एक छोटा लड़का
मेरे करीब आया,
क्योंकि वे सब चारों ओर थे,
हम उस छोटी सी सेल में
मुश्किल से फिट हो सकते थे।
और यह छोटा लड़का मुझे बताने लगा कि,
(spanish ) "Ayúdame.मेरी मदद करो।
मैं अपनी मम्मी के साथ जाना चाहता हूं। ”
"कृपया मेरी मदद करें।
मैं अपनी मां के साथ रहना चाहता हूं।
वह यहां है, मैं उससे अलग हो गई थी। ”
मैने उससे कहा,
"बेटा, अगर तुम्हारी माँ यहाँ है,
मुझे यकीन है कि आप उनसे मिल जाएंगे। ”
जब मैं सेल से बाहर चला गया,
एक अधिकारी मेरे करीब गया और मुझसे कहा,
“दीदी, धन्यवाद।
आपने हमें महसूस करने में मदद की है
कि वे इंसान हैं। ”
तुम्हें पता है, कभी-कभी, कोई फर्क नहीं
पड़ता कि हमारे पास कौन सी नौकरी है,
हमें पहचानना कभी नहीं भूलना चाहिए
दूसरों में मानवता।
अन्यथा, हम अपनी मानवता खो देंगे।
आपको थोड़ा बता देता हूं
मैं क्या देखता हूं और क्या करता हूं
दक्षिणी सीमा में
अमरीका का
मैं कहाँ रहता हूँ और कहाँ काम करता हूँ।
सैकड़ों परिवार संयुक्त
राज्य में प्रवेश करते हैं
रियो ग्रांडे नदी को पार करके।
और एक बार वे संयुक्त राज्य में,
उनमें से कई को अनुमति दी जायेगा
आव्रजन की उनकी प्रक्रिया को
जारी रखने के लिए
बाद में संयुक्त राज्य अमेरिका में।
इन सभी वर्षों से मुझे क्या विस्मय हुआ कि
अद्भुत मानवीय प्रतिक्रिया
दक्षिण टेक्सास में समुदाय के।
हजारों स्वयंसेवक
अपने समय को इतनी उदारता से दिया है।
मेरे लिए, वे सभी अद्भुत लोग हैं।
और पूरे समुदाय,
शहर की सरकार,
स्थानीय व्यापारी नेताओं से लेकर
नागरिक संगठनों,
सभी विश्वास समुदाय,
सीमा गश्ती और ICE में।
हम सब साथ आए हैं
मदद करने के प्रयास में
150,000 या अधिक आप्रवासी
उस दिन के बाद से हम शुरू हो गए।
उन पहले दिनों में वापस
जब हम पहली बार शामिल हुए थे
अप्रवासियों की मदद करने में,
हम अपने राहत केंद्र में थे,
और शहर का एक अधिकारी
मुझे बताता है,
"दीदी, आप यहाँ क्या कर रही हैं?"
मैंने मुड़ कर देखा
क्या हो रहा था
राहत केंद्र में।
मैं हैरान था कि मैं क्या देख रहा था।
सैकड़ों स्वयंसेवक थे
वहां कई परिवारों की मदद करने केलिये
जिनको मदद की जरूरत है।
उन्हें सफाई देने के तरीके बताए
स्वच्छ कपड़े, भोजन प्राप्त करने के लिए
स्वच्छता रखे
बस प्यार और करुणा
हर जगह देखा गया था।
इसलिए मैंने उसे कहा,
“मानवीय गरिमा को बहाल करना।
हम यही तो कर रहे हैं।"
मुझे नहीं लगता कि उसे उम्मीद थी
उस जवाब से मुझे,
क्योंकि उसने एक
कदम पीछे ले लिया
और फिर मुझसे संपर्क किया और कहा,
"बहन, अगर मेरे पास जादू की छड़ी थी,
वह जादू की छड़ी तुम्हारे लिए क्या करेगी? ”
"बारिश?"
इतना ज़रूर, कि शाम हमारे पास
शावर की एक मोबाइल यूनिट थी।उसे
गजब का।
और उसके बाद,
हमें सरकार की 100 प्रतिशत समर्थन था।
हम लोग वहाँ थे,
यह सुनिश्चित करना चाहते
हैं कि हम मदद कर रहे थे
और हमारी प्रतिक्रिया
के साथ सफल हो
इतने सारे परिवार जो हम देख रहे थे
हर एक दिन।
मुझे लगता है कि हमें दूसरों को देखने
मदद करनी चाहिए हम जो देखते हैं।
मुझे लगता है कि यह महत्वपूर्ण है
कि हम दूसरों के साथ साझा कर सकते हैं।
आपने शायद यह विचार पहले सुना हो -
कि हमें हमेशा देखना चाहिए
भगवान के बच्चे समान।
लेकिन ऐसा करने के लिए,
मुझे लगता है कि यह महत्वपूर्ण है
उन्हें देखने में सक्षम होना
जैसे कि लोग।
व्यक्तिगत मुठभेड़ करने में
सक्षम होने के लिए,
जब हम महसूस कर सकते
हैं जो वे महसूस करते हैं,
जब हम समझ सकते हैं
वे कैसे मुसीबत में हैं।
वास्तव उनसे मिलने के लिए।
तभी ही हम उनके साथ हैं
मानवता से
जब हम सब उनको अपने परिवार में लायें।
और मान सकते हैं कि
हम सब एक ही परिवार का ।
उन दिनों के दौरान,
एक महिला मुझसे कहती है,
“दीदी, मैं 100 प्रतिशत विरुद्ध
हूं तुम जो करते हो,
एलियंस की मदद करना।
और मैंने उससे कहा,
"मैं आपको बताऊं कि मैं क्या
और क्यों करता हूं।
इसलिए मैंने उसके साथ साझा किया और उसका
परिचय दिया परिवारों और बच्चों से,
उन कहानियों को साझा किया जो वे जी रही हैं।
जब मैंने उसके साथ बात खत्म की,
वह मुड़कर मुझे देखती है और कहती है,
“दीदी, मैं 100 प्रतिशत हूं
आप जो करते हैं उसके पक्ष में। "
(हँसी और तालियाँ)
उस शाम, उसके पति ने मुझे फोन किया,
उसने मुझसे कहा,
"दीदी, मुझे नहीं पता आपने मेरी
पत्नी के साथ क्या किया।
लेकिन आज शाम वह घर आई और उसने कहा,
'अगर सिस्टर नोर्मा आपको कभी फोन करती है,
आप सुनिश्चित करें कि आप वही
करें जो वह आपसे कहती है। '
तो मैं आपको बताने जा रहा हूं मैं किसी भी
तरह से मदद करने के लिए यहां हूं। ”
अच्छा आप जानते हैं ...
मैं सोच रहा हूँ कि -
क्या यह एक व्यक्तिगत मुठभेड़
थी जो उसके पास थी?
मुझे लगता है कि यह एक अच्छा
विचार है, एक अच्छा संदेश है,
लेकिन मुझे नहीं लगता कि यह पूरी कहानी है।
उस मुठभेड़ में, हमें अलग रखना होगा
हमारा पूर्वाग्रह है कि हम दूसरों की ओर हैं,
हमें अलग करता है
और हमें उन्हें देखने की अनुमति नहीं है,
हमारी दीवारें जो हम अपने दिल में बसाते हैं
कि हमें दूसरों से अलग रखें।
जब हम ऐसा करने में सक्षम होते हैं,
हम उन तक पहुंचने में सक्षम हैं।
तुम्हें पता है, मुझे लगता है कि
यह संभव नहीं है डर से -
हम डरते हैं।
और क्योंकि हम डरते हैं -
संभावना से यह है
हमने मीडिया में देखा है
यह सब नकारात्मक बयानबाजी
हम आप्रवासियों के बारे में सुनते हैं,
उनका प्रदर्शन होता है,
जैसे वे इंसान नहीं हैं,
कि हम उन्हें नज़रअंदाज़ कर सकते हैं
और हम उनसे छुटकारा पा सकते हैं,
और बुरा भी नहीं लगता
हम ऐसा कर रहे हैं।
अप्रवासी परिवार अपराधी नहीं हैं।
अप्रवासी परिवार हमारे परिवारों की तरह हैं,
हमारे पड़ोसियों की तरह।
वे अच्छे लोग हैं
जो हमारे देश, संयुक्त राज्य
अमेरिका में आ रहा है
केवल इसलिए कि वे भाग रहे हैं
हिंसा से दूर
और वे सुरक्षित रहना चाहते हैं।
दुर्भाग्य से, हम सीमा पर क्या देखते हैं
भयानक है।
लोग तड़प रहे हैं और पीड़ित हैं।
उनमें से हजारों हैं।
और ज्यादातर मुझे लगता है
यह उन दीवारों के कारण
है जो हमने डाला,
जो हमारे दिल में है,
यह हमें परवाह नहीं करता है।
इसलिए हमारे पास नीतियां हैं
वजो लोग वापस मेक्सिको लौट रहे हैं,
वे इंतजार कर सकते हैं।
और वे वहां महीनों इंतजार करते हैं।
भयानक परिस्थितियों में,
जहां लोग दुख और तकलीफ में हैं।
हनन।
और ठीक होने का साधन भी नहीं।
मुझे लगता है कि यह सच है
हमें अपने देश को सुरक्षित रखना चाहिए,
हमें यह सुनिश्चित करना चाहिए
जो हमारे देश में प्रवेश करता है,
कि अपराधियों को दूर रखा जाना चाहिए।
लेकिन यह सच भी है
कि हमें हारना नहीं चाहिए
ऐसा करने में हमारी मानवता।
हमारे पास नीतियां और
प्रक्रियाएं होनी चाहिए
जो योगदान नहीं है
मानव दुख के लिए
जो लोग पहले से ही पीड़ित हैं।
और हम समाधान पा सकते हैं
जो सभी मानव जीवन के लिए सम्मानजनक हैं।
हम यह कर सकते हैं,
अगर हम पूरी कोशिश करेंगे।
मै सीमा पर जो देखता हूं
परिवार हैं, पुरुष, जो बच्चे के साथ
और आराम करने की कोशिश करेंगे
वह बच्चा जो रो रहा है
क्योंकि वह बच्चा रो रहा है
अपने अपने पिता के लिए।
और ये आदमी उस बच्चे के साथ रो रहे हैं।
मैं पुरुषों और महिलाओं को देखता हूं
जो अपने घुटनों पर गिरते हैं,
प्रार्थना से।
जैसा कि वे धन्यवाद में प्रार्थना करते हैं।
मैं उन बच्चों को देखता हूं जो अलग हो
चुके हैं महीनों तक उनके माता-पिता से।
और जब वे फिर से मिले,
वे अलग होने से डरते हैं
खुद उनसे,
क्योंकि वे डरते हैं
वे अपनी माँ को फिर से खो देंगे।
एक बार एक बच्चे ने मेरी तरफ देखा
फिर से मिलने बाद,
और उसने मुझसे कहा,
(स्पेनिश) "Hoy no voy a llorar."
"आज मैं रोने वाला नहीं हूँ।"
और मैंने कहा, (स्पेनिश)
"Por qué, mi hija?"
उसने कहा, “क्योंकि मैं रो रही हूं
पिछले पूरे महीने के लिए,
क्योंकि मुझे नहीं पता था
कि मेरी माँ कहाँ थी।
लेकिन आज रात, मैं उसके
साथ रहने जा रहा हूं। "
जिस दिन मैंने नजरबंदी देखी
2014 में,
एक छोटा लड़का था
जिसने मुझसे संपर्क किया और मुझसे पूछा
मुझे उसकी माँ को खोजने
में मदद करने के लिए।
खैर, उस शाम, जब मैं था
मानवीय राहत केंद्र में,
छोटा लड़का अपनी माँ के साथ अंदर चला आया।
और जैसे ही उसने मुझे देखा,
वह मेरी ओर दौड़ता है, मैं उसे
नमस्कार करने जाता हूं,
और वह सिर्फ मुझे गले लगाने के लिए
खुद को फेंकता है।
कितनी खूबसूरत थी,
यह सही मायने में था
एक सुंदर मानव मुठभेड़।
मुझे लगता है कि यह अपने सबसे
अच्छे रूप में मानवता है।
इसे ही हम सब की उम्मीद हैं।
इसके बारे में सोचो।
हमें बस जरूरत है देखने के लिए पर्याप्त है,
और हम परवाह करेंगे।
धन्यवाद।
(थालियाँ)
Azért vagyok itt, hogy fejet hajtsak
az élet szentsége előtt,
amit Texas déli határánál látok.
2014-ben meglátogattam
egy zárt tábort,
ahol kisgyermekek,
bevándorló gyermekek százait
őrizték heteken keresztül,
szívfacsaró körülmények között.
Szutykosak és sárosak voltak,
és sírtak.
Az arcuk csupa könny volt.
Lehetőségem volt
bemenni hozzájuk, és velük lenni.
Körém gyűltek mind.
Kicsik voltak,
néhányan közülük
még az ötöt sem töltötték be.
Azt mondták nekem:
(Spanyol) "Sácame de aquí."
"Vigyél ki engem innen."
(Spanyol) "Por favor, ayúdame."
"Kérlek, segíts!"
Nehéz volt ott lenni közöttük.
Elkezdtem én is velük sírni,
és mondtam nekik:
"Imádkozzunk."
(Spanyol) "Vamos a rezar."
Ők meg mondták utánam:
(Spanyol) "Diosito, ayúdanos."
"Kérlek, segíts, Istenem!"
Ahogy imádkoztunk, láttam,
hogy a határőrök néznek minket
az üvegablakon keresztül.
Könnyeikkel küszködtek,
ahogy látták és hallották
a gyerekeket imádkozni.
Volt egy kisfiú, aki közel jött
hozzám, egész közel,
mert minden tele volt,
alig fértünk az aprócska cellában.
Ez a kisfiú azt mondja nekem:
(Spanyol) "Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá."
"Segíts nekem, kérlek.
Szeretnék anyukámmal lenni.
Itt van ő is, de elszakítottak tőle."
Azt mondtam neki:
"Mijo, ha itt van anyukád,
biztos vagyok benne,
hogy újra együtt lesztek."
Amikor kimentem a cellából,
egy tiszt odajött hozzám, és azt mondta:
"Köszönöm, nővér.
Ráébresztett minket,
hogy ők is emberi lények."
Tudják, bármi is a munkánk,
soha nem szabad elfelejtenünk
felismerni másokban az embert.
Máskülönben saját
emberségünket veszítjük el.
Hadd beszéljek egy kicsit arról,
mit látok és mit teszek
az Egyesült Államok déli határánál,
ahol élek, ahol dolgozom.
Családok százai lépnek be
az Egyesült Államokba
átkelve a Rio Grande folyón.
És ha már egyszer
az Egyesült Államokban vannak,
akkor sokuk megkapja az engedélyt
a bevándorlási eljárás folytatására
az Egyesült Államok más pontján.
Mindig lenyűgözött ezekben az években,
Dél-Texas közösségének
bámulatosan emberséges megnyilvánulása.
Önkéntesek ezrei
áldozzák fel idejüket nagylelkűen.
Nekem ők csodálatos emberek.
A teljes közösség,
a városvezetés,
a helyi üzletemberektől
a civil szervezetekig,
az összes vallási közösség
és ők ott a határőrségnél
és a bevándorlási hivatalban.
Mindannyian azért jöttünk,
hogy próbáljunk segíteni a bevándorlóknak,
akiknek a száma a kezdetektől
150 ezernél is több.
De térjünk vissza az első napokhoz,
hogy hogyan kezdtünk bele
a bevándorlók segítésébe.
Ott voltunk a befogadó központunkban,
és besétál egy rendőr a városból,
és azt mondja nekem:
"Mit csinál itt, nővér?"
Épp csak betértem,
hogy megnézzem, mi történik
a befogadó központban.
Meglepett, amit láttam.
Önkéntesek százait,
amint segítenek családoknak,
akiknek segítségre volt szükségük.
Ahogyan lehetővé teszik,
hogy megmosakodjanak,
tiszta ruhához, élelemhez,
tisztálkodási szerekhez jussanak.
Csak szeretetet és együttérzést
lehetett látni mindenütt.
Tehát gondoltam egyet, és azt válaszoltam:
"Helyreállítjuk az emberi méltóságot.
Épp ezt tesszük."
Szerintem nem ezt a választ várta,
mert visszavonult,
aztán újra csak odajött
hozzám, és azt mondta:
"Nővér, ha lenne egy varázspálcám,
mit tehetnék azzal önért?
"Zuhanyozókat, esetleg?"
Tény, hogy aznap estére
lett egy mobil egységünk nyolc zuhannyal.
Csodálatos.
És ettől kezdve
a városvezetés 100 százalékban
támogatott minket.
Jelen voltunk,
hogy megbizonyosodjunk róla,
valóban segítünk,
és eredményesen,
annak a sok családnak,
akiket látunk nap mint nap.
Szerintem segítenünk
kell a többi embernek, hogy lássák,
amit mi látunk.
Úgy gondolom, fontos,
hogy meg tudjuk osztani
ezt a tapasztalatot másokkal.
Talán hallották már
korábban is ezt a gondolatot:
Isten minden gyermekét
egyenlőkként kell tekintsük.
De hogy ezt tehessük,
szerintem fontos, hogy képesek legyünk
meglátni bennük az embert.
Képesnek kell lennünk
a személyes közeledésre,
hogy átérezzük, amit ők éreznek,
hogy megértsük, mi bántja őket,
hogy valóban találkozzunk velük.
Ez történik, amikor
jelen vagyunk számukra,
és emberségüket
saját emberségünk részévé tudjuk tenni.
Ha felismertük,
hogy mindannyian az emberiség
egyazon családjába tartozunk.
Azokban a napokban
odajött hozzám egy hölgy, és azt mondta:
"Nővér, 100 százalékban
ellene vagyok annak, amit csinál,
hogy segíti ezeket
az illegális bevándorlókat."
Azt válaszoltam:
"Engedje meg, hogy elmondjam,
mit csinálok, és miért."
Beszéltem róluk, megismertettem vele
a családokat, a gyerekeket,
elmeséltem történetüket,
hogy min mennek keresztül.
Amikor a végére értem,
odafordult, rám nézett, és ezt mondta:
"Nővér, 100 százalékban
egyetértek azzal, amit csinál."
(Nevetés és taps)
Azon az estén felhív a férje,
és azt mondja:
"Nővér, nem tudom,
mit csinált a feleségemmel.
Hazajött, és közölte:
'Ha Norma nővér bármikor hív téged,
ígérd meg, hogy megcsinálod, amit mond.'
Tehát jelentkezem, itt vagyok,
hogy segítsek, ha kell."
Tudják...
Eltűnődtem.
Egy személyes találkozáson
múlott volna mindez?
Szerintem szép gondolat, szép üzenet,
de nem hiszem,
hogy ez lenne a teljes történet.
Ebben a találkozásban félre kell tegyük
előítéleteinket mások iránt,
ami elválaszt minket, és ami nem engedi,
hogy lássuk őket
és a falakat, amelyeket
felépítettünk szívünkben,
hogy távol tartsuk magunkat tőlük.
Ha képesek vagyunk erre,
akkor közel tudunk kerülni hozzájuk.
Tudják, szerintem a félelem
teszi ezt nehézzé,
hogy tartunk tőlük.
És mert félünk tőlük –
ennek az oka alighanem
a média által festett
negatív kép a bevándorlókról,
ahogy démonziálják őket,
mintha nem is lennének emberek –,
így ejthetjük őket,
megszabadulhatunk tőlük,
és még csak rossz érzésünk sincs,
hogy ezt csináljuk.
A bevándorló családok nem bűnözők,
olyanok, mint a mieink,
mint a szomszédaink.
Jó emberek,
akik azért jönnek hozzánk, egyszerűen
azért jönnek az Egyesült Államokba,
mert menekülnek az erőszak elől,
és biztonságot akarnak.
Sajnos szörnyű,
amit a határon tapasztalunk.
Emberek szenvednek, lelkileg sérülnek.
Több ezren vannak.
Sokszor érzem úgy,
ez a falak miatt van, amiket felhúztunk,
amik a szívünkben vannak,
ezek tesznek minket közömbössé.
Olyan a politikánk,
hogy visszaküldi az embereket Mexikóba,
így aztán várakozhatnak.
És hónapokig várakoznak is.
Szörnyű körülmények között,
amelyben az emberek szenvednek
és lelkileg sérülnek.
Vannak visszaélések is.
Már maga az eljárás sincs rendben.
Helyesnek tartom,
hogy országunk biztonságát
meg kell őrizni,
tudnunk kell, ki jön be,
a bűnözőket ki kellene szűrni.
De az is igaz,
hogy nem veszíthetjük el
közben emberségünket.
Elveink és eljárásaink
nem okozhatnak további szenvedést azoknak,
akik már így is eleget szenvedtek.
Tudunk találni olyan megoldásokat, amelyek
tiszteletben tartják az emberi életet.
Meg tudjuk ezt tenni,
ha a legjobb énünk szerint cselekszünk.
Mert láttam a határnál,
hogy családok, férfiak magukhoz
vesznek egy gyereket,
és próbálják a síró gyereket vigasztalni,
aki a saját apja után sír.
És ezek a férfiak
együtt sírnak azzal gyerekkel.
Látok asszonyokat és férfiakat,
akik letérdelnek
és imádkoznak.
Ahogy hálaadáskor szoktak.
Látok gyerekeket,
akiket hónapokra elszakítottak szüleiktől.
És amikor újra együtt lehetnek,
félnek, hogy megint elszakítják őket,
félnek, hogy újra elvesztik anyjukat.
Egyszer egy gyerek rám nézett,
miután visszakerült családjához,
és azt mondta:
(Spanyol) "Hoy no voy a llorar."
"Ma nem fogok sírni."
Erre azt válaszoltam:
(Spanyol) "Por qué, mi hija?"
Azt mondta: "Mert egy hónapja
sírok egyfolytában,
mert nem tudtam, hol van anyukám.
De ma este vele leszek."
Amikor 2014-ben meglátogattam a tábort,
volt ott egy kicsi fiú,
aki odajött hozzám, és megkért,
hogy segítsek megtalálni anyukáját.
Aznap este, amikor bent voltam
a humanitárius befogadó központban,
egy kisfiú besétált az édesanyjával.
Amint észrevett,
futott felém, én meg
lehajoltam hozzá, hogy üdvözöljem,
ő a nyakamba ugrott, hogy megöleljen.
Olyan gyönyörű volt,
valóban gyönyörű emberi találkozás volt.
Azt hiszem, emberség a legjavából.
Erre vagyunk hivatottak mindannyian.
Gondolkozzanak el rajta.
Csak egy kicsit közelebb kell
engedjük magunkat, hogy meglássuk,
és akkor érdekelni fog.
Köszönöm.
(Taps)
Sono qui per onorare
la sacralità della vita
che vedo al confine meridionale del Texas.
Nel 2014,
ho visitato una struttura di detenzione
in cui centinaia di bambini,
bambini immigrati,
venivano detenuti per svariate settimane
in condizioni davvero strazianti.
Erano sporchi, infangati.
Piangevano.
I loro visi erano pieni di lacrime.
Ho avuto la possibilità
di entrare e di stare con loro.
Mi stavano tutti intorno.
Erano frugoletti,
alcuni di loro non avevano
più di cinque anni.
E mi dicevano:
(Spagnolo) "Sácame de aquí".
"Portami via di qui".
(Spagnolo) "Por favor, ayúdame".
"Ti prego, aiutami".
Stare lì con loro era difficilissimo.
Mi sono messa a piangere con loro
e ho detto loro:
"Preghiamo".
(Spagnolo) "Vamos a rezar".
Loro ripetevano dopo di me:
(Spagnolo) "Diosito, ayúdanos".
"Dio, ti preghiamo, aiutaci".
Mentre pregavamo, vedevo
gli agenti della polizia di frontiera
che ci guardavano dalla vetrata.
Erano sul punto di piangere
mentre assistevano alla preghiera
e alla testimonianza dei bambini.
Un bambino mi venne vicino, vicinissimo,
perché la cella era piena,
era piccola e ci entravamo a malapena.
E quel bambino mi disse:
(Spagnolo) "Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá".
"Ti prego, aiutami.
Voglio andare da mia madre.
Lei è qui, ci hanno separati".
Gli dissi:
"Mijo, se la tua mamma è qui,
sono certa che vi riunirete".
Quando uscii dalla cella,
un agente si avvicinò e mi disse:
"Sorella, la ringrazio.
Ci ha aiutati a renderci conto
che sono esseri umani".
Sapete, a volte,
qualunque sia il nostro lavoro,
non dobbiamo mai
dimenticarci di riconoscere
l'umanità negli altri.
Altrimenti perderemo la nostra.
Lasciate che vi racconti un po'
di quello che vedo e che faccio
al confine meridionale degli Stati Uniti,
dove vivo e dove lavoro.
Centinaia di famiglie
entrano negli Stati Uniti
attraversando il fiume Rio Grande.
E una volta entrate negli Stati Uniti,
a molte di loro viene dato il permesso
di continuare il processo d'immigrazione
in un altro punto degli Stati Uniti.
Quello che mi ha stupito
in tutti questi anni
è stata l'eccezionale risposta umanitaria
della comunità del Texas meridionale.
Migliaia di volontari
hanno donato il loro tempo
con tanta generosità.
Per me, sono tutte persone straordinarie.
E l'intera comunità,
l'amministrazione cittadina,
dagli imprenditori locali
alle organizzazioni civiche,
tutte le comunità religiose,
la polizia di frontiera
e l'agenzia per l'immigrazione...
Ci siamo tutti uniti
con l'intento di aiutare
più di 150.000 immigrati
da quel primo giorno
in cui abbiamo cominciato.
I primi tempi
in cui avevamo appena cominciato
ad aiutare gli immigrati,
eravamo al nostro centro di assistenza
quando un ufficiale della città entrò
e mi chiese:
"Sorella, che state facendo qui?"
Mi voltai per vedere cosa stava succedendo
nel centro di assistenza.
Rimasi stupita da ciò che vidi.
C'erano centinaia di volontari
che aiutavano tantissime famiglie
bisognose di aiuto
dando loro modo di ripulirsi,
di avere vestiti puliti, cibo
e prodotti per l'igiene.
Si vedevano amore e compassione ovunque.
Allora mi voltai e gli risposi:
"Stiamo ripristinando la dignità umana.
Ecco cosa stiamo facendo".
Non credo che si aspettasse
quella risposta,
perché fece un passo indietro
e poi si avvicinò di nuovo e disse:
"Sorella, se avessi una bacchetta magica,
per cosa vorrebbe che la utilizzassi?"
"Delle docce?"
Di fatto, quella sera stessa
ricevemmo un'unità mobile di otto docce.
Incredibile.
Da allora
abbiamo avuto il supporto totale
dell'amministrazione cittadina.
Eravamo lì,
volevamo assicurarci di aiutare
e di dare una risposta adeguata
alle molte famiglie che vedevamo
Giorno dopo giorno.
Credo che dobbiamo aiutare
gli altri a vedere
ciò che vediamo noi.
Penso che sia importante
poter condividere
tutto questo con gli altri.
Probabilmente avrete già
sentito questa idea,
che bisogna sempre vedere
i figli di Dio come eguali.
Ma per farlo,
penso sia importante riuscire a vederli
come persone.
Riuscire ad avere un incontro personale
in cui poter sentire ciò che sentono loro,
in cui poter comprendere
cos'è che li fa soffrire.
Per incontrarli davvero.
È allora che siamo presenti per loro
e possiamo rendere la loro umanità
parte della nostra umanità
e riconoscere così
che facciamo tutti parte
della stessa famiglia umana.
In quei giorni,
una signora mi si avvicinò e mi disse:
"Sorella, sono contraria al 100%
a ciò che sta facendo
aiutando questi stranieri illegali".
E io le dissi:
"Lasci che le dica cosa faccio e perché".
Quindi glielo raccontai
e le presentai le famiglie e i bambini,
le raccontai le storie
che stavano vivendo.
Una volta finito di parlare,
si voltò, mi guardò e disse:
"Sorella, sono favorevole al 100%
a ciò che sta facendo".
(Risate)
(Applausi)
Quella sera mi chiamò suo marito
e mi disse:
"Sorella, non so cosa
abbia fatto a mia moglie,
ma stasera è tornata a casa e mi ha detto:
'Se suor Norma ti dovesse chiamare,
assicurati di fare quello che ti dice'.
Quindi volevo solo dirle che sono
a sua disposizione per qualsiasi cosa".
Beh, sapete...
Pensavo,
quello che ha avuto
è stato un incontro personale?
Penso che sia una bella idea,
un bel messaggio,
ma non penso sia tutto qui.
In quell'incontro
dobbiamo anche mettere da parte
i pregiudizi che abbiamo verso gli altri,
che ci separano
e non ci permettono di vederli,
i muri che erigiamo nei nostri cuori
che ci tengono separati dagli altri.
Quando riusciamo a fare questo,
riusciamo anche
ad aprire un dialogo con loro.
Sapete, penso che ciò
che non lo rende possibile sia la paura,
il fatto che abbiamo paura.
E perché abbiamo paura...
Probabilmente perché
nei media abbiamo visto
e sentito molta retorica
negativa sugli immigrati,
che vengono demonizzati,
come se non fossero umani,
che possiamo scartarli
e possiamo disfarci di loro
senza neanche sentirci in colpa
quando lo facciamo.
Le famiglie immigrate non sono criminali.
Le famiglie immigrate
sono come le nostre famiglie,
come i nostri vicini.
Sono brave persone
che entrano nel nostro Paese
e vengono negli Stati Uniti
semplicemente perché
stanno scappando dalla violenza
e vogliono essere al sicuro.
Purtroppo, ciò che vediamo al confine
è terribile.
Le persone soffrono.
Migliaia di persone soffrono.
E penso che sia soprattutto
a causa di quei muri che ergiamo
nei nostri cuori,
che fanno sì che non ci importi.
Per questo, abbiamo politiche
che rispediscono le persone in Messico,
ad aspettare.
E aspettano lì per mesi,
in condizioni orribili,
in cui soffrono,
subiscono abusi
e non dispongono neanche del minimo
per vivere decentemente.
Penso che sia vero
che dobbiamo proteggere
la sicurezza del nostro Paese,
che dobbiamo controllare
chi entra nel nostro Paese,
che bisogna arrestare i criminali.
Ma è anche vero
che non dobbiamo perdere
la nostra umanità nel farlo.
Che dobbiamo avere politiche e procedure
che non contribuiscano
ad aumentare la sofferenza
che le persone stanno già patendo.
E che possiamo trovare soluzioni
che siano rispettose della vita umana.
Possiamo farlo,
se lasciamo che affiori
la nostra parte migliore.
Perché ciò che vedo al confine
sono famiglie, uomini,
che prendono un bambino
e provano a consolare
quel bambino che piange
perché quel bambino
piange per il proprio padre.
E questi uomini piangono con quel bambino.
Vedo uomini e donne che si inginocchiano,
che pregano.
Che pregano rendendo grazie.
Vedo bambini che sono stati separati
dai loro genitori per mesi
e quando si riuniscono,
hanno paura di allontanarsi da loro,
perché hanno paura
di perdere di nuovo la loro mamma.
Una volta, una bambina mi ha guardato
dopo che si era riunita alla madre
e mi ha detto:
(Spagnolo) "Hoy no voy a llorar".
"Oggi non piangerò".
Le ho domandato:
(Spagnolo) "Por qué, mi hija?"
e lei mi ha risposto:
"Perché ho pianto tutto il mese scorso,
perché non sapevo dove fosse la mamma.
Ma stasera sarò con lei".
Il giorno in cui visitai
la struttura di detenzione nel 2014,
un bambino mi si avvicinò e mi chiese
di aiutarlo a trovare la sua mamma.
Beh, quella sera,
al centro di assistenza umanitaria,
quel bambino entrò con sua madre.
E appena mi vide,
mi corse incontro,
io mi abbassai per salutarlo,
e lui mi si gettò al collo
per abbracciarmi.
È stato bellissimo.
Quello è stato davvero
un bellissimo incontro umano.
Penso che sia l'umanità al proprio meglio.
È ciò che tutti siamo chiamati a fare.
Pensateci.
Dobbiamo solo permettere a noi stessi
di avvicinarci abbastanza da vedere.
E allora ci importerà.
Grazie.
(Applausi)
저는 오늘 이 자리에 생명의
소중함을 대변하기 위해 섰습니다.
제가 텍사스 남부 국경에서
본 것들을요.
2014년에 저는
이민구치소에 방문했습니다.
수백명의 어린 아이들,
이민 아동들이
몇 주 동안이나
갇혀있는데 가슴이 찢어졌습니다.
아이들은 더러웠고 진흙투성이에
울고 있었습니다.
아이들의 얼굴은 눈물범벅이었습니다.
저는 그곳에서 아이들과
함께 할 기회가 있었습니다.
아이들이 제 주위를 몰려들었어요.
아주 어린 아이들이었는데
다섯 살도 채 안 된 아이도 있었죠.
저에게 이렇게 얘기했어요.
(스페인어)
"Sácame de aqui"
"여기서 나가게 해주세요."라고요.
(스페인어)
"Por favor, ayúdame."
제발 도와주세요.
그곳에서 아이들과 있는 건
정말 힘들었습니다.
아이들과 함께 울기 시작했고
이렇게 얘기했습니다.
"다 같이 기도하자."
(스페인어)
"Vamos a rezar."
그리고 아이들은
저를 따라 기도했습니다.
(스페인어)
"Diosito, ayúdanos."
"하나님, 제발 저희를
도와주세요."라고요.
기도하는 도중 국경 보안관들이
유리창을 통해 저희를
보고 있는게 보였습니다.
곧 눈물을 쏟을 것 같은
모습이었습니다.
아이들의 기도소리를 듣고
그 모습을 목격하면서요.
저는 작은 소년 한 명을
가까이, 더 가까이 당겼습니다.
아이들이 방 안 여기저기에 있었는데
그 작은 방 안에 겨우 다
들어갈 정도였거든요.
그런데 이 꼬마가 저에게 말하길,
(스페인어) "Ayúdame.
Quiero irme
con mi mamá."
"제발 도와주세요.
엄마한테 가고 싶어요.
엄마도 여기 있어요.
엄마랑 떨어졌어요."
그래서 제가 말했죠.
"얘야, 너희 엄마가 여기 계시다면
분명히 다시 만날 수
있을거야."라고요.
제가 방에서 나오자
보안관 한 명이 제게 다가오더니,
"수녀님, 고맙습니다.
저 아이들도 인간이라는 것을
깨달을 수 있도록 해줬어요."
라고 하는 거예요.
우리가 어떤 일을 하던
다른 사람들의 인간성을 존중해주는 것을
절대 잊어서는 안 됩니다.
아니면 우리의 인간성을
잃어버리게 될테니까요.
제가 어떤 걸 보고 무슨 일을
하는지 살짝 말씀드리자면
미국 남부의 국경,
제가 거주하며 일하고 있는 곳에서요.
수백 명의 가족들이
리오그란데 강을 건너
미국으로 들어옵니다.
미국에 들어오면
그 중 많은 사람들은
이민 절차를 계속 밟을 수 있는
허가가 주어지죠.
미국 내의 다른 곳에서요.
지난 수년간 저를 놀라게 한 것은
텍사스 남부의 지역사회로부터의
놀랍도록 인도주의적인 반응이었습니다.
수천 명의 자원봉사자들이
아낌없이 시간을 내주었어요.
정말 멋진 사람들이에요.
지역사회 전체,
시 정부,
지역 사업가들부터
시민 단체들까지,
믿음의 공동체들,
그리고 국경보안관과 이민세관집행국.
우리는 15만 명이 넘는
이민자들을 돕기 위해
첫 날부터 지금까지 함께 했습니다.
초창기 때,
그러니까 처음 이민자들을
돕는 일을 시작했을 때
임시 간호 센터에 있었을 때였는데
시 행정관이 들어오더니
제게 이렇게 말했습니다.
"수녀님, 여기서 뭘 하고
계시는건가요?"
저는 고개를 돌려
임시 간호 센터에서
일어나고 있는 일을 보았죠.
제가 보는 것은 정말 대단했습니다.
수백 명의 자원봉사자들이
도움이 필요한 수많은
가족들을 돕고 있었어요.
깨끗이 씻을 수 있도록 해주고
깨끗한 옷과 음식,
위생용품을 가져다주었고요.
단지 사랑과 연민만이
넘쳐나는 광경이었습니다.
그래서 전 다시 고개를 돌려
그 행정관에게 이렇게 말했죠.
"인간의 존엄성을 회복하는 중이에요.
그게 저희가 하는 일입니다."라고요.
아마 그런 대답을
예상 못했었나 봐요.
왜냐하면 한 발짝 뒤로 물러났다가
다시 제게 다가오더니
"수녀님, 제게 마법지팡이가 있다면
어떤 마법을 쓰시겠어요?"
라고 물었거든요.
"샤워 어때요?"
그리고 그날 저녁 저희는 이동식 샤워장
여덟 개를 지원받았습니다.
대단하죠.
그리고 그 이후로
시 정부의 전폭적인
지원을 받게 됐습니다.
저희는 그곳에서
이민 가족들을 돕고
매일 마주하는 가족들을
잘 대할 수 있도록
만전을 기했습니다.
우리가 보는 것을 다른
사람들도 볼 수 있도록
도와야한다고 생각합니다.
그것들을 다른 사람들과 나누는 것은
중요하다고 생각해요.
아마 이 얘기를 들어
보신 적이 있을거예요.
하나님의 자녀는 모두
동등하게 바라봐야 한다.
하지만 그렇게 하려면
그들을 사람으로 바라보는 것이
중요하다고 생각합니다.
그들과 개인적인 만남을 갖고
그들이 느끼는 걸 우리도 느끼고
그들의 고통을 이해할 수 있도록.
그들과 진정으로 만나는 것.
그래야만 비로소 우리가
그들과 함께할 수 있고
그들의 인간성을
우리의 인간성의 일부로
만들 수 있는 것입니다.
그럼으로써 우리는
그들도 우리와 같은
가족이라는 사실을 깨닫겠죠.
이러던 중 어느 날
여자 한 분이 제게 오더니,
"수녀님, 저는 당신이 하는 일에
전혀 동의하지 않아요.
불법 체류자들을 도와주는 일이잖아요."
그래서 저는 말했죠.
"제가 무슨 일을 하고,
왜 하는지 말씀드리죠."
그녀에게 우리가 돕는 가족들과
아이들을 소개해주고
그들이 살아가는 이야기들을 나누었어요.
제가 이야기를 마치자
그녀는 저를 바라보다가
"수녀님, 저는 당신이 하는 일을
100% 지지해요."라고 하더군요.
(웃음과 박수)
그날 저녁, 그녀의 남편이
전화를 걸어와서
제게 말하길,
"수녀님, 제 아내에게 무슨 짓을
하신 건진 모르겠지만
오늘 저녁 집에 오더니 아내가 저에게
'노마 수녀님이 혹시라도 전화하면
시키는대로 하도록 해요' 라고 해서
그래서 무엇이든 돕겠다고
말씀드리려고 전화했습니다"라고요.
있잖아요.
제 생각엔...
개인적인 만남 때문이었을까요?
좋은 생각이고 좋은 메세지죠.
하지만 그게 이야기의
전부는 아닌 것 같습니다.
그 만남에서 우리는 다른 사람을
향한 편견을 걷어내야해요.
그들과 우리를 분리시키고
볼 수 없게 하는,
우리의 마음에 우리 손으로 세운 장벽.
다른 사람으로부터
우리를 분리시키는 장벽이요.
그 장벽을 무너뜨릴 수 있을 때
그들에게 닿을 수 있게 되는 겁니다.
그리고 그렇게 할 수 없는 이유는
두려움 때문이라고 생각합니다.
무서워서요.
우리가 무서워하는 이유는
미디어에서 보고 들은
이민자에 대한 온갖
부정적인 수사들이
그들을 마치 인간이 아닌
악마처럼 그리고
버려도 되는,
제거해도 되는 것 마냥,
심지어 그렇게 느끼는데
죄책감도 들지 않게 하죠.
이민자 가족들은 범죄자가 아닙니다.
그들의 가족은 우리의 가족과 같아요.
우리의 이웃이요.
그들은 좋은 사람들입니다.
우리나라 미국에 들어오는 이유는
단지 폭력을 피해 달아나서
안전하게 살고 싶기 때문이에요.
하지만 불행히도 지금
국경에서 벌어지고 있는 일은
끔찍합니다.
그들은 상처받고 고통받고 있어요.
수천 명의 사람들이요.
그리고 무엇보다 저는
이 모든 게 그 장벽
때문이라고 생각합니다.
우리 마음에 세워진 장벽이
우리를 차갑게 만들었다고요.
멕시코로 일단 사람들을 돌려보내서
기다리도록 하게 하는
정책이 있습니다.
몇 달을 기다리죠.
끔찍한 환경에서,
모두가 고통받고 아파하는 환경에서요.
폭력.
괜찮아질 수 있는
방법조차 없는 환경에서요.
저는 우리나라를 안전하게
지켜야 한다는 데에 동의합니다.
누가 들어오는지 확실히
해야한다는 것도요.
범죄자들은 들어오지 못하게
막아야한다는 것도요.
하지만 동시에
그러는 과정에서
인간성을 잃어서는 안됩니다.
정책 및 절차를 수립해야해요.
사람들이 이미 겪고있는
인간적 고통에 고통을
더하지 않는 정책이요.
그래서 모든 인간의 생명을 존중하는
해결책을 찾을 수 있도록요.
우린 할 수 있습니다.
우리의 최선을 다한다면요.
왜냐하면 제가 국경에서 보는 광경은
가족들, 남자들이
울고 있는 아이를 달래는 광경입니다.
아이가 자기 아빠를 찾으며
울고 있기 때문에요.
그리고 이 남자들은 아이와
함께 울고는 합니다.
남녀노소 할 것 없이 무릎을 꿇고
기도하는 모습을 봅니다.
추수감사절 기도를 올리는 모습이요.
몇 달 동안이나 부모님으로부터
떨어진 아이들을 봅니다.
그리고 다시 만나게 됐을 때
달라붙어 떨어지질 않는데
엄마를 또 다시
잃어버릴까봐 두려워서죠.
한 번은 한 아이가 부모를
다시 만난 후 저를 올려다보더니
이렇게 말을 했습니다.
(스페인어)
"Hoy no voy a llorar."
"오늘 전 울지 않을거예요."라고요.
그래서 저는 "왜?"라고 물었고
아이는 "왜냐하면 지난 한 달 내내
엄마가 어딨는지 몰라서 울었거든요.
그런데 오늘 밤은 엄마랑 지낼 수
있으니까요."라고 대답했습니다.
지난 2014년 제가
이민구치소에 방문했을 때
제게 다가와 엄마를 찾는 걸 도와달라던
한 남자아이가 있었습니다.
그날 저녁 제가
임시 간호 센터에 있을 때에
그 아이가 엄마 손을
잡고 들어오더군요.
그 아이가 절 보자마자 제게 달려오길래
맞아주기위해 아래로 내려갔고
아이는 온 몸을 던져
저를 끌어안아주었어요.
너무 아름다웠어요.
너무나 아름다운 인간 대 인간의
만남이었습니다.
저는 그게 최고의 인간성이라 생각해요.
우리 모두가 부르심을 받은 이유죠.
생각해보세요.
보기 위해 조금 더 가까이
다가갈 용기를 낸다면
마음을 쓰게 될 겁니다.
감사합니다.
(박수)
Estou aqui para venerar
a santidade da vida
que vejo na fronteira no sul do Texas.
Em 2014, visitei um centro de detenção
onde centenas de crianças pequenas,
crianças imigrantes,
estavam detidas há várias semanas
em condições de partir o coração.
Estavam sujas,
cobertas de lama, e a chorar.
Tinham as caras cobertas de lágrimas.
Tive a oportunidade de lá entrar
e estar com elas.
Estavam todas à minha volta.
Eram pequenitas,
algumas delas não tinham
mais de cinco anos.
Diziam-me:
(Espanhol) "Sácame de aquí".
"Tira-me daqui".
(Espanhol) "Por favor, ayúdame".
"Por favor, ajuda-me".
Foi muito difícil estar ali com elas.
Comecei a chorar com elas,
e disse-lhes:
"Vamos rezar."
(Espanhol) "Vamos a rezar".
E elas repetiram comigo:
(Espanhol) "Diosito, ayúdanos".
"Meu Deus, por favor, ajuda-nos".
Enquanto rezávamos,
víamos os polícias da fronteira
a olhar pelo vidro da janela.
Eles estavam quase a chorar,
ao ouvirem e verem as crianças a rezar.
Um pequenino aproximou-se
de mim, cada vez mais,
porque estavam por todo o lado,
mal conseguíamos caber
naquela pequena cela.
E esse pequenito diz-me:
(Espanhol) "Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá".
"Por favor, ajuda-me.
"Quero ir ter com a minha mãe.
"Ela está aqui, separaram-me dela."
Eu disse-lhe:
"Meu filho, se a tua mãe está aqui,
"tenho a certeza que vais ter com ela."
Quando saí da cela,
um polícia aproximou-se e disse-me:
" Irmã, obrigado.
"Você ajudou-nos a perceber
"que eles são seres humanos."
Às vezes, independentemente
do trabalho que tenhamos,
nunca nos devemos esquecer de reconhecer
a humanidade nos outros.
Caso contrário, perderemos
a nossa própria humanidade.
Vou contar-vos um pouco
do que vejo e do que faço
na fronteira sul dos EUA,
onde vivo e trabalho.
Centenas de famílias entram nos EUA
atravessando o Rio Grande.
Assim que chegam aos EUA,
muitos deles são autorizados
a continuarem a sua imigração
para outro local nos EUA.
O que me tem fascinado
durante todos estes anos
é a fantástica resposta humanitária
da comunidade no sul do Texas.
Milhares de voluntários
dão o seu tempo muito generosamente.
Para mim, são todos pessoas fantásticas.
E toda a comunidade,
o governo local,
os empresários locais,
as organizações cívicas,
pessoas de todas as
comunidades religiosas,
na Guarda da Fronteira
e no Serviço de Imigração,
todos juntámos esforços para ajudar
os 150 000 ou mais imigrantes
desde o dia em que começámos.
Nesses primeiros dias
quando começámos a ajudar os imigrantes
estávamos no nosso centro de refúgio,
e aparece um polícia
da cidade que me diz:
"Irmã, o que é que está a fazer aqui?"
Eu virei-me e olhei para ver
o que se passava no centro de refúgio.
Fiquei deslumbrada com aquilo que vi.
Havia centenas de voluntários
a ajudar muitas famílias
que precisavam de ajuda.
A arranjarem formas
de eles se lavarem
e terem roupa lavada, comida,
artigos de higiene.
Eu via amor e compaixão por todo o lado.
Por isso, voltei-me e respondi-lhe:
"A restaurar a dignidade humana.
"É o que estamos a fazer aqui."
Acho que ele não estava à espera
daquela minha resposta,
porque deu um passo atrás,
depois reaproximou-se e disse-me:
"Irmã, se eu tivesse uma varinha mágica,
"o que é que essa varinha mágica
poderia fazer por si?"
"Chuveiros?"
O que é certo é que, nessa noite,
já tínhamos uma unidade móvel
com oito chuveiros.
Fantástico.
E, depois disso, tivemos
apoio a 100% do governo local.
Nós estávamos lá
a tentar garantir
que estávamos a ajudar
e a ter sucesso na nossa resposta
para todas as famílias
que víamos todos os dias.
Acho que devemos ajudar os outros
a ver aquilo que nós vemos.
Acho que é importante
partilharmos isto com os outros.
Provavelmente, já ouviram esta ideia:
todos devemos ver
os filhos de Deus como iguais.
Mas para podermos fazer isso,
acho que é importante sermos
capazes de os ver como pessoas.
Sermos capazes de ter um encontro pessoal,
em que possamos sentir o que eles sentem,
em que possamos perceber
o quanto eles sofrem.
Vê-los cara a cara.
É quando estamos com eles
que podemos fazer da humanidade deles
uma parte da nossa própria humanidade.
E iremos perceber
que todos fazemos parte
da mesma família humana.
Durante esses dias,
uma mulher veio ter comigo e disse-me:
"Irmã, estou 100%
contra aquilo que está a fazer,
"a ajudar esses estranhos ilegais."
E eu disse-lhe:
"Deixe-me dizer-lhe
o que é que faço e porquê."
Partilhei com ela e apresentei-a
às famílias e às crianças,
partilhei as histórias daquilo
que elas estavam a viver.
Quando terminei de falar com ela,
ela vira-se, olha para mim e diz:
"Irmã, estou 100% a favor
daquilo que faz."
(Risos)
(Aplausos)
Naquela noite, o marido dela
ligou-me e disse-me:
"Irmã, eu não sei o que é
que fez à minha mulher.
"Mas esta noite ela chegou
a casa e disse-me:
" 'Se a Irmã Norma te ligar,
" 'garante que fazes tudo aquilo
que ela te pedir'.
"Por isso, estou a ligar-lhe para dizer
"que estou pronto para
ajudar de qualquer forma."
Bem, sabem...
Eu penso,
será que foi um encontro
pessoal que ela teve?
Acho que é uma ideia bonita,
uma bela mensagem,
mas acho que não foi só isso.
Num encontro destes temos de pôr de parte
os preconceitos que temos
em relação aos outros,
que nos separam
e não nos deixam ver os muros
que colocamos no nosso coração
e que nos separam dos outros.
Quando conseguimos fazer isso,
conseguimos chegar até eles.
Eu acho que só não conseguimos
por causa do medo,
porque temos medo.
E como temos medo
— muito provavelmente por causa
do que vemos nos "media",
de toda a retórica negativa
que ouvimos sobre os imigrantes —
eles são demonizados
como se não fossem humanos,
podemos ignorá-los,
tentamos livrar-nos deles,
e nem sequer nos sentimos mal
pelo que estamos a fazer.
As famílias imigrantes não são criminosas.
As famílias imigrantes são
como as nossas famílias,
como os nossos vizinhos.
São boas pessoas
que entram no nosso país
e vêm para os EUA
simplesmente porque querem
fugir da violência
e querem sentir-se seguros.
Infelizmente, o que vemos
na fronteira é terrível.
As pessoas estão magoadas e a sofrer.
São aos milhares.
E acima de tudo, eu sinto
que é por causa dos muros que erguemos,
que temos nos nossos corações,
que fazem com que não nos importemos.
Por isso, temos políticas
que devolvem estas pessoas ao México
para ficarem à espera.
E esperam ali durante meses,
em condições horríveis,
onde as pessoas sofrem e se magoam.
Violências.
E nem sequer têm meios
para ficarem bem.
Acho que é verdade
que devemos manter
o nosso país em segurança
que devemos verificar quem entra no país
para os criminosos ficarem de fora.
Mas também é verdade
que não devemos perder
a nossa humanidade ao fazer isso.
Que devemos ter políticas e procedimentos
que não contribuam
para o sofrimento humano
de pessoas que já estão a sofrer.
E que devemos encontrar soluções
que respeitem a vida humana.
Podemos fazer isso,
se deixarmos vir ao de cima
o melhor que há em nós.
Porque aquilo que eu vejo na fronteira
são famílias, homens,
que pegam numa criança
e tentam confortá-la
quando ela está a chorar
porque a criança está a chorar
pelo seu pai.
E esses homens choram
com essa criança.
Vejo homens e mulheres
a ajoelharem-se, a rezar.
Como rezam no Dia de Ação de Graças.
Vejo crianças que foram separadas
dos pais durante meses.
E quando voltam a reunir-se
têm medo de se separarem deles
porque têm medo
de perder a mãe novamente.
Uma vez uma criança olhou para mim
depois de se ter reunido e disse-me:
(Espanhol) "Hoy no voy a llorar."
"Hoje não vou chorar."
E eu disse:
(Espanhol) "Por qué, mi hija?"
Ela disse: "Porque eu tenho
chorado o mês inteiro,
"porque não sabia onde
é que a minha mãe estava.
"Mas esta noite, vou estar com ela."
No dia em que visitei
o centro de detenção, em 2014,
houve um menino
que se aproximou de mim e me pediu
para eu o ajudar a encontrar a mãe dele.
Nessa noite, quando eu estava
no centro de refúgio humanitário,
o menino entrou com a mãe
e mal me viu,
veio a correr ter comigo,
eu desço para o cumprimentar
e ele atira-se a mim
para me abraçar.
Foi tão bonito,
foi verdadeiramente
um belo encontro humano.
Eu acho que é a humanidade
no seu melhor.
É o que todos nós devemos fazer.
Pensem nisso.
Só precisamos de nos aproximar
o suficiente para ver
e aí, iremos importar-nos.
Obrigada.
(Aplausos)
Estou aqui para honrar
a sacralidade da vida
que vejo na fronteira no sul do Texas.
Em 2014, visitei um centro de detenção
onde centenas de criancinhas imigrantes
eram detidas por várias semanas
em condições de partir o coração.
Estavam sujas e enlameadas e choravam.
Seus rostos cobertos em lágrimas.
Eu tive a oportunidade de estar com elas.
Ficaram ao meu redor.
Elas eram pequenas,
algumas não tinham mais
do que cinco anos de idade.
E elas me diziam:
(Espanhol) "Sácame de aquí."
"Me tire daqui."
(Espanhol) "Por favor, ayúdame."
"Por favor, me ajude."
Era muito difícil estar lá com elas.
Eu comecei a chorar e falei:
"Vamos rezar". (Espanhol) "Vamos a rezar."
E elas repetiam depois de mim:
(Espanhol) "Diosito, ayúdanos.
"Deus, por favor, nos ajude."
Enquanto rezávamos, eu podia ver
os oficiais da Patrulha de Fronteira
olhando através de uma janela de vidro.
Eles estavam à beira das lágrimas.
Enquanto escutavam as crianças
rezando e testemunhando.
Um garotinho se aproximou de mim,
eles estavam por toda parte,
mal cabíamos naquela pequena cela.
E esse garotinho me disse:
(Espanhol) "Ayúdame.
Quiero irme com mi mamá."
"Por favor, me ajude.
Quero ficar com a minha mãe.
Ela está aqui, fui separado dela."
Eu disse a ele:
"Mi hijo, se a sua mãe está aqui,
tenho certeza de que ficarão juntos".
Quando eu saí da cela,
um oficial se aproximou e disse:
"Irmã, obrigado.
Você nos ajudou a perceber
que eles são seres humanos".
Sabe, às vezes, não importa
qual seja o nosso trabalho,
nunca devemos esquecer
a humanidade nas pessoas.
Do contrário, perderemos
a nossa própria humanidade.
Vou contar para vocês
um pouco do que vejo e faço
na fronteira sul dos EUA,
onde moro e trabalho.
Centenas de famílias entram nos EUA
atravessando o Rio Grande.
E uma vez que entram,
muitos recebem permissão
pra continuar o processo de imigração
em outro ponto dos Estados Unidos.
O que tem me surpreendido
durante todos esses anos
é a incrível resposta humanitária
da comunidade no sul do Texas.
Milhares de voluntários têm
doado seu tempo generosamente.
Para mim, são pessoas incríveis.
E toda a comunidade, o governo municipal,
de líderes empresariais locais
a organizações cívicas,
todas as comunidades de fé,
a Patrulha de Fronteira e a "ICE",
nos juntamos no esforço de ajudar
150 mil ou mais imigrantes
desde o dia em que começamos.
De volta àqueles primeiros dias,
quando começamos a nos envolver
ajudando os imigrantes,
estávamos em nosso centro de descanso,
quando um oficial municipal entra e diz:
"Irmã, o que você está fazendo aqui?"
Me virei para ver o que acontecia
no centro de descanso.
Eu fiquei impressionada com o que vi.
Havia centenas de voluntários
ajudando muitas famílias necessitadas.
Oferecendo formas de se limparem
e obterem roupa limpa,
comida, itens de higiene.
Amor e compaixão
eram vistos em toda a parte.
Eu me virei de volta e respondi:
"Restaurando a dignidade humana,
é isso que nós estamos fazendo".
Acho que não esperava essa resposta,
porque ele deu um passo atrás
e depois se aproximou de novo e disse:
"Irmã, se tivesse uma varinha mágica,
o que ela poderia fazer por você?"
"Chuveiros?"
De fato, naquela noite nós tínhamos
uma unidade móvel de oito chuveiros.
Incrível, depois disso, tivemos
100% de apoio da prefeitura.
Nós estávamos lá,
querendo ter certeza
de que estávamos ajudando
e tendo sucesso com a nossa resposta
a tantas famílias
que víamos todos os dias.
Eu acho que devemos ajudar
os outros a verem o que vemos.
Acho importante que possamos
compartilhar isso com os outros.
Vocês provavelmente já escutaram
que devemos sempre ver
os filhos de Deus como iguais.
Mas para isso, é importante que possamos
vê-los como pessoas.
Sermos capazes de ter um encontro pessoal,
no qual possamos sentir o que eles sentem
e entender o seu sofrimento.
Realmente entendê-los.
É então que nos fazemos presentes pra eles
e podemos fazer da humanidade deles
uma parte da nossa própria humanidade.
E reconhecemos que somos todos
parte da mesma família humana.
Durante aqueles dias,
uma senhora me disse:
"Irmã, sou 100% contra o que você faz,
ajudando esses estrangeiros ilegais".
E eu disse para ela:
"Deixe-me dizer o que faço e por quê".
Contei a ela e a apresentei
às famílias e às crianças,
compartilhei as suas histórias de vida.
Quando terminei de falar,
ela vira-se para mim e diz:
"Irmã, sou 100% a favor do que você faz".
(Risos) (Aplausos)
Naquela noite, o marido dela me liga
e diz: "Irmã, não sei o que a senhora
fez com a minha esposa,
mas esta noite ela chegou em casa
e me disse que se a senhora me ligar,
devo fazer o que me mandar.
Então quero que saiba que estou aqui
para ajudar a senhora no que for preciso".
Fiquei imaginando se isso foi por causa
do encontro pessoal que ela teve.
Acho que é uma boa ideia,
uma boa mensagem,
mas não acho que é a história toda.
Naquele encontro, temos que deixar de lado
os preconceitos que temos com as pessoas,
que nos separam e não nos deixam vê-las,
muros que levantamos em nosso coração
que nos mantêm separados dos outros.
Quando conseguimos fazer isso,
conseguimos alcançá-los.
Acho que o medo impossibilita isso.
Estamos com medo.
É provável que seja porque vemos na mídia
toda essa retórica negativa
que escutamos sobre os imigrantes,
eles são demonizados,
como se não fossem humanos,
que podemos descartá-los nos livrar deles
e nem nos sentirmos mal por fazer isso.
Famílias imigrantes não são criminosas.
São como as nossas famílias e vizinhos.
São boas pessoas
que estão entrando em nosso país
e vindo aos Estados Unidos
apenas porque estão fugindo da violência
e querem ficar seguras.
Infelizmente, o que vemos
na fronteira é terrível.
Pessoas se machucando e sofrendo.
Milhares delas.
E principalmente, sinto que é por causa
dos muros que levantamos,
que temos em nosso coração,
que fazem com que não nos importemos.
Temos normas que mandam
pessoas de volta para o México,
para esperarem.
E lá esperam por meses.
Em condições horríveis,
as pessoas estão sofrendo abusos,
e sem os meios para ficarem bem.
É verdade que devemos
manter nosso país seguro,
que devemos nos certificar
de quem entra em nosso país,
que criminosos devem ser afastados.
Mas também é verdade
que não devemos perder
nossa humanidade ao fazer isso.
Devemos ter normas e procedimentos que
não contribuam com o sofrimento humano
que as pessoas já estão suportando.
E que possamos encontrar soluções
que respeitem toda a vida humana.
Podemos fazer isso,
se nos permitirmos
oferecer o melhor de nós.
Porque o que eu vejo na fronteira
são famílias, homens,
que pegam uma criança
e tentam confortá-la,
porque ela está chorando
pela falta do próprio pai.
Aqueles homens choram com aquela criança.
Vejo homens e mulheres
que se ajoelham, rezando.
Eles rezam em agradecimento.
Vejo crianças que foram
separadas dos pais por meses.
E quando se reúnem,
elas têm medo de se separarem deles,
de perder a mãe delas de novo.
Uma vez uma criança olhou para mim
depois de ser reunida e disse:
(Espanhol) "Hoy no voy a llorar."
"Hoje não vou chorar."
E eu disse: (Espanhol) "Por qué, mi hija?"
Ela disse: "Porque chorei
o último mês inteiro,
não sabia onde a minha mãe estava.
Mas essa noite, estarei com ela".
O dia em que eu visitei
o centro de detenção em 2014,
um garotinho se aproximou e pediu
que o ajudasse a encontrar a mãe dele.
Naquela noite, quando eu estava
no centro humanitário de descanso,
aquele garotinho entrou com a mãe dele.
E assim que me viu,
correu na minha direção,
eu fui cumprimentá-lo,
e ele se jogou para me abraçar.
Foi tão lindo,
aquele foi realmente
um lindo encontro humano.
Eu acho que é a humanidade em seu melhor.
É isso que todos somos chamados a fazer.
Pensem nisso.
Nós só precisamos nos permitir
chegarmos perto o suficiente para ver
e iremos nos importar.
Obrigada.
(Aplausos)
Mă aflu aici pentru a onora
caracterul sacru al vieții
care se desfășoară
la granița din sudul Texasului.
În 2014,
am vizitat un centru de detenție
unde sute de copii,
copii imigranți,
erau reținuți mai multe săptămâni
în condiții cumplite.
Erau murdari, plini de noroi
și plângeau.
Fețele le erau pline de lacrimi.
Am avut oportunitatea de a mă alătura lor.
Erau peste tot în jurul meu.
Erau mici,
unii nu împliniseră cinci ani.
Și îmi spuneau:
(Spaniolă) „Sácame de aquí.”
„Scoate-mă de aici!”
(Spaniolă) „Por favor, ayúdame.”
„Te rog, ajută-mă!”
A fost atât de greu să fiu acolo cu ei.
Am început să plâng cu ei
și le-am zis:
„Să ne rugăm.”
(Spaniolă) „Vamos a rezar.”
Și au repetat după mine:
(Spaniolă) „Diosito, ayúdanos.”
„Doamne, te rugăm, ajută-ne!”
Cum ne rugam, îi vedeam
pe polițiștii de frontieră
uitându-se la noi printr-un geam.
Erau pe punctul de a plânge
când îi auzeau pe copii rugându-se.
Un băiețel a venit mai aproape de mine,
erau copii peste tot,
abia încăpeam în celula aia mică.
Acel băiețel mi-a zis:
(Spaniolă) „Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá.”
„Te rog, ajută-mă!
Vreau să fiu alături de mama mea.
Este aici, am fost separat de ea.”
I-am zis:
„Dragul meu, dacă mama ta e aici,
sunt sigură că veți fi din nou împreună.”
Când am ieșit din celulă,
un ofițer s-a apropiat și mi-a zis:
„Soră, mulțumesc.
Ne-ai ajutat să înțelegem
că sunt ființe umane.”
Știți, câteodată, indiferent
de ce meserie avem,
nu trebuie să uităm să recunoaștem
umanitatea din ceilalți.
Altfel, ne pierdem propria umanitate.
Dați-mi voie să vă spun câte ceva
despre ceea ce văd și ceea ce fac
la granița de sud a Statelor Unite,
unde trăiesc și muncesc.
Sute de familii ajung în Statele Unite
traversând râul Rio Grande.
Odată ajunși în Statele Unite,
multora li se dă permisiunea
să-și continue procesul de imigrare
în alt loc din Statele Unite.
Ce m-a uimit în toți acești ani
a fost răspunsul umanitar fantastic
al comunității din sudul Texasului.
Mii de voluntari
au oferit din timpul lor
cu atâta generozitate.
Pentru mine, sunt oameni extraordinari.
Iar toată comunitatea,
consiliul local,
de la lideri locali de afaceri,
la organizații civice,
toate comunitățile religioase,
poliția de frontieră
și serviciul de imigrări.
Cu toții ne-am alăturat pentru a ajuta
150.000 sau mai mulți imigranți,
din prima zi când am început.
În acele zile de început,
când eram primii implicați
în ajutorarea imigranților,
eram la Centrul de Îngrijire
când un ofițer din oraș a intrat
și mi-a spus:
„Soră, ce faceți aici?”
M-am întors să văd ce se întâmpla
în Centrul de Îngrijire.
Eram uimită de ce vedeam.
Erau sute de voluntari
care ajutau familiile neajutorate.
Le ofereau posibilități de a se spăla,
de a obține haine curate, mâncare,
produse de igienă.
Vedeam peste tot
numai dragoste și compasiune.
Atunci m-am întors și i-am spus:
„Restabilim demnitatea umană.
Asta facem.”
Nu cred că se aștepta la acest răspuns,
că a făcut un pas înapoi,
după care s-a apropiat din nou și a zis:
„Soră, dacă aș avea o baghetă magică,
ce magie ar putea să facă pentru tine?”
„Dușuri?”
Desigur, în seara aceea am primit
o unitate mobilă cu opt dușuri.
Fantastic.
Iar după asta,
am avut 100% susținerea consiliului local.
Eram acolo,
dorind să ne asigurăm că reușim
să ajutăm
toate familiile pe care le întâlneam
în fiecare zi.
Cred că trebuie să îi ajutăm
pe ceilalți să vadă
ce vedem noi.
Cred că este important
să împărtășim asta cu ceilalți.
Probabil ați auzit ideea asta înainte —
că trebuie mereu să-i privim
pe copiii lui Dumnezeu ca egali.
Dar pentru a face asta,
cred că e important să-i putem vedea
ca oameni.
Să avem o întâlnire personală,
să simțim ce simt ei,
să înțelegem ce îi doare.
Să îi întâlnim cu adevărat.
Atunci suntem prezenți pentru ei,
când putem să facem umanitatea lor
o parte din umanitatea noastră.
Și atunci vom recunoaște
că suntem cu toții parte
din aceeași familie umană.
În acele zile,
o doamnă s-a apropiat de mine și mi-a zis:
„Soră, sunt 100% împotriva a ceea ce faci,
ajutându-i pe acești imigranți ilegali.”
Atunci i-am spus:
„Lasă-mă să îți spun ce fac și de ce.”
Și am prezentat-o familiilor și copiilor,
am împărtășit poveștile lor.
După ce i-am spus ce am avut de spus,
ea se uită la mine și îmi zice:
„Soră, sunt 100% în favoarea muncii tale.”
(Râsete și aplauze)
În acea seară, soțul ei m-a sunat
să îmi spună:
„Soră, nu știu ce i-ai făcut soției mele.
Dar în seara asta
s-a întors acasă și a spus:
«Dacă Sora Norma te sună vreodată,
neapărat să faci ce îți spune.»
Deci vreau doar să îți spun
că sunt dispus să ajut în orice fel.”
Ei bine, știți...
Mă gândesc dacă cumva
a fost o întâlnire personală
cea pe care a avut-o?
Cred că e o idee frumoasă,
un mesaj minunat,
dar nu cred că asta e tot.
În acea întânire, trebuie puse deoparte
prejudecățile față de ceilalți,
care ne separă și nu ne lasă să îi vedem,
zidurile pe care le ridicăm
în inimile noastre,
care ne separă de ceilalți.
Când putem face asta,
putem să ajungem la ei.
Cred că ceea ce ne împiedică e frica,
faptul că ne e frică.
Și pentru că ne e frică,
mai mult ca sigur din cauza lucrurilor
văzute în media,
toată retorica negativă despre imigranți,
cum sunt culpabilizați
ca și cum nu ar fi oameni,
ca să ne putem scăpa de ei,
să îi înlăturăm,
fără ca măcar să ne pară rău
că facem asta.
Familiile de imigranți
nu sunt familii de infractori.
Familiile de imigranți
sunt ca și familiile noastre,
ca vecinii noștri.
Sunt oameni buni
care intră în țara noastră
doar pentru a scăpa de violență
și pentru a fi în siguranță.
Din păcate, ce vedem la graniță
e groaznic.
Oamenii suferă.
Mii de oameni suferă.
Și cred că se întâmplă
din cauza zidurilor pe care le ridicăm,
pe care le avem în inimi,
care ne fac să nu ne pese.
Avem politici
care deportează oameni înapoi în Mexic,
pentru a aștepta.
Și așteaptă acolo luni de zile.
În condiții groaznice,
unde oamenii suferă și sunt afectați.
Abuzuri.
Fără mijloacele de a fi măcar „în regulă”.
Sunt de acord
că trebuie să ne protejăm țara
și să verificăm cine intră în țară,
iar răufăcătorii ar trebui închiși.
Dar e adevărat și faptul
că nu trebuie să ne pierdem umanitatea
în acest proces.
Trebuie să avem politici și proceduri
care nu contribuie la suferința oamenilor,
a celor care suferă deja.
Și trebuie să găsim soluții
care respectă viața oamenilor.
Putem să facem acest lucru
dacă lăsăm ce e mai bun din noi
să iasă la lumină.
Ce văd eu la graniță
sunt familii, bărbați, care iau un copil
și încearcă să-l aline, să nu mai plângă,
pentru că acel copil
plânge după propriul tată.
Și bărbații plâng alături de acei copii.
Văd bărbați și femei care cad în genunchi
și se roagă.
Se roagă cu recunoștință.
Văd copii care au fost separați
de părinți de luni întregi.
Iar când sunt reuniți,
le e teamă să se separe din nou,
pentru că se tem să nu-și piardă
încă o dată mamele.
Odată, o fată s-a uitat la mine
după ce și-a regăsit mama
și mi-a spus:
(Spaniolă) „Hoy no voy a llorar.”
„Azi nu o să plâng.”
Eu i-am zis:
(Spaniolă) „Por qué, mi hija?”
Iar ea a zis: „Pentru că am tot plâns
de o lună de zile,
căci nu am știut unde e mama mea.
Dar în seara asta voi fi alături de ea.”
În ziua în care am vizitat
centrul de detenție în 2014,
un băiețel mi-a cerut ajutorul
ca să își găsească mama.
În seara aceea eram
la centrul umanitar de îngrijire
și băiatul a intrat alături de mama sa.
De cum m-a văzut,
a fugit către mine,
m-am aplecat să-l salut,
iar el a sărit să mă îmbrățișeze.
A fost atât de frumos,
a fost cu adevărat o întâlnire frumoasă.
Cred că asta e umanitatea
în splendoarea ei.
Toți suntem chemați să facem asta.
Gândiți-vă la asta.
Trebuie doar să ne apropiem suficient
încât să putem vedea,
iar atunci o să ne pese.
Vă mulțumesc!
(Aplauze)
Я здесь, чтобы почтить священность жизни,
которую я вижу на границе южного Техаса.
В 2014 году
я навещала изолятор временного пребывания,
где сотни маленьких детей,
детей-иммигрантов,
были задержаны на несколько недель
в душераздирающих условиях.
Они были перепачканы в грязи,
постоянно плакали.
На лицах были следы от слёз.
Мне предоставилась возможность
войти туда и побыть с ними.
Они буквально окружили меня.
Среди них были совсем малыши,
некоторым не было и пяти лет.
И они всё говорили мне:
(Spanish) «Sácame de aquí».
«Забери меня отсюда».
(Spanish) «Por favor, ayúdame».
«Пожалуйста, помоги мне».
Находиться там с ними было очень тяжело.
Поначалу я плакала вместе с ними,
а затем сказала:
«Давайте помолимся».
(Spanish) «Vamos a rezar».
Они стали повторять за мной:
(Spanish) «Diosito, ayúdanos».
«Боженька, пожалуйста, помоги нам».
В то время как мы молились,
я увидела лица пограничников,
смотрящих сквозь стеклянное окно.
Они почти плакали,
видя и слыша молящихся детей.
Я взяла маленького мальчика
к себе на колени,
так как дети были повсюду,
мы едва помещались в той маленькой камере.
И этот маленький мальчик сказал мне:
(Spanish) «Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá».
«Пожалуйста, помоги мне,
я хочу к маме.
Она тоже здесь, нас разлучили».
Я сказала ему:
«Сынок, если твоя мама здесь,
я уверена, что вы снова будете вместе».
Когда я вышла из камеры,
ко мне подошёл офицер и сказал:
«Сестра, спасибо тебе.
Ты помогла нам понять,
что они тоже люди».
Знаете, иногда совершенно не важно,
какая у нас работа,
но мы никогда не должны забывать
о человечности других людей.
Иначе мы потеряем
свою собственную человечность.
Позвольте мне рассказать немного о том,
что я видела и чем занимаюсь
на южной границе
Соединённых Штатов Америки,
где я живу и работаю.
Сотни семей прибывают в Соединённые Штаты,
пересекая реку Рио Гранде.
И как только они оказываются
в Соединённых Штатах,
многие из них получают разрешение
для продолжения процесса иммиграции
в другой точке Соединённых Штатов.
Что удивляло меня все эти годы,
так это невероятно живой отклик
людей южного Техаса.
Тысячи добровольцев
с такой щедростью отдают своё время.
Лично для меня это поразительные люди.
И относится ко всему сообществу в целом,
включая руководство города,
местных предпринимателей
и общественные организации,
все религиозные общины,
пограничный патруль и
департамент иммиграции и таможни.
Мы все собрались вместе и уже помогли
более чем 150 000 иммигрантов,
считая с начала нашей деятельности.
Возвращаясь в те первые дни,
когда мы впервые
оказали помощь иммигрантам,
тогда в центр гуманитарной помощи
вошёл городской офицер
и сказал мне:
«Сестра, что ты здесь делаешь?»
Я оглянулась посмотреть, что происходит
в том центре.
Я была поражена тем, что я увидела.
Там были сотни добровольцев,
помогающих огромному количеству семей,
которым нужна была эта помощь.
Они давали им возможность
привести себя в порядок
и получить чистую одежду, еду,
средства гигиены.
Атмосфера была наполнена
лишь любовью и состраданием.
Я повернулась к нему и ответила:
«Мы восстанавливаем
человеческое достоинство.
Вот что мы делаем».
Я не думаю, что он вообще
ожидал услышать от меня ответ,
так как он уже отошёл,
затем снова вернулся ко мне и сказал:
«Сестра, если бы у меня была
волшебная палочка,
что бы она могла для вас сделать?»
«Душевые кабины?»
Действительно, в тот вечер у нас появился
мобильный блок из восьми душевых.
Потрясающе.
Вскоре после этого
мы получили стопроцентную поддержку
городского правительства.
Мы хотели
знать наверняка, что приносим помощь
и эффективно откликаемся на нужды
огромного количества семей, которых видели
каждый день.
Я думаю, мы должны помочь
и другим людям понять то,
что видели мы.
Я считаю, это важно,
что у нас есть возможность
поделиться этим опытом с другими.
Вы, вероятно, слышали эту мысль и ранее,
что мы должны воспринимать
всех детей Божьих как равных.
Но чтобы это сделать,
важно быть способным воспринимать их
как людей.
Быть способным лично
встретиться с людьми,
тогда мы можем почувствовать
то же, что и они,
тогда мы можем понять, что им больно.
Нужно по-настоящему сойтись с ними.
Именно тогда мы тоже
станем для них реальными
и можем сделать их человечность
частью нашей собственной человечности.
И тогда мы поймём,
что все являемся частью
одной и той же семьи.
В те дни
ко мне подошла одна женщина и сказала:
«Сестра, я на 100 процентов
против того, что ты делаешь,
помогая этим нелегалам».
А я ей ответила:
«Позволь мне рассказать тебе,
что я делаю и почему».
Я поделилась с ней и
представила её семьям и детям,
поделилась историями,
которыми живут эти люди.
Когда мы закончили наш разговор,
она повернулась, взглянула
на меня и сказала:
«Сестра, я на 100 процентов
солидарна с тем, что ты делаешь».
(Смех и аплодисменты)
В тот вечер её муж позвонил мне
и сказал:
«Сестра, я не знаю,
что ты сделала с моей женой.
Но в этот вечер она вернулась
домой и сказала:
"Если Сестра Норма
когда-нибудь тебе позвонит,
ты должен сделать всё,
о чём она попросит".
Поэтому я просто хочу, чтобы вы знали,
что я всегда готов помочь».
Вы понимаете...
Я вот думаю,
помогла ли ей такая личная встреча?
Я думаю, это хороший посыл,
но не думаю, что дело только в этом.
В таких встречах мы обязаны забыть
наши предрассудки по отношению к другим,
которые разделяют нас
и не позволяют понять других людей,
стены, которые мы построили
в наших сердцах,
которые отделяют нас от других.
Когда мы будем способны забыть
о тех предрассудках,
мы сможем протянуть руку помощи.
Вы знаете, я думаю, что главное
тому препятствие — это страх,
мы просто напуганы.
А боимся мы,
потому что видели
в средствах массовой информации
все эти негативные вещи об иммигрантах,
что они представляют из себя демонов,
будто они не люди,
что мы можем пренебрегать ими,
можем избавиться от них,
при этом не чувствуя себя плохо.
Семьи иммигрантов
не являются преступниками.
Иммигрантские семьи точно такие же,
как и наши семьи,
как наши соседи.
Они хорошие люди,
которые въезжают в наши страны,
приезжают в Соединённые Штаты
только потому, что они бегут от насилия,
хотят быть в безопасности.
К сожалению, то, что мы видим на границе
ужасно.
Люди мучаются и страдают.
Тысячами.
Я думаю, в основном, это из-за тех стен,
которые мы воздвигли,
они находятся у нас в сердцах
и делают нас безразличными.
У нас есть закон,
который возвращает людей
обратно в Мексику,
чтобы они там ждали.
И они ждут месяцами.
В ужасных условиях,
где люди страдают и испытывают боль.
Угнетения.
Нет и намёка на нормальные условия.
Я думаю, это правильно,
что мы должны заботиться
о безопасности нашей страны,
что мы должны быть уверены в людях,
которые въезжают в нашу страну,
что преступники должны быть
упрятаны за решётку.
Но также я верю в то,
что мы обязаны не растерять
нашу человечность в процессе.
У нас должны быть условия,
которые не добавляют страданий
и без того измученным людям.
Мы можем найти решения,
которые будут уважительны к каждому.
Мы сможем сделать это,
если позволим пробудиться
лучшему, что в нас есть.
На границе же я вижу
семьи, мужчин, которые пытаются утешить
незнакомых плачущих малышей,
скучающих по своему папе.
И эти мужчины плачут вместе с ребёнком.
Я вижу мужчин и женщин,
которые падают на колени
и молятся.
Точно так же, как они молятся
в День благодарения.
Я вижу детей, которых на месяцы
разлучены с родителями.
И когда они снова вместе,
они боятся от них отойти,
боятся снова потерять свою маму.
Однажды девочка, воссоединённая
с семьёй, взглянула на меня
и сказала:
(Spanish) «Hoy no voy a llorar».
«Сегодня я не буду плакать».
И я спросила:
(Spanish) «Por qué, mi hija?»
Она ответила:
«Я плакала весь последний месяц,
потому что не знала, где моя мама.
Но сегодня я буду с ней».
В 2014 году, в день, когда я посетила
изолятор временного пребывания,
ко мне подошёл маленький мальчик
и попросил меня помочь найти маму.
Но в тот вечер, когда я была
в центре гуманитарной помощи,
тот маленький мальчик вошёл
вместе со своей мамой.
Как только он меня увидел,
он побежал ко мне навстречу,
я наклонилась,
чтобы поприветствовать его,
а он просто бросился ко мне в объятия.
Это было настолько прекрасно,
то была действительно потрясающе
искренняя встреча двух людей.
Я думаю, это и есть человечность
в её лучшем проявлении.
Это то, к чему мы все должны стремиться.
Подумайте об этом.
Нам просто нужно позволить себе
стать человеку ближе, чтобы понять его,
и нам не будет всё равно.
Спасибо.
(Аплодисменты)
Jag är här för att ära livets helighet
som jag ser vid gränsen i södra Texas.
År 2014
besökte jag en interneringsanläggning
där hundratals små barn, invandrarbarn,
var fängslade i flera veckor
under omständigheter som
var hjärtekrossande.
De var smutsiga och leriga och grät.
Deras ansikten var fyllda av tårar.
Jag hade chansen att komma in
och vara med dem.
Och de var överallt runt mig.
De var små,
några av dem inte äldre än fem år gamla.
Och de sade till mig:
(Spanska) "Sácame de aquí."
"Ta mig härifrån."
(Spanska) "Por favor, ayúdame."
"Snälla hjälp mig."
Det var så svårt att vara där med dem.
Jag började gråta med dem,
och jag sa till dem:
"Låt oss be."
(Spanska) "Vamos a rezar."
Och de repeterade efter mig:
(Spanska) "Diosito, ayúdanos.
"Gud, snälla hjälp oss."
När vi bad kunde jag se
officerarna vid gränskontrollen
titta på oss genom ett glasfönster.
De var på gränsen till tårar
när de hörde barnen be och vittna.
En liten pojke kom närmare mig,
för det var fullt överallt,
vi kunde knappt få plats i cellen.
Och denna lilla pojke säger till mig
(Spanska) "Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá."
"Snälla hjälp mig.
Jag vill vara med min mamma.
Hon är här,
jag blev separerad från henne."
Jag sa till honom:
"Mijo, om din mamma är här
är jag säker på att ni kommer
att bli återförenade."
När jag gick ut ur cellen
kom en vakt närmare och sade till mig:
"Syster, tack.
Du har hjälpt oss inse
att de är människor."
Du vet, ibland, vilket yrke vi än har,
får vi aldrig glömma att känna igen
mänskligheten i andra.
Annars förlorar vi våran egen mänsklighet.
Låt mig berätta lite om
vad jag ser och vad jag gör
vid den södra gränsen av USA
där jag bor och där jag arbetar.
Hundratals familjer kommer in i USA
genom att korsa floden Rio Grande.
Och när de är i USA
får många av dem tillstånd
att fortsätta sin immigrationsprocess
någon annanstans i USA.
Det som har förbluffat mig i alla dessa år
är hur underbar den mänskliga responsen
från samhället är här i södra Texas.
Tusentals volontärer
har så generöst skänkt sin tid.
Enligt mig är de alla
fantastiska människor.
Och hela samhället, stadsregeringen,
från lokala företagsledare
till medborgarorganisationer,
alla trossamfund,
gränspatrullen och ICE.
Vi har alla gått ihop
i ett försök att hjälpa
150 000 eller fler invandrare
sedan dagen vi började.
Då, de första dagarna,
när vi först blev inblandade
i att hjälpa invandrarna,
var vi i vårat respitcenter
och en stadstjänsteman kommer in
och säger till mig:
"Syster, vad gör du här?"
Jag vände mig för att se vad som hände
vid respitcentret.
Jag var förbluffad över vad jag såg.
Där var hundratals volontärer
som hjälpte så många familjer
som behövde hjälp där.
Erbjöd dem sätt att tvätta sig,
att få rena kläder, mat, hygienartiklar.
Endast kärlek och förståelse
syntes överallt.
Så jag vände mig tillbaka
och svarade honom och jag sa:
"Återställer mänsklig värdighet.
Det är vad vi håller på med."
Jag tror inte att han förväntade sig
det svaret från mig,
för han tog ett steg tillbaka
och kom sedan närmare mig igen och sa:
"Syster, om jag hade en trollstav,
vad skulle den trollstaven göra för dig?"
"Duschar?"
Visst, den kvällen hade vi
en mobil enhet med åtta duschar.
Underbart.
Och efter det
hade vi support till 100 procent
från stadsregeringen.
Vi var där för att vi ville vara säkra
på att vi hjälpte
och vara framgångsrika med våran respons
till så många familjer som vi såg
varenda dag.
Jag tror att vi måste hjälpa andra
att se vad vi ser.
Jag tror att det är viktigt
att vi kan dela det med andra.
Du har förmodligen hör denna idé förut --
att vi alltid måste se
Guds barn som jämlika.
Men för att göra det tror jag
att det är viktigt att vi kan se dem
som människor.
Att ha möjlighet att ha
ett personligt möte
där vi kan känna vad de känner,
förstå hur de lider.
Att faktiskt träffa dem.
Det är då vi är närvarande för dem
och vi kan göra deras mänsklighet
en del av våran egna mänsklighet.
Och vi skulle inse att vi alla är del av
samma mänskliga familj.
Under den tiden
kom det fram en kvinna till mig och sa:
"Syster, jag är emot vad du
håller på med till 100 procent,
att hjälpa dessa olagliga utlänningar."
Och jag sa till henne:
"Låt mig berätta för dig
vad jag gör och varför."
Så jag delade det med henne och
introducerade familjerna och barnen,
delade berättelserna som de lever.
När jag hade pratat färdigt med henne
vände hon sig om och sa:
"Syster, jag är för det du gör
till 100 procent."
(Skratt och applåder)
Den kvällen ringde hennes man mig och sa:
"Syster, jag vet inte vad du
gjorde med min fru.
Men i kväll kom hon hem och hon sa:
'Om syster Norma någonsin ringer dig,
ser du till att göra
det hon säger till dig.'
Så jag rapporterar bara för att säga att
jag kan hjälpa till med vad som helst."
Ja, du vet...
Jag tänker att --
var det ett personligt möte som hon hade?
Jag tycker att det är en bra idé,
ett bra budskap,
men jag tror inte
att det är hela berättelsen.
Under det mötet måste vi lägga undan
de fördomar vi har mot andra,
som separerar oss
och inte tillåter oss att se dem,
väggarna vi har satt upp
djupt inne i våra egna hjärtan
som separerar oss från andra.
När vi kan göra det
har vi möjligheten att nå ut till dem.
Du vet, jag tror att det
som gör det omöjligt är rädsla --
att vi är rädda.
Och att vi är rädda --
troligtvis beror det på
att vi i media har sett
all denna negativa retorik
man hör om invandrare,
att de är som demoner,
de är inte som människor,
vi kan överge dem,
vi kan göra oss av med dem
och inte ens må dåligt
över att vi gör det.
Invandrarfamiljer är inte kriminella.
Invandrarfamiljer är som våra familjer,
som våra grannar.
De är goda människor
som kommer in i vårat land
och kommer till USA
bara för att de flyr bort från våld
och vill vara säkra.
Vad vi tyvärr ser vid gränsen är hemskt.
Människor far illa och lider.
Tusentals av dem gör det.
Och jag känner att det är
mestadels på grund av de väggar
i har satt upp,
som vi har i våra hjärtan,
som får oss att inte bry oss.
Så vi har policyer
för att få folk att återvända till Mexiko
så att de kan vänta.
Och de väntar där i månader.
Under hemska omständigheter
där folk far illa och lider.
Övergrepp.
Och utan förutsättningar
för att vara drägligt.
Jag tror att det är sant
att vi måste hålla vårat land säkert,
att vi måste ha koll på
vem som kommer in i vårat land,
att kriminella borde bli fängslade.
Men det är även sant
att vi inte får förlora vår
mänsklighet när vi gör detta.
Att vi måste ha policyer och procedurer
som inte bidrar till mänskligt lidande
som folk redan upplever.
Och att vi kan hitta lösningar
som respekterar allt mänskligt liv.
Vi kan göra detta om vi släpper fram
det bästa i oss.
För vad jag ser vid gränsen
är familjer, män som tar ett barn
och försöker trösta det gråtande barnet
för att barnet gråter
efter sin egen pappa.
Och dessa män gråter med det barnet.
Jag ser män och kvinnor falla på knä,
bedjande,
då de ber i tacksägelse.
Jag ser barn som har varit separerade
från sina föräldrar i månader.
Och när de återförenas
är de rädda för att skiljas från dem
för de är rädda att de kommer
att förlora sin mamma igen.
En gång tittade ett barn upp på mig
efter att hon hade blivit återförenad,
och hon sade till mig:
(Spanska) "Hoy no voy a llorar."
"Idag kommer jag inte att gråta."
Och jag sade:
(Spanska) "Por qué, mi hija?"
Hon sade "För att jag har gråtit
hela den senaste månaden
eftersom jag inte visste
var min mamma var.
Men idag kommer jag att vara med henne."
Dagen då jag besökte
interneringsanläggningen år 2014,
var där en liten pojke som
närmade sig mig och frågade mig
om jag kunde hjälpa honom
att hitta sin mamma.
Den kvällen, när jag var
vid det humanitära respitcentret
kom den lilla pojken in med sin mamma.
Och så snart han såg mig
sprang han mot mig,
jag gick ned för att hälsa på honom
och han bara kastar sig för att krama mig.
Det var så vackert, det var verkligen
ett vackert mänskligt möte.
Jag tror att det är
mänskligheten när den är som bäst.
Det är vad vi alla är kallade att göra.
Tänk på det.
Vi behöver bara låta oss själva
komma nära nog att se
och då kommer vi att bry oss.
Tack så mycket.
(Applåder)
Güney Teksas sınırında gördüğüm
yaşamın kutsallığını
onurlandırmak için buradayım.
2014'te, yüzlerce küçük çocuğun,
göçmen çocukların
çok rahatsız edici koşullarda
birkaç hafta boyunca
gözetim altında tutulduğu
bir gözetim tesisini ziyaret ettim.
Kirli ve çamurluydular
ve ağlıyorlardı.
Yüzleri gözyaşlarıyla doluydu.
İçeri girip onlarla birlikte olma
fırsatım oldu.
Hepsi etrafımdaydı.
Küçüklerdi,
bazıları beş yaşından büyük değildi.
Bana şunu söylüyorlardı:
(İspanyolca) "Sácame de aquí."
"Beni buradan çıkar."
(İspanyolca)
"Por favor, ayúdame."
"Lütfen, bana yardım et."
Orada onlarla olmak çok zordu.
Onlarla birlikte ağlamaya başladım
ve onlara dedim ki,
"Dua edelim."
(İspanyolca) "Vamos a rezar."
Benden sonra tekrar ettiler,
(İspanyolca) "Diosito, ayúdanos."
"Tanrım, lütfen, bize yardım et."
Biz dua ederken
sınır devriyesi memurlarının
camdan baktığını görebiliyordum.
Ağlamak üzereydiler.
Çünkü çocukların dua ettiğini duydular
ve tanık oldular.
Bana yaklaşan küçük bir çocuk vardı,
daha da yaklaşan,
çünkü hepsi bir aradaydı.
O küçük hücreye zar zor sığabiliyorduk.
Bu küçük çocuk bana şöyle dedi:
(İspanyolca) "Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá."
"Lütfen, bana yardım et.
Annemle olmak istiyorum.
O burada, beni ondan ayırdılar."
Ona dedim ki:
"Mijo, eğer annen buradaysa
yeniden bir araya geleceğinden eminim."
Hücreden çıktığımda
bir memur bana yaklaştı ve şöyle dedi:
"Kardeşim, teşekkür ederim.
Onların insan olduğunu
anlamamıza yardım ettin.
Bazen ne iş yaptığınızın
bir önemi yoktur.
Başkalarındaki insanlığı fark etmeyi
asla unutmamalıyız.
Yoksa kendi insanlığımızı kaybedeceğiz.
Size, yaşadığım ve çalıştığım
ABD'nin güney sınırında ne gördüğümü
ve ne yaptığımı anlatayım.
Yüzlerce aile Rio Grande
nehrini geçerek ABD'ye giriyor.
ABD'ye girdikten sonra
çoğuna göçmenlik sürecine
devam etme izni verilir,
ABD'nin başka bir noktasında.
Tüm bu yıllar boyunca beni şaşırtan şey,
güney Teksas'taki topluluğun
inanılmaz insancıl tepkisi oldu.
Binlerce gönüllü
zamanlarını bu kadar cömertçe verdi.
Benim için hepsi harika insanlar.
Bütün topluluklar; şehir yönetiminden
yerel işletme liderlerine,
sivil kuruluşlardan
tüm inanç topluluklarına,
sınır devriyesi ile Göçmenlik
ve Gümrük Muhafazasındakilere kadar.
Hepimiz, başladığımız ilk günden beri
150 binden fazla göçmene
yardım etmek için bir araya geldik.
O ilk günlerde,
ilk olarak göçmenlere yardım ettiğimizde
dinlenme merkezindeydik
ve şehirden bir memur içeri girdi
ve bana şöyle dedi:
"Kardeşim, burada ne yapıyorsun?"
Döndüm ve dinlenme merkezinde
neler olduğunu görmek için baktım.
Gördüklerime hayret ettim.
Yüzlerce gönüllü vardı,
yardıma muhtaç pek çok aileye
yardım ediyorlardı.
Temizlenmeleri ve
temiz kıyafet, yiyecek,
hijyen malzemeleri almaları için
onlara yol gösteriyorlardı.
Her yerde sadece sevgi
ve şefkat görülüyordu.
Bu yüzden geri dönüp
ona cevap verdim ve dedim ki:
"İnsan onurunu geri kazanmak.
Yaptığımız şey bu."
Benden bu cevabı beklediğini sanmıyorum.
Çünkü geri adım attı
ve sonra tekrar yaklaşıp dedi ki:
"Kardeşim, sihirli değneğim olsaydı
bu sihirli değnek senin için ne yapardı?"
"Duş?"
Elbette, o akşam sekiz duşluk
mobil bir ünitemiz vardı.
İnanılmaz.
Daha sonra,
şehir yönetiminin
yüzde yüz desteğini aldık.
Oradaydık.
Her gün gördüğümüz bu ailelere
yardım ettiğimizden
ve bu müdahalelerin başarılı olduğundan
emin olmak istiyorduk.
Başkalarının ne gördüğümüzü görmelerine
yardımcı olmamız gerektiğini düşünüyorum.
Bunu başkalarıyla paylaşmanın
önemli olduğunu düşünüyorum.
Muhtemelen bu düşünceyi
daha önce duydunuz;
Tanrı'nın çocuklarını her zaman
eşit olarak görmemiz gerektiğini.
Ama bunu yapmak yerine
onları insan olarak görebilmenin
önemli olduğunu düşünüyorum.
Kişisel bir karşılaştırma yapıp
acılarını anlayabilmek için
ne hissetiklerini hissedebildiğimizde.
Onlarla gerçekten buluşabilmek için.
İşte o zaman biz onlar için var oluruz.
Onların insanlığını
kendi insanlığımızın
bir parçası yapabiliriz.
O zaman
aynı insan ailesinin
parçası olduğumuzu anlarız.
O zamanlar
bir hanımefendi bana yaklaşıp
ve şöyle demişti:
''Kardeşim, bu yasadışı yaratıklara
yardım etmek için yaptığınız her şeye
tamamen karşıyım.''
Ben ona dedim ki,
''Sana ne yaptığımı ve
neden yaptığımı anlatayım.''
Onunla yaptıklarımı paylaştım,
aileler ve çocuklarla tanıştırdım,
yaşadıkları hikayeleri paylaştım.
Onunla konuşmayı bitirdiğimde
döndü, bana baktı ve dedi ki,
''Kardeşim yaptıklarının
tamamen arkasındayım.''
(Gülüşmeler ve alkışlar)
O akşam, kocası beni aradı
ve dedi ki,
''Kardeşim karıma ne yaptın bilmiyorum
ama bu akşam eve geldi ve dedi ki,
'Eğer kardeş Norma seni ararsa,
sana ne söylerse onu yaptığından emin ol.'
Bu yüzden her türlü yardım etmek için
burada olduğumu bilmenizi isterim. "
Bilirsiniz işte...
Düşünüyorum da
yaşadığı, kişisel bir karşılaşma mıydı?
Bence bu güzel bir fikir ve mesaj
ama bence bu tüm hikaye değil.
Bu karşılaşmada,
başkalarına karşı sahip olduğumuz
bizi ayıran ve onları görmemize
izin vermeyen önyargımızı,
kendi kalbimize ördüğümüz ve
bizi diğerlerinden ayıran duvarlarımızı
bir kenara bırakmalıyız.
Bunu yapabildiğimizde
onlara ulaşabileceğiz.
Bence, bunu mümkün kılmayan şey korku,
korkuyor olmamız.
Korkma nedenimiz ise
büyük olasılıkla medyada gördüğümüz
göçmenler hakkında duyduğumuz tüm bu
olumsuz söylemler,
sanki insan değilmiş gibi
şeytanlaştırılmaları,
onları ayırabileceğimizi
ve onlardan kurtulabileceğimizi
ve bunu yaptığımız için
kötü hissetmiyoruz bile.
Göçmen aileler suçlu değiller.
Göçmen aileler bizim ailemiz gibiler,
komşumuz gibi,
iyi insanlar.
Ülkemize giren ve ABD'ye gelenler
sadece şiddetten kaçtıkları
ve güvende olmak istedikleri için.
Maalesef sınırda gördüklerimiz korkunç.
İnsanların canı yanıyor ve acı çekiyorlar.
Binlercesi.
Kanaatimce, kalbimize ördüğümüz
o duvarlar bizi umursamaz yapıyor.
İnsanları orada beklemeleri için
Meksika'ya geri gönderen
politikalarımız var.
Orada aylarca bekliyorlar.
Korkunç koşullarda,
insanların acı çektiği
ve incindiği yerlerde.
Kötü muameleler.
İyi olduğu anlamına gelmiyor.
Şunun doğru olduğunu düşünüyorum;
ülkemizi güvende tutmalıyız,
ülkemize kimin girdiğinden emin olmalıyız,
suçlular uzaklaştırılmalı.
Ama aynı zamanda
bunları yaparken insanlığımızı
kaybetmemeliyiz.
İnsanların halihazırda çektiği acıya
katkıda bulunmayan
politika ve prosedürlere
sahip olmamız gerekiyor.
Tüm insan yaşamına saygılı olan
çözümler bulabiliriz.
Bunu yapabiliriz,
içimizdeki en iyinin
ortaya çıkmasına izin verebilirsek.
Çünkü sınırda gördüğüm şeyler,
aileler, erkekler çocuğa bakıyor
ve ağlayan çocuğu
sakinleştirmeye çalışıyorlar,
çünkü o çocuk kendi babası için ağlıyor.
O erkekler o çocukla
birlikte ağlıyorlar.
Dizlerinin üzerine oturan
kadın ve erkekleri gördüm,
dua ediyorlardı,
Şükran Günü'nde dua eder gibi.
Ailelerinden aylarca ayrı bırakılmış
çocuklar gördüm
ve tekrar kavuştuklarında
onlardan ayrı kalmaktan korkuyorlardı,
çünkü eğer ayrılırlarsa annelerini
tekrar kaybedeceklerini düşünüyorlardı.
Birgün bir çocuk ailesiyle yeniden
bir araya geldikten sonra bana baktı
ve bana dedi ki,
(İspanyolca) "Hoy no voy a llorar."
"Bugün ağlamayacağım."
Sordum,
(İspanyolca) "Por qué, mi hija?"
Dedi ki, "Çünkü son bir aydır ağlıyorum,
annemin nerede olduğunu bilmiyordum.
Ama bu akşam onunla olacağım.''
2014 yılında gözetim tesisini
ziyaret ettiğim gün,
bana yaklaşıp soru soran
küçük bir çocuk vardı
annesini bulmamı istiyordu.
O akşam insani dinlenme merkezindeyken
küçük çocuk annesiyle içeri girdi.
Beni görür görmez bana doğru koştu,
onu selamlamak için aşağı indim
ve bana sarılmak için üstüme atladı.
Çok güzeldi,
bu gerçekten güzel bir karşılaşmaydı.
Bence insanlığın en iyisiydi.
Hepimizin yapmaya çağrıldığı şey bu.
Düşünün.
Sadece görebilecek kadar yaklaşmalıyız
ve sonunda umursayacağız.
Teşekkür ederim.
(Alkışlar)
今天我在这是为了
向德克萨斯州南部边境
所看到的神圣生命致敬。
在 2014 年,
我参观了一间拘留所,
在那里,成百上千的儿童,
移民儿童,
已被关押了好几周。
那场面实在很令人心碎。
他们身上很脏,还带着泥,
他们在哭泣。
小小的脸上满是泪水。
我得到了进去陪伴他们的机会,
然后孩子们都围着我,
他们都还很小,
一些都还不到五岁。
他们对着我说:
(西班牙语)“Sácame de aquí.”
“带我离开这儿吧。”
(西班牙语)
“Por favor, ayúdame.”
“求求你了,帮帮我。”
跟他们呆在一起实在太令人难受了。
我开始跟着他们一起哭,
我跟他们说:
“让我们一起祈祷吧。”
(西班牙语)“Vamos a rezar.”
他们就跟着我重复:
(西班牙语)“Diosito, ayúdanos.”
“主啊,请帮帮我们吧。”
在我们祈祷的时候,
我能看见边境巡逻员们
透过玻璃窗向里望。
他们听着孩子们的祈祷,
并看着这一切
几乎落泪。
有一个小男孩慢慢地向我靠近。
因为到处都是孩子,
我们很勉强地挤在那个小房间里。
这个小男孩对我说:
(西班牙语)“Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá.”
“请帮帮我吧。
我想跟我妈妈在一起。
她也在这里,我们被分开了。”
我告诉他:
“亲爱的,如果你的妈妈在这里,
那你们一定会重聚的。”
当我走出那个小房间,
一个工作人员走向了我,并对我说:
“修女,谢谢你。
你让我们意识到
他们也是人。”
有时候,无论我们做着什么工作,
我们都得记得
去看见存在于他人身上的人性。
否则,我们就会失去自己的人性。
让我来与你们分享一些
在美国南部边境
我看到过的和我做过的事吧,
那是我工作和生活的地方。
成百上千的家庭穿过奥格兰德河
进入美国。
一旦他们进入美国,
他们中的许多人都获得批准,
并在某些时候
继续他们的移民程序。
这些年来,我一直震惊于
德州南部社区的那种
令人惊叹的人道主义响应。
成千上百的志愿者
慷慨地奉献出了他们自己的时间。
在我看来,他们都是很棒的人。
而整个社区、
市政府、
从当地的商业领袖
到社会组织,
所有的信仰社区、
边境巡逻队,
以及移民及海关执法局(ICE),
从第一天起,我们一直以来
携手并肩共同致力于
帮助这 15 万乃至更多的移民。
回想最初的那些日子——
我们刚开始介入帮助移民那会儿,
有一天,我们在暂托中心里,
一位城市官员走了进来,
并问我:
“修女,你们在这儿做什么?”
我转过身,想看看暂托中心里
发生了什么。
眼前的景象令我震惊。
几百个志愿者
正在为那些急需援助的家庭提供帮助。
设法让他们能够清洁身体,
为他们提供干净的衣服、食物,
和卫生用品。
爱与怜悯洋溢在每个角落。
于是我又转回身
回答这位长官,我说:
“恢复人的尊严。
这就是我们正在做的事。“
我猜他没想到我会这样回答他,
因为他向后退了一步
然后又再次靠近我说道:
“修女,假如我有魔杖,
你想让这根魔杖做些什么呢?”
“热水澡吧?”
果真,当天晚上我们就有了
八个可移动的洗澡间。
太神奇了。
而从那以后
我们得到了市政府 100% 的全力支持。
我们在那里
希望确保我们切切实实帮助着
且成功地回应着
我们每一天所面对的
众多家庭。
我认为我们必须帮助其他人看见
我们所看见的这一切。
至关重要的一点是,
我们能够与他人与分享这一切。
你也许之前就听过这样的话——
我们必须对神的孩子一视同仁。
但要想做到这一点,
我认为重要的是,
我们首先得能够将他们
看作是人。
能去亲身体验,感同身受,
当我们能感受他们的感受,
当我们能理解他们的苦痛。
能在现实中与他们见面。
出现在他们面前,
我们能将他们的人性
变为我们自己人性的一部分。
于是我们能够意识到
我们都属于同一个人类大家庭。
在那些日子里,
有一位女士找到我,并告诉我:
“修女,我完全反对你
帮助这些非法移民。”
我对她说,
“让我来告诉你
我做了什么和其中的缘由。”
因此,我向她介绍了这些家庭和孩子们,
也分享了他们的故事。
当我和她讲完时,
她转头看向我说:
“修女,我现在完全支持你现在做的事。”
(笑声和掌声)
那天晚上,她的丈夫给我打来了电话,
他告诉我,
“修女,我不知道
你对我妻子做了些什么,
但今天晚上,她回到家后对我说,
‘如果诺玛修女打电话给你,
你一定得照她说的去做。’
所以我打电话来就是想告诉你,
只要有需要,我随时都可以帮忙。“
好吧,你们知道……
我在想——
这对她来说算不算是一次亲身体验呢?
我认为这是个好主意,是个好消息,
但我不认为这就是全部了。
在见面时,我们必须抛开对他人的偏见。
即那些将我们与他们分隔,
使我们看不见他们的偏见,
那堵我们在自己心中筑起的
使我们与他人分隔的高墙。
当我们能够做到这一点,
我们就能够与他们相连。
我认为恐惧让我们做不到这件事——
我们感到畏惧。
而正因为我们畏惧——
更可能是因为
我们在媒体上所看到的东西
印证了那些我们曾听说的
关于移民的负面言论,
他们被妖魔化了,
就好像他们不是人类一样,
就好像我们可以弃他们不顾,
可以摆脱他们,
甚至在这样做时,
丝毫不感到难过。
移民家庭不是罪犯。
移民家庭就跟我们所有家庭一样,
就如同我们的邻居。
他们是好人,
他们进入我们的国家,来到美国,
仅仅因为他们想要远离暴力,
他们渴望拥有一个安全的生活。
不幸的是,我们在边境看到的一切
糟糕透了。
他们在忍受着伤害和痛苦,
成千上万个人如此。
我大部分时候都觉得
正是因为那些我们筑起的墙,
我们内心深处的高墙,
让我们变得毫不在意。
所以我们才会有政策
要将移民们送回到墨西哥。
所以他们就在这儿等着,
一等就是好几个月——
在这样糟糕的处境下等待着,
在伤害和苦痛中等待着。
这是虐待,
离合适的方式相差甚远。
我非常认同,
我们必须保证我们国家的安全。
我们必须要检查入境者的身份,
确保罪犯被关押起来。
但我同样认同,
我们不可以在这样做时失去人性。
我们的政策和司法程序
切不可给那些已经遭受了许多苦难的人
再添痛苦。
然而我们能够找到
一种尊重生命个体的解决办法,
我们能够做到的,
只要我们允许自己展现出
我们最好的那一面。
因为我在边境看到的
是一个个家庭,
一个个带着孩子们的男人,
尝试安抚哭泣的孩子,
而孩子们则在为自己的父亲哭泣。
这些男人们于是陪着孩子一起流泪。
我看见男人和女人们,双膝跪地,
向上帝祈祷,
如同他们在感恩节时做的祷告。
我看到那些与父母分开数月的孩子。
当跟他们和家人团聚时,
他们变得异常害怕离开父母身边,
因为他们担心
他们会再一次失去自己的母亲。
有一次,一个小女孩
在跟家人团聚后抬头看向我,
她对我说:
(西班牙语)
“Hoy no voy a llorar.”
“今天我不会哭了。”
我说,(西班牙语)
“为什么呢,我的孩子?”
她说:“因为过去的一个月里
我一直都在哭,
因为我不知道我的妈妈在哪里。
但今晚,我会跟她待在一起。”
说回到 2014 年,
我前去探访拘留所的那天,
曾有一个小男孩来找我,并问我
能不能帮他找到他的妈妈。
而在那一天晚上,
在人道主义暂托中心,
这个小男孩和他的妈妈一起走了进来。
他一下子认出了我,
并向我跑来,我蹲下身来问候他,
他径直冲上来
给了我个大大的拥抱。
这太美好了,
真是一次美好的相遇。
我想这就是人性最好的一面。
这就是我们都该做的事情。
想想吧。
我们只需让自己愿意靠近了去看,
我们便会开始关心。
谢谢。
(掌声)
我來到這裡是為了向
德克薩斯州南部邊界
我所見的神聖生命致敬。
在2014年,
我拜訪了一間拘留所。
在那裡,數百個小孩,
移民兒童,
被囚禁了好幾個星期。
他們所居住的環境十分令人痛心。
那些小孩很髒,沾滿泥巴,
他們在哭泣,
臉上流滿了淚水。
我有這個機會進去陪伴他們。
然後他們圍繞著我。
他們很小,
其中有些不超過五歲。
他們跟我說
(西班牙語)"Sácame de aquí."
「請把我從這裡帶走。」
(西班牙語) "Por favor, ayúdame."
「求你了,請幫幫我。」
跟他們待在一起非常困難。
我開始和他們一起哭泣,
然後我告訴他們,
「我們一起祈禱吧。」
(西班牙語)"Vamos a rezar."
他們跟著我重複
(西班牙語)"Diosito, ayúdanos."
「神,請幫幫我們。」
在祈禱的時候,
我可以看見邊境巡邏軍官
透過玻璃窗看著我們,
聽著小孩子的祈禱和表明信念,
他們幾乎落淚了。
有一個小男孩挨著我越來越近
這是因為他們坐滿了整個地方,
我們很勉強地擠在小小的屋子裡。
這個小男孩跟我說:
(西班牙語)"Ayúdame.
Quiero irme con mi mamá."
「請幫幫我,
我想跟我媽媽在一起。
她也在這裡,但是我們被分開了。」
我跟他說,
「親愛的,如果你母親在這裡,
我很肯定你們將會團聚。」
當我走出牢房的時候,
一名軍官接近我並跟我說,
「修女,謝謝你。
你令我們意識到,
他們依然是人類。」
有時候,無論我們是什麼職業,
我們切勿忘記尊重他們的人性
否則,我們會失去自己的人性。
讓我告訴你在美國南部邊界,
我所見的和我所做的。
那是我居住和工作的地方。
上百個家庭度過格蘭河,
進入了美國。
一旦進入美國之後,
大部分人會獲得批准,
並在某些時候繼續移民美國的過程。
這些年來,最令我驚歎的是,
德克薩斯州南部社區
表現出的出色並人道的反應。
上千個志願者
慷慨地付出自己的時間。
在我看來,他們全是出色的人們。
然後,整個社區,
包括市區政府,
當地的企業領袖,
公民組織,
全部信仰團體,
邊境巡邏隊和美國移民及海關執法局,
我們大家同心合力,
我們極力幫助 150,000 多名移民者,
自從從第一天開始。
回到一開始的時候,
我們剛參與幫助移民者的工作,
我們在暫託中心,
一個來自城市裡的警官走進來,
他問我:
「修女,你在這裡做什麼?」
我轉過身去看暫託中心裡
正在發生什麼。
我為所見到的一切感到驚歎。
那裡有上百個志願者,
正在幫助許多需要協助的家庭。
志願者幫助他們清理自己,
取得乾淨的衣服,食物,和衛生用品。
愛與同情心到處可見。
我轉回身來,回應他:
「恢復人的尊嚴。
這就是我們正在做的。」
他完全沒想到我會這樣回答,
因為他向後退了一步,
然後再次接近我,問道:
「修女,如果我有魔法棒,
你會用它來做什麼呢?」
「沐浴器?」
結果,那天晚上我們
獲得了8 個移動沐浴設施。
太神奇了。
在那之後,
我們獲得了市區政府百分之百的支持。
在那裡,
我們確保能夠幫上忙,
並且成功地應對
我們每天看見的許多家庭。
我認為,我們必須讓
其他人看到我們所見的。
我覺得跟別人分享
是一件很重要的事。
你應該有聽過這個概念——
我們必須對神的孩子一視同仁。
為了做到這件事,
必須要先把他們視為人類。
能夠親身經歷,
體驗他們所感受到的,
明白他們的痛苦之處,
在現實中與他們見面。
出現在他們當前,
把他們的人性
變成我們人性的一部分。
然後,我們會意識到,
我們全部都屬於同樣的人類大家庭。
在那些日子中,
有一個女士接近並告訴我:
「修女,我百分之百反對你
幫助這些非法移民者。」
我跟她說:
「讓我告訴你我所做的和當中的原因。」
因此,我跟她介紹每個家庭和小孩,
分享他們生命中的故事。
當我和她講完時,
她轉過身來,看著我說:
「修女,我百分之百支持你所做的。」
(笑聲和掌聲)
當晚,她丈夫打電話給我,
他告訴我:
「修女,我不知道你跟我妻子說了什麼。
但是今天晚上她回家後跟我說,
『如果諾馬修女打電話給你,
一定要照著她說的做。』
所以,我來跟你報告,
我樂意以任何方式幫忙。」
那個,你知道的...
我在想——
這是不是因為她的親身經歷呢?
我覺得那是一個好的理念,好的信息,
但那不是完整的始末。
在見面時,我們必須
把對他人的偏見放在一旁。
偏見把我們分開,
令我們無法正視他們,
它是我們自己在心裡建起來的墻,
隔離開我們和其他人。
當我們做到這件事,
我們能夠向他們伸出援手。
我認為恐懼令我們做不到這件事——
我們感到害怕。
因為我們感到害怕——
極大可能是因為我們在媒體所見的,
那些關於移民者的負面言論。
他們被妖魔化,
就像他們不是人類一樣,
就像我們可以拋棄他們,
排除他們,
甚至不會因此感到難過。
移民家庭不是犯罪分子。
移民家庭就像是我們的家庭,
我們的鄰居。
他們是好人,
正在進入我們的國家,來到美國,
只是為了從暴力中逃走,
希望能夠平安無事。
不幸的是,我們在邊境所見的很糟糕。
人們受到傷害,受到折磨,
上千的人都是。
我覺得這大多是因為
我們在自己心裡建起來的墻,
它令我們不再關心。
我們有把人們遣返回墨西哥的政策,
讓他們等待。
接著,他們在糟糕的狀況下,
受到折磨和傷害的狀況下,
等待了好幾個月。
虐待。
離好的方法差的遠了。
我認為確保國家安全
是沒有錯的,
我們必須確認誰進入我們的國家,
犯罪分子必須被帶走。
但是事實上,
我們不可以在這麼做的
同時失去自己的人性。
我們必須要有一些
不會增加人們的苦難
的政策和程序。
我們能夠找到尊重
所有人類生命的解決方案。
我們可以做到的。
我們只需要展現最好的自己。
因為我在邊境看見了家庭,
一些男士抱著哭泣中小孩,
嘗試著安慰他,
因為那個小孩正在為自己的父親哭泣。
然後,這些男士陪小孩一起哭。
我看見跪在地上的女士,
正在祈禱。
他們充滿感恩地祈禱。
我看見小孩和父母被分開了幾個月。
當他們團聚的時候,
他們不敢分開,
因為他們害怕再次失去母親。
有一次團聚後,一個小孩抬頭看我,
她告訴我:
(西班牙語)"Hoy no voy a llorar."
「今天我不會哭了。」
我問:(西班牙語)"Por qué, mi hija?"
她說:「過去一個月我都在哭,
因為我不知道我媽媽在哪裡。
但是今晚,我會跟她團聚。」
2014 年,我拜訪拘留所的那天,
有一個小男孩接近我並問我
可不可以幫忙找他的母親。
那天晚上,當我在暫託中心的時候,
那個小男孩和他的母親一起走進來。
當他注意到我的時候,
他馬上跑向我,我下去迎接他,
他奔向我,然後給了我一個大大的擁抱。
那場面很美麗,
真的是美麗的經歷。
那展現了人性最好的一面。
我們被召喚這樣做。
你想想,
我們只需要走得更近,看的更清楚,
我們就能夠釋出關懷。
謝謝。
(掌聲)