För länge sedan levde en jätte, en självisk jätte, vars fantastiska trädgård var den vackraste i landet. En kväll kom jätten hem och hittade en massa barn som lekte i hans trädgård, och han blev rasande. "Min egen trädgård är min egen trädgård!" sa jätten. Och han byggde en hög mur runt den. Författaren Oscar Wilde skrev berättelsen "Den själviske jätten" år 1888. Nästan hundra år senare flyttade jätten in i min Brooklyn-barndom och försvann aldrig. Jag uppfostrades i en religiös familj, och växte upp läsandes både Bibeln och Koranen. Timmarna av läsande, både religiöst och för nöjes skull, var överlägset fler än tv-tittandet. Vilken dag som helst kunde man hitta mina syskon och mig uppkrupna någonstans i vår lägenhet läsandes, ibland olyckliga, för att på sommardagar i New York exploderade brandposterna, och till vår enorma avundsjuka kunde vi höra våra vänner där nere leka i det forsande vattnet, deras oerhörda lycka som fann sin väg upp genom våra öppna fönster. Men jag lärde mig att ju djupare jag tog mig in i mina böcker, ju mer tid jag lade på varje mening, desto mindre hörde jag oväsendet från världen utanför. Så, till skillnad från mina syskon, som skyndade genom böcker, så läste jag sakta - väldigt, väldigt sakta. Jag var barnet med sitt finger löpande under orden, tills jag blev tillsagd att inte göra så, att stora barn inte använder fingret. I tredje klass var vi tvungna att sitta med händerna knäppta på bänken, fick knäppa upp dem endast för att vända sida, sen återvända till positionen. Vår lärare var inte elak. Det var på 1970-talet, och hennes mål var att få oss att läsa inte bara på klassnivå utan långt över. Och vi blev alltid pressade till att läsa snabbare. Men i tystnaden i min lägenhet, utanför min lärares synfält, lät jag fingret löpa under orden. Och återigen berättade den själviske jätten sin historia, om hur han kände sig förrådd av barnen som smög sig in i hans trädgård, hur han hade byggt den höga muren, och den höll barnen utanför, men en grå vinter föll över hans trädgård och bara stannade och stannade. För varje omläsning lärde jag mig någonting nytt om de hårda stenarna på gatorna som barnen blev tvungna att leka på när de blev utvisade från trädgården, om ömheten hos en liten pojke som dök upp en dag, och även om jätten själv. Kanske var hans ord trots allt inte ilskna. Kanske var de en vädjan om empati, om förståelse. "Min egen trädgård är min egen trädgård." Flera år senare hörde jag om en författare, John Gardner, som hänvisade till det som "fiktiva drömmen", eller "drömmen om fiktion", och jag insåg att det var där jag var, inuti i boken, och spenderade tid med karaktärerna och världen som författaren skapat och bjudit in mig till. Som barn visste jag att historier skulle njutas av, att historier ville vara långsamma, och att någon författare hade spenderat månader, kanske år, med att skriva dem. Och mitt jobb som läsare - speciellt den läsare som en dag ville bli författare - var att respektera den berättelsen. Långt innan det fanns kabel-tv eller internet eller ens telefon, fanns det människor som delade idéer, information och minnen genom historier. Det är en av våra tidigaste former av sammankopplande tekniker. Det var historien om något bättre ner längs Nilen som fick egyptierna att förflytta sig längs den, historien om ett bättre sätt att bevara döda som tog Tutankhamons kvarlevor in i 2000-talet. Och för mer än två miljoner år sen, när de första människorna började tillverka verktyg av sten, måste någon ha sagt: "Tänk om?" Och någon annan kom ihåg historien. Och oavsett om de berättade den genom ord eller gester eller teckningar, så fördes den vidare; ihågkommen: slå en hammare och hör dess historia. Världen blir alltmer högljudd. Vi har gått från bergsprängare till Walkmen till portabla cd-spelare till iPods till vilken sång vi vill, när vi vill. Vi har gått från de fyra tv-kanalerna i min barndom till vad som verkar oändlig kabel-tv och strömning. När teknik flyttar oss snabbare och snabbare genom tid och rum, känns det som att historien blir knuffad ur vägen, jag menar, bokstavligen knuffad ut ur berättelsen. Men även när vårt engagemang med historier förändras, eller det yttre övergår från bok till ljud till Instagram till Snapchat, så måste vi komma ihåg vårt finger under orden. Komma ihåg att historier, oavsett format, alltid har tagit oss till platser vi aldrig trodde vi skulle nå, introducerat oss till folk vi aldrig trodde vi skulle möta och visat oss världar som vi kanske skulle ha missat. Så när tekniken fortsätter att gå snabbare och snabbare, är jag okej med något långsammare. Mitt finger under orden har lett mig till ett liv skrivandes böcker för människor i alla åldrar, böcker avsedda att läsas sakta, att njutas av. Min kärlek för att se djupt och nära på världen, för att sätta hela mig själv in i den, och genom att göra det, se de många, många möjligheterna i en berättelse, visade sig vara en gåva, eftersom att ta mig den tiden lärde mig allt jag behövde veta om skrivande. Och skrivande lärde mig allt jag behövde veta om att skapa världar där människor kunde bli sedda och hörda, där deras erfarenheter kunde bli legitimerade, och där min historia, läst eller hörd av en annan person, inspirerade någonting i dem som blev ett band mellan oss, en konversation. Och är inte det vad det här handlar om - att hitta ett sätt, när det kommer till kritan, att inte känna sig ensam i världen och ett sätt att känna att vi har förändrat den innan vi lämnar? Sten till hammare, människa till mumie, idé till historia - och alltihop, ihågkommet. Ibland läser vi för att förstå framtiden. Ibland läser vi för att förstå det förflutna. Vi läser för att försvinna, för att glömma de svåra tider vi lever i, och vi läser för att minnas de som fanns före oss, som genomlevde någonting svårare. Jag skriver av samma anledningar. Innan vi kom till Brooklyn, bodde min familj i Greenville, South Carolina, i ett segregerat område som hette Nicholtown. Alla vi där var ättlingar till ett folk som inte hade tillåtits att lära sig läsa eller skriva. Tänk er det: faran i att förstå hur bokstäver formar ord, faran i orden själva, faran i ett bildat folk och deras historier. Men mot denna bakgrund att bli hotat till döds för att hålla fast i en berättelse, så dog inte våra historier, eftersom det alltid finns ännu en historia under den. Och det är så det alltid har fungerat. För så länge vi har kommunicerat, har det funnits skikt i berättelsen, historierna nedanför historierna och de som är nedanför dem. Det är så historier har och kommer att fortsätta överleva. När jag började koppla samman sättet jag lärde mig skriva och sättet jag lärde mig läsa med ett nästan tystat folk, förstod jag att min historia var större och äldre och djupare än jag någonsin skulle vara. Och på grund av det kommer det att fortsätta. Bland dessa nästan tystade människor fanns det de som aldrig lärde sig att läsa. Deras ättlingar, nu generationer efter förslavningen, om de var välbärgade nog hade gått vidare till högskola, universitet och utöver det. Vissa, som min mormor och mina syskon, verkade födas läsande, som om historien flyttat sig åt sidan för dem. Vissa, som min mamma, rycktes med av det stora migrationståget - som inte var något egentligt tåg - och kysste södern adjö. Men här är historien inom den historien: de som lämnade och de som stannade bar med sig historien av en berättelse, och visste starkt att skriva ner den inte var den enda vägen att behålla den, visste att de kunde sitta på sina verandor eller sina förstutrappor vid dagens slut och berätta en långsam saga för sina barn. De visste att de kunde sjunga sina historier i hettan vid bomullsplockandet och tobaksskördandet, visste att de kunde predika sina historier och sy dem till lapptäcken, vända de mest smärtsamma till något skrattretande, och genom det skrattet, andas ut historien om ett land som försökte åter och åter och åter igen att stjäla deras kroppar, deras kraft och deras historia. Så som barn lärde jag mig att föreställa mig ett osynligt finger som tog mig från ord till ord, från mening till mening, från okunskap till förståelse. Så när tekniken fortsätter att öka farten fortsätter jag att läsa sakta, och vet att jag respekterar författarens verk och historiens bestående styrka. Och jag läser sakta för att dränka oväsendet och minnas de som fanns innan mig, som antagligen var de första människorna som äntligen lärde sig kontrollera eld och omringade sin nya kraft av låga och ljus och värme. Och jag läser sakta för att minnas den själviske jätten, hur han slutligen rev ner muren och lät barnen springa fritt genom hans trädgård. Och jag läser sakta för att hylla mina förfäder, som inte tilläts läsa alls. Även de måste ha omringat eldar, milt talande om sina drömmar, sitt hopp, sin framtid. Varje gång vi läser, skriver eller berättar en historia, stiger vi in i deras cirkel, och den förblir obruten. Och berättelsens makt lever vidare. Tack. (Applåder)