Jakten på dinosaurier visade mig vår plats i universum

Vad händer när du upptäcker en dinosaurie? Paleontologen Kenneth Lacovara berättar om när han grävde upp Dreadnoughtus - en 77 miljoner år gammal sauropod som var hög som ett tvåvåningshus och tung som en jumbojet - och tänker på hur otroligt osannolikt det är att ett litet däggdjur som levde i resterna av dinosauriernas värld kunde utvecklas till en kännande varelse med förmågan att förstå dessa fantastiska varelser. Följ med honom i hans hyllning till jordens geologiska historia och begrunda vår plats i tidens långa lopp.

Hur hittar du en dinosaurie?

Låter omöjligt, inte sant?

Det är det inte.

Svaret finns i en formel
som alla paleontologer använder.

Och jag ska avslöja hemligheten.

För det första, hitta sten av rätt ålder.

För det andra, de stenarna måste
vara sedimentära.

För det tredje, lager av berget måste
vara naturligt exponerade.

Det är inte mer än så.

Uppfyll de tre sakerna
och kom ner på marken

och chanserna är goda
att du hittar fossil.

Låt oss titta närmare på formeln.

Organismer existerar bara mellan
vissa geologiska intervall.

Så du måste hitta sten av rätt ålder,

beroende på vad du letar efter.

Om du vill hitta trilobiter,

så måste du hitta riktigt,
riktigt gamla stenar från Paleozoikum-

sten mellan en halv miljard
och en kvarts miljard år gamla.

Om du vill hitta dinosaurier,

leta inte i den paleozoiska eran,
för där finns de inte.

De hade inte utvecklats än.

Du måste finna yngre sten,
från den mesozoiska eran,

och för dinosaurier,

mellan 235 och 66 miljoner år sedan.

Så här långt är det ganska lätt
att hitta sten av rätt ålder,

för jorden är, i grova drag,

geologiskt kartlagd.

Detta är svårvunnen information.

Jordens årsböcker är skrivna i sten,

kapitel efter kapitel,

så att de äldsta sidorna är i botten

och de yngsta på toppen.

Men om det vore så enkelt
skulle geologerna jubla.

Det är det inte.

Biblioteket jorden är gammalt.

Och saknar en ordningsam bibliotekarie.

Över vida svep i tiden,

erbjuder myriader av geologiska processer
all möjlig påverkan

på ålderstigna klippor.

De flesta sidorna blir förstörda
så snart de blivit skrivna.

Somliga sidor blir överskrivna,

och blir ett svårtytt palimpsest av ett
sedan länge försvunnet landskap.

Sidor som finner fristad undan tidens sand

är aldrig helt säkra.

Till skillnad från månen,
vår döda, steniga följeslagare -

är jorden levande med kreativa,
destruktiva krafter

som föder den geologiska
ämnesomsättningen.

Månsten som togs hem av
astronauterna från Apollo

kommer från solsystemets födelse.

Månsten varar för evigt.

Jordsten, å andra sidan,
möter farorna med en levande litosfär.

Alla kommer att möta förstörelse,

genom någon kombination av
stympning, kompression,

vikning, slitning, bränning och bakning.

Därför är böckerna med jordens historia
kantstötta och långt från kompletta.

Biblioteket är enormt och magnifikt -

men fallfärdigt.

Det var denna sjaskiga komplexitet
i bergets historik

som dolde dess innebörd
tills relativt nyligen.

Naturen erbjöd inget kartotek
för geologer -

detta fick uppfinnas.

Fem tusen år efter att sumererna
lärde sig att skriva

på lertavlor,

var jordens historiska verk ännu
ett mysterium för människor.

Vi var geologiska analfabeter,

ovetande om vår jords antikvärde

och okunniga om vår koppling

tillbaka i tiden.

Det var inte förrän i början på 1800-talet

som skygglapparna togs bort,

med James Huttons publikation
"Theory of the Earth"

i vilken han berättar att jorden
inte avslöjar något spår av början

eller sikt mot ett slut;

och sen, med att William Smiths karta
över England kom i tryck,

den första geologiska kartan på landnivå,

som för första gången gav

insikt i var olika stensorter
skulle kunna finnas.

Efter det kunde man säga saker som:

"Om vi går dit, borde
vi hamna i juraperioden",

eller "om vi går över den där kullen,
borde vi hitta kritaperioden."

Så, om du vill hitta trilobiter

skaffa dig en bra geologisk karta

och gå till berg från paleozoiska eran.

Om du vill hitta dinosaurier, som jag,

hitta berg från den mesozoiska eran.

Fossil skapas bara
i sedimentära bergarter,

sten gjord av sand och lera.

Du kan inte hitta fossil

i en vulkanisk bergart
formad av magma, som granit,

eller i metamorfa bergarter som har
blivit värmda och pressade.

Och du måste ta dig till en öken.

Inte för att dinosaurier föredrog öken;

de levde på alla landmassor

och i varje upptänklig miljö.

Det är för att du behöver en plats
som är öken idag,

en plats som inte har för mycket
växter som täcker stenen,

och är en plats där erosionen slipar fram
nya ben till ytan.

Så hitta de tre sakerna:

sten av rätt ålder,

som är sedimentär, i en öken

och ta dig ner på marken,

så kommer du bokstavligen gå

tills du ser ett ben som
sticker ut ur berget.

Här är en bild jag tog i södra Patagonien.

Alla småstenar som du ser på marken där

är en bit dinosaurieben.

När du är i den situationen,

är inte frågan om du
kommer att hitta fossil eller inte;

du kommer att hitta fossil.

Frågan är: kommer du att hitta något
intressant för vetenskapen?

Och för hjälpa till kommer jag att lägga
till en fjärde del till vår formel,

som är:

ta dig så långt som möjligt från
andra paleontologer.

(Skratt)

Det är inte det att jag inte
gillar paleontologer.

När du går till en plats som
är relativt outforskad,

så har du en mycket bättre
chans att inte bara hitta fossil

utan faktiskt hitta någonting
nytt för vetenskapen.

Det är min formel för
att hitta dinosaurier,

och jag har använt den världen runt.

Under australsommaren 2004,

reste jag till botten av Sydamerika,

till botten av Patagonien, Argentina,

för att leta efter dinosaurier:

en plats som har markbundna,
sedimentära berg av rätt ålder

i en öken,

en plats som knappt besökts
av paleontologer.

Och vi hittade det här.

Detta är ett lårben,

av en gigantisk, växtätande dinosaurie.

Benet är 2,2 meter långt.

Det är över sju fot.

Tyvärr var det benet avskilt.

Vi grävde, grävde och grävde,
och fann inte ett enda ben till.

Men det gjorde oss ivriga att åka
tillbaka nästa år.

Och första dagen på den nästa säsongen,

hittade jag det här: ytterligare
ett tvåmeters lårben,

men denna gång inte ensamt,

utan tillsammans med 145 andra ben

från en gigantisk plantätare.

Och efter ytterligare tre jobbiga
och ansträngande grävperioder,

kom utgrävningen att se ut så här.

Och där ser du svansen på den
stora besten slingrad runt mig.

Giganten som låg i den här graven,
den nya dinosauriearten,

kallade vi så småningom för
"Dreadnoughtus schrani".

Dreadnoughtus var över 25 meter
från nos till svansspets.

Skuldrorna var i höjd
av ett tvåvåningshus,

och med kött på benen, vägde den 65 ton.

Folk frågar mig ibland
"Var Dreadnoughtus större än en T. rex?"

Den har massan av åtta eller nio T. rex.

En av de riktigt coola sakerna
med att vara paleontolog

är att när du hittar en ny art,
så får du namnge den.

Jag har alltid tyckt det är synd att
dessa gigantiska, växtätande dinosaurier,

så ofta porträtteras som passiva,
klumpiga tallrikar med kött

ute i landskapet.

(Skratt)

Det är de inte.

Stora växtätare kan vara sura,
och de kan vara revirtänkande -

du vill inte bråka med en flodhäst eller
en noshörning eller en buffel.

Bisonoxarna i Yellowstone skadar fler
människor än grizzlybjörnar.

Föreställ dig en stor tjur,
en 65 ton Dreadnoughtus

under parningssäsongen,

som försvarar sitt revir.

Det djuret skulle ha varit
otroligt farligt,

ett hot för alla runtomkring,
men själv gå ohotad.

Och därav namnet: "Dreadnoughtus"

"Fruktar inget".

För att bli så stor,

måste ett djur som Dreadnoughtus vara

föredömligt effektiv.

Den långa halsen och svansen
hjälper den att kyla ner sig,

att passivt kontrollera sin temperatur.

Och den långa halsen fungerar också som en
supereffektiv matningsmekanism.

Dreadnoughtus kunde stå på en plats
och med den halsen

rensa ett stort område på vegetation,

få i sig tiotusentals kalorier
och bara spendera några få.

Dessa djur utvecklade en
bredbent gång som en bulldog

som gav dem en enorm stabilitet,

för när du är 65 ton tung,
när du bokstavligen är stor som ett hus,

är straffet för att ramla omkull

döden.

Visst, de här djuren är stora och tuffa,

men de klarar inte ett sånt nederlag.

Om den faller, har
revbenen sönder lungorna.

Organ krossas.

Om du är en 65 ton tung Dreadnoughtus,

får du aldrig falla,
inte ens en enda gång.

Efter att kadavret av denna
Dreadnoughts begravts

och köttet ätits upp av bakterier,
maskar och insekter,

genomgick skelettet en snabb förvandling

genom att byta molekyler med grundvattnet

och bli mer och mer som en begravd sten.

Allteftersom lager på lager av
sediment kom ovanpå

ökade trycket från alla håll,
likt en handske av sten

som stadigt höll varje
ben i en evig omfamning.

Om sen kom det långa...

ingentinget.

Epok efter epok av händelselöshet,

en icke-show utan framträdande.

Under tiden ligger skelettet
förevigt och oförändrat

perfekt förseglat

i sin stengrav.

Jordens historia fortsatte uppe på ytan.

Dinosaurierna skulle regera
i ytterligare 12 miljoner år

innan en brinnande apokalyps
snuvade dem på herraväldet.

Kontinenterna gled runt.
Däggdjuren frodades.

Istiden kom.

Och så, i östra Afrika,

utvecklade en föga lovande art
av apa den kännande tanken.

Dessa tänkade primater var varken
särdeles snabba eller starka.

Men de var duktiga på att sprida ut sig,

över en anmärkningsvärd yta

som passerar till och med dinosaurernas
rekord i vunna landområden.

De spred sig över hela planeten,

och förstörde alla ekosystem de stötte på,

medan de utvecklade kultur,
metallarbete och målning,

dans och musik,

och vetenskap,

och rymdraketer som till slut skulle
ta 12 särskilt duktiga apor

till månens yta.

Med sju miljarder kringvandrande
Homo sapiens på planeten,

var det väl oundvikligt

att en av dem till slut skulle kliva
på graven av en magnifik titan

begravd i det ofruktbara landet
i södra Patagonien.

Jag var den apan.

Och när jag stod där, ensam i öknen,

var jag medveten om

att chansen att någon enskild skulle få
skriva fossil historia

var försvinnande liten.

Men jorden är väldigt, väldigt gammal.

Med tiden blir det osannolika sannolikt.

Det är det magiska med
geologiska lämningar.

Trots att talrika djur har levt och
dött på en gammal planet

och lämnat efter sig mängder fossil,

vart och ett ett litet mirakel,

men tillsammans, oundvikligt.

För 66 miljoner år sedan,
träffade en asteroid jorden

och utplånade dinosaurierna.

Det kunde lika gärna inte ha hänt.

Men vi har bara en historia,
och nu blev det den det blev.

Men denna verklighet var inte oundviklig.

Minsta störning på asteroiden
långt från jorden

skulle ha gjort att den missat
planeten med bred marginal.

Den avgörande, oturliga dagen som
dinosaurierna blev utplånade,

som lade grunden för den
värld vi känner till

skulle inte behövt hända.

Det kunde varit vilken dag som helst -

en torsdag kanske -

bland de övriga 63 miljarder dagar
som dinosaurierna redan njutit utav.

Men över geologisk tid

sker osannolika,
nästan omöjliga händelser.

Längs vägen från våra kambriska förfäder

till primater klädda i kostym,

ledde ett oräkneligt antal vägskäl oss
till just denna verklighet.

Dreadnoughtus ben låg under
jord i 77 miljoner år.

Vem kunde ha trott

en ensam art av ett ilsket däggdjur

som levde i smulorna efter dinosaurierna,

skulle utvecklas till tänkade varelser

med förmågan att benämna och förstå

de dinosauer de måste ha fruktat?

Jag stod en gång där
Missourifloden rinner upp

och ställde mig gränsle över.

Där är den inte mer än ett gurglande

som kommer underifrån
en stenbumling på en äng,

uppe i Bitterrootbergen.

Bäcken bredvid rinner några hundra meter

till en liten damm.

De två bäckarna - de ser likadana ut.

Men den ena är lite anonymt
sipprande vatten,

och den andra är Missourifloden.

Där Missourifloden slutar, nära St. Louis,

är det uppenbart
att den floden har betydelse.

Men tittar man på Missouri
uppe i Bitterroot

finns det inget skäl att tro att det
är något speciellt med den.

Gå tillbaka till kritaperioden

och titta på våra små, lurviga förfäder.

Du skulle aldrig kunnat gissa

att de skulle bli något speciellt,

och det skulle de nog inte blivit,

om det inte varit för den där asteroiden.

Gör tusen världar och tusen solsystem

och låt dem vara.

Du kommer aldrig att få samma resultat.

Utan tvivel skulle de världarna bli
både fantastiska och osannolika

men de skulle inte bli vår värld
och de skulle inte få vår historia.

Det finns ett oändligt antal
historier vi kunde haft.

Men man får bara en, och wow,
vi fick en av de bra.

Dinosaurier som Dreadnoughtus
var verkliga.

Havsmonster som mosasaurien var verkliga.

Sländor med en vingbredd som en
örn och gråsuggor stora som bilar

fanns i verkligheten.

Varför studera det förgångna?

Därför att det ger oss perspektiv

och ödmjukhet.

Dinosaurerna dog i jordens
femte massutrotning,

på grund av en olyckshändelse
i rymden, som de inte hade skuld i.

De kunde inte förutse det,
och de hade inget val.

Vi, å andra sidan, har ett val.

Fossilerna berättar att vår
plats på den här planeten

är både osäker och potentiellt flyktig.

Just nu sprider vår art en miljökatastrof

av geologiska proportioner
som är så omfattande

att den med rätta kallas
den sjätte utrotningen.

Till skillnad från dinosaurierna,

ser vi hotet komma.

Till skillnad från dinosaurierna,

kan vi göra något åt det.

Det valet är vårt.

Tack.

(Applåder)