När jag fyllde 19 år
började jag min karriär
som den första kvinnliga
fotojournalisten
på Gazaremsan i Palestina.
Mitt arbete som kvinnlig fotograf
ansågs som en allvarlig förolämpning
mot lokala traditioner.
Jag och min familj
blev permanent stämplade.
Min närvaro på den
mansdominerade arenan
var ovälkommen på alla möjliga sätt.
Det var helt klart att en kvinna
inte får göra en mans jobb.
Fotoagenturer i Gaza
vägrade utbilda mig
på grund av mitt kön.
"Nej"-skylten var stor och tydlig.
Tre av mina kollegor
gick så långt som till att köra mig
till ett område där luftangrepp pågick,
där ljudet av explosioner
var det enda jag kunde höra.
Dammet hängde i luften
och marken skakade under fötterna på mig.
Jag insåg att vi inte var där
för att dokumentera händelsen
när de andra satte sig i
den bepansrade jeepen
och under skratt och
glatt vinkande körde iväg,
och lämnade mig kvar i krigsområdet.
En kort stund kände jag mig vettskrämd,
förödmjukad, och tyckte synd om mig själv.
Det mina kollegor gjorde var inte
det enda dödshot jag fått,
men det var det farligaste.
Kvinnors liv i Gaza uppfattas
som passiva.
Fram till alldeles nyligen
fick många kvinnor
inte arbeta eller utbilda sig.
När man slåss på dubbla fronter,
mot sociala restriktioner för kvinnor
och i Israel-Palestina-konflikten,
så marginaliseras kvinnors historier
- både de mörka och ljusa -
Männen ansåg kvinnors historier
som oviktiga.
Jag började lägga större vikt vid
kvinnor liv i Gaza.
Tack vare mitt kön hade jag tillgång
till världar dit mina kollegor
inte fick komma.
Ofta fick jag slita hund,
men det blev även många skratt
och jag åstadkom mycket.
Framför en polisstation i Gaza City
under det första kriget i Gaza,
lyckades en israelisk lufträd
både förstöra polisstationen
och bryta min näsa.
Ett tag var allt jag såg vitt
- bländande vitt -
som lamporna här.
Jag tänkte att jag antingen blivit blind
eller kommit till himlen.
När jag till sist lyckades öppna ögonen,
hade jag fångat detta ögonblick.
Mohammed Khader, en palestinier
som jobbat 20 år i Israel,
hade som sin pensionsförsäkring
bestämt sig för att bygga
ett fyravåningshus,
bara för att få se det
jämnas med marken
i det första luftangreppet
mot hans bostadsområde.
Det enda som blev kvar var hans duvor
och en jacuzzi, ett badkar,
som han köpt från Tel Aviv.
Mohammed placerade badkaret
på spillrorna av sitt hus
och började ge sina barn
ett bubbelbad varje morgon.
Jag försöker inte förringa
krigets grymheter,
bara visa hela spektrat
av okända historier från Gaza.
Som palestinsk kvinnlig fotograf
har människors ansträngningar,
överlevnad och vardagsliv
inspirerat mig att övervinna
samhällets tabu
och se en annan sida av krig
och dess efterverkningar.
Jag blev ett vittne med två val:
att fly eller stanna kvar.
Tack!
(Applåder)