Den första patienten någonsin som behandlades med antibiotika var en polis i Oxford. En dag när han var ledig rev han sig på en rosentagg medan han arbetade i trädgården. Det lilla rivsåret blev infekterat, och dagarna efter svullnade hans huvud med varbölder, och hans öga blev faktiskt så infekterat att de var tvungna att ta ut det. I februari år 1941 befann sig mannen nära döden. Han låg på Radcliffe-sjukhuset i Oxford, och som tur var för honom, hade en grupp läkare under ledning av doktor Howard Florey lyckats syntetisera en väldigt liten mängd penicillin, ett läkemedel som hade upptäckts tolv år tidigare av Alexander Fleming, men som aldrig hade använts för att behandla människor. Ingen visste om läkemedlet skulle fungera, eller om det var fullt av föroreningar som skulle döda patienten. Florey och hans grupp menade dock att om de skulle testa det kunde de likväl testa det på någon som ändå skulle dö. Så de gav Albert Alexander, polismannen i Oxford, läkemedlet, och inom 24 timmar började han må bättre. Hans feber gick ner, och han fick tillbaka sin aptit. Dag två mådde han mycket bättre. Penicillinet började dock ta slut, så vad de gjorde var att gå med hans urin tvärs över gatan för att återskapa penicillin från urinen och sedan ge det tillbaka till honom, och det fungerade. Dag fyra var mannen på bättringsvägen. Detta var ett mirakel. Dag fem tog penicillinet slut, och den stackars mannen dog. Så denna historia hade ett tragiskt slut, men som tur är för miljontals andra människor, till exempel denna flicka som behandlades i början av 40-talet mot blodförgiftning, och som på bara sex dagar, som ni kan se, tillfrisknade tack vare denna mirakelmedicin kallad penicillin. Miljontals har överlevt och den globala hälsan har förändrats. Idag används antibiotika för patienter som dessa, men de används också ganska obetänksamt i vissa fall, för att behandla förkylningar eller influensa, på vilka antibiotikan kanske inte ens verkar. Stora mängder penicillin har också använts subterapeutiskt, det vill säga i små mängder, för att få kycklingar och svin att växa fortare. För att minska köttpriset med några ynka ören har vi använt stora mängder antibiotika på djur, men inte för att behandla dem, inte på sjuka djur, utan främst för att få dem att växa. Vad har detta fått för konsekvenser? I grund och botten har den massiva antibiotikaanvändningen runt om i världen inneburit ett så stort selektionstryck på bakterierna att resistens har blivit ett problem, eftersom vi har skapat ett urval av endast resistenta bakterier. Jag gissar att ni alla har läst om det här i dagspressen och i varenda tidskrift, men jag vill få er att inse hur omfattande detta problem verkligen är. Det här är allvarligt. Nästa bild visar karbapenemresistens i Acinetobacter. Acinetobacter är en otäck sjukhusbakterie, och karbapenem är en av de starkaste antibiotikaklasser med vilken vi kan bekämpa denna bakterie. Och ni ser här att år 1999 låg resistensen för det mesta under tio procent i USA. Låt oss nu se vad som händer när vi startar videon. Jag vet inte var ni bor, men var det än är, så är läget betydligt värre nu än det var år 1999, och detta är själva problemet med antibiotikaresistens. Det är ett globalt problem som drabbar både rika och fattiga länder, och problemets kärna kan kanske uppfattas som en rent medicinsk fråga; om vi lär doktorer att använda mindre antibiotika, om vi lär patienter att inte be om antibiotika, så försvinner kanske problemet, och läkemedelsföretagen kanske bör satsa mer på att utveckla mer antibiotika. Det visar sig dock att antibiotika har en egenskap som skiljer dem från andra läkemedel. Om jag använder antibiotika fel eller bara använder antibiotika, är det inte bara jag som påverkas utan även andra, på samma sätt som mitt val att köra till jobbet eller att flyga någonstans innebär en kostnad även för andra i form av globala klimatförändringar - en kostnad som vi inte nödvändigtvis tar hänsyn till. Det här är vad ekonomer kallar allmänningens dilemma, och allmänningens dilemma är precis vad vi står inför i fråga om antibiotika. Vi reflekterar inte över - och vi inbegriper enskilda personer, patienter, sjukhus, hela hälsosystem - tänker inte på de kostnader som vi påför andra genom vårt sätt att använda antibiotika. Det här problemet liknar ett annat som vi alla är bekanta med, nämligen bränsleförbrukning och energi, och energianvändning både utarmar energiresurserna och orsakar lokala föroreningar och klimatförändringar. När det gäller energifrågan finns det två sätt att hantera problemet. Ett är att bättre utnyttja den olja vi har, vilket kan jämföras med att bättre utnyttja befintlig antibiotika, och vi kan göra detta på flera sätt som vi kommer att diskutera om en stund. Det andra alternativet är "drill, baby, drill"-alternativet, som i antibiotikafallet innebär att försöka hitta nya antibiotika. De här lösningarna är dock inte fristående. De är relaterade, för om vi investerar kraftigt i nya oljekällor, minskar incitamenten att bevara oljan, och detsamma gäller för antibiotika. Det motsatta kommer också att inträffa, det vill säga att om vi använder antibiotika rätt, kommer vi inte nödvändigtvis att behöva investera i ny läkemedelsutveckling. Och om ni trodde att dessa två alternativ var helt balanserade, bör ni beakta det faktum att det är ett spel vi spelar. Spelet handlar i själva verket om samevolution, och samevolution sker, i detta specifika fall, mellan geparder och gaseller. Geparder har utvecklats till att springa fortare eftersom de annars skulle bli utan lunch. Gaseller har utvecklats till att springa fortare eftersom de annars skulle bli lunch. Det här är samma spel som vi spelar med bakterierna, förutom att vi inte är geparderna, vi är gasellerna, och bakterierna skulle under loppet av denna föreläsning ha fött både barn och barnbarn och lyckats bli resistenta genom selektion och genom försök och misstag, genom att prova om och om igen. Så hur kan vi se till att ligga före bakterierna? Vi har läkemedelsforskning, screening av molekyler, kliniska prövningar och när vi tror att vi har ett läkemedel så följer FDA:s regleringsprocess. Och när vi är klara med allt detta försöker vi att ligga ett steg före bakterierna. Detta är klart och tydligt inte ett spel som kan fortgå, eller som vi kan vinna med endast innovationer. Vi måste sakta ner samevolutionen, och det finns idéer att låna från energiområdet som kan hjälpa oss att också nå en lösning på antibiotikaområdet. Fundera till exempel över hur vi hanterar energiprissättning. Vi diskuterar utsläppsskatter, vilket innebär att vi överför föroreningskostnaderna på de som faktiskt använder energin. Detta skulle kanske också fungera för antibiotika, och kanske skulle det garantera att antibiotikan faktiskt används på rätt sätt. Vi har subventioner för ren energi, för att främja en övergång till mindre förorenande bränslen eller som kanske inte kräver fossila bränslen. Så analogin här är att vi kanske behöver sluta använda antibiotika, och när vi tänker på det, vad vore ett bra substitut för antibiotika? Jo, det visar sig att allt som minskar behovet av antibiotika skulle fungera, så till exempel förbättrad kontroll av sjukhusinfektioner, eller vaccinationer, framför allt mot säsongsinfluensa. Och säsongsinfluensan är antagligen den främsta drivkraften bakom antibiotikaanvändningen, både här i USA och i många andra länder, och det skulle verkligen hjälpa. Ett tredje alternativ skulle kunna inkludera handel med rättigheter. Det här framstår som avlägsna scenarier, men om vi beaktar det faktum att vi kanske inte kommer ha antibiotika för många med infektioner, kommer vi kanske vilja utse vem som får använda vissa av dessa antibiotika framför andra, och vissa kommer kanske fördelas utifrån kliniskt behov men också utifrån pris. Och konsumentutbildning fungerar också. Ofta överanvänder människor antibiotika eller skriver ut för mycket utan att nödvändigtvis veta om att de gör det. Även feedback-mekanismer har visat sig vara användbara, både vad gäller energi - om du berättar för folk att de använder mycket energi vid högtrafik använder de ofta mindre - och samma resultat har uppnåtts för antibiotika. Ett sjukhus i St. Louis satte upp en tabell med kirurgernas namn ordnade efter hur mycket antibiotika de använt under föregående månad, och detta var enbart i informationssyfte, där fanns ingen skam, men det gav kirurgerna information som de kunde använda för att utvärdera hur de använde antibiotika. Mycket kan också göras på själva utbudssidan. Ta till exempel priset på penicillin. Kostnaden per dag är cirka 10 cent. Det är ett hyfsat billigt läkemedel. Om du tar läkemedel som lanserats senare - som linezolid eller daptomycin - är de betydligt dyrare, så för oss som är vana att betala 10 cent per dag för antibiotika framstår 180 dollar per dag som ett väldigt högt pris. Men vad säger det egentligen oss? Priset visar oss att vi inte längre bör ta billig, effektiv antibiotika för given i en överskådlig framtid, och priset är en signal till oss om att vi kanske måste lägga betydligt större vikt vid bevarande. Priset är också en signal om att vi kanske måste börja söka efter andra metoder, på samma sätt som bensinpriset är en indikation på och en drivkraft för, säg, utvecklingen av elbilar. Priser utgör viktiga signaler, och vi måste börja lyssna, men vi måste också beakta det faktum att även om dessa höga priser tycks ovanliga för antibiotika, så är de inget i jämförelse med priset per dag för vissa cancermediciner, som kanske bara räddar patientens liv i några månader eller ett år, medan antibiotika potentiellt sett kan rädda en patient för evigt. Detta kommer att leda till ett helt nytt paradigmskifte, och det är ett otäckt skifte, med tanke på att det i många delar av detta land, och i många delar av världen, helt enkelt är otänkbart att betala 200 dollar för en dags antibiotikabehandling. Så detta är något vi måste beakta. Det finns dock understödsalternativ, det vill säga andra alternativa metoder som är under utveckling, bland annat bakteriofager, probiotika, quorom sensing och synbiotika. Alla dessa alternativ är värda att undersöka, och de kommer att bli allt mer lukrativa när priset för nya antibiotika börjar att stiga, och vi har sett att marknaden faktiskt svarar, och regeringen funderar nu över sätt att subventionera nya antibiotika och forskning. Men det finns utmaningar. Det räcker inte med bara pengar. Vad vi vill är att investera i nya antibiotika på ett sätt som faktiskt uppmuntrar till en förståndig användning och försäljning av antibiotika, och det är den verkliga utmaningen. Låt oss återvända till de metoder jag nämnde. Ni minns citatet från den kända dinosauriefilmen: "Naturen hittar alltid ett sätt." Dessa metoder är alltså allt annat än permanenta lösningar. Vi måste komma ihåg, vilka än metoderna må vara, att naturen hittar ett sätt att kringgå dessa metoder. Nu kanske ni tänker att detta problem endast rör antibiotika och bakterier, men det visar sig att vi har exakt samma problem på många andra områden, exempelvis multiresistent tuberkulos, som utgör ett allvarligt problem i Indien och Sydafrika. Tusentals patienter dör eftersom andra linjens läkemedel är så dyra, och i vissa fall funkar inte ens dessa och den drabbade utvecklar XDR-TB. Virus håller på att bli resistenta. Skadedjur inom jordbruket. Malariaparasiter. Idag är stora delar av världen beroende av ett enda läkemedel, artemisinin, för att behandla malaria. Resistens mot artemisinin har redan utvecklats, och om denna resistens sprider sig, äventyras det enda läkemedel vi har för att behandla malaria på ett sätt som idag är säkert och effektivt. Myggor utvecklar resistens. Om ni har barn känner ni säkert till huvudlöss, och om ni är från New York, så verkar er specialitet vara vägglöss. Dessa insekter är också resistenta. Och så ett exempel från andra sidan Atlanten: Det visar sig att råttor är resistenta mot gift. Vad alla dessa exempel har gemensamt är idén att vi har haft dessa metoder för att kontrollera naturen i blott 70, 80 eller 100 år och på praktiskt taget ett ögonblick har vi slösat bort vår kontrollförmåga, eftersom vi inte insett att det naturliga urvalet och evolutionen skulle lista ut ett sätt att hämnas. Vi måste helt tänka om ifråga om hur vi ska göra för att kontrollera biologiska organismer, och hur vi främjar utveckling, introduktion, i fall av antibiotikaordinationer, och användning av dessa värdefulla resurser. Och vi måste börja betrakta dem som naturliga resurser. Vi befinner oss vid ett vägskäl. Ett alternativ är att gå igenom denna tankeprocess och noggrant överväga olika incitament för att förändra vårt beteende. Det andra alternativet är en värld där till och med ett grässtrå kan utgöra ett dödligt vapen. Tack. (Applåder)